trasdockanlinda

Har bestämt att försöka va en normal mamma i bland och de går ju riktigt bra, inte.
Har eller hade bestämt att jag tex skulle hämta minstingen på dagis kl 15 i stället för att hon ska gå till 16.15 varje dag då hon börjar tidigt, men idag trodde jag att jag skulle ramla ihop på vägen, jag trodde ärligt att jag skulle dö.
Det är inte jätte långt till dagis men har man smärtor från helvetet så har man, varje steg gjorde mig svettig men nu hade jag ju bestämt att jag skulle hämta så jag tvinga mig.
Kall svettig och äcklig kom jag iaf fram till dagis.
Fick på henne skor och nu skulle färden hem på börjas.
Jag som ville hem inom två sekunder kunde ju fortsätta drömma för en 3åring vill ju inte sitta i en vagn =/
fick iaf efter mkt om och men i henne i vagnen eftersom jag lovade att hon skulle få gå efter vi kommit över vägen, tänkte om jag babbla tillräckligt mkt så skulle hon glömma att hon ville gå.
HA eller hur...
Lyfte ur henne och trodde igen att jag skulle klappa ihop, kändes som en hel evighet innan vi va hemma, fast de igentligen kanske tog 15min...
Så summan av detta inlägg är återigen att jag hatar denna jävla operation, jag kan inte ens fixa dom simplaste saker utan att tro jag ska klappa ihop av smärta och utmattning.
så maraton loppet får vänta ett tag till ;)