texten på bloggen
det har blivit helt knas ju, här på bloggen.
Det man skriver kommer efter varann även om jag byter rad i mina inlägg!
Någon som vet om de går att göra ngt åt?
Jag tycker ju själv de e skit jobbigt att läsa såna inlägg och nu blir mina såna =(
Tips tas gärna emot =))
Ordna upp
bloggen är ju min dagbok men jag känner att kategorierna och inläggen följer inte varann så jag ska ta och göra iordning sen ska jag se om jag kan få hjälp att ändra utseendet men ändå få med min räknare, tycker det är lite spännande att se hur många som kommer in och läser min blogg trotts att jag inte är någon, bara en fis i rymden, eller som min yngsta alltid säger om man kallar henne ngt... jag är bara människa ;)
Jag måste komma igång med bloggandet igen, för min egen skull för att få ur mig tankar, känslor, händelser och saker om denna kropp.
Jag måste ge mig den tiden att sitta en stund, kan ju sitta då barnen lagt sig eller som jag gjorde idag innan dom går upp, fast på vardagarna finns de inte en chans jag hinner innan dom går upp så mkt jag vill förbereda då.
Men en stund på kvällarna borde jag ju hinna....
Jag måste komma igång med bloggandet igen, för min egen skull för att få ur mig tankar, känslor, händelser och saker om denna kropp.
Jag måste ge mig den tiden att sitta en stund, kan ju sitta då barnen lagt sig eller som jag gjorde idag innan dom går upp, fast på vardagarna finns de inte en chans jag hinner innan dom går upp så mkt jag vill förbereda då.
Men en stund på kvällarna borde jag ju hinna....
när jag läser min blogg
Nu sitter jag vid datorn för första gången på länge.
Läste lite i bloggen för att veta vad jag ska skriva nu för att ni ska hänga med, jag ser då att jag har miljoner stavfel och ord som saknas eller är halva, jag har då skrivit från mobilen och mina "tjockis" fingrar gör att det blir fel bokstav och så, det är iaf min ursäkt men hoppas ni kunnat läsa ändå?
Vet att jag ofta har stavfel och halva ord, även om jag sitter vid datorn men det kallas oxå lite lathet ;) för jag orkar aldrig läsa igenom och rätta efter ett inlägg utan det får bära eller brista.
Men då vet ni ser de riktigt illa ut ja då har jag skickat från mobilen =P
Läste lite i bloggen för att veta vad jag ska skriva nu för att ni ska hänga med, jag ser då att jag har miljoner stavfel och ord som saknas eller är halva, jag har då skrivit från mobilen och mina "tjockis" fingrar gör att det blir fel bokstav och så, det är iaf min ursäkt men hoppas ni kunnat läsa ändå?
Vet att jag ofta har stavfel och halva ord, även om jag sitter vid datorn men det kallas oxå lite lathet ;) för jag orkar aldrig läsa igenom och rätta efter ett inlägg utan det får bära eller brista.
Men då vet ni ser de riktigt illa ut ja då har jag skickat från mobilen =P
Hej alla trogna läsare.
Jag har kämpat som fasiken ska ni veta och antagligen därför jag inte skrivit ngt och ångesten jag haft inför julen ( är ingen älskare av denna högtid)
Jag har inte läst igenom kommentarerna men ska sätta mig o göra det..
Som ni vet har jag ju haft stor hjälp av min mor under läng tid på vardagarna framförallt men två veckor innan jul åkte hon på en välförtjänt semester till Thailand.
Men det blev lixom lite mkt där på en gång och sen julhandling m.m plus att jag skulle försöka få ordning på denna kropp och närings intaget men inget verkar vilja funka för det ena ger det andra.
Smärtlindringen gör att jag kräks mer om jag stoppar ngt i munnen så då vill man ju inte ta den..
Äter jag ngt får jag såna sjuka smärtor..
