Sammanfattning

Fick frågan av en reporter att sammanfatta min historia, så här blev den...

Hej då ska jag försöka göra detta och även försöka få med det mesta, hoppas det inte blir för långt utan du orkar läsa det, lets go...
Redan som liten började vikten öka och min mor tog kontakt med bvc men deras svar till henne var att jag skulle springa bort det och att hon behövde inte oroa sig, jag var då bara ett par år gammal och jag sprang aldrig bort det.
När jag gick i 4:an lades jag in på barnmedicin i Skövde under en månad för dom ville se om det gick att få en förklaring till min ständiga vikt uppgång och om det kanske fanns någon sjukdom bakom, men dom kom inte fram till ngt och i 6:an läggs jag in igen under en månad på samma ställe för att testa nya prover m.m. men återigen fann dom inget och när jag började 7:an så vägde jag redan 115kg.
Vikten ökade sakta hela tiden men från att jag var runt 20 så stannade vikten till och jag låg mellan 150-160kg, pendlade där under många år.
2000 födde jag mitt första barn och efter den förlossningen låg jag konstant på 156kg, sen gick vi isär och jag gick ner rätt mkt men det berodde på att jag mådde så dåligt.
Jag träffar min nuvarande make och börjar må bättre och går då upp i vikt igen, 2002 föds våran son.
jag hade haft så dåligt samvete länge ang dottern då jag va så tjock att jag kunde inte ha henne i knät för att trösta m.m jag hade ingen ork att vara ute o leka med henne, och jag kunde inte heller leka på golvet pga min enorma fettma.
Jag hade börjat få andningsuppehåll om natten och jag ville ju inte lämna mina barn moderslösa heller så i början av 2003 bestämde jag mig för att det va antingen operation eller så skulle mitt hjärta inte längre orka och jag skulle dö, kändes inte som om ngn valmöjlighet fanns.
Jag hade då innan försökt ALLT, viktväktarna, xenical, pulver, lepigen bantnings medicin, men inget gav uttdelning.
Våren 2003 tar jag kontakt med KSS i skövde och jag sätts på en vänte lista.
jag letade under tiden efter så mkt info det bara gick, det jag hittade va ju mestadels bra saker annars va det ju komplikation som dumping, dö under narkos eller få en större blödning men då fanns dom ju på plats för att åtgärda det.
Kan inte datumen i huvudet nu men jag blev iaf dit kallad på info möte och jag gick därifrån o kände mig riktigt nöjd, kirurgen jag träffade sa att jag va tvungen att gå ner minst 10kg innan open och om jag gick ner mer va det bara en fördel inför narkosen.
Anledningen till att han ville att jag skulle gå ner innan va oxå för att bevisa att jag verkligen ville gå ner i vikt.
under ett antal månader kämpade jag mer än någon kan ana för att gå ner dom där kilona, och snart blev det dags för ett inskrivnings samtal.
Innan inskrivningssamtalet med kirurgen vägde jag mig och min kamp hade gett utdelning jag hade tappat 13kg (om jag inte minns fel, mer än 10 va det iaf).
Men denna gång träffade jag inte samma kirurg som jag träffat gången innan utan jag hinner knappt sätta mig i rummet innan han säger att han inte tänker operera mig pga min panikångest och socialafobi.
Han menade att det fanns ingen poäng med att slösa resurser på en som mig för jag var ju som en fet lastbilschafför som satt på mitt feta arsle och åt hela dagarna (kirurgens ord)
Då försökte jag förklara för honom att trots min socialafobi va jag ute o gick med mina hundar men inte där det va mkt folk o helst inte själv, men jag rörde ju på mig o satt inte bara, men han lyssnade inte på det örat.
Hela världen rasade och tårarna bara rann, dels för att han va så otroligt kränkande mot mig men oxå för att han släckte det lilla hopp jag hade till en normal tillvaro och ett normalt liv med mina barn.
Detta va sen sommaren 2003 och efter detta startade kampen om att få igenom denna operation.
Jag och min dåvarande psykolog kämpade med personliga brev och vädjan om att jag behövde denna open för att få ett något så när värdigt liv.
Och tanken var oxå från min psykologs sida att börja jobba mer med mitt mående bara jag började gå ner lite i vikt
Någon gång på sen sommaren 2006 fick jag veta att jag äntligen fått igenom det och operationen skulle ske i januari 2007.
Den 16de januari 2007 opererades jag med titthål på KSS i Skövde, men det tillstötte komplikation så jag opades igen fast med öppen kirurgi den gången.
Jag fick ligga kvar på sjukhus ett bra tag, men själva op berättelsen är lång men skulle det bli aktuellt och om du vill så har jag alla journal kopior.
Efter operationen va jag livrädd för att äta fel eller för mkt så jag åt sakta o försiktigt och jag måttade allt o höll mig borta från allt dom sa att man inte skulle äta.
Efter ca 4,5 - 5månader började problemen för mig.
Jag kräktes dagligen och hade mkt ont, hade svårt att söka hjälp från kirurg då jag va rädd att detta va mitt fel och att dom skulle säga att ja fick skylla mig själv.
Efter 10mån hade jag gått ner 70kg och alla tyckte att jag va så duktig och att jag måste ju känna mig så vacker o må så bra, vilket inte alls stämde.
Men jag klara av att dölja mitt mående rätt bra och smärtorna, familjen märkte ju när man sprang iväg för att kräkas och mitt största mat intag var popcorn o kaffe som jag aldrig hade kräkts av.
smärtorna i magen fortsatte och även kräkningarna, det blev svårare o svårare att få behålla maten.
Ringde sjukhuset men enligt dom så kunde det inte vara så utan det måste ju sitta i mitt huvud och gbp patienter kan inte kräkas.
Så vid många tillfällen när ja ringde för jag behövde hjälp propsa dom på att det va psykiskt.
Såsmåningom när jag åt började magen svullna på ett par sekunder både jag o min omgivning såg det, omkretsen ökade med 15-20cm vilket är mkt och det gjorde så ont.
Efter mkt om o men fick ja komma in, och då visade det sig att jag hade ett stort ärrbråck där tarmen åkte ut o klämdes i så en operation gjordes och under operationen såg dom även att tarmen var tvinnad och det fanns en hel del sammanväxter så ett nät opades in för bråcket och tarmarna fixades.
Så under mer än ett år av tjat från min sida över att få hjälp och deras kränkande ord att det skulle vara psykiskt visa det sig att det va ju inte psykiskt men inte en ursäkt från deras sida.
Tyvärr hjälpte inte den open heller utan kräkningarna fortsatte.... smärtan blev dock betydligt bättre men inte bra.
