Jaha...
Idag kommer fotografen för allers hit och jag tycker inte det är så spännande alls då jag verkligen hatar att vara med på kort =( men det är ju bara att bita ihop, men ibland undrar jag vad det är som fått mig att gå med på såna här saker, jag som inte vill synas är nu med i media lite här och där... eller ja jag vet varför jag gör det, från början va det ju att jag va så desperat efter hjälp men det har övergått till att jag anser att även baksidan av dessa operationer måste synas, för fy fan vad många gbp opererade det är där ute som lider i tysthet, nej något måste göras och dom måste koncentrera sig på att förbättra eftervården!
I stället för att ta tag i de komplikationer som tillkommer så skyller sjukvården på att det är psykiskt hos patienten, det är ju helt absurt!
Finns en gbp grupp på facebook, med alternativ.
Första gruppen där man får må dåligt och man behöver inte få skit för att man skriver om baksidan..
Har ju länge själv funderat på att öppna en sån sida men nu behöver jag inte det för det finns redan =)
Och hur mår jag då?
Som en potta skit kan man säga =(
Ont som satan i magen, ibland är det lugnare men fortfarande ont men mestadels är det rent för jävligt och tårarna bara rinner.
Hålet där gastrotuben sitter varar ngt så kopiöst ska ni veta, det kommer så det går igenom mina kläder (och dom på sjukhuset sa att det skulle inte vätska överhuvudtaget??) under plattan har det frätt sönder huden så det blöder och precis bredvid hålet har jag fått ngn äcklig böld, ser ut som en vårta typ, urk, den blöder oxå =( så det svider och bränner hela tiden och det är inte skönt för fem öre ska ni veta =(
Men i morgon ringer kirurgen mig, jag skulle ju få en knapp i stället så jag hoppas han har tid för att sätta den snart, sen måste jag få till ett möte där han förklarar om operationen, vad det innebär, vad som kan hända och gå fel.. så jag sen kan överväga det goda och det onda.
Nu är det ju fortfarande så att efter varje gång dom öppnat mig så har jag inte bara blivit lite sämre utan det har blivit sjuresor värre =( och jag, min familj vi orkar inte att jag skulle bli sämre igen det skulle knäcka mig för mycket.
Men nu är det bara att avvakta lite så får vi se vad som händer.
Förlåt för jag varit dålig på att skriva, men jag har ofta så ont och dom få stunder jag inte har riktigt så ont då ägnar jag mig åt barn och hem, men ska försöka förbättra mig =)
I stället för att ta tag i de komplikationer som tillkommer så skyller sjukvården på att det är psykiskt hos patienten, det är ju helt absurt!
Finns en gbp grupp på facebook, med alternativ.
Första gruppen där man får må dåligt och man behöver inte få skit för att man skriver om baksidan..
Har ju länge själv funderat på att öppna en sån sida men nu behöver jag inte det för det finns redan =)
Och hur mår jag då?
Som en potta skit kan man säga =(
Ont som satan i magen, ibland är det lugnare men fortfarande ont men mestadels är det rent för jävligt och tårarna bara rinner.
Hålet där gastrotuben sitter varar ngt så kopiöst ska ni veta, det kommer så det går igenom mina kläder (och dom på sjukhuset sa att det skulle inte vätska överhuvudtaget??) under plattan har det frätt sönder huden så det blöder och precis bredvid hålet har jag fått ngn äcklig böld, ser ut som en vårta typ, urk, den blöder oxå =( så det svider och bränner hela tiden och det är inte skönt för fem öre ska ni veta =(
Men i morgon ringer kirurgen mig, jag skulle ju få en knapp i stället så jag hoppas han har tid för att sätta den snart, sen måste jag få till ett möte där han förklarar om operationen, vad det innebär, vad som kan hända och gå fel.. så jag sen kan överväga det goda och det onda.