Så -JAAAAAA jag kan äta lite nu o få BEHÅLLA det hahah grattis till mig!!
Men som sagt jag får så jätte ont =(
Det ringer en kirurg idag i eftermiddag så får vi se om vi kan få ordning på smärtorna.. hoppas.. för jag vill ju äta nu när de går..
Så mkt tankar och funderingar men vette fan om man kan skriva det här utan att bli totalt bombad med negativ kritik o det fixar jag inte nu då jag fortfarande är trasig i både kropp o själ...
Jag finns iaf =)
Haft riktig blogg torka... men ska försöka komma tillbaka nu
Varje dag har jag tänkt att jag ska skriva, men sen har de runnit ut i sanden..
Jag har varit så focuserad på mig själv och familjen att jag lagt bloggen åt sidan.
Jag har fått prioritera och då föll skrivadet bort och det är sammtidigt synd för jag vet vilket behov jag har av att skriva.
Jag kommer berätta för er hur tiden efter open har varit, både och somatiskt.
Men jag har bestämt att denna blogg ska handla om annat som rör mig oxå och inte enbart kroppen..
Nu är det ju så att saker jag gör, eller klarar av att göra hänger ju helt på kroppen så ja det blir väl mkt kring det oxå..
Funderar på att ha en låst avdelning oxå, men har inte bestämt mig ännu..
Önskar jag va duktigare på dator o internet så jag hade möjlighet att göra om bloggens utseende, lägga up det annorlunda.
Men jag vill ju ha kvar besöks räknaren och så fort jag ändrar bloggens utseende så försvinner den..
Så för tillfället får det se ut så här =)
Men som sagt jag ska verkligen försöka skärpa till mig.. behöver börja lägga in lite kort oxå för jag vet själv när man följer en blogg att det är lite roligare om det finns kort...
Nu vet ni att jag lever och jag kommer skriva idag om tiden efter operationen och hur det har varit hemma osv...
Linda ville att jag skulle skriva......
Vi kom in till KSS kl. 06.30 hon skulle in på OP kl 07.45. Linda var ovanligt lungn, dom tog blodprov och sedan fick hon byta om. Kl 07.50 rullades hon in, det var nu hennes ångest kom och det var jättejobbigt att se henne gråta, jag kramad om henne och pussade på henne sedan var jag tvungen att gå
Vi har nu ringt Kss och dom sa så här. Op gick bra, hon fick 2 liter blod, edan satt inte bra så dom har fixat till den nu (16.00) så nu är hon smärtfri. Hon ligger på IVA och kommer att behöva observation. Hon kanske kommer upp till avdelningen i morgon.
Anders
5 Dagar kvar...
Det är riktigt tufft psykiskt just nu ska ni veta o jag gör precis allt för att inte tänka på måndagen men det är inte lätt =(
Det slår mig hela tiden att dom om 5 dagar ska öppna upp mig, skära upp magen igen...
Jag ska återigen få ryggbedövning och den är jätte bra efteråt absolut, men den gör så ont när dom sätter den.
Jag hatar den ångest och panik jag får när jag rullas ner på operation....
Ååå det va ju inte så här det skulle vara, och det va inte alls så här jag trodde det kunde bli =(
Jag gråter ofta i min ensamhet, svårt att få tårarna att hålla sig borta.....
olika...
Blogg inläggen blir olika som ni sett om jag skriver från datorn eller om jag skriver på mobilen.
Samma är ju bilderna jag såg nu när jag tittade på datorn att bilderna som såg okej ut som jag tog på mobilen inte såg lika okej ut på datorn ;)
Ni får ha överseende ;)
Samma är ju bilderna jag såg nu när jag tittade på datorn att bilderna som såg okej ut som jag tog på mobilen inte såg lika okej ut på datorn ;)
Ni får ha överseende ;)
Jag är ett vrak...
Mitt liv är förstört.
