trasdockanlinda

Nu skriver jag utan att gå tillbaka o redigera så det kan bli hur som helst, bara så ni vet... låter tankarna flöda...

Det är fruktansvärt svårt att få hjärnan med på noterna, om ni förstår vad jag menar?

Om ni tänker på hur jag har levt dom sista dryga 6 åren så är det svårt att lära sig att leva på ett annat sätt.

Det är svårt att komma ihåg att jag ska försöka äta ofta, det är svårt att slå bort rädslan för att kräkas.

Jag kämpar och bråkar med mina egna demoner, fan jag kan ärligt säga att jag trodde det skulle vara mkt enklare än vad det är.

Sista operationen har hitintills varit den mest lyckade av alla operationer jag fått göra genom åren...

Och absolut är jag tacksam, glad över att det är mer positivt än innan, men som sagt det är så mkt som är jobbigt..

Jag vägde så lite under så lång tid att jag nu har svårt att acceptera hur jag ser ut, hur mkt jag väger..

Jag har slutat med vällingen, sondmaten, jag pendlar mellan 65-70kg nu och då får ni tänka på att jag vägde 45kg så det är en enorm vikt uppgång och det gick rätt fort så nu tycker jag tyvärr att jag är enorm igen =(

Känner mig pluffsig, tjock och allmänt vidrig och det gör mig så ledsen =(

Nu får ni INTE dömma för hårt för känslor och tankar styr man inte över, psyket är något vi inte rår för riktigt..

Och det är oxå väldigt svårt att sätta ord på mina känslor så att ni ska förstå på riktigt, önskar ni fick känna det jag känner bara för att för en liten stund kunna förstå...

Just nu är jag så sjukt trött på att kämpa, fan det är ju det enda jag gör..

Kroppen är trött, hela jag känner mig som en hög skit bara.

Hur ska jag hitta tillbaka?

Var hittar jag orken viljan att få ordning på detta, jag borde ju känna glädje men jag gör inte det, varför..

Va fan jag har ju väntat på detta, längtat efter att kunna äta en halv potatis o en köttbulle ja ni fattar vad jag menar men jag gläds inte ett jävla skit för när jag äter så får jag först tvinga det att stanna kvar för dom kroppsliga mekanismerna har fortfarande inte lärt sig att jobba på ett normalt sätt, sen när jag väl tvingat färdigt maten och den passerar ner i tarmen då kommer smärtan som ett jävla brev på posten, som om någon sparkade dig med stålhätte skor rätt in i magen... och om inte det skulle räcka så kommer den där förbannade ångesten för att jag har ätit =(

Hjärtat rusar och jag har svårt att få luft, vill bara stänga in mig någonstans och låta tårarna rinna, men jag biter ihop.

Är det detta som ska kallas "liv"?

Jag tar mig igenom dagarna iaf, hur jag än mår så stänger jag det inom mig och nu när jag låtit er ta en liten del av mitt ska vi se hur mkt kritik jag får, vissa är bra duktiga på att skriva en massa skit och igentligen fattar jag inte då varför man läser om man bara stör sig o tycker jag är så blåst...

Jag har tagit bort kommentar funktionen nu, men vissa finns på fb och instagram och vissa har min mail.. ja det finns ju alltid kryp hål...

Men men jag ska som sagt försöka börja skriva och då kommer jag oxå skriva hur jag mår på riktigt..

Jag är fortfaarande en mkt trasig trasdocka, men kanske jag en vacker dag blir lite hel iaf...

Än är denna saga inte slut...