Nu är det ju fortfarande så att efter varje gång dom öppnat mig så har jag inte bara blivit lite sämre utan det har blivit sjuresor värre =( och jag, min familj vi orkar inte att jag skulle bli sämre igen det skulle knäcka mig för mycket.
Men nu är det bara att avvakta lite så får vi se vad som händer.
Förlåt för jag varit dålig på att skriva, men jag har ofta så ont och dom få stunder jag inte har riktigt så ont då ägnar jag mig åt barn och hem, men ska försöka förbättra mig =)
Kan jag ha gjort ngn skillnad?
Jag tvekar ju alltid på mig själv och har alltid gjort men under denna resa har jag nog tvivlat ännu mer.
Som ni vet har jag ju varit ute och surrat i media och jag har varje gång varit livrädd, rädd för all kritik som följer efter det, kritiken som fått mig att känna mig ännu mindre värd.
Rädd för om sjukvården skulle ignorera mig ännu mer efter var gång jag varit med.
Men efter kalla fakta insåg jag att jag måste göra mig hörd, det fanns så många där ute och man hörde aldrig ngt om baksidan av en gbp operation utan man fick dagligen höra alla solskenshistorier som fick en att undra om det bara var jag, om jag framkallade mina symtom, höll jag på att bli galen?
Ju längre tid det gick ju fler skrev till mig och ju fler som skrev insåg jag att det fanns enormt många mäniskor där ute som levde i ett helvete precis som jag och jag va inte tokig jag hittade inte på..
Jag va med i gt och expressen och berättade hur åt helvete allt va.
Nu ska jag snart vara med i allers, en artikel om mig, mitt helvete min verklighet, mitt liv.
Och återigen är jag orolig, kommer jag få lika mkt skit denna gången?
Och vad ska sjukvården säga?
Jag följer deras pipa, deras ord är min lag för jag är beroende av dom, jag behöver deras hjälp, utan den kommer jag att dö...
Läste om mig själv idag på www.kostdemokrati.se
Som ni vet har jag ju varit ute och surrat i media och jag har varje gång varit livrädd, rädd för all kritik som följer efter det, kritiken som fått mig att känna mig ännu mindre värd.
Rädd för om sjukvården skulle ignorera mig ännu mer efter var gång jag varit med.
Men efter kalla fakta insåg jag att jag måste göra mig hörd, det fanns så många där ute och man hörde aldrig ngt om baksidan av en gbp operation utan man fick dagligen höra alla solskenshistorier som fick en att undra om det bara var jag, om jag framkallade mina symtom, höll jag på att bli galen?
Ju längre tid det gick ju fler skrev till mig och ju fler som skrev insåg jag att det fanns enormt många mäniskor där ute som levde i ett helvete precis som jag och jag va inte tokig jag hittade inte på..
Jag va med i gt och expressen och berättade hur åt helvete allt va.
Nu ska jag snart vara med i allers, en artikel om mig, mitt helvete min verklighet, mitt liv.
Och återigen är jag orolig, kommer jag få lika mkt skit denna gången?
Och vad ska sjukvården säga?
Jag följer deras pipa, deras ord är min lag för jag är beroende av dom, jag behöver deras hjälp, utan den kommer jag att dö...
Läste om mig själv idag på www.kostdemokrati.se
All heder åt Linda, Anne och andra som träder fram och berättar om vad som sker i Sverige 2012 – varje timma – och som betalas via skattemedel.
Det kan få många att tänka efter – före en operation.
Totalt finns det uppskattningsvis 50.000 svenskar som genomgått en GBP – och tack vare Linda, Anne och andra som talar ut – är nu en opinionsvind av ORKANSTYRKA under uppbyggnad. Privata kliniker lär ha börjat skydda sig genom att patienterna får skriva på friskrivningsklausuler (som vaccinationsindustrin), där de frånsäger sig allt ansvar.
Kan jag, kan min blogg ha gjort någon skillnad för någon därute?
Om jag fått en enda att tänka efter en extra gång, ja då har jag kanske gjort en skillnad iaf...