Operationen förstörde mitt liv och i januari har det gått 6år, i 6år har jag kämpat att försöka få vård, jag har blivit kränkt gång på gång, dom har knäckt mig tusen gg, dom förnedrade mig när jag vägde 46kg med smärtor från helvetet jag hade då smärtlindring och i stället för somatisk sjukvård som jag behövde jag behövde näring och hjälp jag orkade ju knappt ta mig från soffa till toa och vad händer?
Dom sätter mig på beroendeenheten i stället =(
Jag fick en påse näring där det va ordinerat.
Jag va där från fredag till söndag, totalt knäckt..
På söndagen säger personalen att jag ska inte vara där, och att dom kunde inte hjälpa mig för jag va ju inte beroende, jag va sjuk i kroppen och det va en helt annan sak.
Läkaren där sa att jag skulle till akuten på sjukhuset där jag hör hemma, jag åkte dit helt slut knäckt o ledsen.
Väl där när jag får träffa läkare så säger hon bara att det fanns inget dom kunde göra så jag kunde åka hem...
Dom dagarna gick jag ner 4kg till.
Hela denna historia alla dessa år är som en dålig film, för detta händer inte... så sjukt.
Och så många som blir behandlade likadant efter en gbp op.
VARFÖR VILL DOM INTE TA ANSVARET NÄR DERAS PATIENTER FÅR KOMPLIKATIONER????
Varför blundar dom för oss??
Och framförallt varför ökar dom operationerna, så många görs nu mer i veckan att man blir mörkrädd, usch...
Mkt jag inte kan skriva här just nu, men jag vet inte alls vad som händer efter 4-6v...
Men jag kan lova er att det blir inte posetivt, jag ska som sagt fixa en gäst skrivare som håller er uppdaterade under tiden.
Jag är ett vrak, jag är inte jag, jag bara gråter får äta mediciner för att orka andas, så jävla sjukt...
Om ni känt mig innan min operation visste hur jag va alltså min personlighet och hur jag såg ut hur levande mina ögon var och sen såg ni mig nu skulle ni bli oroliga ni skulle inte känna igen mig för jag är inte Linda längre jag är ett tomt skal som bara existerar men jag lever inte längre o har inte gjort på många år....
Så tänk er för innan ni gör operationen detta kan hända er oxå...
Operationen förstörde mitt liv och i januari har det gått 6år, i 6år har jag kämpat att försöka få vård, jag har blivit kränkt gång på gång, dom har knäckt mig tusen gg, dom förnedrade mig när jag vägde 46kg med smärtor från helvetet jag hade då smärtlindring och i stället för somatisk sjukvård som jag behövde jag behövde näring och hjälp jag orkade ju knappt ta mig från soffa till toa och vad händer?
Dom sätter mig på beroendeenheten i stället =(
Jag fick en påse näring där det va ordinerat.
Jag va där från fredag till söndag, totalt knäckt..
På söndagen säger personalen att jag ska inte vara där, och att dom kunde inte hjälpa mig för jag va ju inte beroende, jag va sjuk i kroppen och det va en helt annan sak.
Läkaren där sa att jag skulle till akuten på sjukhuset där jag hör hemma, jag åkte dit helt slut knäckt o ledsen.
Väl där när jag får träffa läkare så säger hon bara att det fanns inget dom kunde göra så jag kunde åka hem...
Dom dagarna gick jag ner 4kg till.
Hela denna historia alla dessa år är som en dålig film, för detta händer inte... så sjukt.
Och så många som blir behandlade likadant efter en gbp op.
VARFÖR VILL DOM INTE TA ANSVARET NÄR DERAS PATIENTER FÅR KOMPLIKATIONER????
Varför blundar dom för oss??
Och framförallt varför ökar dom operationerna, så många görs nu mer i veckan att man blir mörkrädd, usch...
Mkt jag inte kan skriva här just nu, men jag vet inte alls vad som händer efter 4-6v...
