Sängen..
Nu går jag och lägger mig.
Har så förbannat ont =( och idag har jag med säkerhet kräkts 20gg, jag är helt slut nu.
Vad jag än satt i munnen har kommit upp direkt, sinnessjukt
Har så förbannat ont =( och idag har jag med säkerhet kräkts 20gg, jag är helt slut nu.
Vad jag än satt i munnen har kommit upp direkt, sinnessjukt
Oron fortsätter
tankarna runt fredagen är så jobbiga...
prata om att kirurgen på riktigt denna gång har mitt liv i sina händer.
om man bara visste vad som komma skall... vad hade ni gjort? hade ni packat med er en väska?
Eller tror ni jag får åka hem igen?
prata om att kirurgen på riktigt denna gång har mitt liv i sina händer.
om man bara visste vad som komma skall... vad hade ni gjort? hade ni packat med er en väska?
Eller tror ni jag får åka hem igen?
Oron fortsätter
tankarna runt fredagen är så jobbiga...
prata om att kirurgen på riktigt denna gång har mitt liv i sina händer.
om man bara visste vad som komma skall... vad hade ni gjort? hade ni packat med er en väska?
Eller tror ni jag får åka hem igen?
prata om att kirurgen på riktigt denna gång har mitt liv i sina händer.
om man bara visste vad som komma skall... vad hade ni gjort? hade ni packat med er en väska?
Eller tror ni jag får åka hem igen?
Söta ni är <3
fick en kommentar att nu har jag bara 300kr kvar sen är notebooken min!!! så nu håller vi tummarna =)
Hoppas hoppas hoppas.....
Hoppas hoppas hoppas.....
En kort uppdatering
Idag pratade min mamma med smärtläkaren, han hade ju bokat en telefontid igår med kirurgen vi ska träffa på fredag.
Nu är iaf smärtläkaren bortkopplad, jag vart lite paff för jag trodde han skulle hänga kvar ett tag, men jag hade fel.
Han hade sagt till kirurgen att han hade skrivit ut värkmedicin så jag klarar mig tills vi ska dit på fredag och att efter det så får kirurg göra det.
Kirurgen hade sagt att vi ska börja från noll och det låter ju bra men dom har sagt annat förut som låtit bra men sen har det aldrig blivit som dom sagt ändå.
Vågar inte hoppas och tro längre =(
Kunde va skönt om man inte ser tillbaka på vad som gjorts och inte, utan vi startar här och nu och går till botten med problemet.....
Men ni kan säkert förstå efter alla år som gått utan att någon lyssnat utan att någon har hjälpt så har jag så svårt att se att det kommer hända nu....
Livrädd för att han ska skicka hem mig på fredag utan dropp och utan smärtlindring, hur ska jag överleva då?
Hur ska jag orka?
Just nu är jag nästan så långt ner man kan komma, jag är verkligen på botten.
Tror inte jag hanterar mer bakslag, jag kommer inte kunna resa mig igen då...
Idag är jag väldigt trött och väldigt ledsen....
Nu är iaf smärtläkaren bortkopplad, jag vart lite paff för jag trodde han skulle hänga kvar ett tag, men jag hade fel.
Han hade sagt till kirurgen att han hade skrivit ut värkmedicin så jag klarar mig tills vi ska dit på fredag och att efter det så får kirurg göra det.
Kirurgen hade sagt att vi ska börja från noll och det låter ju bra men dom har sagt annat förut som låtit bra men sen har det aldrig blivit som dom sagt ändå.
Vågar inte hoppas och tro längre =(
Kunde va skönt om man inte ser tillbaka på vad som gjorts och inte, utan vi startar här och nu och går till botten med problemet.....
Men ni kan säkert förstå efter alla år som gått utan att någon lyssnat utan att någon har hjälpt så har jag så svårt att se att det kommer hända nu....
Livrädd för att han ska skicka hem mig på fredag utan dropp och utan smärtlindring, hur ska jag överleva då?
Hur ska jag orka?
Just nu är jag nästan så långt ner man kan komma, jag är verkligen på botten.
Tror inte jag hanterar mer bakslag, jag kommer inte kunna resa mig igen då...
Idag är jag väldigt trött och väldigt ledsen....
Tusen tusen tack alla <3
Tusen tack alla för era bidrag till en notebook.... nu saknas det 500 sen är den min..........
...
...fail...error...
Idag finns jag inte, orkar inte, vill inte...
Idag finns jag inte, orkar inte, vill inte...
En sista gång...
Nu är det inte allt för mkt kvar så nu frågar jag en sista gång...
Vill ni hjälpa mig med bidrag till en notebook??
Hoppas hoppas hoppas....
Det är swedbank.
Mitt namn ;) = Linda Söderlund
Kontonamn = trasdockanlinda
Cleringsnr = 8299-0
Kontonr = 914232660-3
Vill ni hjälpa mig med bidrag till en notebook??
Hoppas hoppas hoppas....
Det är swedbank.
Mitt namn ;) = Linda Söderlund
Kontonamn = trasdockanlinda
Cleringsnr = 8299-0
Kontonr = 914232660-3
Ledsen....
Det ena bakslaget efter det andra.... jag är bara mäniska och nu orkar jag inte mer..... det ena jobbiga beskedet efter det andra, undrar om jag orkar ta mig upp igen...
Många pusselbitar saknas nu....
Jag är ordentligt trasig
Många pusselbitar saknas nu....
Jag är ordentligt trasig
..........
Idag vill jag inte finnas.............
Huvudvärk och tankar...
Huvudet dunkar som bara den, och tankarna mal på, önskar man kunde stänga av en stund...
Oron över fredagen gör sig ständigt påmind, läste lite i mina journal kopior om vad den ena och den andra kirurgen sagt och skrivit, och seriöst så låter inget upplyftande.
Och jag är rädd, livrädd att inte få hjälpen på fredag, den hjälp jag så desperat behöver.
Oavsett om det blir inläggning eller näringsdropp i hemmet spelar ju ingen roll så länge jag bara får det.
Men tänk o han inte tycker, tänk om han säger att dom har inget mer att erbjuda i hjälp väg...
Då står jag där dömd till en säker död, för jag kommer ju inte överleva utan hjälp det vet vi alla ju.
Jobbigt när en enda person sitter med mitt liv i sina händer, det kan ju sluta hur som helst på fredag.
Vi vet ju inget, vi vet ju inte åt vilket håll det lutar och allt känns så tungt och jobbigt.
Smärtläkaren hade bokat in en samtals tid i morgon vid lunch med den kirurg vi ska träffa, får se om mamma kan få tag i smärtläkaren så vi får veta ngt iaf...
Nu återstår måndag, tisdag, onsdag och torsdag fyllda av grym ångest och rädsla.....
Nu tar jag mitt onda huvud och min värkande mage och går och lägger mig..
Nattinatt där ute
Oron över fredagen gör sig ständigt påmind, läste lite i mina journal kopior om vad den ena och den andra kirurgen sagt och skrivit, och seriöst så låter inget upplyftande.
Och jag är rädd, livrädd att inte få hjälpen på fredag, den hjälp jag så desperat behöver.
Oavsett om det blir inläggning eller näringsdropp i hemmet spelar ju ingen roll så länge jag bara får det.
Men tänk o han inte tycker, tänk om han säger att dom har inget mer att erbjuda i hjälp väg...
Då står jag där dömd till en säker död, för jag kommer ju inte överleva utan hjälp det vet vi alla ju.
Jobbigt när en enda person sitter med mitt liv i sina händer, det kan ju sluta hur som helst på fredag.
Vi vet ju inget, vi vet ju inte åt vilket håll det lutar och allt känns så tungt och jobbigt.
Smärtläkaren hade bokat in en samtals tid i morgon vid lunch med den kirurg vi ska träffa, får se om mamma kan få tag i smärtläkaren så vi får veta ngt iaf...
Nu återstår måndag, tisdag, onsdag och torsdag fyllda av grym ångest och rädsla.....
Nu tar jag mitt onda huvud och min värkande mage och går och lägger mig..
Nattinatt där ute
Jag vill bara.........
Skrika rätt ut, skrika ut min frustration, besvikelse, bitterhet, desperation....
Bara skrika, högt och läääänge, allt är bara så fel, allt är bara så åt helvete!!!!!
Jag vill inte dö, men jag orkar inte längre kämpa, fan oxå...
Bara skrika, högt och läääänge, allt är bara så fel, allt är bara så åt helvete!!!!!
Jag vill inte dö, men jag orkar inte längre kämpa, fan oxå...
hittade...
"Många viktopererade blir inte bra.
Förnyad viktuppgång, ständigt hungersug, kräkningar, magsmärtor, infektioner och bristningar i operationsområdet.
På längre sikt finns risk för näringsbrist eftersom de har svårt att tillgodogöra sig det nödvändiga fettet.
De med misslyckade operationer blir bortglömda av sjukvården, och de med lyckade resultat lyfts fram som exempel på den utmärkta kirurgi de har blivit utsatta för.
De "misslyckade" gömmer sig och skäms.
De upplever sig som personligt misslyckade, de har inte klarat att leva upp till idealbilden."
Hittade denna som en läkare skrivit 2008!!!
http://blogg.passagen.se/dahlqvistannika/entry/de_misslyckade_magoperationerna
Ett år efter min op, dom misslyckade opererade fanns då med, vad kommer det sig att man aldrig hörde ngt om det?
Jag kan tycka även fast chansen må vara liten att man får ett helvete så tycker jag man skulle ha blivit informerad om det.
Och än idag hör man inte så mkt om dom misslyckade operationerna, varför i helvete tystas det ner så?
Dessa operationer ska göras som en sista utväg, antingen om man försökt allt och lider av sjuklig fettma, och haft problem större delar av sitt liv.
Jag är ledsen men jag tycker personligen det är sinnes sjukt om man gör en sån här op för 25kg övervikt och man kanske bara varit överviktig i 1-2år...
Tänk om man då gör den endå och efter 1-2år kommer alla komplikationer, seriöst det är inte värt det, det är ett högt pris att betala om det vill sig illa.
Jag hoppas ni som tänkt göra den, tänker noga och länge.........
Och blir du en av de lyckade operationerna så får du säkert det liv du drömt om, men drar du nitlotten får du ett liv direkt från helvetet
Söndag...
Dagarna går och nu är vi ytterligare en dag närmare mötet med kirurg.
Jag är ju skiträdd att han inte har en plan och att han inte tänker hjälpa mig, jag vet att man inte ska se allt så negativt men efter alla turer man haft med vården är det svårt att se på ett annat sätt.
Jag behöver en hel del näringsdropp antingen inlagd eller i hemmet och jag hoppas ju att det inte ska bli några problem för jag vet att utan det så kommer det gå åt helvete för mig =(
Va så avundsjuk på min make igår han gick med alla barnen till en lekplats, jag ville ju oxå följa med, leka och stoja men jag blev kvar hemma som så många gånger innan.
Men det är tufft för jag vill ju verkligen följa med men benen bär mig inte.
Fan vad jag hatar detta, hatar att vara undernärd och svag, hatar att väga 49kg.
Hur det än är så kunde jag göra så mkt mer som 160kg och det är sjukt.
Jag skulle få ett liv men förlorade ett i stället.
Kolla skillnaden, levande ögon på tjockisen medans den smala bara ser död ut.
Jag är ju skiträdd att han inte har en plan och att han inte tänker hjälpa mig, jag vet att man inte ska se allt så negativt men efter alla turer man haft med vården är det svårt att se på ett annat sätt.
Jag behöver en hel del näringsdropp antingen inlagd eller i hemmet och jag hoppas ju att det inte ska bli några problem för jag vet att utan det så kommer det gå åt helvete för mig =(
Va så avundsjuk på min make igår han gick med alla barnen till en lekplats, jag ville ju oxå följa med, leka och stoja men jag blev kvar hemma som så många gånger innan.
Men det är tufft för jag vill ju verkligen följa med men benen bär mig inte.
Fan vad jag hatar detta, hatar att vara undernärd och svag, hatar att väga 49kg.
Hur det än är så kunde jag göra så mkt mer som 160kg och det är sjukt.
Jag skulle få ett liv men förlorade ett i stället.
Kolla skillnaden, levande ögon på tjockisen medans den smala bara ser död ut.
Melodifestivalen...
Tittar med barnen på melodifestivalen och har lördagsmys <3
Maken är inte mkt för det så vi tittar nere och han uppe...
Har väldigt ont men nu ska vi titta på Danny S och njuta av vad vi ser ;)
Maken är inte mkt för det så vi tittar nere och han uppe...
Har väldigt ont men nu ska vi titta på Danny S och njuta av vad vi ser ;)
Att få ventilera...
Att få ventiler ibland behöver vi nog alla, och vi mår bra att få prata och bolla saker med andra.
Tyvärr är det ju så att mitt förtroende för folk har nästan död ut, man har missbrukat min ärlighet och valt att sprida saker vidare och även lägga till lögner som förstört så mkt för mig och min familj.
Därför har jag valt att inte lita på många, och dom få jag verkligen litar på har aldrig missbrukat mitt förtroende.
Det är skönt att man idag vet vilka man kan lita på och inte.
Pratade med min svägerska i Finspång idag ;) min makes storasyster, det va länge sedan.
På tok för länge sedan =( Jag har varit väldigt dålig och är iof det än men alltid när min make pratat med henne har jag varit ännu sämre och legat så det har inte blivit av.
Idag ringde hon och jag kände mig aningen bättre så vi prata ett tag, och gud vad skönt det var..
Hennes röst, medkänsla inger ett enormt lugn och jag önskar så vi bodde nära, bara att få sitta och prata över en kaffe då och då skulle betyda allt.
Har inte sett henne sedan Lilleman va bebis så det va nog lite mer än 8år sedan =(
Hoppas hon kan komma snart, skulle bara vilja krama om henne och berätta hur viktig och underbar hon är <3
Jag mailade henne härom dagen, trodde hon läst men hon kollar inte mailen så ofta.
Bad henne vara min makes stöd, han pratar inte och han stänger mkt inom sig och det är inte bra, han behöver ventilera, prata av sig all frustration och jag hoppas att han kommer göra det.
Ingen mår bra av att bära allt inom sig.
Och det är nog mer än tufft att se sin fru gå från 160kg till 49kg, sakta se henne tyna bort...
Hoppas hoppas han pratar med sin syster, hon är bra, hon kan vara en så underbar stöttepelare för honom bara han lät henne, bara han släppte in henne......
Tyvärr är det ju så att mitt förtroende för folk har nästan död ut, man har missbrukat min ärlighet och valt att sprida saker vidare och även lägga till lögner som förstört så mkt för mig och min familj.
Därför har jag valt att inte lita på många, och dom få jag verkligen litar på har aldrig missbrukat mitt förtroende.
Det är skönt att man idag vet vilka man kan lita på och inte.
Pratade med min svägerska i Finspång idag ;) min makes storasyster, det va länge sedan.
På tok för länge sedan =( Jag har varit väldigt dålig och är iof det än men alltid när min make pratat med henne har jag varit ännu sämre och legat så det har inte blivit av.
Idag ringde hon och jag kände mig aningen bättre så vi prata ett tag, och gud vad skönt det var..
Hennes röst, medkänsla inger ett enormt lugn och jag önskar så vi bodde nära, bara att få sitta och prata över en kaffe då och då skulle betyda allt.
Har inte sett henne sedan Lilleman va bebis så det va nog lite mer än 8år sedan =(
Hoppas hon kan komma snart, skulle bara vilja krama om henne och berätta hur viktig och underbar hon är <3
Jag mailade henne härom dagen, trodde hon läst men hon kollar inte mailen så ofta.
Bad henne vara min makes stöd, han pratar inte och han stänger mkt inom sig och det är inte bra, han behöver ventilera, prata av sig all frustration och jag hoppas att han kommer göra det.
Ingen mår bra av att bära allt inom sig.
Och det är nog mer än tufft att se sin fru gå från 160kg till 49kg, sakta se henne tyna bort...
Hoppas hoppas han pratar med sin syster, hon är bra, hon kan vara en så underbar stöttepelare för honom bara han lät henne, bara han släppte in henne......
Drömmar...
När jag va liten, runt 11år så var mitt liv i stallet, på ridskolan i skövde.
Efter skolan cyklade jag dit och va där hela dagarna och så såg dagarna ut för mig, jag älskade det.
Men jag red aldrig, jag mocka, släppte ut och tog in hästarna, jag ledde dom när mindre red, men jag satte aldrig upp.
Jag vågade inte, jag va tjock.
Jag ville inte att hästarna skulle lida pga min fettma så jag gjorde allt annat i stället.
Jag drömde om att bli smal så jag oxå kunde rida med gott samvete, men den dagen kom aldrig.
När jag va några år äldre fick jag en helg familj på landet som hade egen ridskola, egna hästar.
Dom hade en fjording, minns han så väl...
Han va ngt av det finaste jag skådat och jag fick rida på han, lyckan va total...
I min värld så hade jag inte dåligt samvete av att jag red han för han va inte lika liten som ponny hästarna på ridskolan så jag ansåg att han orkade mig ;)
Jag red på ängen, hoppa över bäcken, jag hade inte ridit innan men jag sa att jag kunde, och det va inga problem, jag hade lärt mig så mkt genom åren jag tittat på alla andra, jag hade sugit åt mig den infon alla andra rid elever fått.
Efter jag slutade åka till den familjen har jag inte ridit igen...
Jag blev bara tjockare och tjockare, men längtan att få hålla på i ett stall och att få rida har aldrig dött.
Att fixa i stall med att mocka, städa m.m har för mig alltid varit rogivande för själen.
Nu är jag i stället för svag för att göra ngt sådant, men drömmen lever kvar.
Önskar man kände ngn med häst/hästar så man hade haft möjligheten att få hjälpa till när orken kom tillbaka, kanske få rida lite igen, lära sig på nytt.
Min stora dotters dröm är att vi ska börja rida ihop, tyvärr vägrar jag att börja på en ridskola då jag tycker synd om hästarna för i regel får dom utstå på tok för mkt skit, jag har sett det i tibros ridskola iaf.
Så jag hoppas att vi en vacker dag, jag och min stora tjej ska kunna uppfylla hennes och min dröm om att få rida ihop.
Tyvärr just nu känns det som om den drömmen är så sjukt långt borta.
Men vi måste hålla kvar våra drömmar annars har vi inget, då är allt bara natt svart och det skulle vi nog inte orka.
Samma med min stora pojk han längtar tills vi ska kunna åka och bowla eller åka till badhuset ihop.
Min make drömmer om en romantisk afton bara han och jag, gå ut och äta middag kanske gå på bio, så alla drömmer om något, och vi har ju inga omöjliga drömmar igentligen.
Men utan hjälp och utan vård är det för mig omöjligt att klara det lilla enkla, som andra gör automatiskt utan att tänka.
Så jag och hela min familj vi fortsätter att drömma, vi måste och behöver det.
Efter skolan cyklade jag dit och va där hela dagarna och så såg dagarna ut för mig, jag älskade det.
Men jag red aldrig, jag mocka, släppte ut och tog in hästarna, jag ledde dom när mindre red, men jag satte aldrig upp.
Jag vågade inte, jag va tjock.
Jag ville inte att hästarna skulle lida pga min fettma så jag gjorde allt annat i stället.
Jag drömde om att bli smal så jag oxå kunde rida med gott samvete, men den dagen kom aldrig.
När jag va några år äldre fick jag en helg familj på landet som hade egen ridskola, egna hästar.
Dom hade en fjording, minns han så väl...
Han va ngt av det finaste jag skådat och jag fick rida på han, lyckan va total...
I min värld så hade jag inte dåligt samvete av att jag red han för han va inte lika liten som ponny hästarna på ridskolan så jag ansåg att han orkade mig ;)
Jag red på ängen, hoppa över bäcken, jag hade inte ridit innan men jag sa att jag kunde, och det va inga problem, jag hade lärt mig så mkt genom åren jag tittat på alla andra, jag hade sugit åt mig den infon alla andra rid elever fått.
Efter jag slutade åka till den familjen har jag inte ridit igen...
Jag blev bara tjockare och tjockare, men längtan att få hålla på i ett stall och att få rida har aldrig dött.
Att fixa i stall med att mocka, städa m.m har för mig alltid varit rogivande för själen.
Nu är jag i stället för svag för att göra ngt sådant, men drömmen lever kvar.
Önskar man kände ngn med häst/hästar så man hade haft möjligheten att få hjälpa till när orken kom tillbaka, kanske få rida lite igen, lära sig på nytt.
Min stora dotters dröm är att vi ska börja rida ihop, tyvärr vägrar jag att börja på en ridskola då jag tycker synd om hästarna för i regel får dom utstå på tok för mkt skit, jag har sett det i tibros ridskola iaf.
Så jag hoppas att vi en vacker dag, jag och min stora tjej ska kunna uppfylla hennes och min dröm om att få rida ihop.
Tyvärr just nu känns det som om den drömmen är så sjukt långt borta.
Men vi måste hålla kvar våra drömmar annars har vi inget, då är allt bara natt svart och det skulle vi nog inte orka.
Samma med min stora pojk han längtar tills vi ska kunna åka och bowla eller åka till badhuset ihop.
Min make drömmer om en romantisk afton bara han och jag, gå ut och äta middag kanske gå på bio, så alla drömmer om något, och vi har ju inga omöjliga drömmar igentligen.
Men utan hjälp och utan vård är det för mig omöjligt att klara det lilla enkla, som andra gör automatiskt utan att tänka.
Så jag och hela min familj vi fortsätter att drömma, vi måste och behöver det.
Det är sånt här som får mig att orka en dag till..
Åsa om Fredag hela dagen...:
Linda !
Du är stark , hade du inte haft den inre styrkan som du har , så hade du inte vandrat på vår jord längre , att leva ditt liv som är så sönder trasat , bevisar att du har en inre styrka , du vägrar ge upp, du slåss för att få vård , du slåss för att du vill LEVA ett liv du är värd , du slåss å kämpar varje dag för dig själv , för att dina barn ska ha mamma kvar , du slåss för att din man ska ha en fru !
Du slåss för att din mamma ska ha en dotter din syster för att hon ska få ha kvar sin syster !
Du är modig , du är stark , du väljer LIVET !
Fortsätt å kämpa å slåss för det du har rätt till!
En dag kommer du att få den hjälp du behöver , en dag kommer dom att hitta vad problemet är !
Men snälla LINDA!
Fortsätt att kämpa !
Tänker på dig !
Kramar
Vilken tur...
Att jag är omgiven av så mycket kärlek <3
Och att jag har så mycket kärlek att ge...
Jag älskar min make, han är min stöttepelare och bästa vän, han ger mig trygghet och en axel att gråta mot.
Han står stadigt medans jag vacklar, han slutar aldrig tro och hoppas.
Han ger mig så mycket kärlek, utan han hade jag inte kommit så här långt...
Och mina älskade barn, gud vad jag älskar dom alla tre, dom har det inte lätt, det kan inte vara lätt oavsett om man är 12, 9 eller 3år att vara tvungen att se sin mamma tyna bort, se mig gå från 160kg till 49kg, jag ska ju vara stark jag ska ju va mina barns allt och det är jag men jag har inte den orken att ge dom allt det jag vill, men en vacker dag, för den dagen måste komma eller hur?
Jag kan ju inte sluta tro, sluta hoppas på att hjälpen ska komma, för det innebär ju att jag ger upp även som mamma och det vägrar jag göra, dom ska få tillbaka sin mamma på ett eller annat sätt.
En vacker dag ska vi göra allt det där vi inte kunnat, och vi ska skratta och gråta ihop, vi ska skapa nya glada roliga minnen ihop.
Om min underbara mamma, så mkt hon gör för mig, för oss <3
Jag kan inte ge henne ngt men jag hoppas hon vet hur ovärdelig hennes hjälp är och jag hoppas hon en vacker dag ska kunna få tillbaka sin dotter.
En vacker dag ska vi oxå kunna göra saker ihop och hon ska återigen få bli bara mamma och mormor, utan att behöva hjälpa mig dygnet runt, till slut ska även hon kunna njuta av ålderns höst..
Älskar min mamma mer än ord kan beskriva.
Och min fina storasyster, hon finns, hon hjälper och stöttar.
Många gånger vet jag inte vad jag hade gjort utan henne, älskar henne så enormt mycket och jag hoppas att även hon kommer få tillbaka sin lillasyster, att vi ska kunna hitta på saker ihop bara hon och jag, åka och shoppa, ta en fika, umgås.
Skratta och skapa nya glada minnen, länge sedan vi hittade på ngt, länge sedan jag va stark nog..
Detta är min lilla familj, ibland är den lite trasig men vi finns alltid där för varann.
Vi har nog varit med om mer motgångar än andra under åren som gått, och vi ska ta oss igenom detta oxå.
Jag ska gå levande ur detta, jag vill inte dö jag tänker inte dö....
Kärleken från min familj gör att jag orkar ett tag till....
Och att jag har så mycket kärlek att ge...
Jag älskar min make, han är min stöttepelare och bästa vän, han ger mig trygghet och en axel att gråta mot.
Han står stadigt medans jag vacklar, han slutar aldrig tro och hoppas.
Han ger mig så mycket kärlek, utan han hade jag inte kommit så här långt...
