nu har tystnaden lagt sig över hemmet

Nu har tystnaden lagt sig över hemmet, barnen sover och man får tid att fundera över saker o ting, ibland önskar ja att ja inte tänkte så förbannat mkt, jag ältar saker och funderar på hur det kunde ha varit o över saker man kunde kanske gjort annorlunda, kanske om jag varit på ngt annat sätt eller gjort på ngt annat sätt så kanske inte saker o ting varit som det är…

Det är skit jobbigt att vara på detta sätt, och det är oerhört jobbigt att vara en person som ofta får dåligt samvete över saker o ting o det samvetet får jag ju också leva med o det förföljer mig länge.

Alla tänk om hela tiden… tänk om ja aldrig hade gjort min gbp operation att jag orkat kämpa mer för barnens välmående då? Hade jag varit gladare med mer ork? Hade jag haft mer livslust och mindre värk? Det är saker jag inte vet, men det jag vet är att jag dagligen ångrar operationen, jag vet inte i fall mitt hjärta hade orkat slå så länge till om jag inte gjort den, ett helt liv fullt av övervikt det e klart alla organ tar stryk men jag ångrar den ändå, dagligen rinner tårarna pga den och tröttheten o orkeslösheten gör sig dagligen påmind om att jag inte får i mig tillräckligt med mat.

Jag har kommit till en punkt i livet då jag försöker att inte klaga högt här hemma, jag har mkt ont inte bara i kroppen utan i magsäck och själen värker, det är svårt att förklara. Men det känns faktiskt just nu hopplöst det känns inte längre som om det finns ngn hjälp för mig snart har 4år gått och jag har sökt hjälp för alla mina fysiska problem men det känns som om dom bara vill vifta bort det och jag har inte orken att kämpa för att få den vård jag har rätt till så jag skiter i det helt enkelt vården verkar inte vilja hjälpa o det är inte meningen att jag ska behöva slåss för det.

Dom vet om min problematik med värk kräkningar o smärtor o fanskap men ändå händer inget mer än att dom anser jag ska ta en tablett till så får vi hoppas de blir bättre o jag har tagit den där extra tabletten nu x antal veckor o det är inte bättre det finns ingen förändring alls, hatar det!

Så nu gör jag så gott jag kan dagarna igenom o försöker leva som en normal person trots att inget hos mig ens är i närheten av normalt, men jag måste försöka för min familjs skull för barnen och min älskade make, han har fått lyssna på mina klagomål dagarna igenom sen jag genomförde operationen och han har tyst bara lyssnat inte blivit arg eller ngt på mig och jag kan inte förstå hur han har orkat men gudarna ska veta att jag älskar honom för det <3 men nu måste jag ge familjen en ngt så när normal mamma och fru… jag kan ju inget annat än att försöka, jag säger inte att det kommer att gå men kanske.

Så jag får använda bloggen som klagoplank, eller ja det gör ja ju redan så då mina läsare blir det ingen skillnad för er =P


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Totalt

Denna månad

Denna vecka

Idag

Online
RSS 2.0