Men jag kan lova er att det blir inte posetivt, jag ska som sagt fixa en gäst skrivare som håller er uppdaterade under tiden.
Jag är ett vrak, jag är inte jag, jag bara gråter får äta mediciner för att orka andas, så jävla sjukt...
Om ni känt mig innan min operation visste hur jag va alltså min personlighet och hur jag såg ut hur levande mina ögon var och sen såg ni mig nu skulle ni bli oroliga ni skulle inte känna igen mig för jag är inte Linda längre jag är ett tomt skal som bara existerar men jag lever inte längre o har inte gjort på många år....
Så tänk er för innan ni gör operationen detta kan hända er oxå...
=(
SNÄLLA säg att detta bara är en mardröm och jag kommer snart vakna upp i min säng..
Jag kommer vakna och vara jag igen, den glada tjocka linda som hade ett liv, jag kunde le o skratta..
Snälla jag vill vakna, snälla säg att detta inte händer...
Jag har sovit i snart 6år och nu måste jag vakna, jag måste...
Jag vet att det inte är så men jag vet inte var jag ska ta vägen eller vad jag ska göra...
Orken har runnit ur mig nu...
Jag finns visst men jag lever inte längre, jag finns jag bara är.... tårarna rinner nästan hela tiden
Vet inte något längre.....
<3
Vill oxå tacka alla för era kommentarer, för eran stöttning i detta.
Eran förståelse för min situation.
Tusen tack mina goa blogg läsare <3
Kort på min gastrotube... bläää
Så här såg det ju ut för ett litet tag sedan.. då va det rätt oki men äckligt ändå.
Idag tog Katja kort då ser det ut så här =( äckelpeckel fanskap
så här ser de ut....
Lägger upp nytt i morgon för på dessa kort ser de ändå fint ut =((
Skäms över att visa för nu vet alla hur äcklig jag e under tröjan, men som sagt detta är ändå fint mot hur de e nu.
En tripp på memorylane =) kort på barnen =)
Här kommer lite kort på mina godingar, dom som får mig att orka, att kämpa <3
Först kommer minstingen My <3
Och här är mina stora älsklingar, Felicia och Rasmus <3
Älskar dom så otroligt mkt <3 Jag hoppas jag en vacker dag kan bli den mamman som dom så mkt förtjänar <3
Förklaring till ensamheten..
Först och främst vill jag bara säga till dom som tror att jag mår SÅÅÅ bra för att jag ser ut att må bra pga att jag gått upp 20kg, jag mår skit, jag är så långt ner på må bra skalan man bara kan komma, både kroppsligt och psykiskt.
Smärtorna är grymma och ångesten likaså.
Varje steg, varje andetag gör ont, vet aldrig hur jag ska hitta styrkan att resa mig upp, hur jag ska orka ta mig till en punkt från en annan.
Jag är så sugen på mat, något gott som vanlig husmanskost bara ngt som jag kan få tugga och veta att det inte kommer komma värre smärtor än dom jag redan har.
Jag vet att jag borde gilla läget men jag kan inte, man är människa och vi är gjorda till att äta, tugga o svälja och få behålla, inte dö av smärtor och sen kräkas så det känns som om inälvorna ska komma upp =(
Jag känner mig ensam och då spelar det ingen roll om huset är fullt av folk och en massa barn, jag är ensam i detta ensam i mig själv.
Ingen kan någonsin förstå dom demoner man brottas mot konstant dagligen.
Tankarna man har var och varannan minut om att ge upp detta helvete, man funderar på om det är värt alla plågor att fortsätta..
Kroppen suger ur mig den lilla lilla energi jag har kvar, och det enda som återstår är den eviga ångesten och tårarna, Man kommer på när man sitter där och tårarna inte slutar att man är ensam, att ingen förstår och alla tror att allt är bra för att man gått upp i vikt men så är det ju inte.
Måste det synas på utsidan för att det ska vara accepterat....
Smärtorna är grymma och ångesten likaså.