Statistik
Enligt statestiken är jag tydligen en lyckad operation pga min viktnedgång, man skiter tydligen i att man mår som man gör så nu ska jag göra en uträkning och jag hoppas så många som möjligt kan svara på detta så kan man sen göra en uträkning...
Ni som är opererade kan väl skriva en kommentar om ni är en lyckad operation eller om det gick åt helvete.
Så ska jag sen göra en uträkning, hoppas ni orkar ta er tiden att göra detta...
Ni som är opererade kan väl skriva en kommentar om ni är en lyckad operation eller om det gick åt helvete.
Så ska jag sen göra en uträkning, hoppas ni orkar ta er tiden att göra detta...
Ang vad man får veta ang komplikationer...
Någon skrev att hon fått veta allt negativt med dessa operationer men jag fick inget veta eller jo....
Jag fick veta att man kunde få dumping och att man kunde få en stor blödning i och med operationen men då fanns dom på plats så dom kunde åtgärda det, sen prata dom om att man ev kunde få tarmvred men det fick jag veta ngt år senare.
Jo att man givetvis inte kunde äta så mkt som innan.
Men sen sa dom att man inte skulle kunna kräkas utan att man då fick härda ut illamåendet i stället.
Nu är min fråga till er om ni fick veta följande för när jag gjorde min och innan då jag fick info detta va 2006 så sas det inget om detta, tycker det är för jävligt om komplikationerna berättas enbart på vissa sjukhus... alla har rätt att få veta ju... därför är jag nu nyfiken på vad ni fått veta och vad dom utelämnat så berätta gärna.
Fick ni veta att det kunde bli så att ni inte skulle kunna äta ngt?
Att ni kunde svälja ner maten men sen skulle den "fastna" vilket gav sjukliga smärtor?
Att ni dagligen kunde få kräkas?
Att varje dag kunde bestå av sjuka smärtor så för att kunna ens stå upp skulle ni va tvugna att ta morfin?
Fick ni veta att det kunde sluta med att ni svalt ihjäl?
Jag fick veta att man kunde få dumping och att man kunde få en stor blödning i och med operationen men då fanns dom på plats så dom kunde åtgärda det, sen prata dom om att man ev kunde få tarmvred men det fick jag veta ngt år senare.
Jo att man givetvis inte kunde äta så mkt som innan.
Men sen sa dom att man inte skulle kunna kräkas utan att man då fick härda ut illamåendet i stället.
Nu är min fråga till er om ni fick veta följande för när jag gjorde min och innan då jag fick info detta va 2006 så sas det inget om detta, tycker det är för jävligt om komplikationerna berättas enbart på vissa sjukhus... alla har rätt att få veta ju... därför är jag nu nyfiken på vad ni fått veta och vad dom utelämnat så berätta gärna.
Fick ni veta att det kunde bli så att ni inte skulle kunna äta ngt?
Att ni kunde svälja ner maten men sen skulle den "fastna" vilket gav sjukliga smärtor?
Att ni dagligen kunde få kräkas?
Att varje dag kunde bestå av sjuka smärtor så för att kunna ens stå upp skulle ni va tvugna att ta morfin?
Fick ni veta att det kunde sluta med att ni svalt ihjäl?
Fråga gärna mig...
Jag har förstått att jag tydligen är ett diskutions ämne för dom som inte har ngt bättre för sig...
Men jag skulle uppskatta om ni inte la till en massa lögner och skit.
Utan är det ngt som är oklart så kan ni fråga mig i stället, jag svarar så gott jag kan i stället för att saker ska hittas på och läggas till.
Så i stället för att lyssna på andra och på rykten kom direkt till mig och fråga i stället.
Antingen här på bloggen eller så mailar ni mig, [email protected]
Men jag skulle uppskatta om ni inte la till en massa lögner och skit.
Utan är det ngt som är oklart så kan ni fråga mig i stället, jag svarar så gott jag kan i stället för att saker ska hittas på och läggas till.
Så i stället för att lyssna på andra och på rykten kom direkt till mig och fråga i stället.
