trasdockanlinda

Har försökt att ha lite semester och sommarlov med mina barn, jag kämpar på allt jag kan men det är inte så jätte lätt.
Grandisen vi hade på prov fick åka hem =( Min kropp klarar det inte och det blev att min make fick ta det största ansvaret och det va inte meningen så vi tog beslutet att han fick åka hem igen.
Det gjorde så oerhört ont då han va en av dom underbaraste grandisar jag stött på, men jag måste nog försöka acceptera att min kropp är på tok för trasig för stor hund =( Så jag får nog hålla mig till småttingar =)
Vad har annars hänt med mig och kroppen?
Kanske skrivit om detta redan men här kommer en uppdat =)
Ett tag efter jag varit på kirurg för att mäta ut till en knapp fick jag en bukinflamation, det började på en torsdag men som vi alla vet åker jag inte så gärna in till sjukhuset men söndag morgon va smärtan för jävlig så jag åkte till akuten tidigt.
Fick morfin, röntgen och en dunder dos antibiotika.
Fick stanna 3dagar på kava innan jag kunde dra mig hemåt igen, helt underbar personal och bemötandet va otroligt.
Sen har jag varit på röntgen i göteborg...
Väl där fick jag först svälja en mun kontrast av vattenliknande vätska, en kontrast som var som krita och efter det kontrast som va tjockare än potatismos (så äckligt) och tillsist skulle jag ha med ngt ätbart som dom skulle doppa i kontrast, jag kom inte på ngt annat så jag köpte en liten hamburgare på mc donalds, dom tog jätte lite av brödet som jag fick tugga ett tag sen svälja under tiden detta gjordes tog massa bilder.
Både jag och röntgenläkare såg att det va stopp!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Han sa även att det va stopp mellan nya magsäcken och tarmen, vilket syntes tydligt på skärmen.
Det va i sig en enorm seger för mig att få det svart på vitt, men sen kom jag fram till det att dom sagt att dom inte vill öppna mig igen, så frågan återstår ska jag ha det så här alltid?
JJag har ont, är trött, ja det är mkt skit med kärringen än... men jag ska försöka ha lite mer sommarlov med barnen sen börjar jag blogga ordentligt igen =)
Kram på er alla och hoppas ni har en toppen sommar där ute =)

En kommentar från en av mina jätte goa läsare, tusen tack <3

Jag tycker absolut inte att du ska skämmas för bidrag. Hade jag själv inte varit långtidsarbetslös och inte levt på någon annan, så hade jag hjälpt till med en slant. Helt klart.

Jag är säker på att det finns vänliga själar med goda hjärtan som har arbete och som mer än gärna donerar ett bidrag för en god sak!

Sen kan du absolut skriva en bok, låter som en bra idé.

Du förtjänar ett bra liv, våga ta hjälp av de som vill hjälpa! Strunta i de andra, de som klagar är inte ens värda att tänka på.

Kram!

Många som kommenterar och mailar mig anser att jag (även andra som blivit lika illa bemötta av sjukvården) borde söka privat sjukvård för dom ska tydligen bry sig mer, och jag hade lätt gjort det men vi lever på existensminimum och det finns inte en chans att hitta såna pengar =( och lån får vi inte ta =(
Det är ju knappt så jag har råd med sjukvården i skövde och resan dit och hem =( man skrapar och vänder på varje krona och det fungerar knappt och all medicin är så dyr innan man kommer upp i frikort =( nu är jag från början och medicinen ruinerar ännu mer...
Det va några kvinnor som funderade på om man skulle börja med någon insamling för om folk lämna ett bidrag på 10kr var skulle det tillslut bli en del, men jag som alltid tycker det är pinsamt.
Fick så mkt skit när jag fick bidrag av er till en notebook, folk ansåg det va vidrigt gjort att jag tvingade mina bloggläsare, men jag tvingade aldrig någon att sätta in några pengar utan alla gjorde det av egen fri vilja ju =(
Men visst absolut skulle folk vilja bidra till privat läkarvård skulle ju ingen bli gladare än jag och mina... för ingen orkar med detta längre, ingen orkar med mig, jag är väl mest till besvär som det är nu och jag förstår för man tröttnar på mina fel och att jag åker ut och in på sjukhus utan att dom åtgärdar felen jag har =(

Eller vad tror och tycker ni?

Sen har jag ju fortfarande funderingarna kring att skriva en bok om livet innan och efter min gbp operation och hur det faktiskt kan gå då det misslyckats, men jag vet inte hur man går tillväga om man ska göra ngt sådant, jag vet heller inte om det redan skrivits något om baksidan av dessa operationer, vet ni?

