trasdockanlinda

Det första kortet togs för 1,5år och det sista härom dagen.
På det första kortet har jag riktigt runda kinder och jag tycker inte jag ser så gammal ut.
Det är bara 3mån mellan det näst sista och det sista kortet.
Där på det näst sista kortet hade jag ställt mig in på att dö.. benen bar inte längre och min enda chans att ta mig någonstans var med rullstol, allt hopp va borta och då väntade man bara, väntade på att kroppen skulle lägga av och man inte skulle finnas mer.
Jag hade till och med gjort klart vita arkiet för att det inte skulle bli några frågetecken kring begravning osv.
Men livet tog en annan vändning jag fick en gastrotube och trots att det fortfarande är tufft att få rutin och att den krånglar så har jag ökat i kilo och borde väl kanske vara nöjd för nu har jag fått ett tag till att leva, men framtiden är så oviss och efter att tuben sattes verkar det återigen inte finnas ngt intresse i att komma till rätta med problemen och jag känner att jag har inte hoppet om att det kommer bli ngt bättre framöver och iom det kan jag inte planera för framtiden, vem vet hur det ser ut om några månader? allt vänder på så kort tid och kan bli kritiskt hur fort som helst.
Och efter alla år av skrik på hjälp utan att den funnits är det ju inte heller konstigt att man känner så här.
Men det skulle vara roligt att kunna planera se framtiden med en glimt av ljus, men inte..
Återigen känns det som om man fumlar i mörker och var dag känns som en seger.
Men pga det så känns det som om det är så mkt man vill göra så många man vill träffa om det händer ngt längre fram som gör att man inte kan.
Ja jag vet att jag inte fått en dödsdom och jag vet att jag inte har en obotlig sjukdom men ibland känns det som om det är så det är för även fast man kan "laga" mig så vill man inte, alltså har jag en åkomma som blir obotlig =(
Varje dag tänker jag på mitt beslut att genomföra en gbp operation och vad som var tanken med den, och återigen sitter jag här med tårar i ögonen och inser att mitt beslut och min tanke bakom operationen var och gick åt helvete.
Jag har förlorat så mkt genom åren, sånt som för andra är en självklarhet som tex att bära sitt barn det har inte gått på flera år och går fortfarande inte, jag har förlorat så mkt av barnens uppväxt skolavslutningar och andra saker i skolan/dagis.
Jag har varit så svag och smärtorna för starka att jag inte kunnat lämna hemmet, vissa gånger kunde det gå 6mån utan att jag va ute, den enda gången jag va ute va när jag va på balkongen för att röka, och det gör så ont i mig när jag tänker tillbaka....
Alla dessa tårar, all ångest pga att jag gjorde en operation som skulle ge mig så mkt tillbaka, men jag i stället förlorade nästan allt.
Har man inte ens varit i närheten av att leva som jag varit tvungen att göra pga att sjukvården blundat och inte velat hjälpa kan man inte förstå och jag begär inte att man ska det heller men döm då inte mig heller.
Jag har gjort så gott jag kunnat, alltid, men man ger nästintill upp, man vill inte mer för ångesten och tårarna tar aldrig slut och när hjälpen inte finns inom synhåll vad håller en uppe då?
Detta är min verklighet, min saga och jag börjar tvivla på att denna saga får ett lyckligt slut.......