trasdockanlinda

Vad ska man säga om allt igentligen??
Varför just jag? Det är väl igentligen en fråga alla ställer sig med jämna mellanrum, men jag ställer mig den frågan jämt.
Mitt liv har väl aldrig varit lätt o varför kan det inte efter 32år vara min tur att få må bra?
Och JA jag tycker fruktansvärt synd om mig själv idag =(
En riktigt självömkan dag.
Så detta blogg inlägg har väl ingen mening mer än att jag ska spy galla över hur mitt liv varit och hur det har blivit.
Fan oxå inget vart som det skulle och hur kan det vara möjligt att jag ska drabbas av det ena än det andra?
Om vi ska ta o backa lite på memorylane.....
Mobbad under uppväxen värst va väl mellan 2an-6an, det va riktigt illa =(
11års åldern börja jag röka o dricka, blev självdestruktiv i 12-13års åldern.
Vid 12-13års ålder vägde jag redan 115kg
Vid 15 tog jag en överdos av min mormors olika mediciner, blev magpumpad.
Sen fortsatte det med olika metoder av självdestruktivitet, vikten ökade konstant år efter år...
Deprimerad men ett självförtroende som inte fanns, Vid 21års ålder vart jag gravid med mitt första barn =)
Lyckan inför att bli mamma va enorm, fortfarande mådde jag dåligt psykiskt och jag va mest hemma, den graviditeten vägden jag som mest 154kg.
När hon va född hade jag ngt att leva för o min självdestruktivitet försvann, men vikten ökade.
2002 föddes min son och fortfarande va vikten enorm och vid detta laget lämnade jag väl aldrig hemmet, skämdes så fruktansvärt för hur jag såg ut och ville väl skona omvärlden från den jag va.
En av våra grannar stannade mig en gång när jag va ute och säger till mig:
Jag mste ju bara få säga att jag har aldrig sett en så tjock människa i hela mitt liv!!
Hon granska mig från topp till då en vuxen mäniska, tror fan inte det finns ngn skam i kroppen hos ngn längre.
Jag bestämde mig för att ta reda på allt om gbp operationen och jag ville göra den ville få ett värdigt liv, vara en aktiv mamma och fru.
Jag gjorde den och efter det så började allt falla till botten =(
Allt som jag drömt om allt jag sett fram emot fanns inte längre.
Jag fick ju opereras i 2dagar pga lekage så det vart både titthål o öppen.
Efter det höll gallblåsan på att sprika pga att den va var fylld så det vart ambulans in o akut operation.
En vecka efter det så visar det sig att det blivit en infektion så jag får åka in till akuten igen o dom öppnar och tömmer på vätska, jag får ha öppet sår så det ska själv läka.
Jag tjatar senare om att ngt händer o magen svullnar o gör ont, efter hundra år konstaterar dom att jag har ett ärrbråck där tarmen åker ut o hamnar i kläm så det blir o operera in ett när och under tiden dom öppnat upp magen ser dom att hela buken är full av sammanväxter och att tarmarna är tvinnade...
Sen trodde ju jag att allt skulle bli bra men ni vet ju hur jag har det nu o hur det varit x antal år bakåt =(
Så frågan jag ställer mig, varför jag? varför har jag inte rätten till ett bra o lyckligt liv?
När ska jag få börja leva? Eller ska jag inte få det? Är detta mitt öde?