Och mina älskade barn, gud vad jag älskar dom alla tre, dom har det inte lätt, det kan inte vara lätt oavsett om man är 12, 9 eller 3år att vara tvungen att se sin mamma tyna bort, se mig gå från 160kg till 49kg, jag ska ju vara stark jag ska ju va mina barns allt och det är jag men jag har inte den orken att ge dom allt det jag vill, men en vacker dag, för den dagen måste komma eller hur?
Jag kan ju inte sluta tro, sluta hoppas på att hjälpen ska komma, för det innebär ju att jag ger upp även som mamma och det vägrar jag göra, dom ska få tillbaka sin mamma på ett eller annat sätt.
En vacker dag ska vi göra allt det där vi inte kunnat, och vi ska skratta och gråta ihop, vi ska skapa nya glada roliga minnen ihop.
Om min underbara mamma, så mkt hon gör för mig, för oss <3
Jag kan inte ge henne ngt men jag hoppas hon vet hur ovärdelig hennes hjälp är och jag hoppas hon en vacker dag ska kunna få tillbaka sin dotter.
En vacker dag ska vi oxå kunna göra saker ihop och hon ska återigen få bli bara mamma och mormor, utan att behöva hjälpa mig dygnet runt, till slut ska även hon kunna njuta av ålderns höst..
Älskar min mamma mer än ord kan beskriva.
Och min fina storasyster, hon finns, hon hjälper och stöttar.
Många gånger vet jag inte vad jag hade gjort utan henne, älskar henne så enormt mycket och jag hoppas att även hon kommer få tillbaka sin lillasyster, att vi ska kunna hitta på saker ihop bara hon och jag, åka och shoppa, ta en fika, umgås.
Skratta och skapa nya glada minnen, länge sedan vi hittade på ngt, länge sedan jag va stark nog..
Detta är min lilla familj, ibland är den lite trasig men vi finns alltid där för varann.
Vi har nog varit med om mer motgångar än andra under åren som gått, och vi ska ta oss igenom detta oxå.
Jag ska gå levande ur detta, jag vill inte dö jag tänker inte dö....
Kärleken från min familj gör att jag orkar ett tag till....
Just nu, just denna stund....
Vill jag inte mer, jag orkar fan inte mer....
Vill inte ha ont, vill inte kräkas.
Vill inte att det ska kännas som om jag dör bara av att gå upp för trappan till övervåningen...
Jag vill leva inte bara vara levande, jag vill orka, skratta, leka....
Jag vill gå på upptäcksfärd med barnen, ha picknick i skogen...
Jag hatar denna jävla skit operation, och jag hatar sjukvården som blundar för mina problem för att dom inte tar sitt jävla ansvar.
Varför utbildar man sig inom vården om man inte har känslor, om man inte vill hjälpa mäniskor, jag förstår verkligen inte, kan ni inte förklara för mig?
Jag är bitter, ledsen och arg....
Och just nu, just denna stund känns allt bara käpprätt åt helvete!
Hittar inte viljan/orken till att föra denna kamp vidare...
Undrar om jag kommer ge upp.....
Vill inte ha ont, vill inte kräkas.
Vill inte att det ska kännas som om jag dör bara av att gå upp för trappan till övervåningen...
Jag vill leva inte bara vara levande, jag vill orka, skratta, leka....
Jag vill gå på upptäcksfärd med barnen, ha picknick i skogen...
Jag hatar denna jävla skit operation, och jag hatar sjukvården som blundar för mina problem för att dom inte tar sitt jävla ansvar.
Varför utbildar man sig inom vården om man inte har känslor, om man inte vill hjälpa mäniskor, jag förstår verkligen inte, kan ni inte förklara för mig?
Jag är bitter, ledsen och arg....
Och just nu, just denna stund känns allt bara käpprätt åt helvete!
Hittar inte viljan/orken till att föra denna kamp vidare...
Undrar om jag kommer ge upp.....
Jag vill va rik....
Eller inte rik, men jag vill vara ekonomiskt oberoende typ...
Jag vill att vi ska kunna göra ngt extra skoj då och då, inte varje vecka men någon gång då och då.
Det finns saker jag så gärna skulle vilja göra...
Gå på Lundell när han kommer någonstans i krokarna, med min make.
Åka någonstans, Gbg eller stockholm och sova på hotell/vandrarhem en natt med min make och mina stora barn.
Tänk bara att få lämna hemmet över en dag eller två och verkligen unna oss att göra ngt, gå på stan någonstans, shoppa med barnen gå ut och äta, låta dom köpa ngt dom verkligen vill ha...
Jag är svag och orkeslös men hade vi haft lite extra hade jag tagit mig den orken och gjort det med barnen och min make, bara för att få hitta på ngt skoj och för att jag skulle få känna mig levande, för att slippa vara så "sjuk" en stund..
Varför ska det vara det ena än det andra som sätter käppar i hjulet?
Hela mitt liv har varit så här och jag tycker det är så orättvist ska ni veta..
Tänk om man kunde ge barnen lite extra pengar och åka till Skövde och låta dom handla vad dom ville för dom pengarna, tänk att få se den glädjen i deras ögon.
Dom tjatar aldrig om att dom vill ha det ena än det andra, dom vet att vi inte har dom pengarna, dom förstår och dom klagar aldrig mina älskade barn vad skulle man göra utan dom?
Så känner ni att ni har lite pengar som ni inte vet vad ni ska göra med så finns ju alltid jag ;)
Det är swedbank.
Mitt namn ;) = Linda Söderlund
Kontonamn = trasdockanlinda
Cleringsnr = 8299-0
Kontonr = 914232660-3
(jag vet att det är pinsamt, men ibland måste man be om hjälp)
Jag vill att vi ska kunna göra ngt extra skoj då och då, inte varje vecka men någon gång då och då.
Det finns saker jag så gärna skulle vilja göra...
Gå på Lundell när han kommer någonstans i krokarna, med min make.
Åka någonstans, Gbg eller stockholm och sova på hotell/vandrarhem en natt med min make och mina stora barn.
Tänk bara att få lämna hemmet över en dag eller två och verkligen unna oss att göra ngt, gå på stan någonstans, shoppa med barnen gå ut och äta, låta dom köpa ngt dom verkligen vill ha...
Jag är svag och orkeslös men hade vi haft lite extra hade jag tagit mig den orken och gjort det med barnen och min make, bara för att få hitta på ngt skoj och för att jag skulle få känna mig levande, för att slippa vara så "sjuk" en stund..
Varför ska det vara det ena än det andra som sätter käppar i hjulet?
Hela mitt liv har varit så här och jag tycker det är så orättvist ska ni veta..
Tänk om man kunde ge barnen lite extra pengar och åka till Skövde och låta dom handla vad dom ville för dom pengarna, tänk att få se den glädjen i deras ögon.
Dom tjatar aldrig om att dom vill ha det ena än det andra, dom vet att vi inte har dom pengarna, dom förstår och dom klagar aldrig mina älskade barn vad skulle man göra utan dom?
Så känner ni att ni har lite pengar som ni inte vet vad ni ska göra med så finns ju alltid jag ;)
Det är swedbank.
Mitt namn ;) = Linda Söderlund
Kontonamn = trasdockanlinda
Cleringsnr = 8299-0
Kontonr = 914232660-3
(jag vet att det är pinsamt, men ibland måste man be om hjälp)
Tadaa... fy fan vad korkad jag är.....
Ibland är jag ju dummare än dummast och idag är en sådan dag... djup suck...
Varför jag fick för mig att äta lagad mat det vette fan, jag va sååå hungrig och tänkte att det kunde ju inte bli så mkt värre än vad de är nu...
Så då åt jag lite, och nu menar jag liiiiite korvstroganoff och till det en halv matsked potatis mos, och dra på trissor vilka smärtor jag fick =(
Jag trodde nog en stund att jag skulle dö, fast jag så väl vet att jag inte gör det.
Det är ju inte första gången det händer menar jag...
Och att spy korvstroganoff va ju verkligen ingen höjdare, ont jävlar...
Men varför är jag så korkad?
Varför får jag för mig att försöka äta någon gång då och då när jag vet hur det kommer sluta, det är ju bara sinnessjukt av mig att göra så.
Men vet ni, ibland går det av bara farten och eftersom jag är så jätte hungrig och vill oxå äta, ja då blir det att jag gör det, men jag får oxå lida för det efteråt.
Om jag bara slapp hungers känslorna så skulle det säkert vara lättare att låta bli, men jag är ju faktiskt lika hungrig som alla andra, men mitt problem är att jag får spy man kan ju säga att jag har maginfluensa varje dag, 7dagar i veckan året om, visst låter det som ett mkt trevligt liv, suck.
Så mina läsare nu är jag helt slut efter detta, kroppen känns som en potta skit och magen värker...
Men så är det, för ett dumt huvud får kroppen lida...
Dagen har ju inte börjat så vidare bra, nu får vi hoppas att det kanske blir lite bättre under dagen...
Varför jag fick för mig att äta lagad mat det vette fan, jag va sååå hungrig och tänkte att det kunde ju inte bli så mkt värre än vad de är nu...
Så då åt jag lite, och nu menar jag liiiiite korvstroganoff och till det en halv matsked potatis mos, och dra på trissor vilka smärtor jag fick =(
Jag trodde nog en stund att jag skulle dö, fast jag så väl vet att jag inte gör det.
Det är ju inte första gången det händer menar jag...
Och att spy korvstroganoff va ju verkligen ingen höjdare, ont jävlar...
Men varför är jag så korkad?
Varför får jag för mig att försöka äta någon gång då och då när jag vet hur det kommer sluta, det är ju bara sinnessjukt av mig att göra så.
Men vet ni, ibland går det av bara farten och eftersom jag är så jätte hungrig och vill oxå äta, ja då blir det att jag gör det, men jag får oxå lida för det efteråt.
Om jag bara slapp hungers känslorna så skulle det säkert vara lättare att låta bli, men jag är ju faktiskt lika hungrig som alla andra, men mitt problem är att jag får spy man kan ju säga att jag har maginfluensa varje dag, 7dagar i veckan året om, visst låter det som ett mkt trevligt liv, suck.
Så mina läsare nu är jag helt slut efter detta, kroppen känns som en potta skit och magen värker...
Men så är det, för ett dumt huvud får kroppen lida...
Dagen har ju inte börjat så vidare bra, nu får vi hoppas att det kanske blir lite bättre under dagen...
Fredag hela dagen...
Har ni några roliga planer för denna fredag eller denna helg?
Här händer det inte för mkt, ska få min make att sätta upp lite tavellister bla.
Min mor mår lite bättre idag så nu får vi se om någon annan blir drabbad... fy fan för magsjuka =( usch
Måste samla mig, känner att jag är ett vrak hela tiden och det går inte, jag måste hitta den där magiska inre styrkan så jag kan bete mig som en mamma iaf, jag måste bita ihop, välja bort hur dålig jag faktiskt är, min familj behöver mig så är det bara, barnen behöver få tillbaka sin mamma, jag har varit förlorad på tok för länge.
Jag vet att man som mamma eller förälder har en inre styrka och just nu är det dags för mig att ta fram den delen, att bli mamma Linda igen.
Ingen mår ju bättre av att jag beter mig som ett kolli så nu biter vi ihop och låtsas vara aningen starkare än jag är..
Ska försöka leta rätt på lite kort jag tog i helgen som va så ska jag lägga ut det..
Ska nog ta lite nya med barnen och lägga ut oxå =)
Nu tar vi nya andetag och tar oss igenom denna dag oxå....
Här händer det inte för mkt, ska få min make att sätta upp lite tavellister bla.
Min mor mår lite bättre idag så nu får vi se om någon annan blir drabbad... fy fan för magsjuka =( usch
Måste samla mig, känner att jag är ett vrak hela tiden och det går inte, jag måste hitta den där magiska inre styrkan så jag kan bete mig som en mamma iaf, jag måste bita ihop, välja bort hur dålig jag faktiskt är, min familj behöver mig så är det bara, barnen behöver få tillbaka sin mamma, jag har varit förlorad på tok för länge.
Jag vet att man som mamma eller förälder har en inre styrka och just nu är det dags för mig att ta fram den delen, att bli mamma Linda igen.
Ingen mår ju bättre av att jag beter mig som ett kolli så nu biter vi ihop och låtsas vara aningen starkare än jag är..
Ska försöka leta rätt på lite kort jag tog i helgen som va så ska jag lägga ut det..
Ska nog ta lite nya med barnen och lägga ut oxå =)
Nu tar vi nya andetag och tar oss igenom denna dag oxå....
Om man kunde döva sitt samvete
Tänk om man hade lite pengar så man kunde köpa ngt fint till sina barn, det skulle dom behöva.
Jag vet att man inte kan köpa sina barn så det är inte det jag menar, men dom är fina och så goa, dom kämpar lika mkt som jag.
Men dom är barn, och dom kan inte förstå varför deras mamma inte får hjälp, det måste vara tufft att se sin mamma tyna bort och tappa all ork...
Jag hatar försäkringskassan som fortfarande anser att jag ska ut och jobba och ger mig avslag efter avslag, vad skulle jag kunna jobba med? jag tar mig inte ens utanför dörren och dom lättaste hushålls sysslorna är för mig omöjliga.
Jag har inte fått pengar på 2år av dom, så vi får vrida och vända på varje litet öre och jag hatar det =(
Vi kan aldrig unna oss ngt eller hitta på ngt.
Önskar så man kunde få in lite pengar så man iaf kunde köpa ngt fint till barnen, dom skulle bli så glada.
Det skulle för mig vara ett sätt att döva min ångest, ångesten jag har för att jag inte orkar hitta på ngt med dom.
Tänk om man kunde få vinna något, och tänk vad lite extra pengar skulle göra...
Hatar att ha det så här, hatar att inte ha pengar hatar denna jävla skit kropp...
Denna kväll är tankarna många, och ångesten är hög.
Önskar så att så mkt var annorlunda, önskar att jag fick vara jag igen.
Vill vara den mamman jag igentligen är, orkar inte vara mer död än levande, vill inte ha det så här..
shit vad jag hatar det, hatar den ångesten som alltid kommer krypande om kvällen och när det är dags att gå och lägga sig.
Undrar om det kommer bli en förändring?
Eller är detta mitt öde?
Jävla skit, jävla gbp operation som förstört hela mig, gud vad jag önskar jag fick bli hel igen..
Ne ni nu tar jag min ångest och går och lägger mig.
Samma visa i kväll som så många andra, blir att somna av utmattning och tårar.
Att gråta sig till sömns har nu mer blivit en rutin =(
Gonatt alla goa läsare, hoppas på en bättre dag i morgon..
Nattinatt
Jag vet att man inte kan köpa sina barn så det är inte det jag menar, men dom är fina och så goa, dom kämpar lika mkt som jag.
Men dom är barn, och dom kan inte förstå varför deras mamma inte får hjälp, det måste vara tufft att se sin mamma tyna bort och tappa all ork...
Jag hatar försäkringskassan som fortfarande anser att jag ska ut och jobba och ger mig avslag efter avslag, vad skulle jag kunna jobba med? jag tar mig inte ens utanför dörren och dom lättaste hushålls sysslorna är för mig omöjliga.
Jag har inte fått pengar på 2år av dom, så vi får vrida och vända på varje litet öre och jag hatar det =(
Vi kan aldrig unna oss ngt eller hitta på ngt.
Önskar så man kunde få in lite pengar så man iaf kunde köpa ngt fint till barnen, dom skulle bli så glada.
Det skulle för mig vara ett sätt att döva min ångest, ångesten jag har för att jag inte orkar hitta på ngt med dom.
Tänk om man kunde få vinna något, och tänk vad lite extra pengar skulle göra...
Hatar att ha det så här, hatar att inte ha pengar hatar denna jävla skit kropp...
Denna kväll är tankarna många, och ångesten är hög.
Önskar så att så mkt var annorlunda, önskar att jag fick vara jag igen.
Vill vara den mamman jag igentligen är, orkar inte vara mer död än levande, vill inte ha det så här..
shit vad jag hatar det, hatar den ångesten som alltid kommer krypande om kvällen och när det är dags att gå och lägga sig.
Undrar om det kommer bli en förändring?
Eller är detta mitt öde?
Jävla skit, jävla gbp operation som förstört hela mig, gud vad jag önskar jag fick bli hel igen..
Ne ni nu tar jag min ångest och går och lägger mig.
Samma visa i kväll som så många andra, blir att somna av utmattning och tårar.
Att gråta sig till sömns har nu mer blivit en rutin =(
Gonatt alla goa läsare, hoppas på en bättre dag i morgon..
Nattinatt
Sprida bloggen...
Ni som läser och följer, ni som på riktigt bryr er och känner att ni vill, ni får gärna sprida bloggen vidare.
Återigen jag vet att jag inte är någon, men hoppas och tror att jag kan vara till hjälp åt någon därute.
Det ända jag vet med säkerhet är att när mina problem började och jag sökte som en idiot på internet efter likasinnade där ute och inte hittade någon mer som hade det som jag, kände jag mig så ensam och jag hade gjort vad som helst för att då hitta någon mer...
Förstå mig rätt för jag har aldrig önskat någon detta helvete som jag lever i men just att få veta att det fanns fler hade betytt så oerhört mkt och jag hade då inte känt som om det bara va mig det var fel på..
Och Kirurgerna som sa utan att ens träffa mig att mina problem måste ha varit psykiskt gjorde ju mig knäckt, jag tänkte att nu va det nog dax för mig att bli inspärrad på riktigt, för om man hittade på i sitt huvud att man mådde så här, att man med psyket framkalla kräkningarna och smärtorna ja då va det på riktigt dags att bli inlåst på en slutenanstalt...
Men efter varje operation då jag fått bekräftat att det funnits så mkt fel började jag nog sakta inse att det kanske inte va så som dom sagt hela tiden.
Och efter jag va med på kallafakta och lokal nyheterna och folk börjar skriva till mig om deras historia, om deras problematik insåg jag att jag va ju inte ensam.
Kommer så väl ihåg första mailet från min Lisa, det va så skrämmande och ledsamt för hennes ord hennes liv, det kunde lika gärna varit jag själv som skrivit det mailet.
Och äntligen insåg jag att jag va inte ensam och ju längre tiden gick ju fler skrev om deras livsöden...
Kirurgerna, sjukhus personal som under åren menat på att det va ju bara jag, aldrig att dom pratade om någon annan som hade liknande problem, nej förstår ni det va bara jag och därför måste det va psykiskt, så sjukt.
Idag flera år senare sitter jag här utan hjälp, "min" Lisa har heller inte blivit bättre och hjälpen lyser med sin frånvaro för henne oxå.
Men det är inte bara vi.... många har skrivit och oavsett om dom har det som jag eller om dom har mindre eller mer problem så är det dock baksidan av gbp operationerna...
Ju fler dom opererar ju fler komplikationer och problem visar sig.
Det tragiska är att trots det så fortsätter dom operera på löpande band, mer och mer...
Och dom som får sina liv förstörda, dom får ingen hjälp utan sjukvården blundar för dom patienterna det är precis som om att det dom inte ser det finns inte =(
Vi är inte värda ett skit i deras ögon...
Det pratas inte om dom misslyckade operationerna utan allt ska bara låta bra, kanske om dom berättade lite om vilka komplikationer som kan komma så kanske inte människor ser så lätt på dessa operationer.
Kanske då tänker man till länge och noga innan man beslutar sig för en sån stor operation.
För hur det än är och oavsett var eller av vem man blir opererad av så kan man va den som drar nitlotten och då har du spelat ett högt spel med livet som insats...
Denna operation ska inte vara ett lätt val denna operation ska vara ditt sista val.
Så sprid gärna denna blogg vidare, prata om den, länka den på din egen blogg/hemsida...
Återigen jag vet att jag inte är någon, men hoppas och tror att jag kan vara till hjälp åt någon därute.
Det ända jag vet med säkerhet är att när mina problem började och jag sökte som en idiot på internet efter likasinnade där ute och inte hittade någon mer som hade det som jag, kände jag mig så ensam och jag hade gjort vad som helst för att då hitta någon mer...
Förstå mig rätt för jag har aldrig önskat någon detta helvete som jag lever i men just att få veta att det fanns fler hade betytt så oerhört mkt och jag hade då inte känt som om det bara va mig det var fel på..
Och Kirurgerna som sa utan att ens träffa mig att mina problem måste ha varit psykiskt gjorde ju mig knäckt, jag tänkte att nu va det nog dax för mig att bli inspärrad på riktigt, för om man hittade på i sitt huvud att man mådde så här, att man med psyket framkalla kräkningarna och smärtorna ja då va det på riktigt dags att bli inlåst på en slutenanstalt...
Men efter varje operation då jag fått bekräftat att det funnits så mkt fel började jag nog sakta inse att det kanske inte va så som dom sagt hela tiden.
Och efter jag va med på kallafakta och lokal nyheterna och folk börjar skriva till mig om deras historia, om deras problematik insåg jag att jag va ju inte ensam.
Kommer så väl ihåg första mailet från min Lisa, det va så skrämmande och ledsamt för hennes ord hennes liv, det kunde lika gärna varit jag själv som skrivit det mailet.
Och äntligen insåg jag att jag va inte ensam och ju längre tiden gick ju fler skrev om deras livsöden...
Kirurgerna, sjukhus personal som under åren menat på att det va ju bara jag, aldrig att dom pratade om någon annan som hade liknande problem, nej förstår ni det va bara jag och därför måste det va psykiskt, så sjukt.
Idag flera år senare sitter jag här utan hjälp, "min" Lisa har heller inte blivit bättre och hjälpen lyser med sin frånvaro för henne oxå.
Men det är inte bara vi.... många har skrivit och oavsett om dom har det som jag eller om dom har mindre eller mer problem så är det dock baksidan av gbp operationerna...
Ju fler dom opererar ju fler komplikationer och problem visar sig.
Det tragiska är att trots det så fortsätter dom operera på löpande band, mer och mer...
Och dom som får sina liv förstörda, dom får ingen hjälp utan sjukvården blundar för dom patienterna det är precis som om att det dom inte ser det finns inte =(
Vi är inte värda ett skit i deras ögon...
Det pratas inte om dom misslyckade operationerna utan allt ska bara låta bra, kanske om dom berättade lite om vilka komplikationer som kan komma så kanske inte människor ser så lätt på dessa operationer.
Kanske då tänker man till länge och noga innan man beslutar sig för en sån stor operation.
För hur det än är och oavsett var eller av vem man blir opererad av så kan man va den som drar nitlotten och då har du spelat ett högt spel med livet som insats...
Denna operation ska inte vara ett lätt val denna operation ska vara ditt sista val.
Så sprid gärna denna blogg vidare, prata om den, länka den på din egen blogg/hemsida...
Huvudvärk.....
Shit vilket kaos det är här....
Natten till onsdagen så fick ju minstingen maginfluensa =(
Idag va det min mammas tur =(
Och det är ju så att när någon i familjen har magsjuka får ingen gå till skolan/dagis, vilket är väldigt logiskt.
Från att den sista kräks måste det vara symtomfritt i 48 timmar innan barnen får gå till skolan igen, så denna vecka har det ju inte blivit så mkt då.
Alla är uttråkade och har inget att göra vilket jag förstår, lillan mår så mkt bättre men som sagt mamma kräks och har feber, så nu undrar man vem som står på tur..... snälla någon gör att jag slipper =( Jag har det tufft som det är ändå...
Smärtläkaren ringde min mamma, han skriver ut spasmofen så jag klarar mig tills vi ska träffa kirurgen.
Det mötet är den 2/3 på förmiddagen.
Det kommer vara jag, min mamma, ett patientombud ( vi känner att vi blivit illa bemötta för mkt att nu någon får vara med för att se till att allt går som det ska) min psykolog kommer oxå närvara, dels för att prata om min psykiska del sen har ju hon oxå frågor precis som vi alla har.
Mamma har ringt kirurgmott och meddelat vilka som kommer närvara så det inte blir konstigt och han känner sig utsatt, vore jävligt illa om mötet startar med att han sätter sig i försvarsposition =//
Vi kan ju inget annat än att verkligen hoppas att han ska förstå att detta fungerar inte.
Och om dom tycker det skulle vara för dyrt att jag tog upp en sjukhussäng under tiden jag får näring m.m så kan man ju koppla in hemsjukvården så får jag det hemma, skulle vara helt ok för mig.
För vad som än kommer hända, vad som än behöver göras kan man ju inget göra förens jag är starkare och fåt massa massor med näringsdropp och det hoppas jag han kommer förstå... fast jag är ändå livrädd att jag kommer få åka hem utan åtgärd =(
Tycker dom få gånger man vädjat, bönat och bett om hjälp så har man fått åka hem, och jag orkar inte med ett sådant enormt bakslag igen =(
Nägon undrade om röntgen, både det och blodprov kommer vi få svar på då, på det mötet den 2/3 så det är bara att vänta och vänta.
Hoppas att jag inte blir för mkt sämre under tiden, det handlar om en vecka.
Det värsta är att tiden går sjukligt sakta, och jag blir ju inte bättre under tiden snarare tvärtom....
Natten till onsdagen så fick ju minstingen maginfluensa =(
Idag va det min mammas tur =(
Och det är ju så att när någon i familjen har magsjuka får ingen gå till skolan/dagis, vilket är väldigt logiskt.
Från att den sista kräks måste det vara symtomfritt i 48 timmar innan barnen får gå till skolan igen, så denna vecka har det ju inte blivit så mkt då.
