trasdockanlinda

Ibland stannar jag upp och tänker till och jag känner hur tårarna börjar sakta rinna ner för min kind.
Hur kunde det bli så här, hur kunde mitt liv förvandlas till ett rent helvete?
Och vad är det som gör att just jag blivit drabbad och varför vill inte dom opererande kirurgerna åtgärda det som någonstans under min resa trasats sönder inuti min kropp?
Köper du en ny dator och den går sönder efter ett halv år så får du byta in den, har vi inga som helst garantier på våra kroppar?
Är inte våra sjukhus tvingade att behandla personer som är "trasiga" innuti?
Jag hade haft ett värdigare liv om jag varit en hund, för en veterinär hade aldrig låtit en hund lida på detta sätt utan dom hade gjort allt i sin makt för att få hunden att må bra och om dom inte lyckats med det då hade hunden fått somna in, oavsett om man hade varit en pryl eller ett djur så hade livet varit värdigare än vad mitt liv uppenbarligen är.
Och om jag hade varit någon känd person som ofta sågs i media, sångerska, skådis, reporter ja då hade jag aldrig behövt lida så länge som jag gjort för då hade alla kastat sig över mig och erbjudit mig just deras hjälp för det hade inneburit bra "reklam" för just det sjukhus.
Men jag är ingen, en nolla, en tre barns mamma som bor i skrutt Tibro, så då får jag ingen hjälp.
Ingen verkar heller bry sig att mina barn kommer förlora sin mamma, nej för bara jag dör så slipper dom den där jobbiga patienten som dom inte ens har tid att prata med i telefon eller ordna ett möte, nej om dom inte ser eller hör mig då finns jag inte och på så vis är problemet borta...
Jag vet att det inte hjälper att gråta men shit jag gråter säkert miljoner tårar per dygn =( Och jag är så ledsen, knäckt, besviken, arg, bitter..
Jag håller på att förlora greppet, orken att fortsätta...
Jag står och stampar på samma ställe dagar går, veckor, månader, år och hjälpen finns tydligen inte till mig.
Fast även fast jag kräkts i så många år så är det faktiskt det sista året som varit det värsta och innan den sista operationen kunde jag aldrig ana att det kunde bli sju resor värre!
Men det fick jag ju bittert uppleva och upplever än...
innan den open kräktes jag oxå men absolut inte så mkt som efter den.
Då kunde jag äta potatis både kokt och mos, sallad gurka majs, färs, popcorn ja det fanns en del som fungerade och det kunde gå en dag utan att jag kräktes oxå...
I mars/april förra året gjordes ju operationen om så man kunde säga att jag var ny gbp opererad då vägde jag 76-78kg.
Men efter den operationen började jag ju få dessa sjuka helvetes smärtorna, då hade jag oxynorm/oxycontion som smärtlindring men tog det så sällan jag bara kunde pga att dom fick mig mer illa mående och jag kunde även kräkas av dom vilket jag i största mån ville slippa.
Sist jag vägde mig stanna vågen på 51kg, jag tar spasmofen injektioner dagligen för att klara av att andas och bara för att kunna stå upp, om jag ska låta kroppen vila från injektionerna innebär det att jag får ligga i fosterställning med tårarna som rinner.
Jag kan inte längre äta det där lilla som ofta fungerade förr så som potatis, popcorn, sallad och färs, inte smörgåsrån heller längre =(
Ibland försöker jag med ngt för att jag är hungrig och vill ju kunna äta, behöver äta för att orka och för att överleva, men jag får då kräkas nu mer är det så sällan jag kan äta utan att kräkas innan mars/april förra året så kanske jag kräktes 4gånger av 10 men nu är det 9gånger av tio =(
Hela den här historien är en ren soppa och som jag sagt tidigare:
Utan hjälp svälter jag till döds!!!!