Tack för att ni finns <3

Jag vill ju så gärna se framåt, ha drömmar och planer som alla andra.
Varför är det så svårt att släppa det förflutna och inte se bakåt hela tiden?
Med tanke på hur dåligt minne jag igentligen har så nog fan kommer jag ihåg mkt som varit, minnen från förr, flera år bakåt och jag kan komma ihåg det som om det vore igår.
Men givetvis kommer jag inte ihåg allt dumt som varit, alla elakheter, besvikelser och tårar utan minnena är fina och jag ser tillbaka med ett leende och önskar livet vore lite mer likt förr.
Men jag vet att det som varit har varit och kommer inte igen, jag vet jag är inte dum.
Men jag vill ha kvar människor i mitt liv, jag behöver det för nu är det tomt, riktigt tomt oxå =(
Men vad jag önskar spelar ingen roll igentligen då det inte är ömsesidigt och man kan ju lixom inte tvinga ngn att finnas i ens liv när dom inte vill, en relation funkar ju lixom bara om båda vill.
Jag har lärt känna nya mäniskor genom bloggen, helt magiska folk, tyvärr finns dom inte i krokarna och det är inte lätt alls att ses, men vem vet kanske en vacker dag?
Men deras ord deras tankar betyder så sjukt mkt för mig och jag hoppas dom orkar hänga kvar och att jag en dag kan vända bloggen till en possitiv sådan för så skoj kan det inte vara att läsa om min skit dag efter dag...
Men åandra sidan handlar den ju om mitt liv och det har ju inte riktigt varit en solskens historia och är inte än idag heller...
En som följt mig har kommit mig riktigt nära och vi ses ofta M-L, hon har varit den som besökt mig på sjukhus, den som verkligen sett till att köra mig till sjukhuset när det varit riktigt illa, ja hon har nog räddat mig mer gånger än någon annan.
Hon lyssnar och försöker förstå och komma med råd och tips men det är inte lätt och det förstår jag oxå för sitter man inte i denna sits kan man omöjligt förstå vilket helvete det är =( Men jag kommer nog aldrig kunna tacka henne nog, hon är bra <3 och hon försöker och dömmer inte mig och misstror mig inte heller...
Men jag vet att ni alla hejjar på mig och kanske kommer lösningen en dag.... kanske någon uppmärksammar mig och känner att anledningen till att dom utbilda sig till kirurger är ju för att hjälpa människor, och kanske då att dom kan se till sitt hjärta att dom vill hjälpa mig...
Men fram tills det så kommer jag alltid vara en äcklig parasit för sjukvården =( som dom inte vill se, inte ta i, utan helst utrota...................

Igår, onsdag, fick Lisas man ringa efter ambulans, smärtorna va för olidliga och denna gången va hon säker på att hon skulle dö...
Hon kommer ju först till akuten där får hon smärtlindring men skickas sen upp till älsklings avd där allas våran mr perfect jobbar *urk*
Vissa borde verkligen inte få jobba med människor, fattar dom inte att vi har känslor som alla andra och att varken jag Lisa eller ngn annan har valt att få alla komplikationer som finns efter en gbp operation??!!!!
Givetvis ökade Lisas ångest väl där uppe då hon inte visste om det va djävulen själv som skulle komma eller om hon faktiskt skulle ha turen till att få träffa en medmänsklig kirurg...
Hon lovade att smsa mig när ronden hade varit där igår vilket hon gjorde och det stod:

Hur kunde jag vara en sådan idiot o tro att jag faktiskt kunde få någon hjälp här?
Det ända jag gjorde var att ge svinet ***** möjlighet att komma in till mig o tala om vilken jävla usel missbrukande mamma jag är som kan med att be om hjälp för smärtan och orsaka att mitt barn kommer födas o vara beroende av narkotika...
Precis som om jag har bett om att ha så ont??
Precis som om jag skulle be dom om hjälp om det inte vore för att jag absolut behövde det??

Jag ringde henne och hon grät, grät av maktlöshet, orken att försöka göra sig hörd har dött ut och smärtan är så olidlig att det enda hon orkar och kan focusera på är att andas...
På kvällen ströp dom all smärtlindring på idiotens begäran och hon har haft en vidrig natt, en natt i helvetet.
Idag hade han kommit in igen och hade inget nytt att säga trotts att hon berätta hur natten varit, hon säger till mig att hon ska avvakta ihopp om att få träffa gyn och kanske bli förflyttad dit i stället så dom kan övervaka både henne och bebisen...
Hon säger till sköterskan som ska ringa gyn att om hon inte får ngn hjälp idag åker hon hem till sina barn o man, hon får då till svar:
Ja det är nog det bästa för det är ju jobbigt för oss (sköterskor + kirurger) när vi inte kan hjälpa dig!
Vaddå kan inte klart dom kan men det handlar om att viljan inte finns!!
Återigen är hon liksom jag en jobbig patient som dom inte vill ha ngt med att göra, dom tycker hon är en jobbig parasit precis som idioten med andra tycker om mig... Jag och lisa är parasiter som dom vill bli av med och det bästa sättet för dom är att ta död på oss båda...
För en timme sedan fick jag sms av henne igen hon åker hem.... hon fick inte ens träffa gyn =(((
Undrar hur länge man orkar hålla på så här? jag börjar ju ge upp men Lilla Lisa har ju en bebis i magen oxå och jag kan tycka att om dom nu uppenbarligen skiter i henne så kan dom väl se till bebisen...

