borde ju....
besvikelsen av den sista operationen knäckte mig totalt och jag som hade ngn tro om att jag skulle kunna få skriva här o berätta att allt vände, att livet va på väg åt rätt håll men inte..
Jag har så ont och jag kräks än och mår illa som fan, efter den sista open har ngt mer hänt som jag inte haft tidigare och det är överkänslig mot lukter fram för allt kött =( jag mår så illa av kött lukt även om man gör köttfärssås, hade man inte vetat bättre hade man ju kunnat tro jag va gravid men så är inte fallet.
Så detta med att man ska försöka få i sig protein e stenkört, får äckel känsla av kött o ägg och det känns ju inte jätte bra =(
men ni ska veta att jag kämpar fast jag helst hade gett upp, men min familj behöver mig det vet jag så jag försöker få i mig lite då och då, isglass lite och ofta, stekt potatis kan fungera oxå och fil/yougurt i små mängder så det är väl vad som fungerar nu, försöker med apelsin dryck oxå lite under hela dagen, men ni ska veta hur sjukt törstig jag är =// Och tanken på att få dricka ett glas vatten gör mig tokig.
Skulle nog göra vad som helst för att få dricka kallt vatten, eller vatten överhuvudtaget men de går inte för det kommer upp direkt.
jag är så sjukt less på detta och i min värld trodde jag aldrig att en ny operation kunde göra livet sämre, men gud vad fel jag hade.
Jag fortsätter att bryta ihop ett antal gg om dagen och jag tycker inte det är rättvist längre =(
Ska försöka uppdat oftare men det känns som om jag aldrig har ngt viktigt att skriva och allt känns enbart som gnäll och det får jag ju oxå ofta höra i kommentarerna =(
Kan fortfarande inte förstå varför man läser en blogg om man bara ska kasta skit på den personen?
Varför lägga den energi att följa en blogg då? Återigen så tycker jag att ni kan hålla era elaka kommentarer för er själva!
Har inga ord men jag lider med dej!Tröstekram
Jag tycker att du verkar vara jättestark som trots att du mår dåligt ändå orkar kämpa vidare.
Jag höll verkligen tummarna för dig att din senaste operation skulle vara lösningen för det är ju inte rättvist att du ska ha det så här! Alla människor förtjänar att må bra i kropp OCH själ.
Kan inte jämföra mig med dig för jag har ju inte dina komplikationer. Det jag kan säga är att jag var djupt deprimerad med ångest för tio år sen och det gör en faktiskt inte till en sämre människa. Man FÅR förlåta sig själv för sin "svaghet" och man behöver inte skämmas för att man inte orkar ta i det jobbiga varje dag.
Du gör det bästa DU kan. Fortsätt med det!
Strunta i alla viktigpettrar som försöker trycka ned dig.
Ser att även du lider av sviterna efter en GBP-operation, så gör även jag :(.
I mitten på november-2009 gick jag till vårdcentralen och önskade en remiss för en GBP-operation. Jag hoppades att den operationen skulle ge mig mitt liv tillbaka. Ack vad jag misstog mig.
Den 15 mars-2010, klockan 07.45 rullades jag in på operationssalen på Ersta sjukhus, det var nu dags för min GBP-operation.
Jag hade inte speciellt ont efter operationen, och det gick bra att få i sig dryck, även fast det tog emot, jag kände som ett motstånd, men personalen sa att det skulle kännas så.
I början på maj-2010, ringde jag till Ersta sjukhus, för jag upplevde det som att det tog emot väldigt mycket då jag åt mat, trots att jag tuggade, och tuggade, samt så mådde jag illa efter varje måltid. Doktorn skrev då ut magsårsmedicin som jag skulle äta i två veckor, utan att ens ha träffat mig. Jag upplevde det som om jag blev lite bättre efter några dagar, men så någon vecka efter avslutad behandling så blev det som det var innan. Jag tänkte då att det är så här man ska må.
Fram till augusti-2010 så kräktes jag väldigt ofta efter att jag ätit, men jag tänkte att jag äter väl för fort, så jag började äta långsammare, och ännu mindre än de 0,5 dl per måltid som var det mesta jag fick i mig.
