trasdockanlinda

I ens liv har det kommit och gått mäniskor, men vissa har fått en speciell plats i mitt hjärta.
Det finns ngr som kommit mig mkt nära, och jag dom.
Jag saknar dom så oerhört mkt, det finns så mkt jag vill säga och berätta//förklara men vet inte om jag kommer få chansen.
Vi har skrattat, gråtit och varit arga ihop vi har delat så mycket men sen en dag tar det slut, något händer som gör att ens vägar går åt olika håll, men saknaden blir aldrig lättare och minnena blir heller aldrig svagare.
Men tyvärr blir jag det och har blivit genom åren och i början av året när jag eller rättare sagt vi alla va säkra på att jag gick mot en säker död fanns det så mkt jag hade velat få fram, så mycket jag velat ha iordning på.
Men orken att "jaga" och tjata för att få tillbaka folk i ens liv fanns inte och finns inte än idag och jag vet inte om det kommer en dag då orken finns igen.
Men jag kan ändå tycka att allt ska inte ligga hos mig och jag trodde allt va ömsesidigt, vi öppnade våra själar och delade så mkt, vi litade på varann i vått och torrt men var har allt sådant tagit vägen nu...
Tänker du/ni på minnena ibland?
Är jag oxå saknad?