fan fan fan
seriöst så ger jag upp snart...mitt liv är inte så rockigt kan jag lova..dagarna går ut på att överleva, ta sig igenom dagen med alla smärtorna.. helt sjukt.det va inte så här de skulle vara, inte ens i närheten..undrar hur länge till jag orkar?så många år som gått nu av denna helvetes resa och än är jag inte vid slutet..tror aldrig jag kommer bli lagad och livet som trasdocka orkar jag snart inte leva längre...
om "ägget"
fick en fråga på kommentarer vad "ägget" va för ngt som legat i den nya magsäcken och töjt ut den.önskar jag visste det...önskar att dom kunde ha skickat iväg det på analys för att fast ställa vad de va för ngt.men hur konstigt de än låter så kastade kirurgen det och de ända han sa va att det va stort som ett ägg och äckligt!!många förstod inte varför han gjorde så.många sköterskor hade oxå velat veta vad det va för ngt.en annan kirurg sa att man skickar inget på analys om man inte letar efter cancer!??så jag kommer aldrig att få veta vad det va som låg i min magsäck..jag har haft funderingar på om de va ngt dom glömde kvar efter första open.. men ja kan ju fundera på detta hur mkt som helst...
kommentar
fick kommentar på inlägget innan.många har säker psykiska problem innan sin operation och jag kan ärligt säga att jag inte alls förstår folk som menar att psyket ska ha med dom somatiska felen att göra?för trånga passager, läckage, tarmvred och som jag hade ett stort ägg i min nya magsäck som hade töjt ut den så den va 15cm i stället för 3cm. och att tarmar växersamman o orsakar smärtor. ska jag och så många andra framkallat dom somatiska felen med vårat psyke?
varför
hur kunde allt gå så otroligt fel?det skulle ju vara min tur att börja leva, vara levande.i stället blev jag fånge i en trasig kropp som med tiden även trasa sönder min själ.ingen som inte varit här vet hur det är att dagligen plågas av ett dåligt samvete mot familjen.allt skulle bli så bra o vi skulle ut på äventyr.men allt blev så fel o i stället sitter jag här o får se dom gå iväg för att hitta på olika saker.detta är inget vidare liv....och jag vet inte längre vem jag är.jag hatar min gbp det vet ni och jag hatar att på större delen sjukhus talas de fortfarande inte om hur åt helvete det kan gå... dom vill inte kännas vid oss.vi med dom trasiga kropparna står ensamma...vct fortsätter att rekomendera operationerna på löpande band o de talas så gott om dom...men vi som fått stå ut med alla kränkningar.. vi som fått våra liv förstörda.. oss talas de inte alls om...jag vill bli mig igen... jag vill vara linda och inte trasdockanlinda...jag kommer aldrig få tillbaka mitt liv min hälsa och ingen kan ge mig dom förlorade åren med mina barn...