Varje steg, varje andetag gör ont, vet aldrig hur jag ska hitta styrkan att resa mig upp, hur jag ska orka ta mig till en punkt från en annan.
Jag är så sugen på mat, något gott som vanlig husmanskost bara ngt som jag kan få tugga och veta att det inte kommer komma värre smärtor än dom jag redan har.
Jag vet att jag borde gilla läget men jag kan inte, man är människa och vi är gjorda till att äta, tugga o svälja och få behålla, inte dö av smärtor och sen kräkas så det känns som om inälvorna ska komma upp =(
Jag känner mig ensam och då spelar det ingen roll om huset är fullt av folk och en massa barn, jag är ensam i detta ensam i mig själv.
Ingen kan någonsin förstå dom demoner man brottas mot konstant dagligen.
Tankarna man har var och varannan minut om att ge upp detta helvete, man funderar på om det är värt alla plågor att fortsätta..
Kroppen suger ur mig den lilla lilla energi jag har kvar, och det enda som återstår är den eviga ångesten och tårarna, Man kommer på när man sitter där och tårarna inte slutar att man är ensam, att ingen förstår och alla tror att allt är bra för att man gått upp i vikt men så är det ju inte.
Måste det synas på utsidan för att det ska vara accepterat....
Om jag bara kunde se en ljusning om det bara fanns ngt...... men inte
Hade ett samtal i veckan
Pratade med en kvinna i veckan och jag blev så himmla glad av allt hon berättade.
Under min uppväxt har jag alltid velat ha hjälp med vikten och jag och en barndomsvän har alltid pratat om att det borde finnas ett internat för dom med övervikt liknande ett behandlingshem där du kan lära dig att bryta dina dåliga vanor och börja leva ett mer aktivit liv.
Som vuxen men även för yngre och då är det ju viktigt att familjen oxå följer med för att lära sig laga rätt mat och motionera rätt.
Men vet ni, nu finns det ett sådant ställe =) Det är fortfarande i start fasen och jag kommer skriva betydligt mer om det och lägga ut kort m.m
Här är tanken att du bor på internat i 26dagar och att dom individuellt tar fram ett kost program (finns utbildad kostrådgivare) och det finns även utbildad personlig tränare.
Detta är ett gift par som har jobbat fram detta koncept under en lång tid.
Nu gäller det att nå ut till folket och framförallt sjukvården så dom i stället för att enbart lägga fram gbp operationen som ett alternativ nu även skulle kunna lägga fram detta för alla vill inte bli opererade och jag anser ju att denna operation ska vara den absoluta sista utvägen, den görs på löpande band nu och det är så fel.
Nu finns det ett annat alternativ vilket känns så underbart, önskar att det hade funnits förr då hade jag inte tvekat att åka dit för trots att det är en kostnad så handlar det ju om ditt liv och mående och av deras koncept tillkommer inte en massa komplikationer som vid en gbp op.
Jag är lite nyfiken om intresset finns där ute hos mina läsare, ni som inte gjort denna op eller om ni känner ngn som vill gå ner i vikt men inte operera sig...
Här gärna av er, och mer info om detta ställe kommer att komma =)
Varför ska det vara så svårt?
Kan inte livet bara vara jävligt enkelt och okomplicerat?
Jag är ledsen konstant nu mera, tårarna brinner bakom ögonlocken och varje sekund jag är ensam bryter jag ihop, vad är det för tillvaro? Vad hände med mitt liv men mig själv?
Jag vet att vissa kan tycka att jag kanske ska ta och rycka upp mig nu men jag kan inte, vet inte hur för det är så förbannat pissigt ska ni veta.....
Jag hade oxå planer, drömmar som alla andra men för fem år sedan tog det bara slut och dagarna gick över till att börja kämpa...