I oktober-2010 var jag så dålig att jag fick ringa efter en ambulans, SOS klassade mig som en ”prio trea”, så jag fick vänta i 1,5 timme på hjälp. När ambulansen kom var min puls låg, mitt blodtryck väldigt lågt, jag kallsvettades, hade väldigt ont och var kraftigt uttorkad. Dom satte en infart, gav mig dropp och morfin intravenöst. En sträcka som tar 20 minuter att köra, tog med blåljusen på, åtta minuter att köra.
Jag hamnar på Södersjukhuset. Efter en skiktröntgen så kom man fram till att jag var förstoppad, men jag fick ändå ligga kvar för observation under natten.
Under natten fick jag morfin intravenöst vid två tillfällen för att jag hade så ont, och ändå så blir jag utskriven på morgonen, trots att jag fortfarande viker mig av smärta.
Två dagar senare ringer maken en ambulans åt mig, då jag fortfarande har lika ont.
Jag hamnar återigen på Södersjukhuset. Efter diverse undersökningar så kommer en väldigt sympatisk ung, kvinnlig doktor in till mig och frågar om jag vill komma till det opererande sjukhuset (Ersta sjukhus), vilket jag ville.
På Ersta sjukhus görs ingenting den dagen jag blir inskriven, men dagen efter blir jag sövd, då dom går in med titthål för att se om dom ser någonting avvikande i min mage, som kan förklara mina smärtor och alla kräkningar. Man ser då att hela buken är fylld med var. När jag ändå är sövd så görs en gastroskopi, då hittar man det största magsår dom någonsin sett.
Jag blir kvar på Ersta sjukhus i en vecka, får morfin, antibiotika och dropp intravenöst.
Kvällen innan jag blir utskriven så får jag svårt att andas, dom kollar min syresättning, tar EKG och lyssnar på mina lungor, allt ser bra ut, samt låter bra. Doktorn trodde att det var ångest, så han ordinerade Stesolid.
Jag kommer hem till mitt hem runt 14.00, klockan 16.00 ringer jag min make, som är på apoteket åt mig och hämtar ut antibiotika, magsårsmedicin och morfin. Jag säger att han måste komma hem omgående, för jag har så svårt att andas. När han lagt på med mig så ringer han 112. Sedan minns jag bara att jag ringer mina föräldrar och ber dom komma för att passa vår dotter på 7,5 år för att jag inte kan andas. Som tur var, så var dom hemma hos min syster, bara några gator ifrån mig/oss. Jag ber också min dotter att låsa upp dörren. Sedan blir jag medvetslös. Mina föräldrar kom på bara några minuter, likaså min make. Ambulansen däremot, den körde fel, maken såg den på gården nedanför vår gård, han sprang då ner och ut, och i vanliga fall så får ambulanspersonalen inte dela på sig ur säkerhetssynpunkt, men då maken såg så skärrad ut, och sa att jag var medvetslös, så sprang ena killen efter maken, med syrgasen i högsta hugg.
Jag får syrgas och kvicknar till, sedan sticker dom mig 14 gånger innan dom lyckas sätta en infart, så att dom kan koppla på ett dopp och ge mig morfin intravenöst.
Jag hamnar återigen på Södersjukhuset, allhanda undersökningar och prover är bra, jag blir inlagd över natten för observation.
Jag blir utskriven dagen efter, trots att jag fortfarande upplever att jag har svårt att andas.
Jag är hemma i ungefär tre timmar, sedan kommer ambulansen och hämtar mig igen, och färden går till Södersjukhuset återigen. Dom hittar fortfarande inget fel, så jag blir hemskickad.
Hinner denna gång vara hemma i cirka 30 minuter innan jag ber maken köra mig till Ersta sjukhus då jag fortfarande har svårt att andas. Någonstans på vägen till Ersta sjukhus så ringer maken efter en ambulans, då han inte mäktar med situationen att jag sitter där i framsätet och flämtar för att få luft. Ambulansen möter upp på en bensinmack. Jag blir körd till Ersta sjukhus, trots att man egentligen inte får hamna på sjukhus utan akutintag då man åker ambulans.
Jag får göra en skiktröntgen över lungorna, och det ser bra ut. Då alla parametrar är bra, så tror man fortfarande på Ersta sjukhus att det handlar om ångestproblematik, då jag för många år sedan led av just ångest.
Jag blir inlagd, för observation. När man gett mig OxyNorm för att jag hade ont av magsåret, så såg man äntligen ett samband. Jag var/är allergisk mot vissa morfinpreparat. Det kändes så skönt att dom hittade ett fel, så att jag slapp känna mig som en hypokondriker.
