trasdockanlinda

Hittade ett brev jag skrev till klinikchefen på kss när dom hade nekat mig gbp operationen, vilket hopp man hade på den operationen och hur mitt liv skulle bli bara jag gick ner i vikt, men shit vad fel jag hade =( här kommer en kopia på brevet iaf. Och när man suttit så här i efterhand och läst det man skrivit blir jag ledsen och tårarna kommer, att man trodde så att en förändring skulle ske, att man skulle få ett så förbättrat liv..

Hej. Här kommer ett brev från mig ang min magoperation (som ej blev av). Hoppas att du/ni kan se mig från ett annat perspektiv efter ni läst detta.

Många svåra saker har jag gjort i mitt liv men detta blir nog en av de största utmaningarna, att få er att se mitt liv från mitt perspektiv, mina ögon och inte utifrån. Jag vill inte påstå att jag har det värst av alla, jag vet att så många andra har det värre. Jag tycker dock mitt liv är ett helvete och jag känner att det alltid varit så. Min vikt uppgång startade redan vid ett års ålder, men bvc sade till min mor att det skulle jag *springa bort*. Hon ifrågasatte detta många gg men fick samma svar om och om igen. Hon trodde att påståendet stämde men min vikt bara fortsätte att klättra uppåt. Jag kom upp i skol åldern, mobbningen startade i 2an och blev värre under mellanstadiet. Det hände många gg att min mor va tvungen att följa mig till och från skolan, dels för att se hur de andra betedde sig mot mig, men också för att skydda mig. Detta var en stor trygghet för mig. När jag gick  i fjärde klass fick jag vara med min 5år äldre syster och hennes vänner på rasterna. Dom hämtade mig i klass rummet och följde mig tillbaka, allt detta för att vara säkra på att det inte skulle hända mig ngt.

I sjätte klass blev det lättare, jag hade fortfarande öknamn pga min fettma, men jag blev en av de *coola* som en del hade större respekt för. Den perioden blev jag inlagd för utredning på kss, barnmedicin, läkarna ville utreda orsaken till min fettma. Jag var inlagd i en månad och under den tiden tappade jag lite vikt, men med tanke på hur mkt jag kämpade för det borde jag gått ner mer.I sjunde klass vägde jag 115kg och var väldigt stor, jag blev i åttonde klass återigen inlagd under en månad för utredning. Denna gång skulle olika tester göras för att se om jag ev hade ngn sjukdom som orsakade min fettma. Jag skulle uppskatta om ni tog er tid att gå igenom mina journaler från den tiden, detta för att bättre kunna förstå vad jag gått igenom under min färd i vård apparaten.

Åren sedan den tiden har gått, och min livs situation har på olika sätt förändrats, jag vill även gå igenom lite av detta, så ni bättre kan förstå hur jag tänker och känner.

Jag blev muntligen lovad mag operationen av dr rydberg under ett möte med honom och min samtals terapeut per. Dr Rydberg hade då som enda krav att jag det följande halvåret skulle gå ner 10kg. jag var väldigt glad, lättad och lycklig då mötet var över. Under de följande 6 månaderna kämpade jag och tvingade mig själv till min yttersta gräns för att klara av vikt nedgången. Jag blev så desperat att jag i slutet av perioden endast åt nutrilette och promenerade flera timmar varje dag. Jag kände att jag försumade mina barn pga att jag gjorde allt för att gå ner i vikt, all energi gick åt till detta. I min atankar fanns det nästan inget annat än att jag måste klara av att gå ner dessa kg. Hela tiden förberedde jag mig mentalt på operationen, läste mkt och satte mig in i riskerna. Min dotter va då 5år och jag pratade med henne om varför jag inte hade så mkt tid till henne längre och förklarade att det berodde på att ni skulle *ta bort* min stora mage och att detta skulle få mig normal viktig till slut och få mig att orka så mkt mera. När min dotter förstått innebörden blev hon otroligt glad och sa att det inte gjorde ngt om jag hade mindre tid för henne ett tag om det ledde till att hon tillslut skulle kunna få sitta i mitt knä. Hon hade varit ledsen länge för hon kunde inte sitta i mitt knä, hon fick helt enkelt inte plats då min mage var i vägen. Efter det samtalet längtade och väntade hon, nästan tjatade om när operationen skulle bli av. Jag tänkte mkt under den här tiden på riskerna, men kom fram till att öven om jag inte skulle överleva operationen så skulle min kropp, min fettma en dag ta livet av mig. Det var väldigt jobbigt både psykiskt och fysiskt, jag förberedde mig på olika sätt, både praktiskt och mentalt. Jag pratade med anhöriga, mina barn, mina vänner. Jag gjorde i ordning papper osv i fall det värsta skulle inträffa.