Antingen här på bloggen eller så mailar ni mig, [email protected]
Tänker tillbaka... en massa pladder
Jag vet att man inte ska sörja det man haft utan glädjas åt det man har, men i mitt fall är det inte så lätt som det låter.
Innan min gbp led jag av panikångest och socialfobi, men jag hade ett liv jag hade hobbys.
Jag gick inte i affärer eller va bland stora folk samlingar men jag va ute varje dag, och förutom min familj och hem så va mitt stora intresse hundar, jag hade 2 grand danois och en liten shihtzu blandning, jag va ute med dom flera gg varje dag och det va inte ofta jag bad någon annan ta ut dom utan jag fixade det själv, och jag älskade det.
Jag städa varje dag och hade riktig ordning i mitt hem, jag tyckte om att fixa och ha det fint.
Men idag finns inget kvar =( hobbyn och allt jag älskar har jag kvar innom mig men det är inget jag längre klarar av =(
Grand danois är en ras som alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat men jag har varit tvungen att inse min kropps egna begränsningar.
Att städa och hålla i ordning är nu mera en enorm kamp, jag kämpar på men har det inte alls som jag önskar att jag skulle ha det, jag gillar ju att städa och hålla i ordning men återigen har jag fått inse att kroppen inte klarar det.
Allt som denna operation skulle ge mig, ett nytt liv, en ny ork att klara ännu mer av det jag älskar har i stället gått förlorat.
Varje dag är en kamp, jag kämpar mot smärtor, kräkningar och blodtrycksfall m.m m.m
Jag är inte längre glad eller lycklig, jag känner mig snuvad på livet jag är fruktansvärt bitter.
Drömmen om att jag skulle få tillbaka ett liv efter en gbp gick åt helvete och i stället förlorade jag det jag hade.
Med facit i handen så hade jag det bättre som tjockis, mkt bättre.
Men jag fick heller inte ngr varningar om att livet kunde bli så här efter en op, nej utan allt va på riktigt guld och gröna skogar.
Men nu vet jag bättre och tyvärr har man fått kontakt med så många mäniskor där ute som har det lika dant eller sämre =( det gör ont dom har oxå förlorat livet och hoppet, många undrar om dom orkar och klarar mer...
Jag förstår dom, gång på gång har jag varit där och frågat mig själv samma sak, men av ngt under sitter jag fortfarande här.
Men jag kan oxå ärligt säga att utan mina barn hade ja gett upp för många år sedan och då hade jag inte suttit här idag.
Jag vet att ni är många därute som slussas runt och inte får ngn hjälp, att dom ignorerar er och ni blir behandlade som skit.
Det va samma för mig och det jag tycker är extra tragiskt är att jag hade heller aldrig fått hjälp om jag inte hade gått ut i media =( och bara det är ju helt sjukt.
Open jag fick för 1,5år sedan hade jag inte fått om jag inte hade medverkat i kallafakta... jag hade inte blivit inskriven i mars då jag vägde 45kg om jag inte hade varit med i gt och expressen.. och nu när dom vet att jag inte längre håller tyst så får jag mer hjälp än jag hade fått innan, men bemötandet är under all kritik!
En av överläkarna tilltalar inte mig han har sagt ifrån att han aldrig mer kommer ha mig som patient och han kommer aldrig mer göra ngt för mig, han är tydligen så kränkt för att jag gick ut i media, men hallå!!! vad är jag då? jag har blivit ignorerad, trampad på och behandlad som jag vore ett psykfall i stället för att hjälpa mig med mina fysiska problem, nej är det ngn som ska be om ursäkt är det ta mig fan han! Han har sagt att det är psykiskt gång på gång fast jag haft en massa fel.... och om jag inte hade varit desperat efter hjälp så hade jag aldrig gått ut i media för jag gillar inte att synas =( men det va det eller svälta ihjäl och dö...
Jag har heller aldrig ljugit i media, hade dom hjälpt mig så hade jag aldrig gjort det....