Efter några år dog även drömmarna ut och så började kampen om att överleva, jag tog dag för dag och ärligt vet jag inte om jag blev särskillt glad för var dag som jag överlevde, för visst hade den enklaste varianten varit att somna och aldrig mer vakna upp.
Men som ni vet har jag ju barnen och dom har på något sätt verkligen fått mig att kämpa trots att jag så jävla många gg velat ge upp, som min mamma alltid sagt så klarar man mer som mamma än man tror och visst är det så.
Men gudarna ska veta hur nära jag varit, man orkar inte hur mkt som helst, kroppen klarar inte heller hur mkt som helst, det finns gränser för alla.
Men har man inte suttit här i denna sits eller i närheten iaf så kan man aldrig föreställa sig hur de är, jag hade aldrig kunnat förstå om jag inte va här eller har varit där jag varit, för det är en sådan sjuk tillvaro att orden inte räcker till för att förklara.
Och om psyket va knas när man va tjock så är det inget mot vad det är idag, man har blivit kränkt gång på gång av dom man verkligen behövt hjälp från, dom har hela tiden skyllt på psyket att man till slut trodde man va totalt galen... först efter kallafakta hände det ngt men sen va det ju samma visa igen och jag förstod inte då och gör det absolut inte idag heller hur man kan blunda och ignorera som dom gjort??!!
Kirurg på kirurg har jag haft någon har avsagt sig mig som dennes patient, någon blev bortkopplad ja ni vet det är inte riktigt någon som vill ta ansvar.
Sen kom ju artikeln i Gt och Expressen, då tog en ny kirurg tag i det och även fast vi haft många meningsskillnader så har han inte avsagts sig mig än iaf.
Jag anser att han kränkte mig för många många herrans år sedan, eller ja det gjorde han på riktigt, men alla kan ändras så lite mer än 7år senare ses vi igen och inför det mötet ville jag bara dö, för jag kommer ihåg hur han bemötte mig den där gången och jag va livrädd att det skulle bli lika igen, men tji fick jag =) på ett bra sätt.
Han tog tag i det, skrev in mig direkt och fixade en plan och där är vi väl nu då.
Efter en del skit på vägen, påståenden och konstiga ideer om vart jag ska slussas men jag säger inte att allt enbart varit hans fel, nejdå det har varit andra läkare inblandade oxå som varit sk experter på andra områden men som enbart pratat ren skit.
Men min kirurg jag har nu han fixade med gastrotuben och att jag fick komma på röntgen i gbg, utan tuben hade jag varit död det vet vi alla, röntgen gav mig svart på vitt att jag inte inbillade mig eller ljög, det gav mig rätten som en seger efter alla turer.
Nu står jag inför beslutet om att genomgå ytterligare en stor buk operation, hur utgången ser ut vet ingen, den är väldigt riskfylld, och vågar verkligen jag riskera något?
Men nu står jag här lika ledsen som åren innan, lika smärtpåverkad som vanligt för att inte tala om besvikelsen jag känner för att det känns som om jag blivit berövad på livet, på det liv jag skulle få.
Jag skulle ju börja leva igen, inte kämpa för att överleva.....
Nej ni livet blev inte som man tänkt sig
Om 2-3v...
Om 2-3v får jag träffa kirurgen så nu gäller det bara att andas och klara varje dag, jag är less så fruktansvärt less på allt! Jag har inget liv längre och så är det bara, inte ett värdigt iaf.
Satan vilket högt pris man fick betala för att gå ner i vikt och TRO att man skulle få tillbaka hälsan och kanske en gnutta självförtroende...
Hälsan är åt helvete och vad är självförtroende?
Känner mig vidrigare än någonsin men vad spelar det för roll igentligen...
Konstigt skulle det väl vara annars då det hänger en äcklig slang ur magen, det kommer vätska och äckel från hålet, huden hänger och dinglar, ne men det e ju nice på riktigt eller?
Kom och tänka på det när jag duchade, vad svårt det är att vara naken fast det bara är jag där, svårt att se sin egen kropp.