Jag får åka in och ut på Ersta sjukhus hur många gånger som helst efter att jag blev utskriven då man konstaterade allergi mot vissa morfinliknande preparat, för att jag kräks i minut och parti, och behöver dropp på grund av det.
I december-2010,vid en gastroskopi så ser man att magsåret läkt ut, så nu säger man att jag ska sluta kräkas.
Jag fortsätter dock att kräkas, och fortsätter att åka in och ut på Ersta sjukhus.
I mitten på februari-2011, så ser man på en kontraströntgen att det jag äter inte kommer ner till min nya lilla magsäck, då passagen till den är för trång. Så maten tar en annan tarm tillbaka till den bortkopplade delen av magsäcken, som inte fyller någon funktion, och därför kräks jag upp allt jag äter. Man opererar mig, dom vidgar passagen, dom kopplar om en tarm, och dom syr ihop alla mina tarmfickor så att jag ska slippa tarmvred i framtiden.
Jag fick ligga på IVA i 19 timmar efter operationen, då man gav mig morfin på uppvaket, vilket jag reagerade med andnöd på.
Jag mår bra i dagarna tre efter operationen, sedan börjar kräkas hejdlöst igen. Då upptäcker man att jag har fått tillbaka mitt magsår.
Jag fortsätter således att åka ut och in på Ersta sjukhus, för att få dropp, då jag kräks hela tiden.
I början på mars-2011, så åker jag till akuten på Södersjukhuset eftersom jag kräkts som kaffesump, vilket är levrat blod. Diagnosen blev: ”Blödande magsår”.
I mitten på mars-2011, söker jag återigen akut till Södersjukhuset då jag har så ont i ryggen att jag på riktigt tror att jag ska avlida. Diagnosen blev: ”Njursten”.
I skrivandets stund, så väntar jag på att dom ska spränga njurstenen, men fan vet när. Jag har fortfarande ont och kräks.
Behöver jag tala om att hela min familj lider något fruktansvärt av hela den här situationen?! Min dotter tror att jag ska dö varje dag.
Jag har betalat ett alldeles för högt pris för att bli smal, ett pris det inte är värt, trots en viktnedgång på över 65 kilo.
Jag har startat en grupp på Facebook för GBP-opererade, vi är just nu 448 medlemmar, välkommen om du vill.
http://www.facebook.com/?ref=home#!/home.php?sk=group_187801157904504¬if_t=group_activity
Ta hand om dig tjejen!
/Anne
Åh vad ledsen jag blir av att se på din blogg att folk skriver stygga kommentarer. Usch, usch, så låga människor kan vara.
Jag lider med dig och tänker på dig nästan varje dag. Önskar jag visste nåt som kunde hjälpa dig.
Tror du att du skulle klara näringsdryck nu ? Det finns ju flera väldigt äckliga sorter. Jag hade ropp hemma länge och sen kunde jag inte äta på länge, och även jag mådde väldigt illa av doften av kött. Fick ett tag för mig att det var all skit de matar djuren med som luktade igenom. Men vi fick tag i nån näringsdryck som inte var så äcklig och med massor av is i gick den ner.
Men nu tänker jag ju bara på näring. När man får i sig så lite som du så räcker en matsked av sån vätska en bra bit till.
Åh jag önskar jag kunde hjälpa dig.
Hej Linda!
Jag är verkligen ledsen för din skull. Kan inte ens föreställa mig hur du har det. Men försök hålla ut, vem vet det kanske dyker upp en lösning plötsligt.
Jag tänkte på dig igår faktiskt och sa att jag hade vänt mig till ett annat sjukhus eller en privat specialist för att få en åsikt från en neutral part.
Men jag förstår att det kan vara svårt för dig.
Beträffande protein så kan jag tipsa om en måltidsersättare som är jättegod och innehåller fullvärdigt protein. Prova!
Här är länken till webbshopen på Vitapost.se:
http://www.vitapost.se/sv/artiklar/viktminskning/bodywell-balance-meaj-810-g.html
Sköt om dig och ge inte upp! / Terhi
Hej! Tycker så synd om dig som har det så jobbigt med din mage. Att folk sen skriver elaka saker till dig är förjäkligt! Du ÄR viktig och verkar vara en ödmjuk tjej och det du skriver är också viktigt. Var rädd om dig!
Hälsningar Therése i Göteborg
