trasdockanlinda

Tycker det är så tråkigt att jag är tvungen att numera ta bort kommentar funktionen, men seriöst så orkar jag inte få skit just nu, hade jag varit i "normalt" skik hade det varit en annan femma men så är det ju inte nu.
Som ni vet va jag så laddad, trotts ångest, att åka till akuten igår, vilket visade sig inte vara någon ide då det inte ens fanns någon kirurg där, utan min mamma blev hänvisad till att ringa kirurgmottagningen som idag.
Jag grät sjukt mkt igår och hopplösheten sköljde över mig gång på gång...
Man inser inte hur liten man är då man är sjuk om man inte sitter i den sitsen själv, man orkar inte slåss med näbbar och klor, man orkar inte slå ner foten och kräva sin rätt till vård, nej man är glad så länge man kommer upp varje morgon...
Mamma ringde kirurg och som ni förstår då jag fortfarande sitter här så gav det inget..
Det fanns ingen där att prata med bara tidsbokning, och mamma fick det förklarat för sig att det enbart va tidsbokning så hon fick återkomma i morgon eller eventuellt onsdag.
Ni säger gång på gång att jag behöver vård och bli inlagd och jag kan återigen svara er med att JAG VET, min familj vet alla vet helt enkelt...
Men det är inte så lätt som ni tror att få hjälp det fungerar inte så ni tror det ska fungera, tro mig jag har under åren och framförallt det sista året försökt så mkt man orkat men man orkar inte så mkt heller, för varje gång man söker men inte får hjälp bryter man ihop och faller så långt ner att det är sjuresor svårare att ta sig upp igen...
Och när man gång på gång blir nekad, ni kanske kan försöka föreställa er vad det gör med psyket?
Eftersom detta är en öppen blogg om baksidans gbp operation har jag valt att inte skriva så mkt mer än just om kroppen och dom besvären denna operation fört med sig, öppnare än så vågar jag inte vara trotts att det finns ytterligare mer faktorer som ni hade behövt få ta del av men det finns så många där ute som absolut inte behöver veta om det.
Återigen väntar vi, vi avvaktar på något som aldrig kommer...
Jag är less min mamma är less, hela familjen är less på detta nu.
Och hur svårt ska det vara att få hjälp i sverige 2012?
Är det meningen att man ska få svälta till döds innan någon höjer kraven på dessa operationer, än så länge görs dom på löpande band, och ju fler som opereras ju fler kommer oxå få komplikationer, man kan tycka att det ska finnas hjälp till dom som får sina liv förstörda.
Man kan tro att allt gått jätte bra för det har gått ett år sedan man opade sig, men man ska inte ropa hej för tidigt.
Många av dom som skriver till mig har fått besvären efter 1 till 2år, ett riktigt helvete har då startat för dom, medans hos vissa kommer det efter ngn månad.
Det är så olika, men jag hoppas om man ändå väljer att göra denna operation, att man inte gör den för att det skulle vara den enkla vägen, utan att man tänker noga och länge samt har i bakhuvudet att det kan gå så fel.
Livet suger så enormt just nu och jag vet inte var jag ska hitta styrkan till att kämpa..............