2008 blir jag gravid och efter 5mån ngn gång kan jag äta mer än tidigare o kräkningarna kom inte lika ofta, 2009 får vi våran dotter.
Kräkningarna blir lika mkt som innan och smärtan i magen ökar hela tiden.
Min vct läkare skickar remiss för en gastroskopi, och den visar på ett sår som sitter på tunntarms sidan, kirurgen ordinerar omeprazol och menar att jag ska ge de tid men kräkningarna kommer sluta när den börjar verka.
månad efter månad gick o inget blev bättre, jag blev sämre o sämre.
Kilona gick neråt och kräkningarna o smärtorna värre, ingen ork eller energi till ngt va mest som en levande död.
Gång på gång ringde jag kirurg i hopp om att dom skulle lyssna på mig, se mig, hjälpa mig, men inget.
Vet inte hur många gånger under åren jag ringt och gråtit av förtvivlan o bett om hjälp, men dom har bara slått bort det.
mamma fick ofta komma hit o hjälpa mig med barnen och hon började oxå bli knäckt hon jobbar heltid men kände hon behövde va här heltid för att hjälpa samt att hennes oro för mig gjorde henne oxå knäckt.
I början av året (2011) ringer min mamma till kirurg och säger ifrån att dom måste ta sitt ansvar och hjälpa mig för hon orkar inte mer, och då får jag en remiss på en kontraströntgen.
Efter ngr veckor ringer kirurgen till min mor och säger att röntgen va fin, jag bröt ihop o visste nog inte var jag skulle ta vägen, kunde det va som dom sagt i alla år att det satt i mitt huvud???
Sen börjar trailern för kalla fakta visas rätt ofta o jag va med mkt på den trailer.
Då ringer kirurgen upp mamma o vill att vi ska ses hon jag o kirurgen.
Väl där visar det sig att röntgen va inte alls fin utan koplingen som dom gör ny vid en gbp va på tok för trång så det va ingen fri passage där! Plus annat som ja inte har i huvudet just nu men återigen finns journal kopior här ;)
han bestämmer sig för att en ny operation ska göras där dom fixar det men även kollar igenom buk o tarmar.
(så jobbigt oxå att veta att dom antagligen inte ens hade tänkt säga ngt innan trailern för kalla fakta visades, att man ska vara tvungen att visa sig i media)
Den sista operationen nu gjordes den 21mars, jag va på KSS i skövde kl 7 och åkte ner för operation vid halv nio.
operationen tog 4 timmar dom gjorde om båda kopplingarna och fixade ngt med tarmarna, jag har inte orkat läsa op berättelsen.
Dom va då säkra på att denna operation skulle ge mig ett värdigt liv, men efter 4år av ett rent helvete vågade jag inte hoppas på ngt alls.
Det som kändes som en seger va att jag hade haft rätt under alla år det va ju ngt fel på mig som dom så lätt avvisat och sagt att det va psykiskt.
jag låg kvar på KSS i 5dagar, jag hade väldigt ont o mådde så illa, på utskrivnings dagen ska kirurgen känna på magen men han tog i ngt så fruktansvärt att jag skrek =( sen åkte jag hem..
Väl hemma började kräkningarna i samband med att smärtorna ökade och jag vet inte om han tryckte sönder ngt?
Under en vecka hemma försökte jag få i mig allt möjligt med i flytande form, men det kom upp hela tiden och vatten var inte att tänka på.
Exakt 7dagar efter min hemkomst kom min psykolog hem till mig som hon gör en gång i veckan, men denna gången blev vårat möte annorlunda, hon tittade på mig och sa att detta fungerar inte du håller på att dö.. då hade jag under dom 7dagarna gått ner ytterligare 5,5kg jag va så törstig o hungrig..
Hon ringde avd på KSS och dom sa att jag fick komma så jag iaf fick dropp, väl där satte dom dropp o en ny röntgen gjordes men inte med kontrast denna gång då det inte fanns en chans att jag skulle kunna svälja det.
En liten stund innan röntgen va min psykolog tvungen att åka så mamma kom o bytte av henne då jag inte klarar att vara där själv då dom kränker mig och är fruktansvärt otrevliga.
På eftermiddagen kommer svaret och det visade sig att tarmen va onormalt svullen så återigen va det ingen fri passage utan det jag försökte få i mig packades på och tillslut fick de inte plats ngt mer o då kom det upp, när mamma oxå tittade på journal kopian så står det där att jag har en vätskefylld del i magen på 3,5cm med bla blod.
Vid detta tillfälle har jag inte fått träffa ngn kirurg utan det sker inte förens på lördagen då ronden skulle gå.
Det första han säger när han kom in i rummet var att röntgen såg jätte fin ut!???? detta va kl 12 på lördagen och kl 16,30 kvällen innan så va ju inte bilderna från röntgen fina, jag vet inte om dom inte vill ta tag i komplikationerna som blir av dessa operationer? Det känns som om dom utför en gbp sen vill dom inte ta konsikvenserna det kan medföra.
Hans råd var att ge det tid, men inte hur lång tid.
Jag kräks fortfarande dagligen, jag ligger mkt pga smärtorna i magen och jag har fortfarande inte kommit i närheten av att bli den mamma jag ville vara.
Jag har nu gått från 160kg till idag 63kg, jag fortsätter att gå ner men det är ngt jag absolut inte vill, har oxå fått veta då jag har så mycket överskotts hud på magen att det väger ca 10kg så utan den finns det inte så mkt kvar av mig, jag är 170cm lång.
Det är så svårt att få ner allt man vill i ord och det lättaste hade varit om vi hade träffats, för när jag läser detta jag skrivit så låter det kanske inte så illa, men mitt liv är inte värt att levas och hade jag inte haft mina barn hade jag inte suttit här.
I 4år har jag dagligen kräkts beroende på hur ofta jag försökt äta men säg mellan 2-7gg/dag och som sagt smärtorna i mage/tarm är så vidriga.
Och att hela tiden få höra att det är psykiskt är knäckande och att när man väl söker vård så får man det inte.
Varje tur jag haft till KSS har slutat med otrevligheter och kränkningar, så varje del jag skrivit om finns ytterligare en berättelse hur personal + kirurger har betett sig.
Jag har insett både av egna erfarenheter och av min väns erfarenheter av KSS att det är ingen ide längre att söka vård där för dom vill inte hjälpa och att åka dit och bli så illa bemött är inte värt det dåliga mående det medför eftersom man ändå inte blir lyssnad/trodd/hjälpt av dom.
mina barn är idag 11, 8 och 2år, Mitt hopp om att få ett värdigt liv är borta och om jag bara kunde få lite hjälp så man fick bort ngt av alla problem skulle jag vara mer än nöjd.
Jag börjar bli desperat då jag känner att jag vill ge upp, att kräkas dagligen o ha så ont som jag har haft i över 4år är inget liv alls.
Men som sagt detta är bara en liten liten del av allt som är och har varit.