Helvetes jävla skit gbp operation!!!!!!!!!!!
Den förstör så mångas liv, den förstör allt!!!!

Tänk om ngn visste hur dåligt man mår inombords, hur ont man har och hur viljan och orken till att kämpa håller på att dö ut...
Alla ser ju på människor från olika ögon och jag gillar inte alls det jag ser, jag känner mig äcklig och väldigt oattraktiv... hahahaha tänk om man kunde känna sig som en milf ;))

Detta är min blogg, min ventilations trumma och passar inte mina ord behöver ni inte heller läsa..
Detta är min borg mitt klagoplank där jag tänker fortsätta skriva, skriva mina innersta känslor och tankar och så enkelt är det...
Och just nu är det hopplöst och jag har inget liv...
Jag är så sjukt ensam, i ett hem fullt av liv är jag en skugga som går omkring och försöker överleva och det är inte rätt.
Det är fan inte rättvist och utan smärtlindring är jag ett jävla kolli som inte kan röra mig, hallå jag är 33år jag skulle leva länge om inte fettman tog död på mig nu tar andra saker död på mig i stället, hur ironiskt är det inte?
Jag orkar inte mer, jag orkar inte kämpa till mitt yttersta mer, jag orkar fan inte kan någon förstå det?
Känner mig äcklig med en slang i magen, jag har hud till förbannelse och känner mig mer än vidrig...
jag är trött, gud vad trött jag är om jag fick skulle jag aldrig gå upp jag skulle bara sova skita i allt och låtsas att jag inte fanns tills den dagen allt tagit slut...
Ibland undrar jag varför i helvete dom räddade mig i mars då dom skrev in mig??? När dom ändå inte tänkte laga mig, när dom ändå skulle sluta lyssna sluta finnas jag står igen på ruta ett, med ett fel i magen som ingen vill rätta till, smärtor från helvetet som jag inte överlever om jag inte tar morfin preparat, men va fan ska det vara så här??
Ni som lyckats utan komplikationer, njut och va glada för det liv ni fått för vi som inte fått det som ni vi lider vi har ett helvete utan dess like... och om ärligheten ska fram är det många som tagit livet av sig pga att dom inte fått hjälp och orken och viljan tagit slut och jag förstår dom, jag gör det dom har tagit slut på sitt elende på egen hand för ingen annan hjälper, sen finns de dom som dömmer dom oxå men dom har aldrig suttit i våran sits så då kan ju alla duktiga hålla käften...
Ne att kämpa dagligen är ingen hit att gråta av förtvivlan dagligen är heller inget skoj... men man biter ihop man vill inte visa omgivningen hur otroligt misslyckad man är, nej man fortsätter med ett leende och säger att allt är okej när det är så långt ifrån okej man bara kan komma....