Alla är uttråkade och har inget att göra vilket jag förstår, lillan mår så mkt bättre men som sagt mamma kräks och har feber, så nu undrar man vem som står på tur..... snälla någon gör att jag slipper =( Jag har det tufft som det är ändå...
Smärtläkaren ringde min mamma, han skriver ut spasmofen så jag klarar mig tills vi ska träffa kirurgen.
Det mötet är den 2/3 på förmiddagen.
Det kommer vara jag, min mamma, ett patientombud ( vi känner att vi blivit illa bemötta för mkt att nu någon får vara med för att se till att allt går som det ska) min psykolog kommer oxå närvara, dels för att prata om min psykiska del sen har ju hon oxå frågor precis som vi alla har.
Mamma har ringt kirurgmott och meddelat vilka som kommer närvara så det inte blir konstigt och han känner sig utsatt, vore jävligt illa om mötet startar med att han sätter sig i försvarsposition =//
Vi kan ju inget annat än att verkligen hoppas att han ska förstå att detta fungerar inte.
Och om dom tycker det skulle vara för dyrt att jag tog upp en sjukhussäng under tiden jag får näring m.m så kan man ju koppla in hemsjukvården så får jag det hemma, skulle vara helt ok för mig.
För vad som än kommer hända, vad som än behöver göras kan man ju inget göra förens jag är starkare och fåt massa massor med näringsdropp och det hoppas jag han kommer förstå... fast jag är ändå livrädd att jag kommer få åka hem utan åtgärd =(
Tycker dom få gånger man vädjat, bönat och bett om hjälp så har man fått åka hem, och jag orkar inte med ett sådant enormt bakslag igen =(
Nägon undrade om röntgen, både det och blodprov kommer vi få svar på då, på det mötet den 2/3 så det är bara att vänta och vänta.
Hoppas att jag inte blir för mkt sämre under tiden, det handlar om en vecka.
Det värsta är att tiden går sjukligt sakta, och jag blir ju inte bättre under tiden snarare tvärtom....
Mitt i allt elende...
Mitt i allt elende som är med mig och min otroligt trasiga kropp så har denna resa gett mig så otroligt mycket.
Jag har fått vänner som jag hoppas kommer stanna för alltid, även om detta lidande slutar.
Vissa har jag träffat i verkligheten och vissa hoppas jag på att få träffa en vacker dag.
Jag skriver inga namn utifall jag skulle glömma ngn, men ni är många som är helt underbara vilket jag hoppas ni vet om <3
Era ord stärker mig och inger hopp mitt i allt det nattsvarta, ni får mig att känna mig betydelsefull, trots att jag själv inte tycker jag är det.
Allt är kört i botten, kroppen, måendet, psyket... att jag kommer upp varje dag känns som ett underligt mirakel.
Men jag startar dator varje morgon, och hoppas varje gång att ni skrivit ngn kommentar eller mail, och varje gång ni gjort det blir jag fylld med värme.
Vill att ni ska veta att det ni gör för mig betyder så mkt och jag önskar jag hade orken att skriva ett brev till var och en av er, men jag orkar inte just nu =( men bara jag blir aningen bättre då ska jag göra det....
Vi tar en dag i taget nu, en dag närmare mötet med kirurg.
Jag är rädd att han inte tänker hjälpa, jag är rädd att få stå kvar på samma ställe jag står nu.
Behöver näringsdropp, behöver bli lite starkare, jag vill verkligen gå vinnande ur detta.
För inte kan denna jävla gbp operation göra att jag förlorar livet, det liv denna operation skulle ge mig tillbaka?
Jag gjorde den för att fettman inte skulle ta död på mig, och inte fan ska jag behöva svälta ihjäl i stället?
Lite ironiskt är det allt, jag gjorde den för att inte dö, nu går jag ändå mot döden..
Visst är det sjukt, vi kan inget annat än att hoppas just nu, hoppas på den 2/3, hoppas på att hjälpen finns där då just i det rummet att han har en plan, att han inte bara skickar hem mig....
många tankar kring det...
Men just nu ska vi överleva en dag i taget...
Jag har fått vänner som jag hoppas kommer stanna för alltid, även om detta lidande slutar.
Vissa har jag träffat i verkligheten och vissa hoppas jag på att få träffa en vacker dag.
Jag skriver inga namn utifall jag skulle glömma ngn, men ni är många som är helt underbara vilket jag hoppas ni vet om <3
Era ord stärker mig och inger hopp mitt i allt det nattsvarta, ni får mig att känna mig betydelsefull, trots att jag själv inte tycker jag är det.
Allt är kört i botten, kroppen, måendet, psyket... att jag kommer upp varje dag känns som ett underligt mirakel.
Men jag startar dator varje morgon, och hoppas varje gång att ni skrivit ngn kommentar eller mail, och varje gång ni gjort det blir jag fylld med värme.
Vill att ni ska veta att det ni gör för mig betyder så mkt och jag önskar jag hade orken att skriva ett brev till var och en av er, men jag orkar inte just nu =( men bara jag blir aningen bättre då ska jag göra det....
Vi tar en dag i taget nu, en dag närmare mötet med kirurg.
Jag är rädd att han inte tänker hjälpa, jag är rädd att få stå kvar på samma ställe jag står nu.
Behöver näringsdropp, behöver bli lite starkare, jag vill verkligen gå vinnande ur detta.
För inte kan denna jävla gbp operation göra att jag förlorar livet, det liv denna operation skulle ge mig tillbaka?
Jag gjorde den för att fettman inte skulle ta död på mig, och inte fan ska jag behöva svälta ihjäl i stället?
Lite ironiskt är det allt, jag gjorde den för att inte dö, nu går jag ändå mot döden..
Visst är det sjukt, vi kan inget annat än att hoppas just nu, hoppas på den 2/3, hoppas på att hjälpen finns där då just i det rummet att han har en plan, att han inte bara skickar hem mig....
många tankar kring det...
Men just nu ska vi överleva en dag i taget...
Ibland slår det mig...
att jag öppnar mig för både dom jag känner och för främlingar.
Jag får positiv kritik på min blogg men även negativ kritik och det kan vara tufft.
Jag öppnar mig och släpper in er i det mest heliga jag har, mitt liv, min verklighet.
Jag försöker så gott jag kan dela med mig av min tillvaro, och hur vården har bemött mig under min vikt resa.
Ibland kanske jag inte hittar orden och ibland kanske jag inte kan förklara så bra men jag försöker ge er en rättvis bild av hur jag mår och hur vardagen ter sig för mig.
Att då slås ner av kritik är piss jobbigt ska ni veta, att få skit för vissa saker jag skriver är mer än jag behöver.
Jag kommer inte avsluta bloggen och jag kommer inte sluta skriva så ärligt bara jag kan, men ni har ett val och gillar ni inte det ni läser så behöver ni ju inte, det är inget tvång.
Jag väljer att ha bloggen som ett gnäll plank, som en dagbok, som ett ställe att ventilera mina känslor på, gillas det inte så pissoff typ...
Jag är trött och jag är vek, undernärd och slut orkar inte med en massa skit då, det kanske ni kan förstå, så då är det bättre ni bara slutar att läsa denna blogg i stället.
Och ni andra.. kampen fortsätter ett tag till och som det känns just nu tänker jag inte ge upp, så det så....
Jag får positiv kritik på min blogg men även negativ kritik och det kan vara tufft.
Jag öppnar mig och släpper in er i det mest heliga jag har, mitt liv, min verklighet.
Jag försöker så gott jag kan dela med mig av min tillvaro, och hur vården har bemött mig under min vikt resa.
Ibland kanske jag inte hittar orden och ibland kanske jag inte kan förklara så bra men jag försöker ge er en rättvis bild av hur jag mår och hur vardagen ter sig för mig.
Att då slås ner av kritik är piss jobbigt ska ni veta, att få skit för vissa saker jag skriver är mer än jag behöver.
Jag kommer inte avsluta bloggen och jag kommer inte sluta skriva så ärligt bara jag kan, men ni har ett val och gillar ni inte det ni läser så behöver ni ju inte, det är inget tvång.
Jag väljer att ha bloggen som ett gnäll plank, som en dagbok, som ett ställe att ventilera mina känslor på, gillas det inte så pissoff typ...
Jag är trött och jag är vek, undernärd och slut orkar inte med en massa skit då, det kanske ni kan förstå, så då är det bättre ni bara slutar att läsa denna blogg i stället.
Och ni andra.. kampen fortsätter ett tag till och som det känns just nu tänker jag inte ge upp, så det så....
En av mina läsare, Agnes....
Idag kom ett paket att hämta ut efter kl,16, det var från fina Agnes i gbg <3
Blir rörd till tårar, Tusen tusen tack underbara du, för allt i paketet, jag älskade alltihop och kläderna va så fina och allt passa jätte bra = blir att manekänga en dag då orken är lite större.
Och tusen tack för böckerna, nu har jag ngt att läsa =)
Känner att jag inte har de rätta orden för hur tacksam jag är Agnes men jag hoppas du vet ändå <3
Du har gjort min dag, min vecka, du är ett bevis på att det finns dom som bryr sig om andra där ute även fast man inte känner varann så, du är ett levande bevis på att medmänskligheten finns.
Jag hoppas att jag en dag kan göra ngt för dig, ställa upp för dig som du gjort för mig...
Återigen tack du underbara <3
Blir rörd till tårar, Tusen tusen tack underbara du, för allt i paketet, jag älskade alltihop och kläderna va så fina och allt passa jätte bra = blir att manekänga en dag då orken är lite större.
Och tusen tack för böckerna, nu har jag ngt att läsa =)
Känner att jag inte har de rätta orden för hur tacksam jag är Agnes men jag hoppas du vet ändå <3
Du har gjort min dag, min vecka, du är ett bevis på att det finns dom som bryr sig om andra där ute även fast man inte känner varann så, du är ett levande bevis på att medmänskligheten finns.
Jag hoppas att jag en dag kan göra ngt för dig, ställa upp för dig som du gjort för mig...
Återigen tack du underbara <3
Förlåt för att ni fått vänta...
Förlåt att ni fått vänta på uppdateringen ang röntgen m.m
Natten till tisdagen va ju jobbig, ångest och riktigt ont i magen pga allt runtomkring.
Gick upp på morgonen nervös men ändå rätt oberörd, vilket måste ha att göra med vilket skik jag är i, känns inte som om jag orkar bry mig längre eller må dåligt över att jag ska göra saker.
Sjuktaxin hämtade mig och mamma 8,45 vi skulle ju upp till kirurg först för att ta blodprov, sköterskan som tog dom kände jag mkt väl igen från avd där man legat så många gg, träffa även henne när jag besökte lisa på kss.
Hon kom ihåg mig (haha kändis nu inom kss) hon tyckte jag försvunnit och det är klart jag vägde ju 76 när jag va där sist och nu 49, det gör mkt på en kropp.
Hon fråga om jag hört ngt från Lisa så hon är oxå kändis där ;) vi går väl under rubriken dom jobbigaste gbp patienterna ever ;)
Iaf efter prov tagningen va det ju en stund kvar innan röntgen så vi åkte, eller jag åkte rullstol och mamma körde, ner till butiken hittade lite där till min älskade barn, sen blossa för att ta sig ner till röntgen...
Ni anar inte hur glatt överraskad jag vart över att det inte va en vanlig kontraströntgen då man ska dricka en liter, detta va ngt annat.
Man stod upp och under hela undersökningen blev det att man drack 5 klunkar av ngn tjock vit sörja, som smaka helvete och segt va det.
Jag drack och smärtorna det gav var verkligen från helvetet =( Men vet ni jag gjorde det, och gud vad jag grät, jag grät och grät, trodde magen skulle explodera av denna sörja =(
Men återigen jag gjorde det och det i sig är en enorm seger för mig ska ni veta och nu kan INGEN säga att jag inte gjorde det eller att jag sket i det eller ngt för nu är det gjort och jag är stolt över det!!!!
När vi kom hem va jag i väldigt dåligt skik, sämre än innan jag åkte.
Vet inte om det är för det jag drack, men jag mådde så dåligt och hade så ont, jag kräktes om och om igen..
La mig jätte tidigt och just då va jag i så kasst skik att jag undrade om jag skulle vakna nästa dag, då kan ni tänka er att det va illa =(
Men jag vaknade i morses, och nu mår jag som vanligt, och det är ju inte bra men inte så illa som igår...
Vet ni?
Kampen om rätten till vård fortsätter ett tag till, för hur det än är så vill jag leva, jag vill vara en bra mamma och fru....
Och ni alla där ute som så troget följer mig och orkar kommentera, tusen tack!! Ni får mig att orka lite till, ni får mig att inse att även jag förtjänar att få hjälp, så tack....
Natten till tisdagen va ju jobbig, ångest och riktigt ont i magen pga allt runtomkring.
Gick upp på morgonen nervös men ändå rätt oberörd, vilket måste ha att göra med vilket skik jag är i, känns inte som om jag orkar bry mig längre eller må dåligt över att jag ska göra saker.
Sjuktaxin hämtade mig och mamma 8,45 vi skulle ju upp till kirurg först för att ta blodprov, sköterskan som tog dom kände jag mkt väl igen från avd där man legat så många gg, träffa även henne när jag besökte lisa på kss.
Hon kom ihåg mig (haha kändis nu inom kss) hon tyckte jag försvunnit och det är klart jag vägde ju 76 när jag va där sist och nu 49, det gör mkt på en kropp.
Hon fråga om jag hört ngt från Lisa så hon är oxå kändis där ;) vi går väl under rubriken dom jobbigaste gbp patienterna ever ;)
Iaf efter prov tagningen va det ju en stund kvar innan röntgen så vi åkte, eller jag åkte rullstol och mamma körde, ner till butiken hittade lite där till min älskade barn, sen blossa för att ta sig ner till röntgen...
Ni anar inte hur glatt överraskad jag vart över att det inte va en vanlig kontraströntgen då man ska dricka en liter, detta va ngt annat.
Man stod upp och under hela undersökningen blev det att man drack 5 klunkar av ngn tjock vit sörja, som smaka helvete och segt va det.
Jag drack och smärtorna det gav var verkligen från helvetet =( Men vet ni jag gjorde det, och gud vad jag grät, jag grät och grät, trodde magen skulle explodera av denna sörja =(
Men återigen jag gjorde det och det i sig är en enorm seger för mig ska ni veta och nu kan INGEN säga att jag inte gjorde det eller att jag sket i det eller ngt för nu är det gjort och jag är stolt över det!!!!
När vi kom hem va jag i väldigt dåligt skik, sämre än innan jag åkte.
Vet inte om det är för det jag drack, men jag mådde så dåligt och hade så ont, jag kräktes om och om igen..
La mig jätte tidigt och just då va jag i så kasst skik att jag undrade om jag skulle vakna nästa dag, då kan ni tänka er att det va illa =(
Men jag vaknade i morses, och nu mår jag som vanligt, och det är ju inte bra men inte så illa som igår...
Vet ni?
Kampen om rätten till vård fortsätter ett tag till, för hur det än är så vill jag leva, jag vill vara en bra mamma och fru....
Och ni alla där ute som så troget följer mig och orkar kommentera, tusen tack!! Ni får mig att orka lite till, ni får mig att inse att även jag förtjänar att få hjälp, så tack....
Håll tummarna...
Nu åker vi...
Håll tummarna nu ska kontrast drickas och jag ska kräkas, och röntgen ska fan göras...
Håll tummarna nu ska kontrast drickas och jag ska kräkas, och röntgen ska fan göras...
Kommentar
Agnes om Nu får du/ni ge er!!!:
Dårar har som sagt ingen orsak.
Dessvärre finns de bara.
Och agerar.
Lika huvudlöst som det kan förväntas.
Att folk orkar, Linda.
Vuxna människor dessutom.
Skit i dårarna. De är bara tragiska individer som inte vet bättre.
Agnes...
Anledningen till att jag inte kan skita i det är pga att det är barnen, eller ett av barnen som råkar ut för dårarna =(
Ångesten hos mina barn är stor, oron syns i deras ögon, vilket är förstårligt, deras mamma är jätte dålig =(
Ingen av dom behöver höra en massa skit, en massa lögner.
Det har pågått i många år men är nu värre, låt mina barn vara.
Trotts att orken är borta måste jag nu sätta ner foten.
Mina barn behöver få vara just barn, inte bli än mer oroliga pga folks lögner och kommentarer.
Nej vill man något kom till mig, men låt dom va.
Ni får prata om mig, ljuga o ha er men gör det mellan er vuxna då utan barn i närheten...
Ja du Agnes folk är bra sjuka och vidriga =(
Nu får du/ni ge er!!!
Ni är vuxna mäniskor!!!!
Ni har själva barn, vad i helvete ger er rätten att prata om mig säga saker och hitta på en massa skit och bomba mitt barn med!!!
Har ni någonsin funderat på hur ni hade känt er om det hade varit ngn som gjorde så mot era barn?
Nu är det bra kan ni fatta det?
Det är tufft ändå för alla mina barn, dom har en mamma som är jätte dålig just nu pga att sjukvården inte tar sitt ansvar, ni kan inte känna att det räcker med den ångesten?
Jag vet att ni önskar jag dog, ni har sagt det till mitt barn oxå, men det kommer inte hända, jag kommer överleva och jag kommer börja kämpa för att ni ska lära er att hålla käft, jag kommer gå vidare.
Vill ni ngt så är ni välkommna att ta det med mig men nu får ni fan låta barnet vara.
Är ni så svaga och patetiska att ni måste ge er på ett barn för att ni ska känna er starka och tuffa?
Lever ni i sån missär och underkastelse att ni måste ge er på ett barn med det ena än det andra?
Ni är patetiska och det vet vi därför behöver inte vi prata skit om er till ett barn!
Vi skulle aldrig sjunka så jävla lågt som ni gjort i våra och i många andras ögon...
Jag vet att ni läser bloggen, jag har era ip adresser, ni vet vilka ni är!
Nu får det vara bra kan ni förstå det? får jag veta att detta fortsatt då kommer jag gå vidare och i slutändan är det NI som förlorar på det!!!
Hur kan ni ens med att följa min blogg, när ni vet hur ni beter er, patetiskt och tragiskt, kanske är dags att ni sopar rent framför eran egen dörr?? Jag vet så mkt mer än ni tror, och återigen era ipadresser loggas varje dygn ni är inne och kollar, usch ni är såna förlorare.....
En uppdatering...
Nu ska vi se vad denna dag har gett...
Mamma har suttit i telefonen mest hela dagen.
Sjuktaxi är bokat till i morgon, vi ska till kss ta prover och göra den där underbara kontraströntgen... jippi... NOT!
Men jag har bestämt mig, jag ska dricka den, jag kommer få så ont, jag kommer att kräkas, men jag ska ta mej fan göra det så ser dom själva!
Kirurgen vi ska träffa i mars sa ju att om jag inte gjorde kontraströntgen va det heller ingen ide att jag kom på mötet, så jag har ju inget val heller.
Mamma ringde även patientombudet och hon kommer vara med på det mötet, vi kan inte va ensamma, ngn utomstående behöver vara med som extra öron, jag har blivit illabehandlad så det räcker nu verkligen!
Sen nu i kväll pratade mamma återigen med smärtläkaren, han blev så upprörd på akutmottagningen, han tog läkarens namn, hon som inte tyckte jag behövde bli inlagd pga att inget nytt tillstött.
Han tyckte det skulle ha räckt med att dom såg hur jag såg ut, precis som dom på beroendeenheten sa.
Han fråga även om han fick ringa den kirurgen vi ska träffa i mars, absolut sa mamma så han skulle ringa han i morgon.
Anledningen till att han hade satt dom alternativen han gjorde i torsdags är pga att han kan inte hjälpa mig i dagsläget med smärtlindring för jag är i för dåligt skik, jag är för undernärd!!!
Han förstod varför jag hade skrivit ut mig och han förstod att jag valde att åka till akuten men han förstod verkligen inte deras sätt att hantera det på...
Så det är inte bara vi, det är många som inser hur fel detta verkligen är...
Jag är så trött på att tjata, slåss böna och be för att få den hjälp jag så sjukt desperat behöver....
Skriver i morgon igen.
Tusen tusen tack för era kommentarer och eran stöttning och hjälp, det betyder så sjukt mkt ska ni veta, så återigen tack
Mamma har suttit i telefonen mest hela dagen.
Sjuktaxi är bokat till i morgon, vi ska till kss ta prover och göra den där underbara kontraströntgen... jippi... NOT!
Men jag har bestämt mig, jag ska dricka den, jag kommer få så ont, jag kommer att kräkas, men jag ska ta mej fan göra det så ser dom själva!
Kirurgen vi ska träffa i mars sa ju att om jag inte gjorde kontraströntgen va det heller ingen ide att jag kom på mötet, så jag har ju inget val heller.
Mamma ringde även patientombudet och hon kommer vara med på det mötet, vi kan inte va ensamma, ngn utomstående behöver vara med som extra öron, jag har blivit illabehandlad så det räcker nu verkligen!
Sen nu i kväll pratade mamma återigen med smärtläkaren, han blev så upprörd på akutmottagningen, han tog läkarens namn, hon som inte tyckte jag behövde bli inlagd pga att inget nytt tillstött.
Han tyckte det skulle ha räckt med att dom såg hur jag såg ut, precis som dom på beroendeenheten sa.
Han fråga även om han fick ringa den kirurgen vi ska träffa i mars, absolut sa mamma så han skulle ringa han i morgon.
Anledningen till att han hade satt dom alternativen han gjorde i torsdags är pga att han kan inte hjälpa mig i dagsläget med smärtlindring för jag är i för dåligt skik, jag är för undernärd!!!
Han förstod varför jag hade skrivit ut mig och han förstod att jag valde att åka till akuten men han förstod verkligen inte deras sätt att hantera det på...
Så det är inte bara vi, det är många som inser hur fel detta verkligen är...
Jag är så trött på att tjata, slåss böna och be för att få den hjälp jag så sjukt desperat behöver....
Skriver i morgon igen.
Tusen tusen tack för era kommentarer och eran stöttning och hjälp, det betyder så sjukt mkt ska ni veta, så återigen tack
ingen tar sitt ansvar
Det är det som är så jävla sjukt det finns ingen plan, ingen har en plan...
Jag fick en liter dropp sen va det inget mer.
För att förklara bättre så här va det:
i torsdags träffa jag smärtläkaren, han såg hur försämrad jag blivit sen december och ställer ett ultimatum,
jag hade två val.
1, han skriver till vct att han inte kan hjälpa mig och han inte tänker skriva ut ngr mediciner mer.
2, jag åker och skriver in mig på beroende enheten och får hjälp att byta medicin från spasmofen till oxynorm samt får näringsdropp så jag får kraft inför somatisk sjukvård.
Fanns inga alternativ så jag åkte i fredags och skrev in mig.
På en beroendeenhet, fick sån panik, men kände att jag hade ju inget att välja på, trotts att jag visste, dom flesta visste att det va somatisk sjukvård jag behövde.
Så på fredagen satte dom in ett näringsdropp och jag fick smärtlindringen.
Jag har hela helgen hållt mig på mitt rum för att jag inte klarat av att träffa de andra patienterna =( (inget illa om dom som personer/individer, men jag ville inte prata med ngn, så jag låtsades att jag inte fanns)
På lördagen tog dom droppet och det va det enda jag skulle få, alltså en liter inget mer =(
Igår steg paniken ännu mer, min syster o hennes kille kom och när dom såg patienterna och mitt rum förstod dom min panik.
Vi kallade in en sköterska och jag förklarade hur jag kände och att jag kände att jag va på fel plats.
Hon förstod.
Hon förstod och hon visste att det jag behövde va somatisk vård så det hon rådde mig till va att åka direkt till akuten på sjukhuset i skövde, och även fast jag skulle få sitta där i flera timmar så tyckte hon jag skulle det för det skulle räcka med att dom såg hur jag såg ut, hon sa det vi kör med öppna kort och du ser för jävlig ut, du behöver vård nu och i det skik du är i kommer dom absolut inte skicka hem dig i.
Sagt och gjort, jag skrev ut mig och vi åkte till akuten.
Men på akuten brydde dom sig inte hur jag såg ut.
Eftersom inget nytt tillstött utan det va samma så såg hon ingen ide att lägga in mig utan jag ska ju till kirurg i mars så jag fick åka hem..
Så jag är hemma, jag är ett vrak och jag får ingen hjälp =(
Det finns igentligen ingen plan, det finns ingen hjälp och jag kommer att dö.
Är hemma igen...
visst ser jag frisk ut =( har gått ner ytterligare 2kg denna helg....
KAN NÅGON HJÄLPA HENNE??!!! MAILA HENNE DIREKT DÅ!
Söker nu DESPERAT efter hjälp /läkare/specialister som vet var jag kan vända mej.,
Min syster gjorde en gastric bypass i nov-10.
Allt blev fel och magsäcken gick det hål på.
Tog 18 timmar innan hon blev opererad.
Total organsvikt, blodförgiftning, fick en leversjukdom mm mm mm .
Hon låg nedsövd 8 dygn.
Visste inte om hon skulle överleva då.
Men det gjorde hon , men har nu inget liv.
För snart 2 v. sedan fick jag in henne på akuten. Då vägde hon 43,5 kg !!!!!!!!!
Hon mår ofta illa, kräks var och varannan dag.
Ingen läkare här kan hjälpa henne och de lyssnar då INTE på min vädjan att skicka henne någon annanstans.
