trasdockanlinda

Ofta hatar jag mig själv och jag hatar att jag inte mår bra.
Jag förstör för alla i min närhet.
När jag vägde 160kg va jag ju begränsad mkt till hemmet för jag ville inte gå ut, ville inte att ngn skulle se mig.
Men då kunde jag göra allt man ska göra i ett hem och jag hittade på saker i hemmet med barnen medans gubben tog tag i utomhus aktiviteterna.
Och jag återkommer hela tiden till hur bra livet skulle bli bara jag gick ner i vikt, jag hade en vision en dröm.
Som i stället vart en riktig mardröm.
Sen får ni inte missförstå mig för jag vet att det finns så många människor som har det sju resor värre än mig men varje enskild person upplever ju sina bekymmer o problem som störst.
Sen som sagt vet jag ju att så många har det värre, men deras liv är ju inte mitt utan detta är min verklighet och ingen annans.
Jag förstör för mina nära mer än ni kan ana.
Jag har fått ett enormt handikapp iom att jag mår så här, jag klarar ju i stort sett inget som det är nu =(
Jag försöker att upprätthålla lite ordning i hemmet o gör det absolut viktigaste, men mer än det fixar jag inte.
jag kan inte heller va ensam med mitt yngsta barn för länge då jag har svårt att bära henne pga smärtorna i magen bla.
Jag är ju ofta yr o orkeslös med vilket innebär att min gubbe inte kan sköta jobbet som han borde =( för han måste vara hemma o få allt att fungera här med barn o djur medans jag mest är en enorm börda.
Ofta funderar jag på om jag kanske ska leva själv för att ge honom en chans att leva lyckligt.
Känns som om jag drar ner de flesta i min omgivning för jag är inte uppåt o jag ser bara svart just nu.
Men en sak som är säker är att man har lärt sig hur man håller en fasad uppe för barnens skull..
Sen ser ju dom två äldsta att jag inte är fit for fight, dom e ju inte dumma.
Dom märker när jag går o kräks o dom ser när jag kommer ut vad jag gjort.
Samma dom ser ju när jag har sjuka smärtor i magen o knappt kan gå, men jag försöker vifta bort det för dom ska inte behöva oroa sig.
Min äldsta dotter är mest orolig tror jag, hon sätter ord på det iaf och undrar ofta när jag ska bli bra o när allt ska vara okej.
Hon frågade mig efter jag började ta b12 sprutan om jag inte skulle dö då jag tog den =( vet inte om hon hört ngt eller så.. men hon är orolig att jag ska dö =( och jag vill inte att varken hon eller ngt av mina barn ska behöva oroa sig för att jag ska dö..
Men nu har dom sett mig dålig i 4år och jag hoppas att det snart kan få vända både för deras skull o min.
Och min mamma oroar sig, och hon som jobbar heltid känner att hon oxå skulle behöva vara här heltid för att hjälpa.
Och hon kommer så fort hon kan o orkar för att hjälpa mig/oss, o de e guld värt!
Så i de stora hela är de många som drabbas av mitt mående =( och jag skäms för de