trasdockanlinda

Bestämde mig för att försöka få i mig någon järn tablett ibland, för bättre någon ibland än ingen alls tänkte jag.
Järnet, duroferon, fick jag sluta med innan jag typ ens hann att börja då jag kräktes ännu mer, isglassen och dom klunkar kaffe jag brukar få i mig kom upp och då fick jag panik för det där lilla behöver jag få behålla.
Så inga mer järn tabletter för mig.
Har börjat ta omeprasol igen, då många av mina läsare som oxå har eller har haft besvär har blivit så mkt bättre när dom ätit den, då har dom ätit max dos.
jag har inte en aning om vad max dosen ligger på?
Kanske ni vet?
Jag tar en morgon och en kväll, eller jag försöker göra det iaf inte alltid det fungerar så, om jag kräks så blir det ju inte att den får vara kvar.
Har funderat mkt på det, hur mkt av mina mediciner som faktiskt blir kvar i kroppen?
När jag tänker på hur jag ska skriva så inser jag hur sjukt det låter och det är fan inte okej att jag har det så här!
Men iaf ang mina mediciner...
Man kan ju säga att jag går och små spyr hela dagarna, eftersom jag försöker gå och små äta då och då så blir det ju så...
Visst jag kan skita i att små äta för då skulle ja slippa små kräkas men varje gång jag äter ngt så hoppas jag ju att de ska få stanna eller att kroppen ska hinna ta up ngt litet iaf.
Som jag skrivit så många gånger innan så är jag ju fortfarande hungrig och då måste jag ju försöka äta annars blir jag knäpp.
Tankarna har varit många idag och jobbiga, jag försöker komma på vad jag ska göra och hur jag ska göra för att på bästa sätt få den vård jag så desperat behöver, jag förstår inte varför det ska vara så svårt.
Jag vet att ni är ett gäng som inte alls kan förstå mig, eller så vill ni inte förstå.
Men sen är det ju så att har man aldrig mått riktigt jävla dåligt psykiskt så kan man inte förstå men man kan försöka...
och sen när man har en trasig kropp på det gör att sinnet körs ner i botten ordentligt.
Och på botten har jag nu varit psykiskt och fysisk ngr år men det sista året har allt blivit så skrämmande dåligt.
Jag vet att jag länge nog väntat på vård, eller på att slåss för min sak.
Men det är inte så lätt som ni tror det är och om ni ens hade mått lite dåligt kanske ni haft större förståelse.
Och det är tufft att på så sätt försöka försvara sitt agerande, försvara sina tankar.
Jag VET att jag behöver hjälp, vård, jag vet verkligen det!
Men jag fixar inte att bara ge mig ut och chansa på att ngt sjukhus vill lägga in mig.
Jag klarar inte av att chansa på att bli hemskickad igen, det skulle knäcka mig mer än ni förstår.
Jag behöver veta att jag får stanna kvar få närings och vätskedropp och sen att man tar ställning till vad som ska göras.
Önskar ni kunde förstå mig och inte bara kritisera mig...