Vad ska jag göra !!
Vem kan jag vända mej till för att få någon att hjälpa min syster innan hon tynar bort från oss ??? SNÄLLA !!!
LÄSER NÅGON OM DETTA OCH KANSKE VET NÅGOT/NÅGON SOM KAN HJÄLPA.
MAILA mej på [email protected].
Mvh//Åsa Iggström
Jag kan förstå hennes desperation =( och jag önskar jag hade svar, att jag kunde hjälpa, men kanske ngn där ute vet/kan ngt?
Detta är så skrämmande, vi är så många det gått fel på, MÅNGA, varför tystas dom ner? varför får man inte den infon om alla misslyckade gbp operationer? Varför hör man bara om dom lyckliga?
Det är ett sånt mörker tal att man blir livrädd, det handlar inte om en på hundra, det handlar om kanske 30 av hundra som det går käpprätt åt helvete för =(
Min syster gjorde en gastric bypass i nov-10.
Allt blev fel och magsäcken gick det hål på.
Tog 18 timmar innan hon blev opererad.
Total organsvikt, blodförgiftning, fick en leversjukdom mm mm mm .
Hon låg nedsövd 8 dygn.
Visste inte om hon skulle överleva då.
Men det gjorde hon , men har nu inget liv.
För snart 2 v. sedan fick jag in henne på akuten. Då vägde hon 43,5 kg !!!!!!!!!
Hon mår ofta illa, kräks var och varannan dag.
Ingen läkare här kan hjälpa henne och de lyssnar då INTE på min vädjan att skicka henne någon annanstans.
Vad ska jag göra !!
Vem kan jag vända mej till för att få någon att hjälpa min syster innan hon tynar bort från oss ??? SNÄLLA !!!
LÄSER NÅGON OM DETTA OCH KANSKE VET NÅGOT/NÅGON SOM KAN HJÄLPA.
MAILA mej på [email protected].
Mvh//Åsa Iggström
Jag kan förstå hennes desperation =( och jag önskar jag hade svar, att jag kunde hjälpa, men kanske ngn där ute vet/kan ngt?
Detta är så skrämmande, vi är så många det gått fel på, MÅNGA, varför tystas dom ner? varför får man inte den infon om alla misslyckade gbp operationer? Varför hör man bara om dom lyckliga?
Det är ett sånt mörker tal att man blir livrädd, det handlar inte om en på hundra, det handlar om kanske 30 av hundra som det går käpprätt åt helvete för =(
Orden finns inte... inte orken heller...
Blodtryck och puls kollas ofta, det är lågt i vilande för att sen bara efter jag gått ngr steg öka rätt mkt, vilket innebar att kroppen fick jobba som bara fan för att orka ta mig ngr steg =( antagligen är jag i riktigt kass skick.
Sämre än jag trodde..
sockret va ju kasst när jag kom i fredags det låg på 2,8 och efter försök med drick choklad o godis verkar de va uppe på en 4, men jag har inte en aning om vad man ska ha?
Igår tog dom bort droppet, fick ha de i 24tim bara =( verkar inte som om de finns ngn direkt plan heller.
Spasmofen har dom tagit bort, nu får jag oxynorm 2gg om dagen och en tab som heter pappaveran lr ngt liknande, den får jag 3gg om dagen och det ämnet fanns tydligen i spasmofen oxå...
Så fort jag får möjlighet mailar jag er....
Nu gäller det bara att hålla ut, för gudarna ska veta hur mkt jag vill hem =(
Sämre än jag trodde..
sockret va ju kasst när jag kom i fredags det låg på 2,8 och efter försök med drick choklad o godis verkar de va uppe på en 4, men jag har inte en aning om vad man ska ha?
Igår tog dom bort droppet, fick ha de i 24tim bara =( verkar inte som om de finns ngn direkt plan heller.
Spasmofen har dom tagit bort, nu får jag oxynorm 2gg om dagen och en tab som heter pappaveran lr ngt liknande, den får jag 3gg om dagen och det ämnet fanns tydligen i spasmofen oxå...
Så fort jag får möjlighet mailar jag er....
Nu gäller det bara att hålla ut, för gudarna ska veta hur mkt jag vill hem =(
Kommentar
Agnes om Önskar så jag kunde berätta...:
Åh Linda!
Vad lättad jag blir att du äntligen fått hjälp!
Jag håller tummar och tår för att de behåller dig ett tag och att de tar reda på vad som är fel.
Har följt dig ett tag och skulle gärna vilja veta vad som har hänt. Du får gärna maila mig.
Hur mycket återstår tills summan är uppnådd för datorn?
Kramar
Hej.
Ska försöka få iiväg ett mail till dig.
det saknas minst 1100 till datorn =( så det dröjer ett tag innan det blir ngt med det.
kram kram
Önskar så jag kunde berätta...
Men återigen ska inte folk få veta vissa saker, men vissa av er har ju följt min kamp sen långt tillbaka om ni skriver i kommentaren vad ni har för mail kan jag berätta mer.
Är begränsad med internet så jag kommer dessvärre inte kunna uppdat så mkt den kommande tiden =( känns tufft och jobbigt.
Hoppas på att snart få köpa en alldeles ny notebook/ mini pc då kommer det bli andra bullar ska ni veta ;)
Är begränsad med internet så jag kommer dessvärre inte kunna uppdat så mkt den kommande tiden =( känns tufft och jobbigt.
Hoppas på att snart få köpa en alldeles ny notebook/ mini pc då kommer det bli andra bullar ska ni veta ;)
Håll i HATTEN alla =)
Fy fan säger jag denna dag har inte varit bra på ngt sätt inte förens nu runt halv tio.
Så här har jag då sett ut mestadels av dagen, tårarna har forsat, sen har jag lugnat mig för att snart bryta ihop igen, idag har jag varit ett vrak på riktigt, igår med, helt seriöst så mycket tårar dom borde ha tagit slut ju.
Önskar jag kunde dela allt med er men det är så mkt som inte får hamna hos fel folk, så jag är väldigt begränsad i vad jag kan skriva och inte, tycker det är tråkigt men nu är det som det är.
Här kommer ett kort som jag tog tidigare idag =( Lipsillen
Och vet ni vad??
Detta fick jag halv tio =)
Weeeeeeeeeeeee jag har fått NÄRINGSDROPP!!!!!
Så här har jag då sett ut mestadels av dagen, tårarna har forsat, sen har jag lugnat mig för att snart bryta ihop igen, idag har jag varit ett vrak på riktigt, igår med, helt seriöst så mycket tårar dom borde ha tagit slut ju.
Önskar jag kunde dela allt med er men det är så mkt som inte får hamna hos fel folk, så jag är väldigt begränsad i vad jag kan skriva och inte, tycker det är tråkigt men nu är det som det är.
Här kommer ett kort som jag tog tidigare idag =( Lipsillen
Och vet ni vad??
Detta fick jag halv tio =)
Weeeeeeeeeeeee jag har fått NÄRINGSDROPP!!!!!
Bättre sent än aldrig....
Idag va det första gången någon tog mitt socker.
Vad brukar ni ligga på?
Jag låg på 2,8 inte så bra om jag fattat allt rätt..
men jag känner mig oxå extra trög i det skick jag befinner mig i, kroppen mår verkligen inte bra, inte alls och om man tyckte det va illa för ngr månader sedan är det inget mot vad den är nu =(
Less........... pusselbitarna faller aldrig på plats
Vad brukar ni ligga på?
Jag låg på 2,8 inte så bra om jag fattat allt rätt..
men jag känner mig oxå extra trög i det skick jag befinner mig i, kroppen mår verkligen inte bra, inte alls och om man tyckte det va illa för ngr månader sedan är det inget mot vad den är nu =(
Less........... pusselbitarna faller aldrig på plats
Hopplöst allt känns =(
Hade jag varit ett djur hade det varit så annorlunda.
Veterinären hade gjort sitt yttersta för att hjälpa och skulle det inte gå skulle man få somna in för att få slut på lidandet.
Man skulle hela tiden se till djurets bästa.
Och det är ju så att om jag hade varit ett djur då hade jag blivit avlivad för man låter inte ett djur lida.
Så det innebär att ett djur skulle behandlas värdigt medans jag inte får ngn hjälp.
Förstår inte att det kan vara så svårt att bli hjälpt.
Ska inte sverige ha bra sjukhus vård och bra läkare?
Eller är det så att alla "bra" läkare hjälper bara dom som är ngt medans vi som inte är någon får dom läkarna som har minst kompitens, och en vidrig personlighet?
just nu vet jag inte hur vi ska orka slåss för att få hjälp, gårdagen va ett riktigt fjasko ska ni veta och hela familjen bröt mer eller mindre ihop.
Allt hopp lixom dog på ngt vis och vi rasa ner på botten....
Veterinären hade gjort sitt yttersta för att hjälpa och skulle det inte gå skulle man få somna in för att få slut på lidandet.
Man skulle hela tiden se till djurets bästa.
Och det är ju så att om jag hade varit ett djur då hade jag blivit avlivad för man låter inte ett djur lida.
Så det innebär att ett djur skulle behandlas värdigt medans jag inte får ngn hjälp.
Förstår inte att det kan vara så svårt att bli hjälpt.
Ska inte sverige ha bra sjukhus vård och bra läkare?
Eller är det så att alla "bra" läkare hjälper bara dom som är ngt medans vi som inte är någon får dom läkarna som har minst kompitens, och en vidrig personlighet?
just nu vet jag inte hur vi ska orka slåss för att få hjälp, gårdagen va ett riktigt fjasko ska ni veta och hela familjen bröt mer eller mindre ihop.
Allt hopp lixom dog på ngt vis och vi rasa ner på botten....
Tankarna snurrar...
Eftersom nästan alla verkar tro jag är riktigt dum i huvudet så ska jag återigen berätta....
Jag VET att utan hjälp kommer jag att dö, smärtläkaren som idag betedde sig enligt mig illa, han ställde ochså ultimatum som jag ansåg va förnedrande.
Tyvärr kan jag inte dela med er allt han sa pga att detta är en öppen blogg och viss info ska inte komma ut och hamna hos fel folk.
men han gav mig två alternativ, det ena kan jag som sagt inte skriva här, och det andra va att han skriver till vårdcentralen att han inte kan hjälpa mig och att han inte skriver ut ngn mer smärtlindring.
Han sa till min mamma att han skulle göra ett samtal, vilket visade sig nu på kvällen att han inte gjort =(
Och hur illa hans första förslag va och hur kränkande jag än tyckte det va så har jag inget alternativ, för antingen får jag bestämma mig för att leva annars får jag bestämma mig för att dö, det finns inte så mkt val möjligheter utan det är väl pest eller kolera.
Kan ärligt säga att 97% av denna dag har jag haft en sån dödslängtan så ni anar inte.
Jag har så ont, är så trött och så fruktansvärt hungrig och törstig =(
Jag står inte ut så mkt mer förstår ni...
I morgon fortsätter kampen om vård, helt sjukt att det ska vara så här.
Om det mot alla odds blir aktuellt med inläggning så blir det varken Skövde eller Göteborg =( Och det gör mig vettskrämd.
Hur ska jag klara det?
Ensam, ingen kan komma på loppet av ca 20min, jag kommer inte få några besök heller.
Tänk om jag blir borta länge, vilken ångest och vilken panik...
Jag har inte heller fått ihop pengar till en notebook, så om ni inte vet vad ni ska lägga pengarna på så tas det tacksamt emot ;)
Jag förstår inte när jag tänker efter hur i helvete kan sjukvården ha låtit detta pågå så länge? det är skandal på riktigt.
Smärtläkaren menade oxå på att Inget sjukhus kan göra ngt åt mina somatiska besvär pga att jag är i så fruktansvärt dåligt skick, så jag behöver näringsdropp och vätske dropp innan det kan bli aktuellt med ngt annat.
Men förstår heller inte hur han kan säga att han ska ringa ett samtal sen skiter han i det =(
Tycker det är så illa!
men som sagt i morgon fortsätter kampen, och om det inte blir det första alternativet han gav mig så tänker jag sätta mig på akut mottagningen tills någon där ger mig den hjälp jag så desperat behöver...
Återkommer i morgon, med lite info hoppas jag.
Tack så mkt för alla goa kommentarer ni lämnat.
Nu ska jag krypa ner i sängen, är helt färdig.
Nattnatt där ute..
Jag VET att utan hjälp kommer jag att dö, smärtläkaren som idag betedde sig enligt mig illa, han ställde ochså ultimatum som jag ansåg va förnedrande.
Tyvärr kan jag inte dela med er allt han sa pga att detta är en öppen blogg och viss info ska inte komma ut och hamna hos fel folk.
men han gav mig två alternativ, det ena kan jag som sagt inte skriva här, och det andra va att han skriver till vårdcentralen att han inte kan hjälpa mig och att han inte skriver ut ngn mer smärtlindring.
Han sa till min mamma att han skulle göra ett samtal, vilket visade sig nu på kvällen att han inte gjort =(
Och hur illa hans första förslag va och hur kränkande jag än tyckte det va så har jag inget alternativ, för antingen får jag bestämma mig för att leva annars får jag bestämma mig för att dö, det finns inte så mkt val möjligheter utan det är väl pest eller kolera.
Kan ärligt säga att 97% av denna dag har jag haft en sån dödslängtan så ni anar inte.
Jag har så ont, är så trött och så fruktansvärt hungrig och törstig =(
Jag står inte ut så mkt mer förstår ni...
I morgon fortsätter kampen om vård, helt sjukt att det ska vara så här.
Om det mot alla odds blir aktuellt med inläggning så blir det varken Skövde eller Göteborg =( Och det gör mig vettskrämd.
Hur ska jag klara det?
Ensam, ingen kan komma på loppet av ca 20min, jag kommer inte få några besök heller.
Tänk om jag blir borta länge, vilken ångest och vilken panik...
Jag har inte heller fått ihop pengar till en notebook, så om ni inte vet vad ni ska lägga pengarna på så tas det tacksamt emot ;)
Jag förstår inte när jag tänker efter hur i helvete kan sjukvården ha låtit detta pågå så länge? det är skandal på riktigt.
Smärtläkaren menade oxå på att Inget sjukhus kan göra ngt åt mina somatiska besvär pga att jag är i så fruktansvärt dåligt skick, så jag behöver näringsdropp och vätske dropp innan det kan bli aktuellt med ngt annat.
Men förstår heller inte hur han kan säga att han ska ringa ett samtal sen skiter han i det =(
Tycker det är så illa!
men som sagt i morgon fortsätter kampen, och om det inte blir det första alternativet han gav mig så tänker jag sätta mig på akut mottagningen tills någon där ger mig den hjälp jag så desperat behöver...
Återkommer i morgon, med lite info hoppas jag.
Tack så mkt för alla goa kommentarer ni lämnat.
Nu ska jag krypa ner i sängen, är helt färdig.
Nattnatt där ute..
Kommentar
Åsa om Vet att ni väntat....:
Men vad FAN är det för fel på svenska vården ??
Ta kontakt med uppdrag granskning , kalla fakta !
Nån måste ju reagera å kunna hjälpa dig !
Kram
Åsa..
uppdrag granskning har jag mailat med och det är inte aktuellt med ett repotage om baksidan av en gbp op, då hon hade gjort det för ett tag sedan.
Samma gäller ju kalla fakta jag va ju med där för mindre än ett år sedan, inget gav ngt =(
Människan är jävligt liten på jorden....
Vet att ni väntat....
Just nu vill jag bara dö och sluta vara en börda för andra....
Jag har nu gråtit oavbrutet sen kl va 10.20, då läkaren va sen...
Han va som förbytt och denna gång lyssnade han inte alls.......
Jag orkar inte mer, jag trodde ju jag skulle få en akutremiss hur kunde jag vara så jävla dum i huvudet???!!!!!
Så mina kära läsare, jag står kvar på samma ställe =(
Skriver mer när jag orkar om jag orkar, jag är ett vrak just nu och vet inte hur jag ska kunna orka med ngt
Jag har nu gråtit oavbrutet sen kl va 10.20, då läkaren va sen...
Han va som förbytt och denna gång lyssnade han inte alls.......
Jag orkar inte mer, jag trodde ju jag skulle få en akutremiss hur kunde jag vara så jävla dum i huvudet???!!!!!
Så mina kära läsare, jag står kvar på samma ställe =(
Skriver mer när jag orkar om jag orkar, jag är ett vrak just nu och vet inte hur jag ska kunna orka med ngt
Nervöst och ångest laddat
Tänk om det inte går som vi tänkt....
Jag är SÅ nervös och orolig.
Håll nu tummar och tår för jag kommer inte orka med ett bakslag igen..........................
Hatar verkligen att känna så här och ångesten suger ur mig den lilla ork jag har haft och jag känner mig återigen som ett vrak.
Så mkt som hänger på detta, det är helt sjukt igentligen.
Psykologen igår tyckte jag skulle visa honom kortet jag har när jag ligger på sidan och revbenen syns så väl, kan tycka det känns pinsamt att visa, men kanske jag måste det ändå?
Mamma sa att när jag har på mig kläder så ser det ju inte lika illa ut men vi vet ju hur jag ser ut avskalad och det är ju inte så fint =(
Ne nu är det lite kaffe som gäller och att andas sen åker vi......
Jag är SÅ nervös och orolig.
Håll nu tummar och tår för jag kommer inte orka med ett bakslag igen..........................
Hatar verkligen att känna så här och ångesten suger ur mig den lilla ork jag har haft och jag känner mig återigen som ett vrak.
Så mkt som hänger på detta, det är helt sjukt igentligen.
Psykologen igår tyckte jag skulle visa honom kortet jag har när jag ligger på sidan och revbenen syns så väl, kan tycka det känns pinsamt att visa, men kanske jag måste det ändå?
Mamma sa att när jag har på mig kläder så ser det ju inte lika illa ut men vi vet ju hur jag ser ut avskalad och det är ju inte så fint =(
Ne nu är det lite kaffe som gäller och att andas sen åker vi......
Jag är i obalans.........
Fy vad nervös jag är för i morgon, undrar om ni kan föreställa er?
känns som om allt hänger på samtalet med smärtläkaren.
Blir tidig säng och jag hoppas på att få sova lite iaf, ångesten är så enorm.
Sen måste jag bara säga till er att anledningen till att jag inte skickar sms, ringer eller mailar beror på att jag inte har den orken.
Min ork går till bloggen och att andas, men det borde ni förstå om ni följer min blogg.
Jag försöker överleva, jag har inte bara smärtorna att leva med, jag kan inte det mest normala, att äta.
Jag svälter och är som ett levande vrak, alltså inget personligt mot någon...
Men orkar inte försvara mig just nu, som ni förstår.
känns som om allt hänger på samtalet med smärtläkaren.
Blir tidig säng och jag hoppas på att få sova lite iaf, ångesten är så enorm.
Sen måste jag bara säga till er att anledningen till att jag inte skickar sms, ringer eller mailar beror på att jag inte har den orken.
Min ork går till bloggen och att andas, men det borde ni förstå om ni följer min blogg.
Jag försöker överleva, jag har inte bara smärtorna att leva med, jag kan inte det mest normala, att äta.
Jag svälter och är som ett levande vrak, alltså inget personligt mot någon...
Men orkar inte försvara mig just nu, som ni förstår.
kommentar
M om Snart den 16de..... Äntligen!!!!:
Du har en väldigt god vän i Marie-Louise verkligen.. hoppas det går bra imorgon och att du kan få något som helst besked som kan ge dig lite hopp.
Jag letade efter inlägget där du skriver vad din PC kostar, men hittar det inte. Hur mycket var det den kostade?
Jag surfade runt lite och såg lite sajter som har helt ok priser, så du kan jämföra med Mediamarkt. Det är ju inte säkert de är billigast liksom
Hej.
Absolut har jag det =)
Min syster va och kollade media markt och där kostade en mini pc runt 2500:-
Har jämnfört med olika ställen på nätet oxå, den som väntar på ngt gott...... ;)
Tankarna far omkring i mitt huvud...
Skit rädd eller nojjig kalla det vad du vill spelar mindre roll just nu.
Varför ska det alltid finnas en massa "tänk om"??
Tänk om han inte skriver en akutremiss för en second opinion, vad i hela friden gör jag då?
Tanken gör mig förlamad, jag har ingen plan B, ingen alls....
Allt annat är ju löst, typ iaf, om han skriver en akutremiss till Göteborg så kommer M-L att köra ner dit med mig och mamma (så tacksam för allt hon hjälpt och kommer att hjälpa mig med, hon är en ängel från ovan på riktigt)
Visst blir jag kvar i Göteborg kommer jag ju att vara ensam, mamma och M-L måste ju åka hem, Mamma hit till barnen och M-L har ju sitt liv givetvis, jag har dock rätt mkt panikkänsla över tanken på att vara ensam på ett sjukhus dit inte någon kan komma och hälsa på, men samtidigt kan detta vara min chans.
Och hur jobbigt allt än känns så måste jag få tillbaka ett liv jag inte haft på över 5år, mina barn sin mamma, min make sin fru, mamma sin dotter, syrran sin syster och mina vänner behöver få tillbaka sin vän...
Och wtf det kan väl ändå inte bli sämre/värre än jag har det nu, eller kan de det?
Men som sagt vi vet inget om vad morgon dagen ger, men vi hoppas ändå.
Skulle det nu bli så att han inte skriver en remiss, ja då får jag utgå från det och åka till KSS för jag orkar inte, min kropp orkar inte och framförallt mina nära orkar inte mer nu.
Är läget väldigt hopplöst? Yes.
Mamma hoppas nog mer än jag på morgon dagens möte.
Givetvis hoppas jag med men vågar inte tillåta mig att hoppas för mkt för fallet blir så långt då om det blir nej.
Vet ju redan nu att jag med stor sannolikhet kommer börja gråta i morgon på mötet, jag är så slut i hela kroppen och själen att när man då träffar en som lyssnar på riktigt, ja då tappar man allt och tårarna rinner.
Känner ju själv hur desperat jag börjar bli och det kan nog ändå vara rätt bra för då lär vi se till att hjälpen kommer.
Hade möte idag med psykologen, hon är bra, jätte bra.
Hon har aldrig tvivlat på mina ord, hon har heller aldrig trott att mina problem och åkommor skulle kunna vara psykiskt utan hon vet att det är somatiskt och under resans gång ar det varit så skönt att ha henne.
Jag visade henne kortet jag har här på bloggen, det som ligger under "här har ni den nästan nakna sanningen"
hon tycker det är riktigt illa, men det har hon tyckt länge men hon har ju sett hur jag har förändrats under det senaste året, vilket kasst skik jag faktiskt är i..
Håll nu alla tummar ni bara kan för att allt går vägen i morgon.
Ska dit på förmiddagen så jag är väl hemma och kan uppdatera runt 12 - 14...
Snälla någon gör så detta går vägen nu.....
Varför ska det alltid finnas en massa "tänk om"??
Tänk om han inte skriver en akutremiss för en second opinion, vad i hela friden gör jag då?
Tanken gör mig förlamad, jag har ingen plan B, ingen alls....
Allt annat är ju löst, typ iaf, om han skriver en akutremiss till Göteborg så kommer M-L att köra ner dit med mig och mamma (så tacksam för allt hon hjälpt och kommer att hjälpa mig med, hon är en ängel från ovan på riktigt)
Visst blir jag kvar i Göteborg kommer jag ju att vara ensam, mamma och M-L måste ju åka hem, Mamma hit till barnen och M-L har ju sitt liv givetvis, jag har dock rätt mkt panikkänsla över tanken på att vara ensam på ett sjukhus dit inte någon kan komma och hälsa på, men samtidigt kan detta vara min chans.
Och hur jobbigt allt än känns så måste jag få tillbaka ett liv jag inte haft på över 5år, mina barn sin mamma, min make sin fru, mamma sin dotter, syrran sin syster och mina vänner behöver få tillbaka sin vän...
Och wtf det kan väl ändå inte bli sämre/värre än jag har det nu, eller kan de det?
Men som sagt vi vet inget om vad morgon dagen ger, men vi hoppas ändå.
Skulle det nu bli så att han inte skriver en remiss, ja då får jag utgå från det och åka till KSS för jag orkar inte, min kropp orkar inte och framförallt mina nära orkar inte mer nu.
Är läget väldigt hopplöst? Yes.
Mamma hoppas nog mer än jag på morgon dagens möte.
Givetvis hoppas jag med men vågar inte tillåta mig att hoppas för mkt för fallet blir så långt då om det blir nej.
Vet ju redan nu att jag med stor sannolikhet kommer börja gråta i morgon på mötet, jag är så slut i hela kroppen och själen att när man då träffar en som lyssnar på riktigt, ja då tappar man allt och tårarna rinner.
Känner ju själv hur desperat jag börjar bli och det kan nog ändå vara rätt bra för då lär vi se till att hjälpen kommer.
Hade möte idag med psykologen, hon är bra, jätte bra.
Hon har aldrig tvivlat på mina ord, hon har heller aldrig trott att mina problem och åkommor skulle kunna vara psykiskt utan hon vet att det är somatiskt och under resans gång ar det varit så skönt att ha henne.
Jag visade henne kortet jag har här på bloggen, det som ligger under "här har ni den nästan nakna sanningen"
hon tycker det är riktigt illa, men det har hon tyckt länge men hon har ju sett hur jag har förändrats under det senaste året, vilket kasst skik jag faktiskt är i..