Då kan jag ärligt säga att det va lättare som tjock,
Då va allt utfyllt och man såg inte ut som ett "freak"..
Jag "gömmer" mig mer för allmänheten idag än vad jag gjorde innan gbp open, jag är betydligt mer ensam idag än vad jag var då.
Och jag som trodde jag skulle få bli den sociala tjej jag en gång va med massa folk runtomkring mig, men nej så blev det ju inte.
Saknar den jag en gång va, den tjej som umgicks med en massa människor va ute och fika i skövde varje dag och hängde med på en massa saker, nu sitter jag här som om det sociala livet är över och förbi.
Jag vet oxå att jag sitter här idag enbart för barnens skull, det är dom som fått mig att orka kämpa orka en dag till, för vad hade jag haft om jag inte hade dom?
En del kanske hade sagt livet, men jag har ju inget liv, mitt liv består av smärtor och bitterhet och jag är fylld av ångest.
Nej ni det va inte så här det skulle vara, det va inte så här det skulle bli bara för att man gjorde en gbp operation =(
Satan vilket högt pris man fick betala för att gå ner i vikt och TRO att man skulle få tillbaka hälsan och kanske en gnutta självförtroende...
Hälsan är åt helvete och vad är självförtroende?
Känner mig vidrigare än någonsin men vad spelar det för roll igentligen...
Konstigt skulle det väl vara annars då det hänger en äcklig slang ur magen, det kommer vätska och äckel från hålet, huden hänger och dinglar, ne men det e ju nice på riktigt eller?
Kom och tänka på det när jag duchade, vad svårt det är att vara naken fast det bara är jag där, svårt att se sin egen kropp.
Då kan jag ärligt säga att det va lättare som tjock,
Då va allt utfyllt och man såg inte ut som ett "freak"..
Jag "gömmer" mig mer för allmänheten idag än vad jag gjorde innan gbp open, jag är betydligt mer ensam idag än vad jag var då.
Och jag som trodde jag skulle få bli den sociala tjej jag en gång va med massa folk runtomkring mig, men nej så blev det ju inte.
Saknar den jag en gång va, den tjej som umgicks med en massa människor va ute och fika i skövde varje dag och hängde med på en massa saker, nu sitter jag här som om det sociala livet är över och förbi.
Jag vet oxå att jag sitter här idag enbart för barnens skull, det är dom som fått mig att orka kämpa orka en dag till, för vad hade jag haft om jag inte hade dom?
En del kanske hade sagt livet, men jag har ju inget liv, mitt liv består av smärtor och bitterhet och jag är fylld av ångest.
Nej ni det va inte så här det skulle vara, det va inte så här det skulle bli bara för att man gjorde en gbp operation =(
Statistik
Enligt statestiken är jag tydligen en lyckad operation pga min viktnedgång, man skiter tydligen i att man mår som man gör så nu ska jag göra en uträkning och jag hoppas så många som möjligt kan svara på detta så kan man sen göra en uträkning...
Ni som är opererade kan väl skriva en kommentar om ni är en lyckad operation eller om det gick åt helvete.
Så ska jag sen göra en uträkning, hoppas ni orkar ta er tiden att göra detta...
Ni som är opererade kan väl skriva en kommentar om ni är en lyckad operation eller om det gick åt helvete.
Så ska jag sen göra en uträkning, hoppas ni orkar ta er tiden att göra detta...
En uppdatering....
Som ni vet gjorde jag ju en röntgen i gbg och härom dagen fick jag ett brev från kirurg...
Orkar inte skriva av hela men skriver ner lite av det som står, bla står det att smärtenheten på östra samt i borås har inte resurser och inget att erbjuda, så det som kvarstår är då uppsala men med tanke på vad man sett på röntgen avvaktar man med detta.
"När du däremot får i dig kontrastladdat bröd hittar man en uppstockningstendens vid övre fickan precis på det sätt som vi misstänkt men som vi inte kunnat sätta fingret på och bevisat tidigare.
