trasdockanlinda

jag ältar saker om och om igen och jag kan bli tokig på mig själv.
Vissa dagar är givetvis värre än andra så är det nog för alla.
Men även dom dagar som är aningen bättre tycker jag det är orättvist.
Ibland vill jag leva trotts smärtor och kräkningar men ibland vill jag inte det.
Vad är det för liv man har och är det så illa igentligen då det finns dom som har det sämre.
Nätterna är för jävliga så är det bara, hur man än ligger värker det och skaver, höfter och ryggrad är värst och smärtorna i magen.
Jag är trött och vill sova men kan inte jag vet inte hur många gg per natt jag vänder mig för att försöka hitta en ställning som inte gör allt för ont.
Men till slut står jag inte ut mer och går upp, gör i ordning en spruta för att så småningom slippa alla kramper och smärtan i magen.
Dom dagar jag inte har ngn spruta är inte roliga alls och då kan jag inte fungera för fem öre utan bara gråter mest.
Oftast att ta sig från ett rum till ett annat är tufft, jag får ju sånna blodtrycksfall att det tar ett tag efter jag ställt mig upp innan jag kan gå vidare, det tar ett tag innan synen blir okej och det slutar snurra.
Varje dag samma sak =(
Vi har en etage lägenhet med vardagsrum och kök nere och tvrum och sovrummen uppe, ibland är det så tufft att ta sig upp för trappan och även ner.
Hur roligt är det? jag är 33 inte 93 helt sinnes sjukt =(
Jag har gett upp hoppet om ett normalt liv, men kanske jag kan få ett värdigt liv?
Om man kunde "fixa" min kropp så jag kanske kräktes en gång om dagen? Och om smärtorna kunde minska lite iaf, jag tror ju att jag alltid kommer ha ont i magen men kanske inte att jag måste ha smärtorna från helvetet.
Igår prov sköts det raketer i Tibro inför nyår, jag höll min lilla då hon va rädd, jag bar henne i kanske 5min, vi stod still och tittade ut, jag trodde jag skulle dö... jag ville ju hålla henne när hon va lite rädd så jag gjorde det men fy vad ont det gjorde i min mage =( Jag har det sista året inte burit henne alls, jag har inte klarat det.
Men nu gjorde jag det men insåg att jag inte kan =( och jag HATAR det!!!!
Jag hatar att jag är tvungen att be min mamma om hjälp för att jag inte kan göra saker, det får mig att gråta.
Det är ju jag som ska finnas och hjälpa henne inte tvärtom!
Jag är så tacksam över att hon kommer  hit och hjälper till missförstå mig inte, det är en hjälp för mig som är guldvärd, men det ska inte vara så för vården ska hjälpa mig så jag fungerar.
Jag känner inombords att jag dag för dag blir sämre i kroppen, jag försöker hålla god min men snart faller fasaden jag så envist försöker hålla...
Nej ni detta vart inte som jag tänkt mig, lite morgon pladder helt enkelt ;)
Tänkte återkomma under dagen med lite kort från förr om jag ni inte blir sämre =//
Ha en underbar dag där ute...