Håll nu alla tummar ni bara kan för att allt går vägen i morgon.
Ska dit på förmiddagen så jag är väl hemma och kan uppdatera runt 12 - 14...
Snälla någon gör så detta går vägen nu.....
Ang mini pc...
Vill tacka alla som lämnat bidrag till en mini pc/notebook <3
Det värmer så oerhört mycket att ni faktiskt vill hjälpa mig med den, blir så rörd.
nu saknas det 1100 så kan jag köpa den på mediamarkt, tyvärr inte ngn rosa men man får väl köpa plast film som har den färgen i stället =)
Hittade rosa mini pc men shit va dyra dom va, lite mer än 1000kr dyrare än vad en vit skulle kosta.
Ne eftersom pris skillnaden är så stor så får det bli att man köper den billigare.
Återigen tusen tack ni goa där ute <3
På begäran kommer kontot igen..
Det är swedbank.
Mitt namn ;) = Linda Söderlund
Kontonamn = trasdockanlinda
Cleringsnr = 8299-0
Kontonr = 914232660-3
Just kom precis på....
Dom som satt in har gjort det ändå men tänk på att om ni sätter in ett bidrag att det då står att det är ett bidrag till mini pc, som bidrag pc tex, annars får jag ändå inte ta dom till det utan det klassas som inkomst hur sjukt det än låter därför är det viktigt att det skrivs..
Det värmer så oerhört mycket att ni faktiskt vill hjälpa mig med den, blir så rörd.
nu saknas det 1100 så kan jag köpa den på mediamarkt, tyvärr inte ngn rosa men man får väl köpa plast film som har den färgen i stället =)
Hittade rosa mini pc men shit va dyra dom va, lite mer än 1000kr dyrare än vad en vit skulle kosta.
Ne eftersom pris skillnaden är så stor så får det bli att man köper den billigare.
Återigen tusen tack ni goa där ute <3
På begäran kommer kontot igen..
Det är swedbank.
Mitt namn ;) = Linda Söderlund
Kontonamn = trasdockanlinda
Cleringsnr = 8299-0
Kontonr = 914232660-3
Just kom precis på....
Dom som satt in har gjort det ändå men tänk på att om ni sätter in ett bidrag att det då står att det är ett bidrag till mini pc, som bidrag pc tex, annars får jag ändå inte ta dom till det utan det klassas som inkomst hur sjukt det än låter därför är det viktigt att det skrivs..
Snart den 16de..... Äntligen!!!!
Ska ju till Falköping den 16de, längtar verkligen dit, han är bra han lyssnar.
Jag/vi alla hoppas så på ngt fast jag vet inte riktigt på vad.
Men om han skriver en remiss för en second opinion till sahlgrenska, gärna en akut för jag känner att jag eller ingen av oss orkar vänta i veckor.
Fast frågan dyker upp gång på gång, Göteborg eller Skövde?
I Gbg är jag helt ensam, jag har ingen, och skulle det vara ngt så kan ingen komma på 20min eller jag kan inte åka hem på samma tid.
Hur ska man göra?
Ensamheten skrämmer mig så enormt och tanken på att vara så långt borta från min familj kan göra mig panikslagen, samtidigt behöver jag hjälp och jag behöver bli rättvist behandlad och tror jag KSS kan behandla mig rätt?
Eller kommer det återigen ske en massa saker?
Undrar ofta om ångesten kommer vinna och jag inte vågar åka till gbg utan det blir skövde i stället.
Återigen varför kan inte ngt vara enkelt?
Och varför måste man vara en av dom som blivit drabbad med ångest?
Är det ngt som verkligen förstör för mig så är det faktiskt ångesten, det är den som får mig att stanna kvar i tryggheten, i mitt hem....
Jag/vi alla hoppas så på ngt fast jag vet inte riktigt på vad.
Men om han skriver en remiss för en second opinion till sahlgrenska, gärna en akut för jag känner att jag eller ingen av oss orkar vänta i veckor.
Fast frågan dyker upp gång på gång, Göteborg eller Skövde?
I Gbg är jag helt ensam, jag har ingen, och skulle det vara ngt så kan ingen komma på 20min eller jag kan inte åka hem på samma tid.
Hur ska man göra?
Ensamheten skrämmer mig så enormt och tanken på att vara så långt borta från min familj kan göra mig panikslagen, samtidigt behöver jag hjälp och jag behöver bli rättvist behandlad och tror jag KSS kan behandla mig rätt?
Eller kommer det återigen ske en massa saker?
Undrar ofta om ångesten kommer vinna och jag inte vågar åka till gbg utan det blir skövde i stället.
Återigen varför kan inte ngt vara enkelt?
Och varför måste man vara en av dom som blivit drabbad med ångest?
Är det ngt som verkligen förstör för mig så är det faktiskt ångesten, det är den som får mig att stanna kvar i tryggheten, i mitt hem....
Frågorna är så många...
Vad är det som gått fel?
Vad är det som gör att vissa får leva ett helvete medans andra mår bättre än någonsin?
Jag förstår inte, jag kan inte förstå.
Vart ska man hitta orken att fortsätta, livsgnistan som så länge varit borta, hur hittar man den igen?
Varje steg är jobbigt att ta, kroppen värker och det snurrar i huvudet och jag är livrädd för att ramla, tror jag slår mig riktigt illa om det händer.
Vad är det som gör att jag känner mig så jävla rädd inför att åka till "mitt" sjukhus?
Tanken på att åka är så ångest laddad så det finns inte, tänk om allt bara va enkelt...
Tänk om man kunde få alla pussel bitar i livet att passa....
Vad är det som gör att vissa får leva ett helvete medans andra mår bättre än någonsin?
Jag förstår inte, jag kan inte förstå.
Vart ska man hitta orken att fortsätta, livsgnistan som så länge varit borta, hur hittar man den igen?
Varje steg är jobbigt att ta, kroppen värker och det snurrar i huvudet och jag är livrädd för att ramla, tror jag slår mig riktigt illa om det händer.
Vad är det som gör att jag känner mig så jävla rädd inför att åka till "mitt" sjukhus?
Tanken på att åka är så ångest laddad så det finns inte, tänk om allt bara va enkelt...
Tänk om man kunde få alla pussel bitar i livet att passa....
Vad ett foto kan ljuga....
När jag orkat göra i ordning mig, ser jag ju inte så sjuk ut, här kommer 2 kort i ordning gjord och efter 2 kort då jag inte är det, det är så sällan jag orkar bry mig om hur jag ser ut...
Korten är tagna under samma vecka, och som dom två sista korten är, det är ju så jag faktiskt ser ut. blek trött och rent för jävlig =( blä....
Korten är tagna under samma vecka, och som dom två sista korten är, det är ju så jag faktiskt ser ut. blek trött och rent för jävlig =( blä....
I hela mitt liv...
I hela mitt liv under min uppväxt, ungdom, ung vuxen ja ni fattar så har jag alltid drömt om att få vara smal...
Man blev förälskad, men den blev aldrig besvarad och jag va alltid säker på att det berodde på hur jag såg ut.
Bland vännerna när man gick i skolan va man aldrig någons första val att vara med, och återigen så va jag då säker på att allt hängde ihop med vikten.
Men i min fantasi värld, om att få vara smal skulle det inte vara så här, jag vet att jag då när jag va ung och inte förstod bättre heller hade lidit av anorexia än att vara tjock.
Jag skar mig då i armarna gång på gång för att döva den ångest jag hade pga min övervikt, en gång när jag va 14 eller 15 bestämmde jag mig för att det fick vara nog så jag tog en överdos tabletter, återigen pga min vikt.
Vikten har påverkat hela mitt liv, och jag har hela mitt liv rättat mig efter hur jag sett ut, skolan blev bara skit för ofta gick jag inte ens dit jag skämdes på tok för mkt så jag ville inte visa mig...
Herregud vad tårar det har runnit pga att jag va tjock.
Och nu.... nu vill jag inget hellre än få backa tiden och va en tjockis igen, visst är livet bra konstigt och tankarna oxå.
Här sitter jag, väger typ 50kg, går inte ut, och umgås inte med någon längre..
Orken är bortblåst, allt är borta och jag är inte den jag en gång va, och jag kommer nog aldrig bli hon igen...
Dom vägskäl man möter på under livets gång är viktigare än man tror, och väljer man fel väg så kan man aldrig vända tillbaka och välja på nytt.
Jag har stått vid många vägskäl och jag har alltför ofta valt fel väg........
Man blev förälskad, men den blev aldrig besvarad och jag va alltid säker på att det berodde på hur jag såg ut.
Bland vännerna när man gick i skolan va man aldrig någons första val att vara med, och återigen så va jag då säker på att allt hängde ihop med vikten.
Men i min fantasi värld, om att få vara smal skulle det inte vara så här, jag vet att jag då när jag va ung och inte förstod bättre heller hade lidit av anorexia än att vara tjock.
Jag skar mig då i armarna gång på gång för att döva den ångest jag hade pga min övervikt, en gång när jag va 14 eller 15 bestämmde jag mig för att det fick vara nog så jag tog en överdos tabletter, återigen pga min vikt.
Vikten har påverkat hela mitt liv, och jag har hela mitt liv rättat mig efter hur jag sett ut, skolan blev bara skit för ofta gick jag inte ens dit jag skämdes på tok för mkt så jag ville inte visa mig...
Herregud vad tårar det har runnit pga att jag va tjock.
Och nu.... nu vill jag inget hellre än få backa tiden och va en tjockis igen, visst är livet bra konstigt och tankarna oxå.
Här sitter jag, väger typ 50kg, går inte ut, och umgås inte med någon längre..
Orken är bortblåst, allt är borta och jag är inte den jag en gång va, och jag kommer nog aldrig bli hon igen...
Dom vägskäl man möter på under livets gång är viktigare än man tror, och väljer man fel väg så kan man aldrig vända tillbaka och välja på nytt.
Jag har stått vid många vägskäl och jag har alltför ofta valt fel väg........
Kanske det inte är så illa....
Misstolka nu inte detta, för återigen vill jag påpeka att jag inte är dum i huvudet.
Så jag vet att mitt liv är illa eller ja att kroppen är illa, men tänk om det inte är SÅ illa?
Värken i mage och tarm är ju en annan femma och det har jag ju smärtläkaren till för.
Men detta med mitt mat och vätske intag, kanske jag bara behöver acceptera läget?
kanske det är ngt jag blir tvungen att leva med?
Jag får ju trotts allt i mig lite.
Det som funkar något så när, funkar säg 5gånger av 10 och det är ju skit bra, och det som funkar är:
Isglass (saftis),
kaffe med lite mjölk,
någon klunk dricka då och då,
lite fil och flingor (kanske en halv dl) samt någon choklad bit då och då.
Så på det stora hela får jag ju trotts allt i mig en del, det kanske räcker så?
Kanske gnäller jag på tok för mkt när det bara är att gilla läget och lära sig att leva efter det som fungerar ibland?
Så jag vet att mitt liv är illa eller ja att kroppen är illa, men tänk om det inte är SÅ illa?
Värken i mage och tarm är ju en annan femma och det har jag ju smärtläkaren till för.
Men detta med mitt mat och vätske intag, kanske jag bara behöver acceptera läget?
kanske det är ngt jag blir tvungen att leva med?
Jag får ju trotts allt i mig lite.
Det som funkar något så när, funkar säg 5gånger av 10 och det är ju skit bra, och det som funkar är:
Isglass (saftis),
kaffe med lite mjölk,
någon klunk dricka då och då,
lite fil och flingor (kanske en halv dl) samt någon choklad bit då och då.
Så på det stora hela får jag ju trotts allt i mig en del, det kanske räcker så?
Kanske gnäller jag på tok för mkt när det bara är att gilla läget och lära sig att leva efter det som fungerar ibland?
Jag vet att ni inte förstår...
Tycker det är så tråkigt att jag är tvungen att numera ta bort kommentar funktionen, men seriöst så orkar jag inte få skit just nu, hade jag varit i "normalt" skik hade det varit en annan femma men så är det ju inte nu.
Som ni vet va jag så laddad, trotts ångest, att åka till akuten igår, vilket visade sig inte vara någon ide då det inte ens fanns någon kirurg där, utan min mamma blev hänvisad till att ringa kirurgmottagningen som idag.
Jag grät sjukt mkt igår och hopplösheten sköljde över mig gång på gång...
Man inser inte hur liten man är då man är sjuk om man inte sitter i den sitsen själv, man orkar inte slåss med näbbar och klor, man orkar inte slå ner foten och kräva sin rätt till vård, nej man är glad så länge man kommer upp varje morgon...
Mamma ringde kirurg och som ni förstår då jag fortfarande sitter här så gav det inget..
Det fanns ingen där att prata med bara tidsbokning, och mamma fick det förklarat för sig att det enbart va tidsbokning så hon fick återkomma i morgon eller eventuellt onsdag.
Ni säger gång på gång att jag behöver vård och bli inlagd och jag kan återigen svara er med att JAG VET, min familj vet alla vet helt enkelt...
Men det är inte så lätt som ni tror att få hjälp det fungerar inte så ni tror det ska fungera, tro mig jag har under åren och framförallt det sista året försökt så mkt man orkat men man orkar inte så mkt heller, för varje gång man söker men inte får hjälp bryter man ihop och faller så långt ner att det är sjuresor svårare att ta sig upp igen...
Och när man gång på gång blir nekad, ni kanske kan försöka föreställa er vad det gör med psyket?
Eftersom detta är en öppen blogg om baksidans gbp operation har jag valt att inte skriva så mkt mer än just om kroppen och dom besvären denna operation fört med sig, öppnare än så vågar jag inte vara trotts att det finns ytterligare mer faktorer som ni hade behövt få ta del av men det finns så många där ute som absolut inte behöver veta om det.
Återigen väntar vi, vi avvaktar på något som aldrig kommer...
Jag är less min mamma är less, hela familjen är less på detta nu.
Och hur svårt ska det vara att få hjälp i sverige 2012?
Är det meningen att man ska få svälta till döds innan någon höjer kraven på dessa operationer, än så länge görs dom på löpande band, och ju fler som opereras ju fler kommer oxå få komplikationer, man kan tycka att det ska finnas hjälp till dom som får sina liv förstörda.
Man kan tro att allt gått jätte bra för det har gått ett år sedan man opade sig, men man ska inte ropa hej för tidigt.
Många av dom som skriver till mig har fått besvären efter 1 till 2år, ett riktigt helvete har då startat för dom, medans hos vissa kommer det efter ngn månad.
Det är så olika, men jag hoppas om man ändå väljer att göra denna operation, att man inte gör den för att det skulle vara den enkla vägen, utan att man tänker noga och länge samt har i bakhuvudet att det kan gå så fel.
Livet suger så enormt just nu och jag vet inte var jag ska hitta styrkan till att kämpa..............
Som ni vet va jag så laddad, trotts ångest, att åka till akuten igår, vilket visade sig inte vara någon ide då det inte ens fanns någon kirurg där, utan min mamma blev hänvisad till att ringa kirurgmottagningen som idag.
Jag grät sjukt mkt igår och hopplösheten sköljde över mig gång på gång...
Man inser inte hur liten man är då man är sjuk om man inte sitter i den sitsen själv, man orkar inte slåss med näbbar och klor, man orkar inte slå ner foten och kräva sin rätt till vård, nej man är glad så länge man kommer upp varje morgon...
Mamma ringde kirurg och som ni förstår då jag fortfarande sitter här så gav det inget..
Det fanns ingen där att prata med bara tidsbokning, och mamma fick det förklarat för sig att det enbart va tidsbokning så hon fick återkomma i morgon eller eventuellt onsdag.
Ni säger gång på gång att jag behöver vård och bli inlagd och jag kan återigen svara er med att JAG VET, min familj vet alla vet helt enkelt...
Men det är inte så lätt som ni tror att få hjälp det fungerar inte så ni tror det ska fungera, tro mig jag har under åren och framförallt det sista året försökt så mkt man orkat men man orkar inte så mkt heller, för varje gång man söker men inte får hjälp bryter man ihop och faller så långt ner att det är sjuresor svårare att ta sig upp igen...
Och när man gång på gång blir nekad, ni kanske kan försöka föreställa er vad det gör med psyket?
Eftersom detta är en öppen blogg om baksidans gbp operation har jag valt att inte skriva så mkt mer än just om kroppen och dom besvären denna operation fört med sig, öppnare än så vågar jag inte vara trotts att det finns ytterligare mer faktorer som ni hade behövt få ta del av men det finns så många där ute som absolut inte behöver veta om det.
Återigen väntar vi, vi avvaktar på något som aldrig kommer...
Jag är less min mamma är less, hela familjen är less på detta nu.
Och hur svårt ska det vara att få hjälp i sverige 2012?
Är det meningen att man ska få svälta till döds innan någon höjer kraven på dessa operationer, än så länge görs dom på löpande band, och ju fler som opereras ju fler kommer oxå få komplikationer, man kan tycka att det ska finnas hjälp till dom som får sina liv förstörda.
Man kan tro att allt gått jätte bra för det har gått ett år sedan man opade sig, men man ska inte ropa hej för tidigt.
Många av dom som skriver till mig har fått besvären efter 1 till 2år, ett riktigt helvete har då startat för dom, medans hos vissa kommer det efter ngn månad.
Det är så olika, men jag hoppas om man ändå väljer att göra denna operation, att man inte gör den för att det skulle vara den enkla vägen, utan att man tänker noga och länge samt har i bakhuvudet att det kan gå så fel.
Livet suger så enormt just nu och jag vet inte var jag ska hitta styrkan till att kämpa..............
Jag VISSTE det!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det va ingen som helst ide att åka till akuten idag, för det va inte ens säkert det fanns ngn kirurg där.
Min mamma blev hänvisad till att ringa kirurgmottagningen i morgon i stället.
Hur det än är hur många tårar som än runnit så va jag berädd på att åka.
Det blev en sån panik och ångestfylld stund att magen tog säkert för mkt stryk av den inre stressen, trodde jag skulle dö... men med medicin är jag nu okej.
Men det sker hela tiden bakslag, jag va så inställd på att åka, fast jag igentligen visste att dom skulle säga att det inte va någon ide, men jag blir så ledsen.
Och min mamma sa ju precis som det va hon förfinar ju inte sanningen, men ändå va det ingen ide att åka in..
Antar att det kommer bli samma med kirurgmott i morgon dom kommer oxå säga nej.
Ni säger att jag har undanflykter för att slippa åka in trots att jag sagt som det varit.
Visst jag har säkert undanflykter, har det som en försvarsmekanism, för när jag släpper det blir besvikelsen för stor att hantera när dom säger nej, som idag, nu...
Så jag blir hemma, ytterligare dagar kommer gå och säkert veckor oxå..
Vi får se jag meddelar er vad kirurg säger i morgon
Min mamma blev hänvisad till att ringa kirurgmottagningen i morgon i stället.
Hur det än är hur många tårar som än runnit så va jag berädd på att åka.
Det blev en sån panik och ångestfylld stund att magen tog säkert för mkt stryk av den inre stressen, trodde jag skulle dö... men med medicin är jag nu okej.
Men det sker hela tiden bakslag, jag va så inställd på att åka, fast jag igentligen visste att dom skulle säga att det inte va någon ide, men jag blir så ledsen.
Och min mamma sa ju precis som det va hon förfinar ju inte sanningen, men ändå va det ingen ide att åka in..
Antar att det kommer bli samma med kirurgmott i morgon dom kommer oxå säga nej.
Ni säger att jag har undanflykter för att slippa åka in trots att jag sagt som det varit.
Visst jag har säkert undanflykter, har det som en försvarsmekanism, för när jag släpper det blir besvikelsen för stor att hantera när dom säger nej, som idag, nu...
Så jag blir hemma, ytterligare dagar kommer gå och säkert veckor oxå..
Vi får se jag meddelar er vad kirurg säger i morgon
väntar...
Marie-Louise kör om det blir aktuellt att åka in till de underbara kss.
dom skulle ringa min mamma halv ett så ja väntar på besked..
är som ett barn livrädd, beter mig inte alls som 33 =(
bryter ihop och gråter för att sen samla mig en stund, sen återigen bryta ihop...
känner mig svag, dålig, sjuk...
återkommer när jag vet mer...
dom skulle ringa min mamma halv ett så ja väntar på besked..
är som ett barn livrädd, beter mig inte alls som 33 =(
bryter ihop och gråter för att sen samla mig en stund, sen återigen bryta ihop...
känner mig svag, dålig, sjuk...
återkommer när jag vet mer...
Jag vet
jag vet att jag behöver hjälp jag är varken dum i huvudet eller blind.
Men ett gäng av er som följer bloggen verkar tro det är så lätt, men hade de varit det hade jag för fan inte suttit i den sits jag sitter i idag!!!!
Eller tror ni jag tycker det är skoj att leva som jag gör?
Ska se om min mor kan ringa akuten eller jouren idag och sen ska jag se om jag hittar ngn som kör.
Vill jag åka till kss, nej.
är jag välkommen, nej.
Är jag livrädd, ja.
tror jag att dom kommer hjälpa, nej.
Känns livet rättvist, nej.
skulle jag hellre stanna hemma hos min familj, ja.
Är jag på väg att börja gråta, ja.
trött, så trött, varit vaken sen 4 och haft så ont så ont =( vill bara sova och vakna och allt är som det ska vara inte som det är och har varit.
Fan!!! varför just jag, varför får de inte vända?
Rebecca, tar tacksamt imot kramen, behöver det, så tack
Men ett gäng av er som följer bloggen verkar tro det är så lätt, men hade de varit det hade jag för fan inte suttit i den sits jag sitter i idag!!!!
Eller tror ni jag tycker det är skoj att leva som jag gör?
Ska se om min mor kan ringa akuten eller jouren idag och sen ska jag se om jag hittar ngn som kör.
Vill jag åka till kss, nej.
är jag välkommen, nej.
Är jag livrädd, ja.
tror jag att dom kommer hjälpa, nej.
Känns livet rättvist, nej.
skulle jag hellre stanna hemma hos min familj, ja.
Är jag på väg att börja gråta, ja.
trött, så trött, varit vaken sen 4 och haft så ont så ont =( vill bara sova och vakna och allt är som det ska vara inte som det är och har varit.
Fan!!! varför just jag, varför får de inte vända?
Rebecca, tar tacksamt imot kramen, behöver det, så tack
Här får ni den nästan nakna sanningen.....
Kanske inte så himla konstigt att jag får ont om jag ligger för länge på en sida =(
Känner jag mig sexig..... inte ngt vidare usch...
Ni får bortse från huden som åker kana hit och dit ;)
Känner jag mig sexig..... inte ngt vidare usch...
Ni får bortse från huden som åker kana hit och dit ;)
Lundell strömmar ur högtalarna.....
Spelar högt, delar med mina grannar ;)
Ulf Lundell får mig att må bra, han får mig att LE!
Jag sjunger som fan, jag sjunger falskt och jävligt men vet ni jag bryr mig inte...
Jag drömmer, drömmar att återigen kunna/orka gå på honom, där när jag varit iväg alla gånger och lyssnat på han då har jag mått bra jag har varit i extas...
Han är Mannen med stort M så är det bara och så kommer det alltid vara.
Vissa av låtarna har en personlig betydelse för mig och vissa ligger mig varmt om hjärtat men jag ÄLSKAR honom det är bara så.
Haha kommer ihåg 2002 när jag va på han i parken i skövde, hög gravid... satt på en filt det va 2v kvar tills det planerade snittet med sonen, vikten va över 160kg haha
Maria och jag satt där och njöt, jag satt hela tiden och när det va slut så skulle jag komma upp och det va inte lätt haha hon tänkte gå och be om hjälp av personalen som jobbade, shit jag höll ju på att dö.
Alla hade gått vi va ensamma kvar men tillslut kom jag upp så vi kunde gå, men shit va vi skratta att jag inte kissa på mig där just då... Kommer aldrig glömma det...
Han är nice så är det bara....
Ulf Lundell får mig att må bra, han får mig att LE!
Jag sjunger som fan, jag sjunger falskt och jävligt men vet ni jag bryr mig inte...
Jag drömmer, drömmar att återigen kunna/orka gå på honom, där när jag varit iväg alla gånger och lyssnat på han då har jag mått bra jag har varit i extas...
Han är Mannen med stort M så är det bara och så kommer det alltid vara.
Vissa av låtarna har en personlig betydelse för mig och vissa ligger mig varmt om hjärtat men jag ÄLSKAR honom det är bara så.
Haha kommer ihåg 2002 när jag va på han i parken i skövde, hög gravid... satt på en filt det va 2v kvar tills det planerade snittet med sonen, vikten va över 160kg haha
Maria och jag satt där och njöt, jag satt hela tiden och när det va slut så skulle jag komma upp och det va inte lätt haha hon tänkte gå och be om hjälp av personalen som jobbade, shit jag höll ju på att dö.
Alla hade gått vi va ensamma kvar men tillslut kom jag upp så vi kunde gå, men shit va vi skratta att jag inte kissa på mig där just då... Kommer aldrig glömma det...
Han är nice så är det bara....
Vad sägs om en förening för dom misslyckade gbp opererade?
Min mamma tyckte jag skulle starta ngn liknande förening efter hon läst den artikeln jag länkade.
Eller finns det?
Vad är eran tanke? Det finns ju säkert så många där ute som ingen talar om, som man inte vet existerar.
