Tankarna far omkring i mitt huvud...

Skit rädd eller nojjig kalla det vad du vill spelar mindre roll just nu.
Varför ska det alltid finnas en massa "tänk om"??
Tänk om han inte skriver en akutremiss för en second opinion, vad i hela friden gör jag då?
Tanken gör mig förlamad, jag har ingen plan B, ingen alls....
Allt annat är ju löst, typ iaf, om han skriver en akutremiss till Göteborg så kommer M-L att köra ner dit med mig och mamma (så tacksam för allt hon hjälpt och kommer att hjälpa mig med, hon är en ängel från ovan på riktigt)
Visst blir jag kvar i Göteborg kommer jag ju att vara ensam, mamma och M-L måste ju åka hem, Mamma hit till barnen och M-L har ju sitt liv givetvis, jag har dock rätt mkt panikkänsla över tanken på att vara ensam på ett sjukhus dit inte någon kan komma och hälsa på, men samtidigt kan detta vara min chans.
Och hur jobbigt allt än känns så måste jag få tillbaka ett liv jag inte haft på över 5år, mina barn sin mamma, min make sin fru, mamma sin dotter, syrran sin syster och mina vänner behöver få tillbaka sin vän...
Och wtf det kan väl ändå inte bli sämre/värre än jag har det nu, eller kan de det?
Men som sagt vi vet inget om vad morgon dagen ger, men vi hoppas ändå.
Skulle det nu bli så att han inte skriver en remiss, ja då får jag utgå från det och åka till KSS för jag orkar inte, min kropp orkar inte och framförallt mina nära orkar inte mer nu.
Är läget väldigt hopplöst? Yes.
Mamma hoppas nog mer än jag på morgon dagens möte.
Givetvis hoppas jag med men vågar inte tillåta mig att hoppas för mkt för fallet blir så långt då om det blir nej.
Vet ju redan nu att jag med stor sannolikhet kommer börja gråta i morgon på mötet, jag är så slut i hela kroppen och själen att när man då träffar en som lyssnar på riktigt, ja då tappar man allt och tårarna rinner.
Känner ju själv hur desperat jag börjar bli och det kan nog ändå vara rätt bra för då lär vi se till att hjälpen kommer.
Hade möte idag med psykologen, hon är bra, jätte bra.
Hon har aldrig tvivlat på mina ord, hon har heller aldrig trott att mina problem och åkommor skulle kunna vara psykiskt utan hon vet att det är somatiskt och under resans gång ar det varit så skönt att ha henne.
Jag visade henne kortet jag har här på bloggen, det som ligger under "här har ni den nästan nakna sanningen"
hon tycker det är riktigt illa, men det har hon tyckt länge men hon har ju sett hur jag har förändrats under det senaste året, vilket kasst skik jag faktiskt är i..
Håll nu alla tummar ni bara kan för att allt går vägen i morgon.
Ska dit på förmiddagen så jag är väl hemma och kan uppdatera runt 12 - 14...
Snälla någon gör så detta går vägen nu.....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Totalt

Denna månad

Denna vecka

Idag

Online
RSS 2.0