tankar
Tankar tankar och åter tankar…
Ibland vet jag inte vad som är värst, att tänka dom eller inse att visa saker aldrig kommer förändras eller inträffa?
Jag tänker mkt, dagarna igenom finns dom där som ett ständigt påminnande om mitt eget misslyckande och mitt eget förfall, jag inser sakta men säkert att jag aldrig mer kommer hitta mig själv och den jag alltid varit är för alltid förlorad iom min gbp operation, allt förstördes genom att jag gjorde den, men jag genomförde den i hopp om att allt skulle bli tvärtom mot vad det blev och hur jag hade det.
Det är sorgligt för den jag var innan jag genomförde operationen är jag inte längre och jag har sakta men säkert glömt bort henne också, men jag va gladare då hur otroligt det än låter men jag vägde 160kg och log betydligt oftare och grät så mkt mindre än vad jag gör idag.
Jag tar inte åt mig mer för komplimanger jag får av min make eller nära utan jag avfärdar dom lika fort som när vågen visade på högre siffror, det är någonstans väldigt sorgligt och jag kan känna att det är det vilket gör det lite jobbigare ändå.
Jag ville bli smal och med det trodde jag man automatiskt blev vacker och mådde så mkt bättre men allt blev tvärtemot allt jag drömt om, känns som ett så hårt slag i magen.
Jag gömmer mig mer för omvärlden nu än innan och jag vill knappt träffa ens de närmaste för jag tycker det e jobbigt att visa mig, så nu är jag ännu mer isolerad och jag hatar det.
Saknar ett socialt liv med mkt vänner runtomkring mig, jag hade vänner förr när jag va yngre massor av dom men dom försvann o jag försvann från dom.
Sen hade jag ngr under tiden jag bott i tibro o vissa har kommit att betyda hela världen för mig, trots mina egna spöken o problem öppnade jag min dörr för dom, fanns o ställde upp, men när de hittade ngt bättre försvann dom också.
Jag vet att jag är lätt att utnyttja och tyvärr inser folk det fort o passar på och jag är lika blåögd som alltid och tror faktiskt att de finns för min skull för att dom gillar mig och är måna om mig, men efter ett tag så förstår jag hur fel jag hade och jag faller ihop i en hög igen återigen trampad på och inser igen att mitt eget värde är noll…
julen
Magen känndes som en tickande bomb o jag svullnade upp ca 10 cm och såg lagom gravid ut, smärtan va nästan outhärdlig men som vi alla vet så åker ja inte in till akuten om jag inte nästan e död =P dumt kanske men sån e jag.
Mamma va orolig och mådde dåligt av att se hur jag mådde o hur ont jag hade, jag brukar kunna hålla uppe fasaden men eftersom hon stannade från torsdag till söndag orkade jag inte göra det o allt föll..
Hon såg visserligen hur grådassig jag va i ansiktet o hon märkte att jag sprang in på toa varje gång jag satte ngt i munnen =(
Ibland undrar jag om ni som läser min blogg kan tänka er in i min livs situation? Om ni kan förstå att det jag skriver är min verklighet min vardag? eller tror ni att jag försämrar verkligheten?
Jag kan förstå om man inte tror på mina ord oxå fast jag har ju inget för att hitta på denna skit tillvaro =( men det e klart vem orkar leva så här som jag gjort i 4år? och det blir ju inte bättre utan snarare tvärt om sämre hela tiden...
Men jag är oxå så förbannat jävla livrädd ska ni veta, jag vet inte vad som händer med min kropp o det gör mig livrädd =(
Tänk om den lägger av eller tänk om det inte finns ngn räddning, vad gör jag då? tar livet av mig givetvis men ändå...
mkt tankar men framförallt så mkt tårar o jag vill ju inte att ngn ska se det så jag gråter i min ensamhet och allt känns så tröstlöst och hopplöst.
Det va ju inte så här ngt skulle vara, men som sagt jag överlevde en jul till
smörgåsrån
Fy vad ja e less på smörgåsrån dom står mig upp över öronen ska ni veta.
Det har varit min största närings källa i snart 2v, jag får inte ont o ja kräks inte av dom.
Men hur gott e de då?
Ska idag försöka få i mig ngn näringsdryck, men sist ja tog de kräktes jag o de e ju ngt ja hatar eftersom magsäcken blir så ond av det.
Men det känns att man inte får i sig ngn näring, trött hängig snurrig o grinig.
Äter lite godis om dagarna oxå ;)
jaja jag har sagt att i januari måste jag ta tag i detta för det funkar ju inte att leva på detta sätt o allt blir som en ond cirkel.
pga att ja inte kan äta så bra ökar ju ångesten oxå, så jag är ett vrak på de flesta plan just nu. URK
trodde det var dags...
Smärtan i magsäken och även där gallblåsan suttit (antar att de rörde sig om gall väggarna) var vidrig nästintill ohållbar.
Jag spydde o grät om vart annat, mamma som e här blev orolig o sa att jag va mkt blek =(
Men ja e ju envis som synden o de e ju på gott o ont så jag stannade hemma, för att ja ska ringa ambulans måste ja ju va halv död o buss kan ja ju inte åka.
jag hade nog åkt direkt om vi hade en bil men så va ju inte fallet.
Nu på kvällen är de inte lika ont *pust*