Kanske om man är en förening, ett gäng är det lättare för alla inblandade att få hjälp, eller vad tror ni?
nu får ni lämna tips, ideer förslag hur man ska gå till väga i så fall... hur ska man nå ut till alla dom som på ett eller annat sätt inte fått ett värdigt liv och som inte blir lyssnade på....
kom på mer ;)
när man går och funderar kommer man ju på mer hela tiden...
Det är ju inte bara vi som fått misslyckade operationer som lider, utan våra nära och kära lider ju med oss.
För dom är det ju så svårt att förstå och dom behöver nog ha likasinnade att ventilera med.
Dom vi lever med, våra föräldrar, syskon, barn och vänner ja alla blir lidande på sina sätt så om man skulle starta någon förening så skulle jag ju vilja ha undergrupper med för anhöriga...
Men som sagt det va en tanke, vad tycker ni?
Eller finns det?
Vad är eran tanke? Det finns ju säkert så många där ute som ingen talar om, som man inte vet existerar.
Kanske om man är en förening, ett gäng är det lättare för alla inblandade att få hjälp, eller vad tror ni?
nu får ni lämna tips, ideer förslag hur man ska gå till väga i så fall... hur ska man nå ut till alla dom som på ett eller annat sätt inte fått ett värdigt liv och som inte blir lyssnade på....
kom på mer ;)
när man går och funderar kommer man ju på mer hela tiden...
Det är ju inte bara vi som fått misslyckade operationer som lider, utan våra nära och kära lider ju med oss.
För dom är det ju så svårt att förstå och dom behöver nog ha likasinnade att ventilera med.
Dom vi lever med, våra föräldrar, syskon, barn och vänner ja alla blir lidande på sina sätt så om man skulle starta någon förening så skulle jag ju vilja ha undergrupper med för anhöriga...
Men som sagt det va en tanke, vad tycker ni?
Nu tar jag kvällen...
Som alltid tar jag kvällen tidigt, trött och huvudvärk...
Inget spännande har hänt och det kommer inte hända ngt heller...
En dag till är slut, en dag till med smärta och kräkningar, det är ju tur att ingen förändring sker menar jag ;)
Kolla tv en stund med barnen sen krypa ner i sängen och läsa.
Ny dag i morgon, nya andetag, nya tankar men ändå samma visa.
Tack för erat stöd och jag hoppas ni får en bra fredag och en super mysig helg.
kramar från den riktigt "trasiga" trasdockan
Inget spännande har hänt och det kommer inte hända ngt heller...
En dag till är slut, en dag till med smärta och kräkningar, det är ju tur att ingen förändring sker menar jag ;)
Kolla tv en stund med barnen sen krypa ner i sängen och läsa.
Ny dag i morgon, nya andetag, nya tankar men ändå samma visa.
Tack för erat stöd och jag hoppas ni får en bra fredag och en super mysig helg.
kramar från den riktigt "trasiga" trasdockan
Grät när jag läste denna....
Vet inte om jag redan sagt detta så det kan bli en repris ;)
Bestämde mig för att försöka få i mig någon järn tablett ibland, för bättre någon ibland än ingen alls tänkte jag.
Järnet, duroferon, fick jag sluta med innan jag typ ens hann att börja då jag kräktes ännu mer, isglassen och dom klunkar kaffe jag brukar få i mig kom upp och då fick jag panik för det där lilla behöver jag få behålla.
Så inga mer järn tabletter för mig.
Har börjat ta omeprasol igen, då många av mina läsare som oxå har eller har haft besvär har blivit så mkt bättre när dom ätit den, då har dom ätit max dos.
jag har inte en aning om vad max dosen ligger på?
Kanske ni vet?
Jag tar en morgon och en kväll, eller jag försöker göra det iaf inte alltid det fungerar så, om jag kräks så blir det ju inte att den får vara kvar.
Har funderat mkt på det, hur mkt av mina mediciner som faktiskt blir kvar i kroppen?
När jag tänker på hur jag ska skriva så inser jag hur sjukt det låter och det är fan inte okej att jag har det så här!
Men iaf ang mina mediciner...
Man kan ju säga att jag går och små spyr hela dagarna, eftersom jag försöker gå och små äta då och då så blir det ju så...
Visst jag kan skita i att små äta för då skulle ja slippa små kräkas men varje gång jag äter ngt så hoppas jag ju att de ska få stanna eller att kroppen ska hinna ta up ngt litet iaf.
Som jag skrivit så många gånger innan så är jag ju fortfarande hungrig och då måste jag ju försöka äta annars blir jag knäpp.
Tankarna har varit många idag och jobbiga, jag försöker komma på vad jag ska göra och hur jag ska göra för att på bästa sätt få den vård jag så desperat behöver, jag förstår inte varför det ska vara så svårt.
Jag vet att ni är ett gäng som inte alls kan förstå mig, eller så vill ni inte förstå.
Men sen är det ju så att har man aldrig mått riktigt jävla dåligt psykiskt så kan man inte förstå men man kan försöka...
och sen när man har en trasig kropp på det gör att sinnet körs ner i botten ordentligt.
Och på botten har jag nu varit psykiskt och fysisk ngr år men det sista året har allt blivit så skrämmande dåligt.
Jag vet att jag länge nog väntat på vård, eller på att slåss för min sak.
Men det är inte så lätt som ni tror det är och om ni ens hade mått lite dåligt kanske ni haft större förståelse.
Och det är tufft att på så sätt försöka försvara sitt agerande, försvara sina tankar.
Jag VET att jag behöver hjälp, vård, jag vet verkligen det!
Men jag fixar inte att bara ge mig ut och chansa på att ngt sjukhus vill lägga in mig.
Jag klarar inte av att chansa på att bli hemskickad igen, det skulle knäcka mig mer än ni förstår.
Jag behöver veta att jag får stanna kvar få närings och vätskedropp och sen att man tar ställning till vad som ska göras.
Önskar ni kunde förstå mig och inte bara kritisera mig...
Järnet, duroferon, fick jag sluta med innan jag typ ens hann att börja då jag kräktes ännu mer, isglassen och dom klunkar kaffe jag brukar få i mig kom upp och då fick jag panik för det där lilla behöver jag få behålla.
Så inga mer järn tabletter för mig.
Har börjat ta omeprasol igen, då många av mina läsare som oxå har eller har haft besvär har blivit så mkt bättre när dom ätit den, då har dom ätit max dos.
jag har inte en aning om vad max dosen ligger på?
Kanske ni vet?
Jag tar en morgon och en kväll, eller jag försöker göra det iaf inte alltid det fungerar så, om jag kräks så blir det ju inte att den får vara kvar.
Har funderat mkt på det, hur mkt av mina mediciner som faktiskt blir kvar i kroppen?
När jag tänker på hur jag ska skriva så inser jag hur sjukt det låter och det är fan inte okej att jag har det så här!
Men iaf ang mina mediciner...
Man kan ju säga att jag går och små spyr hela dagarna, eftersom jag försöker gå och små äta då och då så blir det ju så...
Visst jag kan skita i att små äta för då skulle ja slippa små kräkas men varje gång jag äter ngt så hoppas jag ju att de ska få stanna eller att kroppen ska hinna ta up ngt litet iaf.
Som jag skrivit så många gånger innan så är jag ju fortfarande hungrig och då måste jag ju försöka äta annars blir jag knäpp.
Tankarna har varit många idag och jobbiga, jag försöker komma på vad jag ska göra och hur jag ska göra för att på bästa sätt få den vård jag så desperat behöver, jag förstår inte varför det ska vara så svårt.
Jag vet att ni är ett gäng som inte alls kan förstå mig, eller så vill ni inte förstå.
Men sen är det ju så att har man aldrig mått riktigt jävla dåligt psykiskt så kan man inte förstå men man kan försöka...
och sen när man har en trasig kropp på det gör att sinnet körs ner i botten ordentligt.
Och på botten har jag nu varit psykiskt och fysisk ngr år men det sista året har allt blivit så skrämmande dåligt.
Jag vet att jag länge nog väntat på vård, eller på att slåss för min sak.
Men det är inte så lätt som ni tror det är och om ni ens hade mått lite dåligt kanske ni haft större förståelse.
Och det är tufft att på så sätt försöka försvara sitt agerande, försvara sina tankar.
Jag VET att jag behöver hjälp, vård, jag vet verkligen det!
Men jag fixar inte att bara ge mig ut och chansa på att ngt sjukhus vill lägga in mig.
Jag klarar inte av att chansa på att bli hemskickad igen, det skulle knäcka mig mer än ni förstår.
Jag behöver veta att jag får stanna kvar få närings och vätskedropp och sen att man tar ställning till vad som ska göras.
Önskar ni kunde förstå mig och inte bara kritisera mig...
Ibland så....
Ibland så vet jag inte vad jag ska eller inte ska skriva i denna blogg för att slippa en massa pekpinnar och kritik, för i nu läget känner jag att det är något av det sista jag behöver...
Idag har jag kanske kräkts 15gg men jag får ju skylla mig själv då jag ätit, först va det en liten bit knäckebröd senare vart det fil och lite flingor... och nu på kvällen några strips.
Varje sak jag äter kan jag säkert få kräkas några gg av för allt kommer lixom inte med en gång utan i omgångar, men som sagt mitt eget fel...
Vill ju ha och behöver verkligen en bra fungerande mini pc, den behöver INTE vara ROSA men jag skulle vilja ha en rosa ;)
Mitt försök till att samla in pengar gick ju inte så himla bra dock =( och en ny mini pc i stan kostar 2500:- inte den jag ville ha men den billigaste och då saknas det 1290:- tror inte jag hittar en ny som skulle va billigare...
men vi får se hur länge denna skit dator håller, inge skoj att skriva blogg på den då den är segare än segast och ibland slutar den att ladda och dör efter en stund, jippi vad skoj, eller inte...
Anledningen till att den ska va en mini pc är ju för att jag ska orka ha den med mig, den väger ju inget så den klarar tom jag att bära ;)
Idag har jag kanske kräkts 15gg men jag får ju skylla mig själv då jag ätit, först va det en liten bit knäckebröd senare vart det fil och lite flingor... och nu på kvällen några strips.
Varje sak jag äter kan jag säkert få kräkas några gg av för allt kommer lixom inte med en gång utan i omgångar, men som sagt mitt eget fel...
Vill ju ha och behöver verkligen en bra fungerande mini pc, den behöver INTE vara ROSA men jag skulle vilja ha en rosa ;)
Mitt försök till att samla in pengar gick ju inte så himla bra dock =( och en ny mini pc i stan kostar 2500:- inte den jag ville ha men den billigaste och då saknas det 1290:- tror inte jag hittar en ny som skulle va billigare...
men vi får se hur länge denna skit dator håller, inge skoj att skriva blogg på den då den är segare än segast och ibland slutar den att ladda och dör efter en stund, jippi vad skoj, eller inte...
Anledningen till att den ska va en mini pc är ju för att jag ska orka ha den med mig, den väger ju inget så den klarar tom jag att bära ;)
Varför ska allt vara så svårt och ta sån tid?
Igår va allt bestämt var min mamma skulle ringa och vad hon skulle säga.
Vi hade en plan och kunde inte annat är verkligen hoppas på att allt skulle funka och att det skulle gå undan.
Men shit så fel vi hade, alla!
Det började med dagen innan att jag kontaktade patientnämnden via mail för att få råd och vägledning hur vi gör för att få vård, jag skrev en kortfattad del av min historia och hänvisade till min mammas mobil då det är hon som får ta samtalen med allt och alla för jag fixar inte det.
Fick ett mail tillbaka att hon skulle vara borta tors och fre men kom tillbaka på måndag hon undra även om hon fick prata med sina kolleger i nästa vecka, absolut svarade jag...
Nu kommer inget på den punkten hända innan tidigast slutet av nästa vecka =(
Sen började mamma ringa runt.
Första stoppet va ju sahlgrenska då större delen av era kommentarer faktiskt rekomenderar dom så då tänkte vi att det måste finnas ngt bra med det sjukhuset.
Jag gick in i detta med att mamma skulle ringa i hopp om att jag faktiskt skulle få komma dit och bli inlagd för dropp då jag eller alla vi vet att jag måste ha det snarast.
Men varför jag trodde det skulle vara så enkelt att komma till ett sjukhus det vet inte jag för shit va fel jag hade.
Kanske va det den där sista gnutten hopp man hade att man inte skulle behöva kämpa så in i helvete utan det skulle vara en självklarhet.
För att få komma dit måste jag skicka dit en remiss antingen från vct eller kirurger eller en egenremiss och när dom mottagit den ska den läsas av deras läkare och dom ska ta ställning till om jag får komma dit... *djup suck*
Och när man tänker efter så förstår man ju det oxå men jag är så desperat efter hjälp nu, och att det ska skickas papper och så gör ju att det drar ut på tiden, vilket jag tycker är så jobbigt för jag vill ju ha hjälp nu inte om flera veckor..
Iaf så ringde mamma smärtklininken för vi tänkte att den läkaren kanske kunde/ville skriva remiss dit, då va han inte där men mamma kunde få en teletid nästa vecka, vilket inte är någon ide då vi ska dit nästa vecka och kan lika gärna ta de då.
Så summan av hela historien är att jag fortfarande sitter här, fortfarande ingen hjälp och fortfarande igentligen ingen plan...
Kräktes lika mkt igår som dagen innan och dagen innan det.... smärtorna lika vidriga och tårarna fortsätter oxå att rinna....
Welcome to my fucking life!!!...................... fail............................
Vi hade en plan och kunde inte annat är verkligen hoppas på att allt skulle funka och att det skulle gå undan.
Men shit så fel vi hade, alla!
Det började med dagen innan att jag kontaktade patientnämnden via mail för att få råd och vägledning hur vi gör för att få vård, jag skrev en kortfattad del av min historia och hänvisade till min mammas mobil då det är hon som får ta samtalen med allt och alla för jag fixar inte det.
Fick ett mail tillbaka att hon skulle vara borta tors och fre men kom tillbaka på måndag hon undra även om hon fick prata med sina kolleger i nästa vecka, absolut svarade jag...
Nu kommer inget på den punkten hända innan tidigast slutet av nästa vecka =(
Sen började mamma ringa runt.
Första stoppet va ju sahlgrenska då större delen av era kommentarer faktiskt rekomenderar dom så då tänkte vi att det måste finnas ngt bra med det sjukhuset.
Jag gick in i detta med att mamma skulle ringa i hopp om att jag faktiskt skulle få komma dit och bli inlagd för dropp då jag eller alla vi vet att jag måste ha det snarast.
Men varför jag trodde det skulle vara så enkelt att komma till ett sjukhus det vet inte jag för shit va fel jag hade.
Kanske va det den där sista gnutten hopp man hade att man inte skulle behöva kämpa så in i helvete utan det skulle vara en självklarhet.
För att få komma dit måste jag skicka dit en remiss antingen från vct eller kirurger eller en egenremiss och när dom mottagit den ska den läsas av deras läkare och dom ska ta ställning till om jag får komma dit... *djup suck*
Och när man tänker efter så förstår man ju det oxå men jag är så desperat efter hjälp nu, och att det ska skickas papper och så gör ju att det drar ut på tiden, vilket jag tycker är så jobbigt för jag vill ju ha hjälp nu inte om flera veckor..
Iaf så ringde mamma smärtklininken för vi tänkte att den läkaren kanske kunde/ville skriva remiss dit, då va han inte där men mamma kunde få en teletid nästa vecka, vilket inte är någon ide då vi ska dit nästa vecka och kan lika gärna ta de då.
Så summan av hela historien är att jag fortfarande sitter här, fortfarande ingen hjälp och fortfarande igentligen ingen plan...
Kräktes lika mkt igår som dagen innan och dagen innan det.... smärtorna lika vidriga och tårarna fortsätter oxå att rinna....
Welcome to my fucking life!!!...................... fail............................
...
*Error...*
Kan ni hjälpa mig med sjukhus tips?
Sitter och pratar med min mamma om var hon ska ringa i morgon för detta går inte och vi måste ha någon plan en liten plan iaf...
Idag har jag kräkts upp mot 20gg så detta är riktigt ohållbart, jag mår skit på riktigt och det är bara en tidsfråga innan jag bryter ihop totalt!.
Så tipps på bra sjukhus med bra kirurger tas gärna emot!!
Idag har jag kräkts upp mot 20gg så detta är riktigt ohållbart, jag mår skit på riktigt och det är bara en tidsfråga innan jag bryter ihop totalt!.
Så tipps på bra sjukhus med bra kirurger tas gärna emot!!
Kommentar..
Danielas Lchf-Liv om Ååå vad roligt detta är, jätte skoj....*morr*:
Du nämner din underbara familj och dina vänner, varför hjälper inte dom dig?
En mini-pc är ju inte så dyr, du kanske får skippa att baka och färga håret?
Hälsan kommer före ALLT och om du är döende så borde ju dina närmsta hjälpa till i första hand?
Hej.
Vet inte om du nyss börjat läsa bloggen?
För som sagt alla hjälper mig så gott dom bara kan.
Min mamma sa ju upp sig från sitt jobb och tog ut förtidspension ENBART för att vara hos mig och hjälpa mig med hem och barn och följa med mig på möten med vården osv.
Min syster hjälper så gott hon bara kan, samma med min make.
Jag gör nästan aldrig ngt för mig själv så jag ville färga håret i hopp om att se lite frächare ut, det kosta mig 50kr och visst ja hade kunnat lägga de på en mini pc men jag ville verkligen frächa upp mig lite...
Anledningen till att jag bakade semlor va för jag tyckte mina goa barn skulle få fika med ngt gott annars bakar jag mest bröd vilket blir så mkt billigare än att köpa färdigt bröd.
Ingen av oss har en massa pengar så alla hjälper till med det dom kan och givetvis hade det funnits pengar hade jag fått det till en mini pc, absolut, och då hade jag ju inte skämt ut mig på det sättet att jag la ut ett konto för bidrag till en, det är ju inte så skoj att berätta för hela världen att man inte fått pengar av Försäkringskassan på 2år och att man får vrida och vända på varenda öre =(
Mötet med Psykiatern och Psykologen avklarat.
Så nu har vi haft möte, jag mamma och min psykolog och min psykiater.
Dom tycker precis som vi att det är helt fel hur vården agerat när det gäller den somatiska biten.
Men ett nytt läkarutlåtande till Fk ska han skriva, så sen är det bara att hoppas på att Fk godkänner ansökan, får jag avslag igen då går jag in i väggen och bryter ihop totalt för jag orkar verkligen inte slåss mot dom mer.
sen tyckte psykiatern att mamma skulle kontakta patientnämnden för att få vägledning (vet att ni oxå sagt det massa gånger, men jag har inte haft den orken).
Sen tyckte han att det inte va någon ide att hänga upp sig på kss när deras intresse ändå är noll, utan det är dags att vidga vyerna och jag förstår ju tanken men det är inte så himla lätt.
Han menade på att man ska inte stirra sig blind på alla dörrar som är stängda utan man ska även se dom som är öppna...
Men som sagt när man lever mitt i detta är det så lätt för alla iblandade att bli hemma blinda och inte tänka alls...
Men vi får se en första mail kontakt med patientnämnden är gjord iaf så nu kan vi bara vänta på att dom ska ringa upp...
Återkommer om det...
Jo sen fråga mamma psykiatern hur länge kroppen kommer att orka, han sa att den orkar rätt mkt och att den har vant sig sakta att leva på detta sätt sen är det tydligenn så att kvinnokroppen orkar betydligt mer än mannens, så än behövde hon inte va orolig att jag inte skulle komma upp på morgonen (hon fasar ju för att jag en natt ska dö i sömnen)
Dom tycker precis som vi att det är helt fel hur vården agerat när det gäller den somatiska biten.
Men ett nytt läkarutlåtande till Fk ska han skriva, så sen är det bara att hoppas på att Fk godkänner ansökan, får jag avslag igen då går jag in i väggen och bryter ihop totalt för jag orkar verkligen inte slåss mot dom mer.
sen tyckte psykiatern att mamma skulle kontakta patientnämnden för att få vägledning (vet att ni oxå sagt det massa gånger, men jag har inte haft den orken).
Sen tyckte han att det inte va någon ide att hänga upp sig på kss när deras intresse ändå är noll, utan det är dags att vidga vyerna och jag förstår ju tanken men det är inte så himla lätt.
Han menade på att man ska inte stirra sig blind på alla dörrar som är stängda utan man ska även se dom som är öppna...
Men som sagt när man lever mitt i detta är det så lätt för alla iblandade att bli hemma blinda och inte tänka alls...
Men vi får se en första mail kontakt med patientnämnden är gjord iaf så nu kan vi bara vänta på att dom ska ringa upp...
Återkommer om det...
Jo sen fråga mamma psykiatern hur länge kroppen kommer att orka, han sa att den orkar rätt mkt och att den har vant sig sakta att leva på detta sätt sen är det tydligenn så att kvinnokroppen orkar betydligt mer än mannens, så än behövde hon inte va orolig att jag inte skulle komma upp på morgonen (hon fasar ju för att jag en natt ska dö i sömnen)
Alltid retar jag någon...
Nu får jag säkert fler kommentarer av folk som inte kan förstå mig.
Och om man aldrig blivit bemött illa av vård personal då är de nog svårt att förstå min situation och mina känslor.
Men jag är fullt medveten om att jag behöver få vård, hjälp så jag kan så småningom börja äta, för på sikt kommer jag annars inte överleva.
Men, det finns ju alltid ett men.... jag har blivit så illa bemött och kränkt av vårdpersonal att jag är skit rädd för att bli behandlad på samma sätt igen, och detta är inget som varit en eller två gånger utan VARJE gång jag talat med eller varit inlagd på sjukhus.
Det är helt sjukt och det är så fel, jag har inte haft kraften att göra anmälningar fast jag velat, och tårarna har runnit av förtvivlan..
Min rädsla för att bli behandlad på samma sätt och inte bli hörd gör mig skit skraj.
Så jag kommer inte åka in till sjukhuset innan jag har en mini pc att ta med mig, min trygghet, mitt sociala nätverk.
Och eftersom det är något som skänker mig trygghet, vetskapen att jag kan skriva, maila, chatta med er och med familjen så är det så det får bli, dessvärre är det en bit kvar från 1210kr till jag har så jag kan köpa en, men vet ni om jag gått hemma i så många år så kan jag gå hemma ett tag till, eller?
Så för mig är det, mini pc = sjukhus.
och ni som inte kan förstå detta behöver inte kommentera.....
Hepp dags att kräkas (drack lite kaffe)
Och om man aldrig blivit bemött illa av vård personal då är de nog svårt att förstå min situation och mina känslor.
Men jag är fullt medveten om att jag behöver få vård, hjälp så jag kan så småningom börja äta, för på sikt kommer jag annars inte överleva.
Men, det finns ju alltid ett men.... jag har blivit så illa bemött och kränkt av vårdpersonal att jag är skit rädd för att bli behandlad på samma sätt igen, och detta är inget som varit en eller två gånger utan VARJE gång jag talat med eller varit inlagd på sjukhus.
Det är helt sjukt och det är så fel, jag har inte haft kraften att göra anmälningar fast jag velat, och tårarna har runnit av förtvivlan..
Min rädsla för att bli behandlad på samma sätt och inte bli hörd gör mig skit skraj.
Så jag kommer inte åka in till sjukhuset innan jag har en mini pc att ta med mig, min trygghet, mitt sociala nätverk.
Och eftersom det är något som skänker mig trygghet, vetskapen att jag kan skriva, maila, chatta med er och med familjen så är det så det får bli, dessvärre är det en bit kvar från 1210kr till jag har så jag kan köpa en, men vet ni om jag gått hemma i så många år så kan jag gå hemma ett tag till, eller?
Så för mig är det, mini pc = sjukhus.
och ni som inte kan förstå detta behöver inte kommentera.....
Hepp dags att kräkas (drack lite kaffe)
Ååå vad roligt detta är, jätte skoj....*morr*
Varför skulle ngt i mitt liv förändras? Nej då här fortsätter allt hända så troget dag efter dag...
Igår när jag lagt mig för att läsa fick jag gå upp 2gg för att kräkas, det fanns tydligen pytte lite ägg kvar =(
Och nu på morgonen efter min frukost som består av en saftisglass, så fick jag kräkas upp den och då visade det sig igen att en pytte liten bit ägg fanns kvar från igår fortfarande!
Är det inte märkligt?
Kirurgerna vill ha det till att det är psykiskt MEN om det nu hade varit det hur är det möjligt för mig att styra så maten stannar kvar?
Det är för mig en gåta.
För hur det än är oavsett hur lång tid det gått, det spelar alltså ingen roll om jag kräks 10min efter mat intag eller om det går 12timmar så är det lika lätt eller svårt att få upp det.
Och jag menar ju det att hos en "normal" alltså en som inte är gbp opererad så efter x antal timmar har ju maten passerat och då finns det ju inget kvar att kräkas, och hos oss opade så ska ju maten passerat så mkt fortare.
Visst jag har inte någon läkar/kirurg utbildning men seriöst det kan ju vem som helst räkna ut att ngt fel är det.
För trångt eller stopp i passagen? Eller är jag dum i huvudet på ngt vis?
För som idag om ni tänker att jag kanske tog sista tuggan 18.30 och idag nu när jag kräktes kom det upp direkt, alltså ca 12.5 timmar senare!!!