När sen dr Kylebäck, under ett förberedande samtal, berättar att han inte tänker utföra operationen vart jag helt paff, jag tog knappt in vad han sa och besvikelsen var enorm. I den stunden släcktes allt för mig, han raserade allt med dom orden. Det var ett besked som gjorde oerhört ont och allting jag förberett mig på gick upp i rök. Jag blev också förvånad då dr Rydbergs klartecken för operationen inte längre gällde. Min dröm om att få bli normalviktig, leva ett normalt liv, slippa höra alla glåpord, Slippa se allas blickar, orka leka och springa med mina barn, kunna klä på mig utan att bli andfådd, kunna börja arbeta bort min sociala problematik, ja att helt enkelt få tillbaka ett liv, försvann. Jag hade en period i 19års åldern då jag vägde 85. Pga ekonomiska omständigheter åt jag ytterst lite och gick ner lite mer i vikt. Under den tiden var jag en social tjej, många vänner, ett fungerande rikt socialt liv och jag hade ingen social fobi. Denna viktnedgång höll dock inte i sig, jag träffade min då varande sambo, blev gravid och gick återigen upp i vikt. Detta ledde slutligen till att jag blev mer tillbaka dragen, ville inte umgås med andra och jag tappade kontakten med mina vänner. Jag skämdes för hur jag såg ut och för den jag blivit. När min dotter föddes levde jag enbart för henne, jag orkade knappt träffa ngn, knappt den närmaste familjen och min sociala problematik blev värre med tiden. Jag känner ingen tvekan för att detta har ett starkt samband med min viktuppgång.

Nu är jag skyggare för folk än jag var då min dotter var liten, jag skäms över den jag är och mår så otroligt dåligt av min fettma och mitt utseende. Jag kan tänka mig vad folk säger om mig då jag inte är med, och det gör ont. Mina barn och deras kamrater på dagis frågar varför jag är så tjock, och det gör ju inte saken bättre. Om barn reagerar på mitt utseende vad tänker inte andra vuxna då? Min socialafobi kommer sig ur min fettma, när jag var smalare hade jag inte alls det problemet. Det har också lett till depression och ångestattacker jag får medicinsk behandling för. Jag sitter dock inte bara inne som dr. kylebäck verkade orolig för, utan jag är ute och promenerar flera gg om dagen då jag har hundar som tvingar mig att komma ut. Däremot undviker jag människor och ser till att gå i områden som inte är så folktäta. Att gå och handla, träffa vänner på offentliga ställen, knyta nya kontakter, utbilda mig osv är helt omöjligt däremot. Jag får ångestattacker och det känns som om alla tittar på mig och ser ner på mig pga min vikt. Jag vill att dom ser mig och inte min fettma, den feta personen dom ser är inte jag och i dagens samhälle är man inte *godkänd* om man inte följer viktnormen. Det är så svårt att förklara men i stora drag känner jag så här.

Naturligtvis är jag realistisk, jag förstår att en ev operation innebär hårt arbete, engagemang, smärta och ett införande av nya rutiner och levnadssätt, men jag är beredd på det. Jag vill bli normalviktig, jag har viljan att bli det, jag behöver bara hjälp att komma igång. Jag blir 28år i år och jag vill må bra, jag vill se framtiden an med tillförsikt, jag vill slippa smärtan i kroppen – ryggen, benen och i mitt hjärta. Jag vill leva ett normalt liv där olika aktiviteter ingår, såsom att umgås med vänner, handla maten på ica under *rusningstid*, leka och busa med mina barn, helt enkelt ett normalt friskt liv som de flesta andra lever. Jag vill hitta mig själv, för jag har blivit en annan ju mer jag gått upp i vikt. Med hjälp av min samtalsterapeut känner jag att jag kommer klara av en operation. Vi har också diskuterat om KBT skulle hjälps mig vidare och få mig att må bättre, och vara bättre rustad inför framtiden.

Jag vill avsluta med att säga att jag av Dr. Rydberg blev övertygad om att operationen skulle bli av, och att slutligen inte Dr. Kylebäck inte ville utföra den på grund av fel orsaker. Jag är tacksam om Ni inte har förutfattade meningar om mig, utan ser mig, frågar mig vid oklarheter, och litar på det jag säger är sant. Ni sitter med beslutandemakten i Era händer, Och jag garanterar att det inte är ett ”slöseri” av tid, energi och samhällets ekonomiska resurser att utföra operationen av mig.

Jag kan slutligen bara be er att återigen överväga tidigare beslut, och ge mig en chans till ett fullvärdigt liv…

Med vänliga hälsningar Linda Söderlund