Men idag är jag ändå glad att jag gjorde det för jag har fått kontakt med helt underbara mäniskor där ute <3
Men jag tycker det är för jävligt att ni där ute inte får hjälp, hade ni gått ut i media hade dom inte haft ngt val, men det kan ju inte vara meningen att alla ska va tvungen att gå ut i media för att få hjälp??!!
Det är ju våran rätt!!! Sverige som ska ha såååååå bra sjukvård! BULLSHIT
Men vet ni, kämpa på ju fler vi är och ju fler vi är som hörs, kanske men bara kanske öppnas deras ögon och dom kanske inte ökar gbp operationerna utan i stället tar tag i alla komplikationer dessa operationer medför.
Och kanske dom så småningom kan på info mötet börja berätta vad som kan hända om det inte går bra.
Detta är ett lotteri och du har 50% chans att dra vinstlotten... men fråga dig själv innan du beslutar dig för en sån här operation är det värt det? är det värt att spela med livet som insats?
Detta blev inte som jag tänkt ;) en massa pladder men jag är ju sån att jag skriver det jag tänker för stunden som ni vet =P
Innan min gbp led jag av panikångest och socialfobi, men jag hade ett liv jag hade hobbys.
Jag gick inte i affärer eller va bland stora folk samlingar men jag va ute varje dag, och förutom min familj och hem så va mitt stora intresse hundar, jag hade 2 grand danois och en liten shihtzu blandning, jag va ute med dom flera gg varje dag och det va inte ofta jag bad någon annan ta ut dom utan jag fixade det själv, och jag älskade det.
Jag städa varje dag och hade riktig ordning i mitt hem, jag tyckte om att fixa och ha det fint.
Men idag finns inget kvar =( hobbyn och allt jag älskar har jag kvar innom mig men det är inget jag längre klarar av =(
Grand danois är en ras som alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat men jag har varit tvungen att inse min kropps egna begränsningar.
Att städa och hålla i ordning är nu mera en enorm kamp, jag kämpar på men har det inte alls som jag önskar att jag skulle ha det, jag gillar ju att städa och hålla i ordning men återigen har jag fått inse att kroppen inte klarar det.
Allt som denna operation skulle ge mig, ett nytt liv, en ny ork att klara ännu mer av det jag älskar har i stället gått förlorat.
Varje dag är en kamp, jag kämpar mot smärtor, kräkningar och blodtrycksfall m.m m.m
Jag är inte längre glad eller lycklig, jag känner mig snuvad på livet jag är fruktansvärt bitter.
Drömmen om att jag skulle få tillbaka ett liv efter en gbp gick åt helvete och i stället förlorade jag det jag hade.
Med facit i handen så hade jag det bättre som tjockis, mkt bättre.
Men jag fick heller inte ngr varningar om att livet kunde bli så här efter en op, nej utan allt va på riktigt guld och gröna skogar.
Men nu vet jag bättre och tyvärr har man fått kontakt med så många mäniskor där ute som har det lika dant eller sämre =( det gör ont dom har oxå förlorat livet och hoppet, många undrar om dom orkar och klarar mer...
Jag förstår dom, gång på gång har jag varit där och frågat mig själv samma sak, men av ngt under sitter jag fortfarande här.
Men jag kan oxå ärligt säga att utan mina barn hade ja gett upp för många år sedan och då hade jag inte suttit här idag.
Jag vet att ni är många därute som slussas runt och inte får ngn hjälp, att dom ignorerar er och ni blir behandlade som skit.
Det va samma för mig och det jag tycker är extra tragiskt är att jag hade heller aldrig fått hjälp om jag inte hade gått ut i media =( och bara det är ju helt sjukt.
Open jag fick för 1,5år sedan hade jag inte fått om jag inte hade medverkat i kallafakta... jag hade inte blivit inskriven i mars då jag vägde 45kg om jag inte hade varit med i gt och expressen.. och nu när dom vet att jag inte längre håller tyst så får jag mer hjälp än jag hade fått innan, men bemötandet är under all kritik!