Tycker inte att man behöver vara ett geni för att räkna ut att något är riktigt galet, eller?
Så trött på att spy, trött på att ha ont, trött på allt just nu.
Tacka gudarna för mina underbara barn och min underbara familj, utan dom hade jag aldrig klarat detta.
Dom är värda så mkt för allt dom stått ut med och allt dom fått göra för att jag inte längre kan.....
Igår när jag lagt mig för att läsa fick jag gå upp 2gg för att kräkas, det fanns tydligen pytte lite ägg kvar =(
Och nu på morgonen efter min frukost som består av en saftisglass, så fick jag kräkas upp den och då visade det sig igen att en pytte liten bit ägg fanns kvar från igår fortfarande!
Är det inte märkligt?
Kirurgerna vill ha det till att det är psykiskt MEN om det nu hade varit det hur är det möjligt för mig att styra så maten stannar kvar?
Det är för mig en gåta.
För hur det än är oavsett hur lång tid det gått, det spelar alltså ingen roll om jag kräks 10min efter mat intag eller om det går 12timmar så är det lika lätt eller svårt att få upp det.
Och jag menar ju det att hos en "normal" alltså en som inte är gbp opererad så efter x antal timmar har ju maten passerat och då finns det ju inget kvar att kräkas, och hos oss opade så ska ju maten passerat så mkt fortare.
Visst jag har inte någon läkar/kirurg utbildning men seriöst det kan ju vem som helst räkna ut att ngt fel är det.
För trångt eller stopp i passagen? Eller är jag dum i huvudet på ngt vis?
För som idag om ni tänker att jag kanske tog sista tuggan 18.30 och idag nu när jag kräktes kom det upp direkt, alltså ca 12.5 timmar senare!!!
Tycker inte att man behöver vara ett geni för att räkna ut att något är riktigt galet, eller?
Så trött på att spy, trött på att ha ont, trött på allt just nu.
Tacka gudarna för mina underbara barn och min underbara familj, utan dom hade jag aldrig klarat detta.
Dom är värda så mkt för allt dom stått ut med och allt dom fått göra för att jag inte längre kan.....
Hur har din dag varit Linda?
Käpprätt åt HELVETE helt simpelt.
Om jag var less tidigare idag så kan jag ärligt säga att det är sju resor värre just nu....
Allt är bara så fel och så tröttsamt.
Nu ska vi se vad jag försökt äta mer idag...
Familjen fika med semlor och jag vart så sugen så jag åt lite av innhållet = kräktes..
Blev sugen på stekt ägg och bacon så det gjordes till kvällsmat = Kräktes..
Törstig som en tok, drack vatten i omgångar = Kräktes..
Nu har jag druckigt lite dricka och funderar på att ta en isglass eftersom jag är såååå törstig men jag vet ju att det då blir att kräkas, och jag vill inte.
Men det är så jätte tufft att vara så törstig och det enda jag kan tänka på är ett glas kallt vatten gud va gott, så sjukt att man inte ens ska kunna dricka vatten för att släcka törsten.
Va fan det är ju inte ens mänskligt, straffas jag för något tro?
Fast då har jag haft ett fruktansvärt långt straff för det handlar ju inte om ngt år bara utan flera!
Tänk om man kunde trolla, inte uträtta mirakel men trolla så jag kan få dricka lite vatten, äta ngn potatis och ngn köttbulle jag kräver inte mer.
Bara så jag får lite energi, lite "go" att orka slåss mot fk, slåss mot vården och göra dom anmälningar jag tänkt på men inte orkat utföra.
Få orken att vara en mamma och fru och göra alla dom där dagliga sysslorna.
Jag tror dessvärre inte jag kommer bli smärtfri men det går ju behandla på ett annat sätt, så det kan jag ju överleva fast jag har, men detta med maten är ju dessvärre livsviktigt om man ska ha en chans att överleva...
Jaja vi märker vad som händer...
I morgon har jag ett möte vilket jag absolut inte känner för men måste om jag ska ha en möjlighet att få igenom min sjukpenning hos fk, bara att återigen hålla tummarna, kanske min 2års långa kamp mot fk kan få vara över för det knäcker en oxå att få avslag på avslag.... pust...
Ne ni nu ska jag göra natten och krypa i säng med en bra bok...
Nattinatt alla
Om jag var less tidigare idag så kan jag ärligt säga att det är sju resor värre just nu....
Allt är bara så fel och så tröttsamt.
Nu ska vi se vad jag försökt äta mer idag...
Familjen fika med semlor och jag vart så sugen så jag åt lite av innhållet = kräktes..
Blev sugen på stekt ägg och bacon så det gjordes till kvällsmat = Kräktes..
Törstig som en tok, drack vatten i omgångar = Kräktes..
Nu har jag druckigt lite dricka och funderar på att ta en isglass eftersom jag är såååå törstig men jag vet ju att det då blir att kräkas, och jag vill inte.
Men det är så jätte tufft att vara så törstig och det enda jag kan tänka på är ett glas kallt vatten gud va gott, så sjukt att man inte ens ska kunna dricka vatten för att släcka törsten.
Va fan det är ju inte ens mänskligt, straffas jag för något tro?
Fast då har jag haft ett fruktansvärt långt straff för det handlar ju inte om ngt år bara utan flera!
Tänk om man kunde trolla, inte uträtta mirakel men trolla så jag kan få dricka lite vatten, äta ngn potatis och ngn köttbulle jag kräver inte mer.
Bara så jag får lite energi, lite "go" att orka slåss mot fk, slåss mot vården och göra dom anmälningar jag tänkt på men inte orkat utföra.
Få orken att vara en mamma och fru och göra alla dom där dagliga sysslorna.
Jag tror dessvärre inte jag kommer bli smärtfri men det går ju behandla på ett annat sätt, så det kan jag ju överleva fast jag har, men detta med maten är ju dessvärre livsviktigt om man ska ha en chans att överleva...
Jaja vi märker vad som händer...
I morgon har jag ett möte vilket jag absolut inte känner för men måste om jag ska ha en möjlighet att få igenom min sjukpenning hos fk, bara att återigen hålla tummarna, kanske min 2års långa kamp mot fk kan få vara över för det knäcker en oxå att få avslag på avslag.... pust...
Ne ni nu ska jag göra natten och krypa i säng med en bra bok...
Nattinatt alla
Mini pc..
Är ju skit rädd för att skriva ngt här om mini pc då folk vart så upprörda och tyckte det va smaklöst av mig att lägga ut ett konto nr, vilket finns i detta inlägg, kontot alltså http://trasdockanlinda.blogg.se/2012/january/vi-forsoker.html
Fick en fråga hur mkt jag hade fått ihop och om jag va rädd för att berätta det och absolut är jag inte det, bara varsam med att skriva ngt om en rosa mini pc då jag inte orkar ta mer skit just nu eftersom jag blir sämre så tycker jag det är en kamp ändå utan en massa elaka kommentarer.
Jag har fått ihop 1210kr i bidrag till en rosa mini pc, så det är ju en bit kvar men jag håller hoppet levande ändå ;)
Vill återigen tacka alla er som bidragit och även er som kommenterar och kommer med råd och peppande ord, tusen tack <3
Fick en fråga hur mkt jag hade fått ihop och om jag va rädd för att berätta det och absolut är jag inte det, bara varsam med att skriva ngt om en rosa mini pc då jag inte orkar ta mer skit just nu eftersom jag blir sämre så tycker jag det är en kamp ändå utan en massa elaka kommentarer.
Jag har fått ihop 1210kr i bidrag till en rosa mini pc, så det är ju en bit kvar men jag håller hoppet levande ändå ;)
Vill återigen tacka alla er som bidragit och även er som kommenterar och kommer med råd och peppande ord, tusen tack <3
Orättvist =(
Allt är så jävla orättvist =( Vill bara gråta för detta är inte normalt och jag orkar inte så mkt mer.
Fan!! Samma sak varje dag, vilket innebär smärtor och kräkningar och inget hopp om en bättre framtid.
Usch så less jag är på precis precis allt...
Hur eller rättare sagt var ska jag hitta kraften att kämpa vidare?
Inget kul eller bra händer, bara en massa skit hela tiden....
Och den här skit kroppen får ju inte en att orka kämpa, hatar det.
Hatar att inte kunna göra alla "normala" saker, hatar att vara beroende av hjälp.
Hatar att spy, försökte äta mos idag men inte då det vände och kom upp, eller frågan är hur långt det kom ner innan det va dags att kräkas...
Filmjölken och isglassen kom oxå upp idag, varför? Jag blir tokig snart.
Jag vet ju att jag måste få i mig mat så jag provar det ena efter det andra men 9 gånger av 10 så kommer det upp =(
Och om det är flytande dricker jag såååå sakta och pytte pytte lite i varje klung, men det hjälper ju inte =(
Och är det ngt man måste tugga så tuggar jag så mycket det bara går plus lite till och samma sak där pytte pytte lite åt gången men det hjälper inte heller.
Det finns ju inget jag kan försöka med som jag inte redan provat, under åren som gått har jag försökt med ALLT i mat och drick väg, jag har försökt med mini mängder fast oftare men det är precis som om det bara "packas" på och tillslut så kommer det upp fast då allt som jag försökt pytsa i mig under den perioden.
Fan fan fan fan fan.....
När ska allt vända?
Kommer det någonsin bli bra?
jag har haft otur hela mitt liv är det inte dags för något bra?
Finns det någon hjälp där ute? Eller kommer det sluta med att jag dör och sjukvården säger:
Ursäkta vi gjorde ett misstag och det är beklagligt att patienten avled, men det är ju mänskligt att fela!
Önskar så det fanns något hopp, något att se fram emot men inte då...
Jag håller nog på att bli tokig på riktigt och vem fan hade inte blivit det av att leva på det sätt jag lever..
Idag är en riktig skrutt dag, som så många dagar innan... och säkert så många kommande dagar....
Fan!! Samma sak varje dag, vilket innebär smärtor och kräkningar och inget hopp om en bättre framtid.
Usch så less jag är på precis precis allt...
Hur eller rättare sagt var ska jag hitta kraften att kämpa vidare?
Inget kul eller bra händer, bara en massa skit hela tiden....
Och den här skit kroppen får ju inte en att orka kämpa, hatar det.
Hatar att inte kunna göra alla "normala" saker, hatar att vara beroende av hjälp.
Hatar att spy, försökte äta mos idag men inte då det vände och kom upp, eller frågan är hur långt det kom ner innan det va dags att kräkas...
Filmjölken och isglassen kom oxå upp idag, varför? Jag blir tokig snart.
Jag vet ju att jag måste få i mig mat så jag provar det ena efter det andra men 9 gånger av 10 så kommer det upp =(
Och om det är flytande dricker jag såååå sakta och pytte pytte lite i varje klung, men det hjälper ju inte =(
Och är det ngt man måste tugga så tuggar jag så mycket det bara går plus lite till och samma sak där pytte pytte lite åt gången men det hjälper inte heller.
Det finns ju inget jag kan försöka med som jag inte redan provat, under åren som gått har jag försökt med ALLT i mat och drick väg, jag har försökt med mini mängder fast oftare men det är precis som om det bara "packas" på och tillslut så kommer det upp fast då allt som jag försökt pytsa i mig under den perioden.
Fan fan fan fan fan.....
När ska allt vända?
Kommer det någonsin bli bra?
jag har haft otur hela mitt liv är det inte dags för något bra?
Finns det någon hjälp där ute? Eller kommer det sluta med att jag dör och sjukvården säger:
Ursäkta vi gjorde ett misstag och det är beklagligt att patienten avled, men det är ju mänskligt att fela!
Önskar så det fanns något hopp, något att se fram emot men inte då...
Jag håller nog på att bli tokig på riktigt och vem fan hade inte blivit det av att leva på det sätt jag lever..
Idag är en riktig skrutt dag, som så många dagar innan... och säkert så många kommande dagar....
kommentar.... Åsa
Åsa om Kommentar:
Funderar runt detta med datorn !
Hur mycket saknas för att du ska kunna köpa dig en rosa mini pc?
För lite har du väl ändå fått in av Goa blogg läsare ??
Å nej jag tycker absolut inte att det är osmakligt av dig , att våga be om hjälp ! Det kallar jag för mod!
Hoppas innerligt att du får ihop till denna !!
Så ta inte bort konto info ! För från mig kommer det en slant när lönen finns på mitt konto !
Kram
Hej Åsa och tack för dina ord.
Tror att det kommer dröja dock innan jag kan köpa mig min rosa mini pc =/ Men den som väntar på ngt gott ;)
och jag hoppas ju att denna inte ger upp innan men tyvärr verkar den inte vilja vara med så mkt längre till =(
Jag va inne på din blogg och jag ville kommentera, har du tagit bort den funktionen?
Jag kunde inte lämna en kommentar på ngt av dina inlägg.
kram Linda
Vissa saker kan bli så tjatiga...
Har ni tänkt på det att folk kan komma med saker som i nu läget absolut inte spelar någon roll men som ändå tas upp gång på gång.
I mitt fall handlar det om att folk ofta säger att denna operationen va ju inte så bra och det kanske va dumt att jag gjorde den och att jag helt enkelt borde valt ett bättre alternativ typ viktväktarna.
Men va fan, är ni så dumma på riktigt?
Som alla vet har vikten varit en kamp hela mitt liv och givetvis har jag oxå prövat viktväktarna!
Ja det kanske va dumt att jag gjorde den men nu har jag gjort den och det har gått fem år så sluta upprepa samma skit hela tiden.
Jag kan ju inget göra åt det nu utan det är som det är helt enkelt men jag tycker ändå att mitt opererande sjukhus ska ha ett ansvar till mig som deras patient och att det ska ligga i deras intresse att göra mig bättre...
och visst ångrar jag denna piss operation många gånger om, men de hjälper ju inte mig att få tillbaka ett liv och jag kommer heller aldrig få tillbaka alla dom åren jag förlorat.
Det jobbiga är ju att tiden går, dagar, veckor, månader och år men jag står kvar på samma ställe än utan hjälp och det känns inte som om jag kommer stöta på en läkare som är villig att ta reda på var felet är och hjälpa mig att så gott det går att åtgärda...
Ne ni livet är bra skit, ofta iaf..
Nu ska jag hoppa i sängen och hoppas på att jag är feber fri i morgon...
nattinatt <3
I mitt fall handlar det om att folk ofta säger att denna operationen va ju inte så bra och det kanske va dumt att jag gjorde den och att jag helt enkelt borde valt ett bättre alternativ typ viktväktarna.
Men va fan, är ni så dumma på riktigt?
Som alla vet har vikten varit en kamp hela mitt liv och givetvis har jag oxå prövat viktväktarna!
Ja det kanske va dumt att jag gjorde den men nu har jag gjort den och det har gått fem år så sluta upprepa samma skit hela tiden.
Jag kan ju inget göra åt det nu utan det är som det är helt enkelt men jag tycker ändå att mitt opererande sjukhus ska ha ett ansvar till mig som deras patient och att det ska ligga i deras intresse att göra mig bättre...
och visst ångrar jag denna piss operation många gånger om, men de hjälper ju inte mig att få tillbaka ett liv och jag kommer heller aldrig få tillbaka alla dom åren jag förlorat.
Det jobbiga är ju att tiden går, dagar, veckor, månader och år men jag står kvar på samma ställe än utan hjälp och det känns inte som om jag kommer stöta på en läkare som är villig att ta reda på var felet är och hjälpa mig att så gott det går att åtgärda...
Ne ni livet är bra skit, ofta iaf..
Nu ska jag hoppa i sängen och hoppas på att jag är feber fri i morgon...
nattinatt <3
Skit liv...
Idag har jag inte kräkts lika mkt som igår så återigen kan jag äta isglassar.
Men jag har feber idag, och jag som varit så matt och orkeslös innan är det ännu mera nu...
Fan vad jag blir less...
Återkommer när jag piggnat på mig
Men jag har feber idag, och jag som varit så matt och orkeslös innan är det ännu mera nu...
Fan vad jag blir less...
Återkommer när jag piggnat på mig
Hoppas hoppas hoppas det bara varit en tillfällighet...........
Nej nej nej det händer bara inte, och efter varje gång under dagen har jag försökt hitta en ursäkt till problemet.
Mitt inre skriker av förtvivlan..
Jag har spytt denna dag så ni anar inte, jag är helt färdig och nej det är inte magsjuka =(
Jag har inte ens fått behålla min kära isglass eller kaffet, fan ni kan ju då bara ana hur panikslagen jag känner mig.
Trodde inte det va möjligt att livet kunde bli lite värre men idag har jag nog nått botten.
Kan inte ngt annat än hoppas på att jag vaknar i morgon och att jag då kan dricka lite av mitt kaffe och äta en isglass utan att kräkas.
Vet inte längre var jag ska ta vägen, har ingen att prata med som kan förstå mig heller.
Och ja jag vet att jag behöver dropp, jag vet att jag behöver bli inlagd någonstans.
Men för 14dagar sedan va jag berädd att åka in till KSS för att bli inlagd, även fast jag inte hade ngn blogg dator att ta med mig, men enligt sjukhuset så verkade det vara meningslöst för mig att åka dit för jag hade säkert blivit hem skickad igen.
Och nu är det så att efter jag va med i tidningarna, expressen och gt så vägrar jag åka någonstans innan jag fixat en dator, JA JAG TJATAR OM EN MINI PC, det är en trygghets grej för mig och ni som absolut inte kan förstå mig behöver INTE lämna ngn kommentar.. Jag vet verkligen inte hur jag ska få fram dom pengarna heller, det känns som om tiden är knapp och att jag fortast möjligast behöver lösa detta.
Dessvärre får vi inte köpa ngt på avbet heller och ngt lån får vi inte...
Men det är kul att leva i detta land utan pengar och utan sjukhusvård... jippi.
Men jag kämpar på till slut lär fk ge mig min sjukpenning helt enkelt, men det är jobbigt att slåss mot dom när man inte har någon energi.
Nu är tårarna återigen på väg, fan vad allt ska vara hopplöst hela tiden, jag är bara en människa och jag vet verkligen inte hur länge till jag orkar innan jag bryter ihop totalt...
Mitt inre skriker av förtvivlan..
Jag har spytt denna dag så ni anar inte, jag är helt färdig och nej det är inte magsjuka =(
Jag har inte ens fått behålla min kära isglass eller kaffet, fan ni kan ju då bara ana hur panikslagen jag känner mig.
Trodde inte det va möjligt att livet kunde bli lite värre men idag har jag nog nått botten.
Kan inte ngt annat än hoppas på att jag vaknar i morgon och att jag då kan dricka lite av mitt kaffe och äta en isglass utan att kräkas.
Vet inte längre var jag ska ta vägen, har ingen att prata med som kan förstå mig heller.
Och ja jag vet att jag behöver dropp, jag vet att jag behöver bli inlagd någonstans.
Men för 14dagar sedan va jag berädd att åka in till KSS för att bli inlagd, även fast jag inte hade ngn blogg dator att ta med mig, men enligt sjukhuset så verkade det vara meningslöst för mig att åka dit för jag hade säkert blivit hem skickad igen.
Och nu är det så att efter jag va med i tidningarna, expressen och gt så vägrar jag åka någonstans innan jag fixat en dator, JA JAG TJATAR OM EN MINI PC, det är en trygghets grej för mig och ni som absolut inte kan förstå mig behöver INTE lämna ngn kommentar.. Jag vet verkligen inte hur jag ska få fram dom pengarna heller, det känns som om tiden är knapp och att jag fortast möjligast behöver lösa detta.
Dessvärre får vi inte köpa ngt på avbet heller och ngt lån får vi inte...
Men det är kul att leva i detta land utan pengar och utan sjukhusvård... jippi.
Men jag kämpar på till slut lär fk ge mig min sjukpenning helt enkelt, men det är jobbigt att slåss mot dom när man inte har någon energi.
Nu är tårarna återigen på väg, fan vad allt ska vara hopplöst hela tiden, jag är bara en människa och jag vet verkligen inte hur länge till jag orkar innan jag bryter ihop totalt...
Söndags planer..
Vad ska ni hitta på en dag som denna?
Jag ska städa lite sen baka semlor.
Men först tänker jag faktiskt ta och färga mitt hår återkommer med kort =)
Ha en bra dag där ute..
Och så här blev resultatet av hårfärgningen =P
Nu ska jag baka dom släta bullarna till semlorna =) fan vad jag är duktig idag ;)
Har tagit en paus från mig själv och låtsas vara den jag igentligen är... Mamma/fru Linda.
Det vart ett gäng mini semlor med rosa grädde och med grön grädde =P
Som vanligt kan jag ju varken äta eller ens provsmaka, men min make tyckte om det iaf =)
Hoppas mamma gillar det oxå då hon kommer.
Gjorde även en semlelängd, i stället för tårta som jag tänkte familjen kunde fika med i morgon.
Lite skoj att ha fått lite gjort idag, det känns lite "normalt" då...
Jag ska städa lite sen baka semlor.
Men först tänker jag faktiskt ta och färga mitt hår återkommer med kort =)
Ha en bra dag där ute..
Och så här blev resultatet av hårfärgningen =P
Nu ska jag baka dom släta bullarna till semlorna =) fan vad jag är duktig idag ;)
Har tagit en paus från mig själv och låtsas vara den jag igentligen är... Mamma/fru Linda.
Det vart ett gäng mini semlor med rosa grädde och med grön grädde =P
Som vanligt kan jag ju varken äta eller ens provsmaka, men min make tyckte om det iaf =)
Hoppas mamma gillar det oxå då hon kommer.
Gjorde även en semlelängd, i stället för tårta som jag tänkte familjen kunde fika med i morgon.
Lite skoj att ha fått lite gjort idag, det känns lite "normalt" då...
Bloggar
Det finns ju ett gäng bloggar jag följer, men kan ärligt säga att jag blir så chockad över vad människor skriver i kommentarer i de olika bloggarna, elakheterna verkar hagla in.
Om man ändå bara ska vara elak kan man då inte skita i att lämna en kommentar?
Och vad får vuxna mäniskor ut av att vara rätt igenom elaka mot andra, något jag verkligen inte kan förstå mig på.
Fast jag förstår heller inte varför man väljer att följa en blogg när man inte tycker om personen som skriver och när man ändå bara tycker att det personen skriver är skitsnack.
Nej det övergår mitt förstånd.
Jag vet ju att några som följer min blogg är såna som inte tycker om mig för fem öre, jag får ju loggar med ip adresserna på alla som besöker min blogg per dygn, och vissa av läsarna bor ju här i tibro och vad vi tycker om varann är väldigt ömsesidigt och jag antar att anledningen till att just dom följer min blogg är ju för att ha något att skvallra om och sen är det ju för att gotta sig ju sämre jag mår. suck, men såna mäniskor finns det desvärre överallt.
Men dom jag först och främst tänker på som bor här i tibro går ju även runt och tycker sååååå synd om min make, min mamma och mina barn, men att jag kan ha det som jag har det det gör uppenbarligen inget.
Ojojoj en vacker dag tänker jag skriva om er och allt ont ni gjort, men den dagen är inte idag och inte heller i morgon men den kommer det garanterar jag er.
Men iaf dom bloggarna jag följer vissa är ju mer "kända" och shit vad skit dom får i sina kommentarer, folk kan vara upprörda över smink eller vad ngn har på sig, förstår verkligen inte hur man orkar och varför man väljer att fortsätta följa den bloggen om man bara stör sig ändå...
måste ju finnas bättre saker att lägga energin på lr?
Men man ska ju inte förstå sig på allt heller...
Jag är nog rätt skonad ändå....
Om man ändå bara ska vara elak kan man då inte skita i att lämna en kommentar?
Och vad får vuxna mäniskor ut av att vara rätt igenom elaka mot andra, något jag verkligen inte kan förstå mig på.
Fast jag förstår heller inte varför man väljer att följa en blogg när man inte tycker om personen som skriver och när man ändå bara tycker att det personen skriver är skitsnack.
Nej det övergår mitt förstånd.
Jag vet ju att några som följer min blogg är såna som inte tycker om mig för fem öre, jag får ju loggar med ip adresserna på alla som besöker min blogg per dygn, och vissa av läsarna bor ju här i tibro och vad vi tycker om varann är väldigt ömsesidigt och jag antar att anledningen till att just dom följer min blogg är ju för att ha något att skvallra om och sen är det ju för att gotta sig ju sämre jag mår. suck, men såna mäniskor finns det desvärre överallt.
Men dom jag först och främst tänker på som bor här i tibro går ju även runt och tycker sååååå synd om min make, min mamma och mina barn, men att jag kan ha det som jag har det det gör uppenbarligen inget.
Ojojoj en vacker dag tänker jag skriva om er och allt ont ni gjort, men den dagen är inte idag och inte heller i morgon men den kommer det garanterar jag er.
Men iaf dom bloggarna jag följer vissa är ju mer "kända" och shit vad skit dom får i sina kommentarer, folk kan vara upprörda över smink eller vad ngn har på sig, förstår verkligen inte hur man orkar och varför man väljer att fortsätta följa den bloggen om man bara stör sig ändå...
måste ju finnas bättre saker att lägga energin på lr?
Men man ska ju inte förstå sig på allt heller...
Jag är nog rätt skonad ändå....
Igår va det jobbigt...