Detta stödjer den fundering vi haft tidigare på att försöka göra en operation och med ett så starkt objektivt fynd som röntgen ger tycker jag att det är det som ska vara nästa steg..................
I första han måste vi inrikta oss på att behandla de fysiska besvär som upphakning av mat i fickan orsakar.
Som vi pratat om är detta ju ett riskfyllt ingrepp men är det så att du är intresserad av att jag och en kollega gör operationen erbjuder jag mig att göra det här på Kss i skövde.
När du läst igenom detta och funderat en stund kan du höra av dig till gastrosköterskan."
Och jag funderar och funderar, beslutsångest till tusen =//
Som ni vet så efter varje ingrepp då jag ska ha blivit "lagad" har jag blivit så mkt sämre och vad säger att det ska lyckas denna gång när även kirurgen skriver att det är riskfyllt.
Vet att när jag skrevs ut sa en annan kirurg att dom diskuterat och ville helst inte operera mig igen pga att det va så komplicerat att sätta gastrotuben så att göra ett större ingrepp skulle vara oerhört svårt.
Jag ska boka en samtals tid med kirurgen för jag behöver få veta exakt vad dom ska göra och varför just denna open är riskfylld när inte den för ett och ett halvt år sedan va det.
Vågar jag riskera att bli sämre, eller att det går käpp rätt åt helvete på riktigt?
Skulle jag orka med att bli sämre skulle jag fixa det?
Fan varför kan inte saker bara vara enkelt... nejdå nu ska man ha en massa ångest inför detta beslut i stället...
Jävla bajs operation.... *morr*
Välkommen tillbaka mina goa läsare till denna glada possitiva varma blogg *ironi* =P
Orkar inte skriva av hela men skriver ner lite av det som står, bla står det att smärtenheten på östra samt i borås har inte resurser och inget att erbjuda, så det som kvarstår är då uppsala men med tanke på vad man sett på röntgen avvaktar man med detta.
"När du däremot får i dig kontrastladdat bröd hittar man en uppstockningstendens vid övre fickan precis på det sätt som vi misstänkt men som vi inte kunnat sätta fingret på och bevisat tidigare.
Detta stödjer den fundering vi haft tidigare på att försöka göra en operation och med ett så starkt objektivt fynd som röntgen ger tycker jag att det är det som ska vara nästa steg..................
I första han måste vi inrikta oss på att behandla de fysiska besvär som upphakning av mat i fickan orsakar.
Som vi pratat om är detta ju ett riskfyllt ingrepp men är det så att du är intresserad av att jag och en kollega gör operationen erbjuder jag mig att göra det här på Kss i skövde.
När du läst igenom detta och funderat en stund kan du höra av dig till gastrosköterskan."
Och jag funderar och funderar, beslutsångest till tusen =//
Som ni vet så efter varje ingrepp då jag ska ha blivit "lagad" har jag blivit så mkt sämre och vad säger att det ska lyckas denna gång när även kirurgen skriver att det är riskfyllt.
Vet att när jag skrevs ut sa en annan kirurg att dom diskuterat och ville helst inte operera mig igen pga att det va så komplicerat att sätta gastrotuben så att göra ett större ingrepp skulle vara oerhört svårt.
Jag ska boka en samtals tid med kirurgen för jag behöver få veta exakt vad dom ska göra och varför just denna open är riskfylld när inte den för ett och ett halvt år sedan va det.
Vågar jag riskera att bli sämre, eller att det går käpp rätt åt helvete på riktigt?
Skulle jag orka med att bli sämre skulle jag fixa det?
Fan varför kan inte saker bara vara enkelt... nejdå nu ska man ha en massa ångest inför detta beslut i stället...
Jävla bajs operation.... *morr*
Välkommen tillbaka mina goa läsare till denna glada possitiva varma blogg *ironi* =P