Det första kortet togs för 1,5år och det sista härom dagen.
På det första kortet har jag riktigt runda kinder och jag tycker inte jag ser så gammal ut.
Det är bara 3mån mellan det näst sista och det sista kortet.
Där på det näst sista kortet hade jag ställt mig in på att dö.. benen bar inte längre och min enda chans att ta mig någonstans var med rullstol, allt hopp va borta och då väntade man bara, väntade på att kroppen skulle lägga av och man inte skulle finnas mer.
Jag hade till och med gjort klart vita arkiet för att det inte skulle bli några frågetecken kring begravning osv.
Men livet tog en annan vändning jag fick en gastrotube och trots att det fortfarande är tufft att få rutin och att den krånglar så har jag ökat i kilo och borde väl kanske vara nöjd för nu har jag fått ett tag till att leva, men framtiden är så oviss och efter att tuben sattes verkar det återigen inte finnas ngt intresse i att komma till rätta med problemen och jag känner att jag har inte hoppet om att det kommer bli ngt bättre framöver och iom det kan jag inte planera för framtiden, vem vet hur det ser ut om några månader? allt vänder på så kort tid och kan bli kritiskt hur fort som helst.
Och efter alla år av skrik på hjälp utan att den funnits är det ju inte heller konstigt att man känner så här.
Men det skulle vara roligt att kunna planera se framtiden med en glimt av ljus, men inte..
Återigen känns det som om man fumlar i mörker och var dag känns som en seger.
Men pga det så känns det som om det är så mkt man vill göra så många man vill träffa om det händer ngt längre fram som gör att man inte kan.
Ja jag vet att jag inte fått en dödsdom och jag vet att jag inte har en obotlig sjukdom men ibland känns det som om det är så det är för även fast man kan "laga" mig så vill man inte, alltså har jag en åkomma som blir obotlig =(
Varje dag tänker jag på mitt beslut att genomföra en gbp operation och vad som var tanken med den, och återigen sitter jag här med tårar i ögonen och inser att mitt beslut och min tanke bakom operationen var och gick åt helvete.
Jag har förlorat så mkt genom åren, sånt som för andra är en självklarhet som tex att bära sitt barn det har inte gått på flera år och går fortfarande inte, jag har förlorat så mkt av barnens uppväxt skolavslutningar och andra saker i skolan/dagis.
Jag har varit så svag och smärtorna för starka att jag inte kunnat lämna hemmet, vissa gånger kunde det gå 6mån utan att jag va ute, den enda gången jag va ute va när jag va på balkongen för att röka, och det gör så ont i mig när jag tänker tillbaka....
Alla dessa tårar, all ångest pga att jag gjorde en operation som skulle ge mig så mkt tillbaka, men jag i stället förlorade nästan allt.
Har man inte ens varit i närheten av att leva som jag varit tvungen att göra pga att sjukvården blundat och inte velat hjälpa kan man inte förstå och jag begär inte att man ska det heller men döm då inte mig heller.
Jag har gjort så gott jag kunnat, alltid, men man ger nästintill upp, man vill inte mer för ångesten och tårarna tar aldrig slut och när hjälpen inte finns inom synhåll vad håller en uppe då?
Detta är min verklighet, min saga och jag börjar tvivla på att denna saga får ett lyckligt slut.......

Nästa vecka ska jag ner till Göteborg för att göra en kontraströntgen som dom inte kunde göra i Skövde.
Jag ska ta med mig det jag har svårast för att äta och sen ska dom spruta in kontrast i det så dom ser var maten jag äter tar vägen och vad som händer innan det kommer upp.
Och det kan vara jätte bra att göra denna och jag ska åka ner och få den gjord, absolut utan tvekan... men..
Jag kan samtidigt undra varför ta på resurserna när ingen ändå kommer göra ngt???
Återigen kommer dom se felet men säger bara tack och hej för ingen är villig att operera mig något mer.
På Mitt sjukhus, KSS, vill dom inte eller kan inte det är nog en tolkningsfråga som jag inte kan svara på dom gör det helt enkelt inte.
Det är ju olika historier för var gång och den sista va att det va en sådan risk att man inte inte tyckte det va värt det med livet som insats, en annan gång va det enbart komplicerat pga sammanväxter men de gick fast skulle ta lite längre tid så jag vet igentligen inte orsaken.
Men det kan ju vara bra att göra röntgen igen iaf.... men som sagt jag har inte förstått poängen bara.
Men det blir som en liten semester tripp dit ner, kan ju njuta av att lämna "Knutby" eller nehe det heter visst Tibro ;)

Och pga den stora bukinflamationen och smärtorna kring gastrotuben har vällingen blivit fruktansvärt lidande =(
Fått i mig en och en halv påse på 11dagar när jag igentligen skulle fått i mig 33st på denna tid... inte bra alls.
Men jag känner i kroppen att jag inte fått i mig mkt, jag är vimsig i huvudet och mår fruktansvärt illa så nu är det dags att gå till övre våningen och ta en påse välling =)

Dagarna går och jag har så sjukt mkt tankar, känns som om tankarna väller över och jag har inga svar inga ideer, det enda detta ger mig är sömnlösa nätter med tankar o ångest *jippi*

Nu hoppas vi snart på bättre väder så jag kan ligga på balkongen och njuta av solen...
Nattinatt där ute