En av överläkarna tilltalar inte mig han har sagt ifrån att han aldrig mer kommer ha mig som patient och han kommer aldrig mer göra ngt för mig, han är tydligen så kränkt för att jag gick ut i media, men hallå!!! vad är jag då? jag har blivit ignorerad, trampad på och behandlad som jag vore ett psykfall i stället för att hjälpa mig med mina fysiska problem, nej är det ngn som ska be om ursäkt är det ta mig fan han! Han har sagt att det är psykiskt gång på gång fast jag haft en massa fel.... och om jag inte hade varit desperat efter hjälp så hade jag aldrig gått ut i media för jag gillar inte att synas =( men det va det eller svälta ihjäl och dö...
Jag har heller aldrig ljugit i media, hade dom hjälpt mig så hade jag aldrig gjort det....
Men idag är jag ändå glad att jag gjorde det för jag har fått kontakt med helt underbara mäniskor där ute <3
Men jag tycker det är för jävligt att ni där ute inte får hjälp, hade ni gått ut i media hade dom inte haft ngt val, men det kan ju inte vara meningen att alla ska va tvungen att gå ut i media för att få hjälp??!!
Det är ju våran rätt!!! Sverige som ska ha såååååå bra sjukvård! BULLSHIT
Men vet ni, kämpa på ju fler vi är och ju fler vi är som hörs, kanske men bara kanske öppnas deras ögon och dom kanske inte ökar gbp operationerna utan i stället tar tag i alla komplikationer dessa operationer medför.
Och kanske dom så småningom kan på info mötet börja berätta vad som kan hända om det inte går bra.
Detta är ett lotteri och du har 50% chans att dra vinstlotten... men fråga dig själv innan du beslutar dig för en sån här operation är det värt det? är det värt att spela med livet som insats?
Detta blev inte som jag tänkt ;) en massa pladder men jag är ju sån att jag skriver det jag tänker för stunden som ni vet =P
En uppdatering....
Som ni vet gjorde jag ju en röntgen i gbg och härom dagen fick jag ett brev från kirurg...
Orkar inte skriva av hela men skriver ner lite av det som står, bla står det att smärtenheten på östra samt i borås har inte resurser och inget att erbjuda, så det som kvarstår är då uppsala men med tanke på vad man sett på röntgen avvaktar man med detta.
"När du däremot får i dig kontrastladdat bröd hittar man en uppstockningstendens vid övre fickan precis på det sätt som vi misstänkt men som vi inte kunnat sätta fingret på och bevisat tidigare.
Detta stödjer den fundering vi haft tidigare på att försöka göra en operation och med ett så starkt objektivt fynd som röntgen ger tycker jag att det är det som ska vara nästa steg..................
I första han måste vi inrikta oss på att behandla de fysiska besvär som upphakning av mat i fickan orsakar.
Som vi pratat om är detta ju ett riskfyllt ingrepp men är det så att du är intresserad av att jag och en kollega gör operationen erbjuder jag mig att göra det här på Kss i skövde.
När du läst igenom detta och funderat en stund kan du höra av dig till gastrosköterskan."
Och jag funderar och funderar, beslutsångest till tusen =//
Som ni vet så efter varje ingrepp då jag ska ha blivit "lagad" har jag blivit så mkt sämre och vad säger att det ska lyckas denna gång när även kirurgen skriver att det är riskfyllt.
Vet att när jag skrevs ut sa en annan kirurg att dom diskuterat och ville helst inte operera mig igen pga att det va så komplicerat att sätta gastrotuben så att göra ett större ingrepp skulle vara oerhört svårt.
Jag ska boka en samtals tid med kirurgen för jag behöver få veta exakt vad dom ska göra och varför just denna open är riskfylld när inte den för ett och ett halvt år sedan va det.
Vågar jag riskera att bli sämre, eller att det går käpp rätt åt helvete på riktigt?
