trasdockanlinda

Jag hoppas ni inte missförstår mig när jag skriver mina klagande rader.
jag vet att många människor är drabbade av så mkt värre saker än det som drabbat mig, vill få fram det med så ni vet att jag absolut inte tycker mest synd om mig själv.

För ovanlighetens skull är jag ju hungrig, och det e skit jobbigt.
Läste igenom dagboksinlägg jag gjorde innan denna operation, jag fick ju som krav att visa min vilja o för att få göra den så skulle jag gå ner 10kg själv, vilket jag klarade med mkt jobb.
Men då när man kunde äta fast man inte fick för man banta då va det jobbigt att se andra äta, gud vad jag tyckte synd om mig själv då.. allt va skit jobbigt o precis allt kretsa kring mat.
Och nu när jag får äta fast inte kan är det oxå skit, ända skillnaden är att jag mår inte dåligt av att se andra äta och jag tycker inte heller det är jobbigt då dom äter.
ibland accepterar jag min tillvaro men ibland kommer det där tycka synd om mig som ett slag i magen och jag tycker allt är orättvist!
jag vill kunna äta en middag kött, potatis med sås och ngn gång få äta en liten hamburgare, överhuvudtaget få äta ngt få bli mätt utan att få sjuka smärtor, kräkas o få dumping men det har inte hänt på många år =(
Tanken på potatismos får mig ruggigt illamående för jag har levt på det under en så lång period o nu klarar jag inte av att äta det så nu vette sjutton vad jag ska försöka äta, eller så skiter ja i att ens försöka.
Kaffe o vatten funkar iaf ;)

Tror aldrig man inser hur socialt mat igentligen är förens man inte längre kan äta.
Att sitta ner med familjen under en middag o få äta ihop med dom det finns inte mer...