I ens liv har det kommit och gått mäniskor, men vissa har fått en speciell plats i mitt hjärta.
Det finns ngr som kommit mig mkt nära, och jag dom.
Jag saknar dom så oerhört mkt, det finns så mkt jag vill säga och berätta//förklara men vet inte om jag kommer få chansen.
Vi har skrattat, gråtit och varit arga ihop vi har delat så mycket men sen en dag tar det slut, något händer som gör att ens vägar går åt olika håll, men saknaden blir aldrig lättare och minnena blir heller aldrig svagare.
Men tyvärr blir jag det och har blivit genom åren och i början av året när jag eller rättare sagt vi alla va säkra på att jag gick mot en säker död fanns det så mkt jag hade velat få fram, så mycket jag velat ha iordning på.
Men orken att "jaga" och tjata för att få tillbaka folk i ens liv fanns inte och finns inte än idag och jag vet inte om det kommer en dag då orken finns igen.
Men jag kan ändå tycka att allt ska inte ligga hos mig och jag trodde allt va ömsesidigt, vi öppnade våra själar och delade så mkt, vi litade på varann i vått och torrt men var har allt sådant tagit vägen nu...
Tänker du/ni på minnena ibland?
Är jag oxå saknad?

Man kan inte se på mig att jag inte mår bra, jag ser ju själv att jag ser betydligt piggare ut nu när solen gett mig färg.

Men hur mår jag igentligen inombords? Det är inget vidare, jag är ofta ledsen och känner mig berövad på livet när allt jag igentligen ville var att få tillbaka ett liv, energin att orka vara den jag igentligen är, men allt blev så otroligt fel.

Så här sitter jag nu snart 34 år gammal med en kropp som en 90åring som inte gör ngt annat än ont hela tiden, varje centimeter värker, magen är iof värst, jag kan inte äta mat och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna äta en middag och njuta utan att kräkas och få såna sjuka magsmärtor att tårarna bara rinner...

Jag vill inte gå omkring med en slang i magen, jag tycker den är äcklig jag känner mig äckligare än innan, mitt självförtroende som alltid varit på botten är ännu sämre när jag har den och frågan kvarstår, kommer jag va tvungen att ha den livet ut?

Är det inte Sverige som ska ha en sån otroligt bra sjukvård? Eller är det så att den är jätte bra för alla andra men inte för oss med komplikationer efter en gbp operation? Är det okej att bara skita i oss för vi valde detta själva, vi valde att lägga oss under kniven för att gå ner i vikt.

Folk tror att det enbart handlar om att bli smal men så är det ju inte det handlar om att få livskvalitet, något man saknar som rejält överviktig men grejen är ju den att dom kan ju inte bara operera och sen anse att det ska gå bra för med alla operationer finns det ju komplikationer och uppenbarligen så har dom forskat på tok för lite för att veta ngt om detta så i stället blundar man och tror att så länge man inte ser felet finns det heller inte något. Har nu verkligen försökt med andra sjukhus men ingen vill, har ni hört dom vill inte ta emot mig (tanken på att jag blivit nekad av både Stockholm och Göteborg gör mig tårögd) frågan är väl oxå vad skriver mina UNDERBARA kirurger i remissen? Skriver dom sanningen och skriver dom precis som det är? Kan ju aldrig tänka mig det för då BORDE någon vilja hjälpa. Vet ni.... jag tror inte jag orkar kämpa för vård ngt mer nu någon gång ger man upp och den gången är nog nu. Kanske jag ska vara glad för var dag jag lever, i mitt fall nu då med vällingen... kanske jag får acceptera att detta är min lott i livet att ha sjukt ont att inte kunna äta, att kräkas och vara yr konstant... trevligt trevligt.

Jag har inte burit omkring på min dotter på 2år pga magen =( och hon är bara 3år, det gör ont var gång jag vill lyfta, bära och allt det där man gör normalt men jag inte kan.... känner mig värdelös som mamma, känns som om jag försummat mina barn alla tre, att dom har blivit berövade på sin mamma pga att ingen vill hjälpa =(

Och Tänk vad roligt det skulle vara att bjuda hem lite vänner för god mat och lite öl eller vin =) men visst kan jag det men hur roligt är det att sitta och titta på när andra äter och njuter, det går men är inget skoj och som vi ALLA vet är mat så fruktansvärt socialt!

Hur ska jag sluta vara så bitter på allt detta? Har ni någon ide så får ni gärna berätta för jag vill inte vara sån här jag vill inte vara bitter, ledsen och arg och allt det där... ÅÅååå jag vet att jag aldrig skriver ngt roligt jag vet att jag är fröken negativ men det är inte alltid så lätt när man är en Trasdocka som jag =(