Skulle jag orka med att bli sämre skulle jag fixa det?
Fan varför kan inte saker bara vara enkelt... nejdå nu ska man ha en massa ångest inför detta beslut i stället...
Jävla bajs operation.... *morr*
Välkommen tillbaka mina goa läsare till denna glada possitiva varma blogg *ironi* =P
Orkar inte skriva av hela men skriver ner lite av det som står, bla står det att smärtenheten på östra samt i borås har inte resurser och inget att erbjuda, så det som kvarstår är då uppsala men med tanke på vad man sett på röntgen avvaktar man med detta.
"När du däremot får i dig kontrastladdat bröd hittar man en uppstockningstendens vid övre fickan precis på det sätt som vi misstänkt men som vi inte kunnat sätta fingret på och bevisat tidigare.
Detta stödjer den fundering vi haft tidigare på att försöka göra en operation och med ett så starkt objektivt fynd som röntgen ger tycker jag att det är det som ska vara nästa steg..................
I första han måste vi inrikta oss på att behandla de fysiska besvär som upphakning av mat i fickan orsakar.
Som vi pratat om är detta ju ett riskfyllt ingrepp men är det så att du är intresserad av att jag och en kollega gör operationen erbjuder jag mig att göra det här på Kss i skövde.
När du läst igenom detta och funderat en stund kan du höra av dig till gastrosköterskan."
Och jag funderar och funderar, beslutsångest till tusen =//
Som ni vet så efter varje ingrepp då jag ska ha blivit "lagad" har jag blivit så mkt sämre och vad säger att det ska lyckas denna gång när även kirurgen skriver att det är riskfyllt.
Vet att när jag skrevs ut sa en annan kirurg att dom diskuterat och ville helst inte operera mig igen pga att det va så komplicerat att sätta gastrotuben så att göra ett större ingrepp skulle vara oerhört svårt.
Jag ska boka en samtals tid med kirurgen för jag behöver få veta exakt vad dom ska göra och varför just denna open är riskfylld när inte den för ett och ett halvt år sedan va det.
Vågar jag riskera att bli sämre, eller att det går käpp rätt åt helvete på riktigt?
Skulle jag orka med att bli sämre skulle jag fixa det?
Fan varför kan inte saker bara vara enkelt... nejdå nu ska man ha en massa ångest inför detta beslut i stället...
Jävla bajs operation.... *morr*
Välkommen tillbaka mina goa läsare till denna glada possitiva varma blogg *ironi* =P
Blir lika ledsen varje gång =(
Sammtidigt känner jag mig hedrad över att andra skriver till mig och berättar sina historier, men det gör ont att det finns så sjukt många därute, mer än man någonsin kunnat ana.
Och jag vill mer än gärna ha kontakt med er som dragit nitlotten i dessa operationer för jag vet själv hur otroligt viktigt det är med att ha ngn som förstår vad det är man går igenom och man behöver stöd.
Nära och kära försöker med det är inte samma sak som en som faktiskt genomgår eller genomgått samma sak.
Då försöker man inte bara att förstå och sätta sig in i hur personen har det, utan man vet hur det är för man är där själv eller har varit..
Fick ytterligare 2 kommentarer på bloggen nu när jag haft "semester" som jag såg nu när jag loggade in..
Anna "I-a"om Sommar och semester:
Och jag vill mer än gärna ha kontakt med er som dragit nitlotten i dessa operationer för jag vet själv hur otroligt viktigt det är med att ha ngn som förstår vad det är man går igenom och man behöver stöd.
Nära och kära försöker med det är inte samma sak som en som faktiskt genomgår eller genomgått samma sak.
Då försöker man inte bara att förstå och sätta sig in i hur personen har det, utan man vet hur det är för man är där själv eller har varit..
Fick ytterligare 2 kommentarer på bloggen nu när jag haft "semester" som jag såg nu när jag loggade in..
