trasdockanlinda

Igår va allt bestämt var min mamma skulle ringa och vad hon skulle säga.
Vi hade en plan och kunde inte annat är verkligen hoppas på att allt skulle funka och att det skulle gå undan.
Men shit så fel vi hade, alla!
Det började med dagen innan att jag kontaktade patientnämnden via mail för att få råd och vägledning hur vi gör för att få vård, jag skrev en kortfattad del av min historia och hänvisade till min mammas mobil då det är hon som får ta samtalen med allt och alla för jag fixar inte det.
Fick ett mail tillbaka att hon skulle vara borta tors och fre men kom tillbaka på måndag hon undra även om hon fick prata med sina kolleger i nästa vecka, absolut svarade jag...
Nu kommer inget på den punkten hända innan tidigast slutet av nästa vecka =(
Sen började mamma ringa runt.
Första stoppet va ju sahlgrenska då större delen av era kommentarer faktiskt rekomenderar dom så då tänkte vi att det måste finnas ngt bra med det sjukhuset.
Jag gick in i detta med att mamma skulle ringa i hopp om att jag faktiskt skulle få komma dit och bli inlagd för dropp då jag eller alla vi vet att jag måste ha det snarast.
Men varför jag trodde det skulle vara så enkelt att komma till ett sjukhus det vet inte jag för shit va fel jag hade.
Kanske va det den där sista gnutten hopp man hade att man inte skulle behöva kämpa så in i helvete utan det skulle vara en självklarhet.
För att få komma dit måste jag skicka dit en remiss antingen från vct eller kirurger eller en egenremiss och när dom mottagit den ska den läsas av deras läkare och dom ska ta ställning till om jag får komma dit... *djup suck*
Och när man tänker efter så förstår man ju det oxå men jag är så desperat efter hjälp nu, och att det ska skickas papper och så gör ju att det drar ut på tiden, vilket jag tycker är så jobbigt för jag vill ju ha hjälp nu inte om flera veckor..
Iaf så ringde mamma smärtklininken för vi tänkte att den läkaren kanske kunde/ville skriva remiss dit, då va han inte där men mamma kunde få en teletid nästa vecka, vilket inte är någon ide då vi ska dit nästa vecka och kan lika gärna ta de då.
Så summan av hela historien är att jag fortfarande sitter här, fortfarande ingen hjälp och fortfarande igentligen ingen plan...
Kräktes lika mkt igår som dagen innan och dagen innan det.... smärtorna lika vidriga och tårarna fortsätter oxå att rinna....
Welcome to my fucking life!!!...................... fail............................