Kommer ni ihåg Lisa?
Min vän som oxå åker ut och in på sjukhus, hon som inte heller får hjälp...
Återigen åkte hon in samtidigt som jag så vi låg i korridoren mitt emot varann.
Till skillnad från mig fick hon denna gången ingen hjälp, vi brukar ju inte få det men jag fick ju iaf det.
Dom sa till henne hela tiden att dom skulle avvakta, man kan ju undra på vad?
Smärtorna hon har är så sjuka så hon fick morfin, satt i rullstol...
Hon är nu gravid, har ett stort bråck i magen och hennes gyn läkare denna gång såg på ultraljudet då hon skulle se så allt va bra med bebisen att hennes galla va uppsvälld och vätskefylld...
På kava får hon fortsatt morfin mot sina plågor men skickas sen upp på avd där alla våra favvo kirurger går...
Och när ronden går så är det givetvis det största svinet av kirurger som kommer in, allas våran mr ***** och vad händer??
Dom säger till henne att det finns inget dom varken kan eller vill göra så det va bara att trappa ut morfinet och åka hem för hennes del och väl hemma kunde hon ju ta alvedon!!
Hade alvedon fungerat så hade hon ju aldrig åkt in =( idioten stod i bak och som alltid hånflinade han åt henne...
Han har aldrig gillat oss, varken mig eller Lisa, han har sagt att han aldrig kommer tilltala mig igen och inte heller gå in i mitt rum på ronden så när jag låg inne och det va han som ronda kom han aldrig in i mitt rum... Så han är en riktig psykopat, gapat på både mig och Lisa som en idiot... han har inget intresse i att hjälpa patienter och hur han kan få jobba kvar är för mig en gåta.
Hon fick iaf packa ihop och idag åkte hon hem, mkt tårar och ångest över hjälpen som inte finns, eller den finns men ingen bryr sig.
Hon liksom jag börjar ge upp, man orkar inte mer utan för var dag man överlever är ett plus, man har ingen framtid man planerar inte för morgondagen för man vet inte hur eländig den blir...
Kampen är inte slut än på långa vägar älskade Lisa, frågan är bara hur mkt vi själva orkar?
Hon svarade på mitt inlägg om att jag va bitter och det hon skriver stämmer mer än väl...

Älskade gumman jag känner verkligen precis som dig! Kunde lika gärna vara mina ord. Orkar inte kämpa mer nu.. Är för trött.. Finns inga krafter kvar! Är nog bara att acceptera den dödsdom vi fått. Det ironiska i det är att till o med dom grova amerikanska brottslingar som fått dödsstraff för sina brott har alla rätt till en "sista måltid" men till och med det har vi berövats! Så vi måste verkligen begått något fruktansvärt brott med tanke på vårat "straff". Älskar dig Linda! Glöm aldrig det!

Finner inga ord längre.....

