trasdockanlinda

Mitt i allt elende som är med mig och min otroligt trasiga kropp så har denna resa gett mig så otroligt mycket.
Jag har fått vänner som jag hoppas kommer stanna för alltid, även om detta lidande slutar.
Vissa har jag träffat i verkligheten och vissa hoppas jag på att få träffa en vacker dag.
Jag skriver inga namn utifall jag skulle glömma ngn, men ni är många som är helt underbara vilket jag hoppas ni vet om <3
Era ord stärker mig och inger hopp mitt i allt det nattsvarta, ni får mig att känna mig betydelsefull, trots att jag själv inte tycker jag är det.
Allt är kört i botten, kroppen, måendet, psyket... att jag kommer upp varje dag känns som ett underligt mirakel.
Men jag startar dator varje morgon, och hoppas varje gång att ni skrivit ngn kommentar eller mail, och varje gång ni gjort det blir jag fylld med värme.
Vill att ni ska veta att det ni gör för mig betyder så mkt och jag önskar jag hade orken att skriva ett brev till var och en av er, men jag orkar inte just nu =( men bara jag blir aningen bättre då ska jag göra det....

Vi tar en dag i taget nu, en dag närmare mötet med kirurg.
Jag är rädd att han inte tänker hjälpa, jag är rädd att få stå kvar på samma ställe jag står nu.
Behöver näringsdropp, behöver bli lite starkare, jag vill verkligen gå vinnande ur detta.
För inte kan denna jävla gbp operation göra att jag förlorar livet, det liv denna operation skulle ge mig tillbaka?
Jag gjorde den för att fettman inte skulle ta död på mig, och inte fan ska jag behöva svälta ihjäl i stället?
Lite ironiskt är det allt, jag gjorde den för att inte dö, nu går jag ändå mot döden..
Visst är det sjukt, vi kan inget annat än att hoppas just nu, hoppas på den 2/3, hoppas på att hjälpen finns där då just i det rummet att han har en plan, att han inte bara skickar hem mig....
många tankar kring det...
Men just nu ska vi överleva en dag i taget...