Kommentarer
Postat av: Kati

HERREGUD!!!!!

jag ryser när jag läser detta!

Fy faaaaan stackars dig.



en undran jag har kan du ej söka vård på annan ort. Uppenbarligen så kan/vill dom inet hjälpa dig för något är ÅT HELVETE fel.



lider med dig och din familj nåt enormt.



en stor kram från mitt hjärta till dig och din familj.

Kati

2011-05-13 @ 11:40:26
Postat av: Pia Garin

Snälla Linda ! Skulle du inte kunna söka dig till ett annat sjukhus ? Jag vet att ni har problem med ditt psykiska mående och svårt att ta er till ställen långt bort, efter vad du skrivit tidigare. Men kunde kanske din psykolog ta en kontakt åt dig, eller kunde inte dom på Kalla Fakta hjälpa dig vidare ?

Man ska inte kunna bli kränkt och illa bemött varje gång man kommer, men dig har dom ju bestämt sig för att inte hjälpa och inte ens vara snälla emot.

Jag känner så med dig och känner på mig att någon annan skulle hitta problemet, för den personen skulle inte redan vara negativt inställd.

2011-05-13 @ 12:04:45
Postat av: Elin

Jag har följt din kamp via bloggen ett tag. Din historia är verkligen gripande och bemötandet du har fått verkar ovärdigt. Finns det ingen möjlighet att få hjälp på något annat sjukhus?

2011-05-13 @ 12:09:49
Postat av: Ellinor

Gråter!:-*

2011-05-13 @ 19:48:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Totalt

Denna månad

Denna vecka

Idag

Online
RSS 2.0