Vet ni...
Jag är så bitter, jag känner det ända in i själen...
Och jag lider av sådan fruktansvärd avundsjuka =(
Jag vet ju ett gäng som inte råkat ut för en enda komplikation, dom mår jätte bra och kan äta och har verkligen fått tillbaka sitt liv, dom är lyckliga (misstolka nu inte detta jag glädjs för deras skull).
Men jag då?
Jag ville ju oxå få tillbaka ett liv, jag vill oxå kunna äta men framförallt jag ville ju oxå bli lycklig =(
5,5år har gått av elände och tårar, när ska det ta slut eller rättare sagt kommer det ta slut?
Och kommer det då sluta lyckligt?
Jag tror inte längre på det, jag tror inte längre på att få tillbaka livet och njuta av det, jag tror allt är kört nu och det som gäller är att orka sig igenom dag för dag och göra det bästa man kan trots hunger, smärtor och tårar.
Och alla ska veta att jag kämpar, kämpar för att inte visa utåt hur jävla illa det är, kämpar för att inte ge upp...
Folk kan säga ofta, ååå vad roligt att se dig du ser så pigg ut och du ser ut att må kanon bra! Ja eller hur, visst gör jag det NOT!
Okej jag är inte lika död som innan jag har genom välling gått upp till 66kg och solen har gjort att jag inte är lika blek och iom detta ser jag inte så sjuk ut men tyvärr mår jag lika skit fortfarande.
Och alltid är det ngt med kroppen och för varje sak som görs följer en eller flera komplikationer..
Och som alltid när jag väntar på besked som jag verkligen tror på och som jag tror ska förändra mitt liv så slutar det som ett slag i magen..
Jag trodde på östra i gbg jag trodde det va där hjälpen skulle finnas, att nya kirurger skulle ha andra ideer m.m men sen kommer brevet om vad det blev för svar på remissen =(
Och jag ska inte dit och jag får inte träffa dom =(
Dom förstod att jag hade det mkt svårt och att allt va väldigt komplicerat men tyckte inte jag skulle komma till dom...
Vad hände med fritt sjukhusval och en secondopinion???? hade man inte rätt till det?
Och nu efter att östra och kss kirurgerna diskuterat så har dom kommit fram till att jag ska på rehab i Borås i stället????!!!!!
Kan någon snäll själ förklara för mig hur jag ska kunna åka på rehab när jag har ett faktiskt fel i buken? Brukar inte felen lagas först sen åker man på rehab?
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅååååååå jag orkar inte, på riktigt jag skiter snart i allt.
Varför kan man inte ta ansvar? Varför kan man inte erkänna att man antingen inte kan eller vill laga mig?
Först va jag inlagd på beroende enheten i falköping, men personalen där insåg att det inte va där jag skulle vara utan behövde somatisk sjukvård och gav rådet att åka direkt till kss, akuten vilket jag gjorde och blev då hem skickad.
Sen skulle jag på avgiftning till uppsala för tungt missbruk, men ngn ansåg sen att det oxå va helt fel (och eftersom det låg på chefens bord va det antingen hans beslut eller uppsalas att jag inte skulle dit då det inte fanns ngn grund för det)
Sen äntligen ska jag till ett ställe som är RÄTT och antagligen blev det så pga att min psykolog va med vid det mötet men det spelade ingen roll för äntligen va man på rätt spår...
Men nej det sket sig oxå..
Så nu är det rehab i Borås som gäller, jag fattar inget =//
Känns som om dom skickar mig överallt för att slippa mig, slippa ta tag i mina problem.
Fick dom bestämma skulle jag helst va död nu, ett problem mindre men enligt statistiken är jag ju en jävligt lyckad operation... så då skulle dom ju ändå vinna...
Nu när jag låg på sjukhuset så kände jag att det är så här det kommer va resten av livet in och ut på sjukhus.. det är tydligen min lott i livet.
Och jag tror inte man kan förstå hur det är att ständigt vara hungrig och ständigt ha såna sjuka magsmärtor..
Tänk om jag fick äta middag en gång till, njuta utan smärtor =( inser ni att det är sjukt länge sedan det gick, gick att äta utan att kräkas utan att få så sjukt ont...
Familjen äter just nu hemmagjord pizza och ni kan ju tänka er hur gott det luktar =( men det hjälper ju inte för en tugga är ju döden, så jag får njuta av lukten i stället...
Så njut av att ni kan äta, för att inte kunna är rena helvetet speciellt när du fortfarande har hungers känslor =((
Usch livet suger ofta och mkt ska ni veta...
Men en vacker dag kanske jag kan acceptera detta liv men just nu vill jag bara få leva som vilken normal person som helst, och vetskapen på att detta helvete kommer att fortsätta dag ut och dag in gör ondare än ord kan förklara..........

Varför hör man bara om allt bra?
om alla lyckade operationer?
Vi då?
varför hålls vi med komplikationer i skym undan?
Är det verkligen rätt?
Blev så chockad denna gången jag va på sjukhuset.
På akuten berättar sjuksköterskan som skrev in mig att hon får in flera fall i veckan av gbp patienter med mag komplikationer.
Röntgen sköterskan berättar samma att mellan 7-10 gbp patienter i veckan med komplikationer!!
Hon va så emot dessa operationer, hon hade tidigare jobbat på danderyds sjukhus och där kom det in desto mer patienter med komplikationer, hon ansåg att det va så sjukt att dom i stället för att gå till botten med dom som mår som jag så har dom nu i stället bestämt sig för att öka dessa operationer!
Det är så skrämmande.
Och på kava pratade jag med en sköterska som bara jobbat där i 2v och under hennes tid där på kava så hade det med mig kommit dit 5 gbp patienter som mådde mkt dåligt och efter en dag kom ju min Lisa dit oxå så då vart det 6 patienter.
Så man kan ju undra igentligen hur många det finns där ute.....
Jag har ju fått kontakt med en del men inser nu hur otroligt liten del det är av alla som finns =(
Det gör ont i hela mig av att veta att så många lever i ett helvete när allt dom ville va att få ett drägligt liv.
Önskar så man kunde göra ngt för alla där ute då jag vet hur enormt viktigt det är med stöd och förståelse, och gudarna ska veta att jag förstår.......

