trasdockanlinda

Vet inte vad jag gjort för att kirurgerna på mitt hem sjukhus kan känna sådant hat och agg mot mig...
Visst jag gick ut i media men det va ju enbart pga att jag va riktigt DESPERAT och behövde hjälp för jag höll på att dö som vi alla vet.
Så här är det nu med kirurgen jag har...
Jag spolar tillbaka lite för att ni ska va med från då allt började rasa igen...
Dagen jag skrivs ut är det en annan kirurg som jobbar för han som har hand om mig va inte där, då visar det sig att då kirurgen satte gastrotuben så va det väldigt komplicerat pga alla sammanväxter jag har i buken, så dom har suttit och diskuterat och det va inte längre säkert att jag skulle få den bukoperation som va sagt så fort jag va starkare och ökat i vikt.
Det ända jag då kunde tänka va att det kan ju inte stämma utan han måste ha förstått min kirurg helt fel, men jag kände att det får jag ta med han när jag träffar han igen.
Jag åker hem med gastrotuben, vällingen och smärtlindringen.
Hela tiden ligger uppsala i bakhuvudet och jag mår skit över att dom skulle ha mig på avgiftning, jag är ingen missbrukare men är väldigt beroende av att vara smärtlindrad.
Ångesten är på topp pga det och jag kan inte förstå, hur kan dom ens tänka på att ta bort smärtlindringen så länge problemet finns kvar och inte är åtgärdat??!!!
Jag har sjukliga smärtor och dom har ju trotts allt hittat felet, brukar man inte då rätta till felet först innan man tar bort smärtlindringen? förvirrande.
Och om jag nu som dom tycker har ett tungt missbruk så kanske man inte skriver ut morfin plåster för 3månader på en gång?? hmm....
Iaf väl hemma kämpar jag på med vällingen, tufft att få rutin på det men skam den som ger sig...
Gastrotuben har krånglat även på sjukhuset, det har kommit vätska från hålet men efter ett tag hemma kom det mer och mer och jag tyckte det började lukta.. såg ut som var.
Huden under plattan va väldigt irriterad och började bli sårig av allt var som kom, och jag hade fått veta att jag inte fick ha någon kompress under.
Efter ytterligare ett tag började det även blöda.
Försöker då få tag på kirurg, jag försöker dag efter dag, men lyckades inte så himla bra.
Ringde tre dagar i rad sen blev det helg, vällingen blev mer och mer lidande pga att det gjorde så sjukligt ont så fort jag rörde slangen att jag drog mig för att få den att röra sig..
Veckan efter får jag äntligen prata med en bra sköterska som känner mig och hon lovar att se till att ngn kirurg ringer upp.
Senare den dagen ringer en kirurg upp, jag berättar om problemet med gastrotuben plus att jag vill byta smärtlindring till ngt mildare, men eftersom de inte va den som hade hand om mig fick dom återkomma efter dom pratat med min kirurg.
Då visar det sig att om dom ska släppa på tuben så ska jag ligga inne och ska man byta smärtlindring ska de ske under uppsikt vilket innebar att jag fick läggas in igen, det va valborgsmässoafton jag hade nyligen kommit hem, jag ville inte lämna familjen igen så jag valde att stanna hemma.
Sen fortsatte skiten på samma sätt jag kunde inte sova om natten då det sved och brännde så under plattan vid gastrotuben och det blev mer och mer sårigt och det varade mer och mer, jag höll på att bli dum i huvudet.
Återigen ringer jag för att få en teletid med min kirurg.
Tar ett tag men han ringer upp efter ngn vecka och jag berättar då att jag dragit ner på plåstrena från 25+12mg till 12+12mg och jag undrar då om jag kanske kan få en annan smärtlindring som jag kan ta vid behov i stället för att jag ska ha plåster som ger mig en dos varje timma, kände att det fanns dom dagar jag inte behövde ngt utan det va när det va riktigt illa jag ville ha ngt men han höll inte med utan ansåg att jag skulle höja till ordinerad dos (är det så man säger till ngn som enligt dom har ett tungt missbruk??)
Vi bokar in en tid för att titta på gastrotuben sen undrar han om jag hört ngt om uppsala och jag säger nej då säger han att han ska ligga på lite mer ang det... jag säger då till han att jag och min psykolog vill ha ett möte ang detta med uppsala för vi har mkt frågor kring detta och vad som kommer ske framåt, jag vet ingenting och dom verkar besluta saker över mitt huvud.
Han går med på att boka ett sådant möte med mig, min psykolog, en smärtläkare och hans chef...
Jag säger att min psykolog ringer han för att boka in en tid...
Ytterligare nästan 2v går gastrotuben blir värre och värre, när jag åker in så säger dom:
Men den ser ju fin ut jag vet inte vad du vill att vi ska göra åt den???
Jag höll på att ramla av britsen, jag kunde inte förstå hur man kunde säga ngt sådant, det såg ju för jävligt ut.. (kort kommer)
Frågar kirurgen vad som kommer hända nu och berättar vad som sagts vid utskrivningen och han säger att det stämmer och att han i nuläget inte vill tänka på det.
Hallå!!! vaddå inte vill tänka på det, jag vill att han tänker på det för det handlar om mig, min kropp mitt liv... vad ger han rätten att vara så nonchalant?
Sen säger han att det inte verkar bli uppsala utan jag ska till östra i göteborg, jag fattar inget längre...
Nu diskuteras det även att jag ska iväg till ett ställe för att lära mig äta!!!! har ni hört ngt sjukare?
Summan av detta är så här:
Dom verkar inte vilja operera mig och ta bort denna stora ficka jag har som ger mig smärta och kräkningar men dom ska skicka mig på avgiftning för mina ynka plåster, sen ska dom skicka mig till ett ställe där jag ska lära mig att äta trots att jag har felet i min mage, hur i helvete tänker dom????
Ska dom tvinga mig att äta trotts att jag får sjukliga smärtor av det plus kräkningarna?
Ska dom ta bort all smärtlindring trotts att jag då och då ligger i fosterställning med smärtor från helvetet?
När ska allt ta slut?
När ska någon bry sig på riktigt och ta mig på allvar och se mig som en person av värde?
Jag har inte fått sova en natt inte ens en halv natt på flera år nu pga smärtor.
Jag är på väg in i väggen om jag inte redan är där.
Ni kanske inte tycker detta är ngt men för mig är detta åt helvete och jag har inte fått med alla saker för det är så mkt.
I morgon ska vi ha stor möte och då ska jag få fler svar, hoppas jag...
Livrädd för detta möte, jag känner inget förtroende alls för sjukvården....
Kämpar vidare med smärtor, välling, ångest, sömnlöshet och funderingar...
Undrar om denna saga får ett slut och jag undrar om detta slutet någonsin kommer kunna sluta lyckligt?