trasdockanlinda

Jag håller stenhårt i mina minnen, minnen av olika händelser men framförallt minnen av människor som haft en stor del i mitt liv.

Varför gör man så? Gör alla så?

Det gör ju ont att sakna folk ju =( varför plågar man sig på det sättet?

Känns som om ju dåligare jag blivit ju starkare har alla mina minnen oxå blivit.

Det är tufft, det va tider och människor som aldrig kommer komma tillbaka, men gudarna ska veta att jag saknar dom alla!!

Händelser från jag va 17-18år som än idag kan få mig att små le, jo det är viktigt för mig att ha minnena men jag önskar jag slapp sakna människorna, skulle va lite lättare om man bara acceptera att dom inte är en del av ens liv mer, men men man är väl som man är... Jag bryr mig helt enkelt fortfarande om dom.

 

Ibland känner jag att jag lever mig in i min egna fatasi värld med mina egna drömmar om hur jag vill att mitt liv ska se ut och hur jag skulle ha det.

Jag vet givetvis att det inte kommer bli så men det är skönt att drömma sig bort en stund, bort från allt det onda.

Fast jag tror att mitt liv hade sett nästan ut som i mina drömmar om jag inte åkt på all skit med kroppen utan gått ner i vikt och mått bra, då hade jag kunnat göra allt det där jag hade tänk, men det sket sig en massa...

Och jag känner hur mkt man har förlorat på det och håller på och förlorar än...

 

Jaja let´s dream on  ;)