Det började så smått i fredags den 29/6 började få ännu ondare runt gastro hålet, det började ömma så och svårt att sova för så fort jag rörde mig gjorde det ont.
Så i fredags klarade jag inte av att ge mig vällingen då det gjorde för ont när jag rörde slangen.
På lördagen kom min mor på besök och jag va då sämre, hon började undra om jag inte skulle åka in, men vi som vet hur jag är sa nej det går snart över ;) smärtorna i buken och runt gastro hålet ökade enormt under lördagen så när kvällen kom va det riktigt jobbigt, vännen M-L sa att jag skulle höra av mig oavsett tid så skulle hon köra in mig.
Natten till söndagen bestod nog mest av tårar, smärtorna va enorma och jag visste inte var jag skulle ta vägen, men vill inte störa henne mitt i natten så någon gång på tidig morgon kvisst så messa jag henne för jag stod inte ut men jag sa att hon inte behövde skynda sig... hatar att vara till besvär.
Tror vi kom iväg efter 7 för hundarna skulle ju rastas och så innan...
Kommer till akuten, hade lite feber men mkt smärtor, tårarna rann mest hela tiden.
Får träffa en jätte gullig kvinnlig läkare, hon ordinerade prover och gav mig morfin, men det hjälpte knappt så jag fick mer...
Mkt väntan på ett sådant ställe som vi alla vet.
Som tur va var M-L med hela tiden som stöd och tröst, vet inte hur jag hade fixat det ensam =(
Sen kommer kirurgen igen och meddelar att dom vill lägga in mig på sänkan va förhöjd och även dom vita blodkropparna och för att dom skulle kunna fortsätta smärtlindra mig...
Jag bröt ihop ännu mer och tårarna bara spruta.
Jag kände att detta händer inte, inte nu igen jag ville ju bara få hjälp snabbt sen åka hem....
Men med tanke på hur sjukt ont jag hade så va det bara att gilla läget och stanna kvar.
Denna gång kom jag till Kava och vilken gullig personal, jätte goa alla...
Det visade sig iaf att jag skulle på röntgen och att jag då skulle få kontrast i gastrotuben vilket gjorde mig livrädd eftersom jag va så öm och den gjorde så ont..
Men det gick bra tack vare all morfin jag fick.
M-L stanna länge till 13 någon gång och det tackar jag för så otroligt mkt!!
Röngen gjordes iaf och det visade sig att jag hade inflamation i hela bukväggen =(
Det hade ju runnit extra mkt var från gastrohålet och nu kom svaret på varför det va så.
Jag hade en helt annan kirurg på kava en från nedre gastro och han och en annan jag träffade va helt toppen, varför kan inte alla kirurger vara på det sättet?
Jag stannade iaf 4dagar, fick morfin många gg dagligen vilket va tur och det sköna på kava va att ingen i frågasatte mina smärtor utan allt flöt på hur bra som helst.
Dagen innan jag åkte hem frågade jag kirurgen hur länge jag kommer ha ont och han sa iaf 2-3v och jag frågade då vad jag kunde få med hem som smärtlindring och han sa vi ska kolla på det.
Jag fick 2 olika antibiotika med mig hem plus spasmofen!?? (hmm skriver man ut det till en sk missbrukare???
Så återigen är jag hemma efter en tur till, undrar hur många turer till sjukhuset till det blir, fan vad less jag är på detta, less på min kropp och så LESS på denna gbp operation, jag verkligen HATAR den!!!
Fick veta så mkt av sköterskan på akuten och sköterskan på röntgen att jag blev helt mörkrädd =( skriver om detta sen...
Massa kramar till er där ute, och för ni haft tålamod trots min frånvaro

Som kirurgen sa så behöver jag inte äta ngt utöver vällingen, men jag vill ha mat för suget finns ju fortfarande efter lagad mat, vad som helst....

Potatis och köttfärslimpa eller färskpotatis med gräddfil, lasagne eller potatisgratäng... ååå vad gott det skulle vara med en korv med bröd =( Jag kan bli totalt tokig ibland då suget är enormt, jag lagar ju mat varje dag till familjen och ibland är det tufft speciellt om det luktar mkt =( samtidigt tycker jag det är skoj med mat och bak men samtidigt en plåga.

Ofta undrar jag om jag verkligen kommer kunna äta mat igen utan kräkningar och ökade smärtor? Det har gått så otroligt lång tid att man börjat tappa hoppet, men jag skulle vilja vara med och äta tacos på en fredag tex =/ men tänk om jag för alltid kommer få vara den som bara sitter och tittar på och känner alla goda dofter =(

Ja jag är deprimerad idag och tycker det bara är skit som så många gånger innan.. kommer denna saga få ett slut och kommer verkligen slutet i så fall vara lyckligt?

Detta fanns inte med i min planering när jag bestämde mig för operationen, det fanns inte i min värld att man skulle bli så dålig att man inte kunde äta mat och att man höll på att svälta ihjäl!!

Rätt ironiskt när man tänker efter, jag trodde verkligen att fettman skulle bli min död då jag levt med den hela livet och i stället höll jag på att svälta ihjäl, jag tynade bort.

Tusen tusen tack kirurgen för att du beslutade att jag skulle läggas in och att jag skulle få en gastrotube för utan det beslutet hade jag nog snart varit död, så tusen tusen tack du räddade mitt liv och lät mina barn ha kvar sin mamma, så återigen tack!