trasdockanlinda

I morgon ska alla fira in det nya året, men för mig kan det verkligen kvitta.
Vad ska jag fira? Att jag överlevt ett år till, 12månader till av smärta och dagliga kräkningar.
Att ett år till har gått utan att ngn har erbjudit mig ngn hjälp.
Att jag lider av ännu mer näringsbrist, vätskebrist och är betydligt mer undernärd än tidigare...
Nej ni jag har inte ett dyft att fira, jag är ledsen arg och bitter på dom som är sådana översittare att dom anser sig inte behöva ge mig någon hjälp.
Jag går ut ännu mindre än tidigare, jag har inte den orken, kroppen benen orkar inte bära mig när jag ska ut och gå.
Det är för påfrestande för varje del av kroppen att vara ute så jag stannar inne i stället sen att jag hatar att sitta här är ju en annan femma.
Alla pratar om nyårslöften dom ska avlägga, vad ska mitt löfte i år bli?
Att försöka överleva ett år till, jag hade kunnat säga att jag skulle bli hjälpt men det är inget jag bestämmer över.
Jag vill bli hjälpt men det verkar inte ligga i ngn kirurgs intresse att faktiskt hjälpa mig, att ta hand om dom problem som dom varit med och skapat, idioter, inte alla givetvis men dessvärre 90% av alla dom jag träffat.
Shit jag är värre än en gnäll kärring ju =(
Men på det sättet är det skönt att ha denna blogg som jag kan gnälla på, det avlastar mina nära och kära.
Och ingen är ju tvingad att följa eller läsa denna blogg utan allt är frivilligt, som tur är, jag är ändå chockad över hur många som ändå är inne och kollar bloggen..
I morgon kommer min lilla mamma och är med oss över nyår så det blir att bara umgås hela familjen =)
Tyvärr lär jag ju inte kunna äta ngt, men har funderingar på om det kan vara värt att kräkas lite för att få provsmaka älsklingens nyårs middag, han är så duktig på matlagning min prins.
Min snutta är inte här i morgon och det är tufft, önskar så hon kunde va här alltid, familjen är inte komplett utan henne och jag saknar henne som tusan varje gång hon är hos sin pappa, men vi har haft det så här med varannan vecka i ca 11år nu så de e bara att gilla läget hur tufft det än må vara.
Ja ni vad har hänt detta år igentligen?
Tror det absolut största va att vara med på kallafakta, trodde nog aldrig jag skulle klara det men det gjorde jag.
Vi har flyttat till en dubbelt så stor lägenhet, från en 3a till en 6a, och jag älskar denna lägenhet.
Det känns som mitt hem, vi får plats och vi har stora ytor, på botten våningen är det kök, vardagsrum, toalett med dusch, på över våning är det 4 sovrum samt ett tvrum, vi har en toalett med bubbelbadkar och bastu, och en balkong.
Dessvärre när man flyttar till ngt så stort så har man inte möbler så det räcker men det kommer väl i sinnom tid, jag har ju en inredningsplan ;) jag älskar ju allt som har med inredning att göra.
Men hyran är ju rätt hög så det finns inget utrymme för möbel köp just men det kommer väl någon gång fast det lär ju handlas begangnat men det gör ju absolut inget.
Jag är stolt över att jag orkat flytta, att jag orkat packa upp alla kartonger och möblerat, samt städa lite.
Vi fick ju mkt mkt hjälp av mamma och min syster, utan dom hade vi ju inte fixat städningen.
Vi fick ju flytta in en månad tidigare om vi städade själva, vilket jobb för skitigare lägenhet har jag nog aldrig skådat så deras hjälp va guld värt.
Mamma slet som ett djur i flera dagar, veckor, hon tog ut semester för att hinna städa åt oss medans anders skulle hinna måla 4 sovrum, ja alla jobbade på så gott alla kunde, jag packade ner och försökte flytt städa för att sen packa upp på nya stället.
Ja det har ju hänt en del, jag fick ju ytterligare en operation efter kallafakta då dom öppnade upp mig igen, det va inte ngn fri passage så dom fixade det, men inte vart livet bättre nej ni det blev så mkt sämre.
Kirurgen va ju och tryckte på magen, och den smärtan va enorm, jag trodde jag skulle dö och skrek rätt ut!
Efter det blev det aldrig bättre, men varför ska man lyssna på patienten?
Jag har i och med min resa fått lära känna helt underbara människor, vissa finns kvar medans vissa försvunnit, vissa av dom saknar jag så sjukt jävla mkt oavsett vad dom gjort, men jag vet oxå att det va lika bra att det blev så här nu i stället för sen för om man fortsatt anförtro sig till dom så hade dom kunnat prata ännu mera, dom anmälde mig för det ena än det andra men det som gjorde ondast för mig och min familj va just vad en hade sagt, ingen av oss trodde nog inte hon skulle göra så hur arg hon än va, men det är ju ett bevis på att man inte kände personen som man trodde va en av dom bästa.. ögonen fylls av tårar, saknaden är jobbig för vi dela så mkt av våra dåliga kroppar...
Ne ni detta vart en blandad kompott inte som jag hade tänkt mig men det bjuder jag på.
Nu är det tv med kidsen en stund innan det är dags att sova.
Återkommer i morgon, va rädda om er, om varann...