Anna "I-a"om Sommar och semester:
Hej Linda! Jag googlade och hittade din blogg av ren tur och det är jag glad för att jag gjorde. Jag gjorde en gastric by pass 24/4-2012 redan dagen efter min operation mådde jag pyton men tänkte väl som man gör mest att det är normalt att man ska må såhär efter operation. Men det blev inte bättre och jag kunde inte få i mig någonting i magen, samt den fruktansvärda smärtan som sitter i magen. Jag avvaktade men åkte sen in till sjukhuset här i Linköping dom kunde inget om gastricpatienter så jag fick en morfinspruta och sen blev jag hemskickad. Dagen efter ringde jag upp Motala där jag gjort min op av (Piiiiiip) och han ringde upp mig och sa att jag var tvungen att åka till Norrköpings sjukhus det är där dom tar hand om komplikationerna. Så jag fick komma dit och blev inlagd 35 dagar pga förträngningar,opererat in ett stent som ska vidga tarmen,magsår m.m Hittills så har dom gjort 4 ballongvidgningar, alla tänkbara röntgenundersökningar med kontrast i blodet, samt dricka kontrast samt buköversikter. Jag har konstant illamående,kräks ofta ingen aptit och tokont i magen.. värken strålar ut i ryggen. Senaste gastroskopin dom gjorde så blev jag så ledsen när jag fick träffa läkaren för han gjorde ett uttalande att mina smärtor och illamående var psykiskt. Jag blev alldeles paff. Jag önskar få lära känna dig Linda och även andra som också lever med en gastric by pass baksida. Kram på er //I-a
Linda E om Varför hör man inget????:Jag är ytterligare en med komplikationer och har ifrågasatt varför dom inte bromsar op och tar hand om dom som är opade redan??
Ingen vill ta tag i en utredning av alla problem som kommer efter op utan fortsätter som om inget sånt sker!?
Ligger på sjukhuset med näringsdropp och kom hit när vågen stod på 41,6 kg,normalt?? NEJ!
Tänker på er tjejer!
Tänker på er alla därute som inte mår bra och ni får mer än gärna kontakta mig på [email protected] jag har samma msn...
Kan jag finnas där för någon så ställer jag gärna upp, man behöver ngn att stötta och puscha på när orken och motivationen sviktar, jag vet.......
Sixx am- Skin
Min make sa till mig att lyssna på denna låt idag, för varje gång han hör den tänker han på mig... kan stämma rätt bra.
Paint yourself a picture of what you wish you looked like
Maybe then they just might feel an ounce of your pain
Come into focus step out of the shadows it's a losing battle
There's no need to be ashamed
Cause they don't even know you all they see is scars
They don't see the angel living in your heart
Let them find the real you buried deep within
Let them know with all you've got that you are not your skin
And when they start to judge you show them your true colors
And do one to others as you'd have done to you just rise above this
Kill them with your kindness ignorance is blindness
They're the ones that stands to lose
Cause they don't even know you all they see is scars
They don't see the angel living in your heart
Let them find the real you buried deep within
Let them know with all you've got that you are not your skin
Well they don't even know you all they see is scars
They don't see the angels living in your heart
Let them find the real you buried deep within
Let them know with all you've got that you are not your skin..
//Sixx am - Skin
Paint yourself a picture of what you wish you looked like
Maybe then they just might feel an ounce of your pain
Come into focus step out of the shadows it's a losing battle
There's no need to be ashamed
Cause they don't even know you all they see is scars
They don't see the angel living in your heart
Let them find the real you buried deep within
Let them know with all you've got that you are not your skin
And when they start to judge you show them your true colors
And do one to others as you'd have done to you just rise above this
Kill them with your kindness ignorance is blindness
They're the ones that stands to lose
Cause they don't even know you all they see is scars
They don't see the angel living in your heart
Let them find the real you buried deep within
Let them know with all you've got that you are not your skin
Well they don't even know you all they see is scars
They don't see the angels living in your heart
Let them find the real you buried deep within
Let them know with all you've got that you are not your skin..
//Sixx am - Skin
