trasdockanlinda

Jag vet att man inte ska sörja det man haft utan glädjas åt det man har, men i mitt fall är det inte så lätt som det låter.
Innan min gbp led jag av panikångest och socialfobi, men jag hade ett liv jag hade hobbys.
Jag gick inte i affärer eller va bland stora folk samlingar men jag va ute varje dag, och förutom min familj och hem så va mitt stora intresse hundar, jag hade 2 grand danois och en liten shihtzu blandning, jag va ute med dom flera gg varje dag och det va inte ofta jag bad någon annan ta ut dom utan jag fixade det själv, och jag älskade det.
Jag städa varje dag och hade riktig ordning i mitt hem, jag tyckte om att fixa och ha det fint.
Men idag finns inget kvar =( hobbyn och allt jag älskar har jag kvar innom mig men det är inget jag längre klarar av =(
Grand danois är en ras som alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat men jag har varit tvungen att inse min kropps egna begränsningar.
Att städa och hålla i ordning är nu mera en enorm kamp, jag kämpar på men har det inte alls som jag önskar att jag skulle ha det, jag gillar ju att städa och hålla i ordning men återigen har jag fått inse att kroppen inte klarar det.
Allt som denna operation skulle ge mig, ett nytt liv, en ny ork att klara ännu mer av det jag älskar har i stället gått förlorat.
Varje dag är en kamp, jag kämpar mot smärtor, kräkningar och blodtrycksfall m.m m.m
Jag är inte längre glad eller lycklig, jag känner mig snuvad på livet jag är fruktansvärt bitter.
Drömmen om att jag skulle få tillbaka ett liv efter en gbp gick åt helvete och i stället förlorade jag det jag hade.
Med facit i handen så hade jag det bättre som tjockis, mkt bättre.
Men jag fick heller inte ngr varningar om att livet kunde bli så här efter en op, nej utan allt va på riktigt guld och gröna skogar.
Men nu vet jag bättre och tyvärr har man fått kontakt med så många mäniskor där ute som har det lika dant eller sämre =( det gör ont dom har oxå förlorat livet och hoppet, många undrar om dom orkar och klarar mer...
Jag förstår dom, gång på gång har jag varit där och frågat mig själv samma sak, men av ngt under sitter jag fortfarande här.
Men jag kan oxå ärligt säga att utan mina barn hade ja gett upp för många år sedan och då hade jag inte suttit här idag.
Jag vet att ni är många därute som slussas runt och inte får ngn hjälp, att dom ignorerar er och ni blir behandlade som skit.
Det va samma för mig och det jag tycker är extra tragiskt är att jag hade heller aldrig fått hjälp om jag inte hade gått ut i media =( och bara det är ju helt sjukt.
Open jag fick för 1,5år sedan hade jag inte fått om jag inte hade medverkat i kallafakta... jag hade inte blivit inskriven i mars då jag vägde 45kg om jag inte hade varit med i gt och expressen.. och nu när dom vet att jag inte längre håller tyst så får jag mer hjälp än jag hade fått innan, men bemötandet är under all kritik!
En av överläkarna tilltalar inte mig han har sagt ifrån att han aldrig mer kommer ha mig som patient och han kommer aldrig mer göra ngt för mig, han är tydligen så kränkt för att jag gick ut i media, men hallå!!! vad är jag då? jag har blivit ignorerad, trampad på och behandlad som jag vore ett psykfall i stället för att hjälpa mig med mina fysiska problem, nej är det ngn som ska be om ursäkt är det ta mig fan han! Han har sagt att det är psykiskt gång på gång fast jag haft en massa fel.... och om jag inte hade varit desperat efter hjälp så hade jag aldrig gått ut i media för jag gillar inte att synas =( men det va det eller svälta ihjäl och dö...
Jag har heller aldrig ljugit i media, hade dom hjälpt mig så hade jag aldrig gjort det....
Men idag är jag ändå glad att jag gjorde det för jag har fått kontakt med helt underbara mäniskor där ute <3
Men jag tycker det är för jävligt att ni där ute inte får hjälp, hade ni gått ut i media hade dom inte haft ngt val, men det kan ju inte vara meningen att alla ska va tvungen att gå ut i media för att få hjälp??!!
Det är ju våran rätt!!! Sverige som ska ha såååååå bra sjukvård! BULLSHIT
Men vet ni, kämpa på ju fler vi är och ju fler vi är som hörs, kanske men bara kanske öppnas deras ögon och dom kanske inte ökar gbp operationerna utan i stället tar tag i alla komplikationer dessa operationer medför.
Och kanske dom så småningom kan på info mötet börja berätta vad som kan hända om det inte går bra.
Detta är ett lotteri och du har 50% chans att dra vinstlotten... men fråga dig själv innan du beslutar dig för en sån här operation är det värt det? är det värt att spela med livet som insats?

Detta blev inte som jag tänkt ;) en massa pladder men jag är ju sån att jag skriver det jag tänker för stunden som ni vet =P