trasdockanlinda

Torsdagen skulle jag ju göra Dt på buken, Lisa kom o hämtade mig o körde in o va med mig hela tiden.
Vi va där då vi skulle kl 12 (ångesten va fruktansvärd antagligen för att jag visste hur viktigt detta va för att jag ska kunna bli hjälpt) en sköterska kom med kontrastvätskan som jag skulle dricka.
Och som man visste säger hon att jag ska dricka upp flaskan på 1liter under en timma.
Jag säger då att jag kommer inte klara det och hon säger jodå.
Lisa försöker då förklara att det inte kommer gå och att jag är ju där för att ta reda på varför jag inte får i mig ngt.
Sköterskan säger igen att jag måste dricka upp o hon frågar hur mkt jag dricker per dygn och jag svarar 4dl!!!! Men ändå säger hon att jag måste dricka upp!
Nu är det så att jag inte kommer ihåg allt som sas o det va ju mer än det jag skriver.
Iaf så får jag mer panik när sköterskan håller på o säger att jag ska dricka upp när det är helt omöjligt!
Tårarna rinner o jag vill åka hem.
Lisa säger till henne att jag dricker det jag klarar s får vi se sen.
Sköterskan säger då att jag måste iaf dricka hälften, sen går hon...
Jag dricker o dricker... vi går o röker och jag dricker, mår illa o det gör ont.
Men efter en timme har jag fått i mig hälften, magen känns som en tickande bomb o gör så ont.
Sköterskan kommer o ser på flaskan.
Hon säger att jag får mer tid på mig s jag kan dricka upp!!! Vad e det hon inte fattade?
Jag börjar gråta igen känner mig uppgiven plus att magen gör så ont.
Sköterskan säger till mig att det visst kommer gå att dricka upp o jag får ta ett glas i taget.
Då säger Lisa ifrån, jag fick inte fram ett ljud pga tårar o smärta blandat med ångest.
Lisa säger att jag har ju druckigt hälften o svaret blir att hon sa minst hälften.
Återigen säger Lisa till henne att jag är ju där av en anledning och nu är det så att det inte går att dricka mer.
Lisa säger även till henne att detta inte va det bästa ställe att diskutera detta, vi satt i väntrummet med andra patienter...
Till slut säger hon att hon får gå o prata med en läkare, sen ser vi inte henne mer!!! Tacka gudarna för det.
Sen flöt det på rätt bra dom hade svårt att sätta kanylen men det va nog pga ångesten.
Lisa va med hela tiden, o jag kände mig som ett barn, rädd o ont.
Plåtarna skulle bli klara väldigt fort så nu på måndag blir det att min mamma får ringa kirurg för att få en tele tid, jag fixar inte o vänta tills den 8/3 dom behöver ju inte säga ingående vad det är men jag vill veta om dom hittat ngt eller om dom tror det är psykiskt!!!

Summan av alltihop är iaf hur fan kan ja ha sån otur???
Vad det gäller vården bemötande mot mig så träffar jag alltid på dom som är värst..
Precis som en del alltid köper måndags exemplar av prylar, hur kul e det då?
Inte konstigt att jag har svårt att söka vård när jag aldrig blir behandlad väl =(