tankar

Tankar tankar och åter tankar…

Ibland vet jag inte vad som är värst, att tänka dom eller inse att visa saker aldrig kommer förändras eller inträffa?

Jag tänker mkt, dagarna igenom finns dom där som ett ständigt påminnande om mitt eget misslyckande och mitt eget förfall, jag inser sakta men säkert att jag aldrig mer kommer hitta mig själv och den jag alltid varit är för alltid förlorad iom min gbp operation, allt förstördes genom att jag gjorde den, men jag genomförde den i hopp om att allt skulle bli tvärtom mot vad det blev och hur jag hade det.

Det är sorgligt för den jag var innan jag genomförde operationen är jag inte längre och jag har sakta men säkert glömt bort henne också, men jag va gladare då hur otroligt det än låter men jag vägde 160kg och log betydligt oftare och grät så mkt mindre än vad jag gör idag.

Jag tar inte åt mig mer för komplimanger jag får av min make eller nära utan jag avfärdar dom lika fort som när vågen visade på högre siffror, det är någonstans väldigt sorgligt och jag kan känna att det är det vilket gör det lite jobbigare ändå.

Jag ville bli smal och med det trodde jag man automatiskt blev vacker och mådde så mkt bättre men allt blev tvärtemot allt jag drömt om, känns som ett så hårt slag i magen.

Jag gömmer mig mer för omvärlden nu än innan och jag vill knappt träffa ens de närmaste för jag tycker det e jobbigt att visa mig, så nu är jag ännu mer isolerad och jag hatar det.

Saknar ett socialt liv med mkt vänner runtomkring mig, jag hade vänner förr när jag va yngre massor av dom men dom försvann o jag försvann från dom.

Sen hade jag ngr under tiden jag bott i tibro o vissa har kommit att betyda hela världen för mig, trots mina egna spöken o problem öppnade jag min dörr för dom, fanns o ställde upp, men när de hittade ngt bättre försvann dom också.

Jag vet att jag är lätt att utnyttja och tyvärr inser folk det fort o passar på och jag är lika blåögd som alltid och tror faktiskt att de finns för min skull för att dom gillar mig och är måna om mig, men efter ett tag så förstår jag hur fel jag hade och jag faller ihop i en hög igen återigen trampad på och inser igen att mitt eget värde är noll…


Kommentarer
Postat av: Anonym

Ja är en bit bort,men ja finns alltid .kramar

2011-01-20 @ 13:25:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Totalt

Denna månad

Denna vecka

Idag

Online
RSS 2.0