Tolka nu inte detta inlägg fel, för hur det än är så har jag aldrig missunnat min familj att äta och även fast jag inte kan så har det inte varit jobbigt att dom äter men igår höll jag nog på att bryta ihop...
Jag va riktigt hungrig och hade sjukt ont på kvällen och som lördagsmys skulle familjen äta hamburgare med bröd och pommes till...
Det lukta såååå gott och det såg så underbart gott ut på deras tallrikar, just då tyckte jag synd om mig själv och tårarna va så nära, det kändes som om jag skulle bli tokig.
Det är första gången jag tycker det är så jobbigt när dom äter och jag inte kan, det såg gott ut och det lukta gott, tyckte det lät så när dom tugga att jag bestämde mig för att gå och lägga mig i stället.
Jag hoppas det va en engångs grej, för det va så tufft att känna så.
Jag brukar ju aldrig ha problem med det jag lagar ju mat till familjen, bakar bröd och bullar m.m men sånt har jag ju aldrig tyckt varit jobbigt att göra för dom, nej det va nog bara en knäpp jag fick ;)
Funderar på att baka semlor idag bara för det ;)
Jag va riktigt hungrig och hade sjukt ont på kvällen och som lördagsmys skulle familjen äta hamburgare med bröd och pommes till...
Det lukta såååå gott och det såg så underbart gott ut på deras tallrikar, just då tyckte jag synd om mig själv och tårarna va så nära, det kändes som om jag skulle bli tokig.
Det är första gången jag tycker det är så jobbigt när dom äter och jag inte kan, det såg gott ut och det lukta gott, tyckte det lät så när dom tugga att jag bestämde mig för att gå och lägga mig i stället.
Jag hoppas det va en engångs grej, för det va så tufft att känna så.
Jag brukar ju aldrig ha problem med det jag lagar ju mat till familjen, bakar bröd och bullar m.m men sånt har jag ju aldrig tyckt varit jobbigt att göra för dom, nej det va nog bara en knäpp jag fick ;)
Funderar på att baka semlor idag bara för det ;)
En liten sak till...
Ofta fått frågan att eftersom jag kan äta isglass så borde jag ju kunna frysa in annat och äta på samma sätt.
Dessvärre är det inte så enkelt.
Den enda isglassen jag kan äta är sån där saftis som man fryser in själva och sen klipper man av ena ändan, dom heter swipper.
Ingen annan isglass funkar, och av swipper glassen kanske ja kräks 3 av 10 gånger bara =)
Näringsdryck i olika former kommer upp så det hjälper inte att de är flytande heller.
Jag har en psykolog kontakt och jag bad henne göra utvärderingar ang ätstörning av olika form så det gjorde hon och tyvärr uppfyllde jag inte en enda av dom kriterierna så då börja jag lipa för det, hon undra då varför jag grät och jag sa att om jag hade haft en ätstörning då hade jag fått hjälp nu står jag här ensam utan hopp....
Så nope ingen anorexia här.....
Dessvärre är det inte så enkelt.
Den enda isglassen jag kan äta är sån där saftis som man fryser in själva och sen klipper man av ena ändan, dom heter swipper.
Ingen annan isglass funkar, och av swipper glassen kanske ja kräks 3 av 10 gånger bara =)
Näringsdryck i olika former kommer upp så det hjälper inte att de är flytande heller.
Jag har en psykolog kontakt och jag bad henne göra utvärderingar ang ätstörning av olika form så det gjorde hon och tyvärr uppfyllde jag inte en enda av dom kriterierna så då börja jag lipa för det, hon undra då varför jag grät och jag sa att om jag hade haft en ätstörning då hade jag fått hjälp nu står jag här ensam utan hopp....
Så nope ingen anorexia här.....
Hur kunde det bli så här?
Ibland stannar jag upp och tänker till och jag känner hur tårarna börjar sakta rinna ner för min kind.
Hur kunde det bli så här, hur kunde mitt liv förvandlas till ett rent helvete?
Och vad är det som gör att just jag blivit drabbad och varför vill inte dom opererande kirurgerna åtgärda det som någonstans under min resa trasats sönder inuti min kropp?
Köper du en ny dator och den går sönder efter ett halv år så får du byta in den, har vi inga som helst garantier på våra kroppar?
Är inte våra sjukhus tvingade att behandla personer som är "trasiga" innuti?
Jag hade haft ett värdigare liv om jag varit en hund, för en veterinär hade aldrig låtit en hund lida på detta sätt utan dom hade gjort allt i sin makt för att få hunden att må bra och om dom inte lyckats med det då hade hunden fått somna in, oavsett om man hade varit en pryl eller ett djur så hade livet varit värdigare än vad mitt liv uppenbarligen är.
Och om jag hade varit någon känd person som ofta sågs i media, sångerska, skådis, reporter ja då hade jag aldrig behövt lida så länge som jag gjort för då hade alla kastat sig över mig och erbjudit mig just deras hjälp för det hade inneburit bra "reklam" för just det sjukhus.
Men jag är ingen, en nolla, en tre barns mamma som bor i skrutt Tibro, så då får jag ingen hjälp.
Ingen verkar heller bry sig att mina barn kommer förlora sin mamma, nej för bara jag dör så slipper dom den där jobbiga patienten som dom inte ens har tid att prata med i telefon eller ordna ett möte, nej om dom inte ser eller hör mig då finns jag inte och på så vis är problemet borta...
Jag vet att det inte hjälper att gråta men shit jag gråter säkert miljoner tårar per dygn =( Och jag är så ledsen, knäckt, besviken, arg, bitter..
Jag håller på att förlora greppet, orken att fortsätta...
Jag står och stampar på samma ställe dagar går, veckor, månader, år och hjälpen finns tydligen inte till mig.
Fast även fast jag kräkts i så många år så är det faktiskt det sista året som varit det värsta och innan den sista operationen kunde jag aldrig ana att det kunde bli sju resor värre!
Men det fick jag ju bittert uppleva och upplever än...
innan den open kräktes jag oxå men absolut inte så mkt som efter den.
Då kunde jag äta potatis både kokt och mos, sallad gurka majs, färs, popcorn ja det fanns en del som fungerade och det kunde gå en dag utan att jag kräktes oxå...
I mars/april förra året gjordes ju operationen om så man kunde säga att jag var ny gbp opererad då vägde jag 76-78kg.
Men efter den operationen började jag ju få dessa sjuka helvetes smärtorna, då hade jag oxynorm/oxycontion som smärtlindring men tog det så sällan jag bara kunde pga att dom fick mig mer illa mående och jag kunde även kräkas av dom vilket jag i största mån ville slippa.
Sist jag vägde mig stanna vågen på 51kg, jag tar spasmofen injektioner dagligen för att klara av att andas och bara för att kunna stå upp, om jag ska låta kroppen vila från injektionerna innebär det att jag får ligga i fosterställning med tårarna som rinner.
Jag kan inte längre äta det där lilla som ofta fungerade förr så som potatis, popcorn, sallad och färs, inte smörgåsrån heller längre =(
Ibland försöker jag med ngt för att jag är hungrig och vill ju kunna äta, behöver äta för att orka och för att överleva, men jag får då kräkas nu mer är det så sällan jag kan äta utan att kräkas innan mars/april förra året så kanske jag kräktes 4gånger av 10 men nu är det 9gånger av tio =(
Hela den här historien är en ren soppa och som jag sagt tidigare:
Utan hjälp svälter jag till döds!!!!
Hur kunde det bli så här, hur kunde mitt liv förvandlas till ett rent helvete?
Och vad är det som gör att just jag blivit drabbad och varför vill inte dom opererande kirurgerna åtgärda det som någonstans under min resa trasats sönder inuti min kropp?
Köper du en ny dator och den går sönder efter ett halv år så får du byta in den, har vi inga som helst garantier på våra kroppar?
Är inte våra sjukhus tvingade att behandla personer som är "trasiga" innuti?
Jag hade haft ett värdigare liv om jag varit en hund, för en veterinär hade aldrig låtit en hund lida på detta sätt utan dom hade gjort allt i sin makt för att få hunden att må bra och om dom inte lyckats med det då hade hunden fått somna in, oavsett om man hade varit en pryl eller ett djur så hade livet varit värdigare än vad mitt liv uppenbarligen är.
Och om jag hade varit någon känd person som ofta sågs i media, sångerska, skådis, reporter ja då hade jag aldrig behövt lida så länge som jag gjort för då hade alla kastat sig över mig och erbjudit mig just deras hjälp för det hade inneburit bra "reklam" för just det sjukhus.
Men jag är ingen, en nolla, en tre barns mamma som bor i skrutt Tibro, så då får jag ingen hjälp.
Ingen verkar heller bry sig att mina barn kommer förlora sin mamma, nej för bara jag dör så slipper dom den där jobbiga patienten som dom inte ens har tid att prata med i telefon eller ordna ett möte, nej om dom inte ser eller hör mig då finns jag inte och på så vis är problemet borta...
Jag vet att det inte hjälper att gråta men shit jag gråter säkert miljoner tårar per dygn =( Och jag är så ledsen, knäckt, besviken, arg, bitter..
Jag håller på att förlora greppet, orken att fortsätta...
Jag står och stampar på samma ställe dagar går, veckor, månader, år och hjälpen finns tydligen inte till mig.
Fast även fast jag kräkts i så många år så är det faktiskt det sista året som varit det värsta och innan den sista operationen kunde jag aldrig ana att det kunde bli sju resor värre!
Men det fick jag ju bittert uppleva och upplever än...
innan den open kräktes jag oxå men absolut inte så mkt som efter den.
Då kunde jag äta potatis både kokt och mos, sallad gurka majs, färs, popcorn ja det fanns en del som fungerade och det kunde gå en dag utan att jag kräktes oxå...
I mars/april förra året gjordes ju operationen om så man kunde säga att jag var ny gbp opererad då vägde jag 76-78kg.
Men efter den operationen började jag ju få dessa sjuka helvetes smärtorna, då hade jag oxynorm/oxycontion som smärtlindring men tog det så sällan jag bara kunde pga att dom fick mig mer illa mående och jag kunde även kräkas av dom vilket jag i största mån ville slippa.
Sist jag vägde mig stanna vågen på 51kg, jag tar spasmofen injektioner dagligen för att klara av att andas och bara för att kunna stå upp, om jag ska låta kroppen vila från injektionerna innebär det att jag får ligga i fosterställning med tårarna som rinner.
Jag kan inte längre äta det där lilla som ofta fungerade förr så som potatis, popcorn, sallad och färs, inte smörgåsrån heller längre =(
Ibland försöker jag med ngt för att jag är hungrig och vill ju kunna äta, behöver äta för att orka och för att överleva, men jag får då kräkas nu mer är det så sällan jag kan äta utan att kräkas innan mars/april förra året så kanske jag kräktes 4gånger av 10 men nu är det 9gånger av tio =(
Hela den här historien är en ren soppa och som jag sagt tidigare:
Utan hjälp svälter jag till döds!!!!
Kommentar
Jenny om Min Fredag...:
Shit vad du tjatar om den där datorn, det är nästan som att du kräver pengar av dina bloggläsare. Väldigt märklig taktik med hot och offermentalitet. Ni menar jag inte att det inte är synd om dig för det är det. Men det där med datorn har gått lite överstyr.
Hoppas du får hjälp snart, ja med din hälsa förstås/ j
Men shit varför bryr du dig då? Eftersom det är min blogg får jag ju tjata om vad jag vill eller hur!?
Jag vill verkligen ha en mini pc och är i sjukt behov av en och om jag vill upprepa det hundra gånger lär jag ju få göra det och hur i helvete skulle jag kunna kräva ngr pengar från någon läsare, allt är frivilligt eller hur.
Du verkar ju störa dig på så mkt i min blogg så man kan ju undra varför du valt att fortsätta läsa den?
Ylva :
Jenny, var glad att det inte är du som behöver be om hjälp på det sättet Linda måste eftersom försäkringskassan dragit in hennes ersättning.
Jag har inte levt det liv Linda lever så jag passar mig väldigt noga med att tycka någonting om vad som skulle vara henne till hjälp. Hade jag haft pengar hade jag köpt en till henne.
Man måste få önska lite lyx även om man är på botten. Sen tror jag iofs inte att datorn är en lyx för Linda utan en överlvnadshjälp.
Ylva:
Tack för dina ord.
Jag fick mkt skit från många som menade att det va smaklöst och enbart tiggeri när jag la ut kontonr i hopp om att kunna köpa en blogg dator eftersom denna snart inte fungerar mer.
Men jag har nu tagit bort sådant jag skrivit om att jag är i ett stort behov av en dator för folk verkar inte förstå.
Funderar på eftersom denna dator hänger på en skör tråd och snart kommer man inte kunna få liv i den, jag drömde ju kanske genom bloggen att jag skulle kunna få ihop till en dator men så va inte fallet så frågan är om jag ska kanske lägga ner bloggande?
En ny blogg dator handlar inte om lyx för mig precis som du skriver det är en överlevnadshjälp för mig, idag är en sån där dag då tårarna bara rinner och allt är så hopplöst.
Men tack för din förståelse Ylva <3
Då va det lördag igen....
Som jag skrev i går så funderade jag på att äta lite gurkstavar och dipp, vilket jag gjorde.
Jag och maken kollade på film och hade det mysigt, barnen somnade tidigt, sonen är ju fortfarande sjuk.
Jag va så mallig för det kändes som om det gick så bra att äta gurka, gud va lycklig jag va över det tills jag går och lägger mig och känner att det inte alls fungerar..
Går till toa och mina gurkor kom upp =( fan.... så då lipa jag lite igen.... hopplöst verkligen.
För var dag som går blir jag mer orolig för hur jag mår och ibland försöker jag att inte tänka på hur det är för det bryter ner mig psykiskt, vilket är tufft.
Det som oxå är väldigt jobbigt är smärtorna jag har i mage/tarm områdena, jag svullnar ju så sjukt mkt och det värker som fan, och det är knappt så man kan nudda magen då för jag blir så öm...
Undrar återigen om det har med bråcket och nätet att göra? Kan det gå upp?
Man hade behövt utbilda sig till läkare så man kunde ta hand om sig själv och veta vad allt beror på, för dom som är utbildade verkar ju inte alls vilja hjälpa...
Har börjat med omeprasol igen, en tablett om dagen, funderar på du som opererade dig för 13de gången du skrev att du åt maxdos omeprasol vad är maxdos på omeprasolen?
Kan ju hoppas det ska lindra lite...
Men jag har så svårt att svälja tabletter, men kämpar på.
Har även börjat försöka få i mig lite järn tabletter + mitt val kvinna, men de är inte alltid det får stanna kvar utan jag kräks upp det och det finns inge vidrigare än att spy tabletter det smakar verkligen apskit...
Ne nu är det dags att ta tag i lite sysslor....
Ha en mysig lördag där ute....
Jag och maken kollade på film och hade det mysigt, barnen somnade tidigt, sonen är ju fortfarande sjuk.
Jag va så mallig för det kändes som om det gick så bra att äta gurka, gud va lycklig jag va över det tills jag går och lägger mig och känner att det inte alls fungerar..
Går till toa och mina gurkor kom upp =( fan.... så då lipa jag lite igen.... hopplöst verkligen.
För var dag som går blir jag mer orolig för hur jag mår och ibland försöker jag att inte tänka på hur det är för det bryter ner mig psykiskt, vilket är tufft.
Det som oxå är väldigt jobbigt är smärtorna jag har i mage/tarm områdena, jag svullnar ju så sjukt mkt och det värker som fan, och det är knappt så man kan nudda magen då för jag blir så öm...
Undrar återigen om det har med bråcket och nätet att göra? Kan det gå upp?
Man hade behövt utbilda sig till läkare så man kunde ta hand om sig själv och veta vad allt beror på, för dom som är utbildade verkar ju inte alls vilja hjälpa...
Har börjat med omeprasol igen, en tablett om dagen, funderar på du som opererade dig för 13de gången du skrev att du åt maxdos omeprasol vad är maxdos på omeprasolen?
Kan ju hoppas det ska lindra lite...
Men jag har så svårt att svälja tabletter, men kämpar på.
Har även börjat försöka få i mig lite järn tabletter + mitt val kvinna, men de är inte alltid det får stanna kvar utan jag kräks upp det och det finns inge vidrigare än att spy tabletter det smakar verkligen apskit...
Ne nu är det dags att ta tag i lite sysslor....
Ha en mysig lördag där ute....
Min Fredag...
Fredagar här innebär ju i regel att min mamma åker hem till sig för att få vara i fred och andas ut, och vi tar det mest lugnt och det kanske blir att man kollar på ngn film.
Vanliga mäniskor äter väl ngt gott och det gör ju min familj oxå, men inte jag förstås =(
Jag hatar att jag inte tänker mig för i bland utan stoppar saker i munnen, idag gjorde jag det igen..
Första gången så tog jag tre nötter, mandlar och som vi alla vet gick ju det inte så bra utan jag kräktes.
Sen sköljde jag sallad till kaninen och återigen tänkte jag mig inte för utan stoppade en bit sallad i munnen, och givetvis kräktes jag =(
Själva kräkningen är inte jobbig så för hur konstigt det än låter för det gör det så när jag går in på toa och böjer mig över toa stolen så behöver jag bara gapa så kommer det (om jag inte gett mig på färskt bröd tex det kan vara lite svårare) det låter som en lögn vilket jag tycker men seriöst så behöver jag bara vara framåt lutad så kommer det =( inga kväljningar eller ulkningar, jag behöver inte köra fingrarna i halsen heller.
Och om jag hade hört detta från en annan person hade jag nog tvivlat på hur sant det verkligen va så jag har visat både min mamma och min syster när jag kräks och båda blev så chockade.
Och det är som i en film typ exorcisten, men bara för att jag har lätt för just kräkningen innebär inte det att jag tycker det är okej för det tycker jag inte och i regel efter varje gång rinner tårarna av hopplöshet och jag känner mig som ett vrak....
Jag har inte vågat äta några smörgåsrån idag för jag vill inte kräkas stup i ett och min hals svider som fan, den behöver nog "läka" lite så jag ska försöka komma ihåg att inte stoppa ngt så i munnen, men det är samtidigt svårt, jag är ju hungrig.
Till fredags myset blir det grönsaks stavar och dipp, MUMS!!
Men jag vet inte om jag ska våga pröva? =/
Morötter är ingen ide men kanske att jag vågar med lite lite gurka, måste fundera lite på det om det verkligen är värt att kräkas för?
Har återigen bakat bröd åt familjen, igår baka jag aningen grovare bröd till mamma och syrran och idag vert det ljust bröd som barnen och maken gillar, jag önskar så jag någon gång kunde få njuta av nybakat bröd som är varmt med ost på.... shit vet inte hur länge sedan det va... suck.
Min kropp lever ett eget liv och magen har blivit sämre =( så jag kan själv känna att jag blir rädd och tänk om jag blir ännu sämre vad gör jag då?
Jag svullnar oftare nu, tycker det är flera gg om dagen då det säger "poff" det går så fort och jag ser gravid ut, min stora tjej fråga sist hon va här : men mamma är du med barn? haha jag måste skratta åt det för jag blir rädd och då är det bättre att skratta.
Vet inte hur jag hade överlevt om jag inte hade haft min smärtlindring för så ont jag har i denna stackars mage är inte mänskligt och att ingen verkar vilja hjälpa är mer än sjukt.
Trodde man valde ett arbete inom vården för att man ville HJÄLPA mäniskor, men så verkar inte fallet med dom jag varit i kontakt med utan dom har nog valt yrke efter pengar eller att deras föräldrar tvingat dom.
Tyvärr hamnar personer i kläm då, som jag tex...
Och jag kommer säkert dö innan någon bryr sig, jag svälter ihjäl och man kan ju undra vilket organ som tar mest stryk av detta och vilket som kommer lägga av först?
Så igentligen av detta pladder inlägg blev man inte klokare...
Men summan av dagen är:
Ingen hjälp!
Elaka kommentarer och påståenden!
Hunger, kräkningar och tårar!
Shit va roligt allt känns, det förstår ni va?
Nu ska jag ta mitt beniga arsle och gå upp och kura ihop mig bredvid min make i soffan och kolla på någon film.
Hoppas ni haft en betydligt bättre dag än mig.
Massa Fredagsmys Kramar från den trasiga dockan......
Vanliga mäniskor äter väl ngt gott och det gör ju min familj oxå, men inte jag förstås =(
Jag hatar att jag inte tänker mig för i bland utan stoppar saker i munnen, idag gjorde jag det igen..
Första gången så tog jag tre nötter, mandlar och som vi alla vet gick ju det inte så bra utan jag kräktes.
Sen sköljde jag sallad till kaninen och återigen tänkte jag mig inte för utan stoppade en bit sallad i munnen, och givetvis kräktes jag =(
Själva kräkningen är inte jobbig så för hur konstigt det än låter för det gör det så när jag går in på toa och böjer mig över toa stolen så behöver jag bara gapa så kommer det (om jag inte gett mig på färskt bröd tex det kan vara lite svårare) det låter som en lögn vilket jag tycker men seriöst så behöver jag bara vara framåt lutad så kommer det =( inga kväljningar eller ulkningar, jag behöver inte köra fingrarna i halsen heller.
Och om jag hade hört detta från en annan person hade jag nog tvivlat på hur sant det verkligen va så jag har visat både min mamma och min syster när jag kräks och båda blev så chockade.
Och det är som i en film typ exorcisten, men bara för att jag har lätt för just kräkningen innebär inte det att jag tycker det är okej för det tycker jag inte och i regel efter varje gång rinner tårarna av hopplöshet och jag känner mig som ett vrak....
Jag har inte vågat äta några smörgåsrån idag för jag vill inte kräkas stup i ett och min hals svider som fan, den behöver nog "läka" lite så jag ska försöka komma ihåg att inte stoppa ngt så i munnen, men det är samtidigt svårt, jag är ju hungrig.
Till fredags myset blir det grönsaks stavar och dipp, MUMS!!
Men jag vet inte om jag ska våga pröva? =/
Morötter är ingen ide men kanske att jag vågar med lite lite gurka, måste fundera lite på det om det verkligen är värt att kräkas för?
Har återigen bakat bröd åt familjen, igår baka jag aningen grovare bröd till mamma och syrran och idag vert det ljust bröd som barnen och maken gillar, jag önskar så jag någon gång kunde få njuta av nybakat bröd som är varmt med ost på.... shit vet inte hur länge sedan det va... suck.
Min kropp lever ett eget liv och magen har blivit sämre =( så jag kan själv känna att jag blir rädd och tänk om jag blir ännu sämre vad gör jag då?
Jag svullnar oftare nu, tycker det är flera gg om dagen då det säger "poff" det går så fort och jag ser gravid ut, min stora tjej fråga sist hon va här : men mamma är du med barn? haha jag måste skratta åt det för jag blir rädd och då är det bättre att skratta.
Vet inte hur jag hade överlevt om jag inte hade haft min smärtlindring för så ont jag har i denna stackars mage är inte mänskligt och att ingen verkar vilja hjälpa är mer än sjukt.
Trodde man valde ett arbete inom vården för att man ville HJÄLPA mäniskor, men så verkar inte fallet med dom jag varit i kontakt med utan dom har nog valt yrke efter pengar eller att deras föräldrar tvingat dom.
Tyvärr hamnar personer i kläm då, som jag tex...
Och jag kommer säkert dö innan någon bryr sig, jag svälter ihjäl och man kan ju undra vilket organ som tar mest stryk av detta och vilket som kommer lägga av först?
Så igentligen av detta pladder inlägg blev man inte klokare...
Men summan av dagen är:
Ingen hjälp!
Elaka kommentarer och påståenden!
Hunger, kräkningar och tårar!
Shit va roligt allt känns, det förstår ni va?
Nu ska jag ta mitt beniga arsle och gå upp och kura ihop mig bredvid min make i soffan och kolla på någon film.
Hoppas ni haft en betydligt bättre dag än mig.
Massa Fredagsmys Kramar från den trasiga dockan......
Frivilligt!!!
Återigen så är det inget läs tvång på min blogg utan tycker man bara illa om det jag skriver eller gör förstår jag inte varför man väljer att läsa den dag efter dag, jag förstår inte så ni kan ju gärna förklara varför?
Jag är så trött på att få skit dag efter dag...
Antingen så störs man på det jag skriver om hur vården har bemött mig...
Eller så får jag skit för att jag valde operationen och då ska man inte gnälla...
Och detta med min ångest och socialaproblematik verkar ju en viss grupp tydligen veta mer hur jag själv mår än vad jag vet, just det enligt samma grupp skulle det va ren skitsnack, visst ni vet tydligen bättre än mig...
Och att jag kräks 1-10gg per dag stämde ju heller inte för så kunde inte en enda människa leva, så enligt den gruppen mäniskor är varje ord jag skriver skitsnack och påhittat...
Jag inte förstå hur mycket jag än försöker och varför i hela fridens namn skulle jag hitta på?
För vem vill hitta på att man svälter ihjäl, att utan hjälp kommer jag att dö, mina barn mister sin mamma och min make sin fru..
Varför skulle jag hitta på att dagarna består av hunger och kräkningar samt smärtor från helvetet..
Nu får ni verkligen ta och ge er!!!!!!!!!!!
Jag tänker inte sluta blogga om mitt liv min verklighet hur elaka kommentarer och mail ni än skriver, jag har gjort ett val att öppet skriva om baksidan av en gastric by pass operation och hur det kan gå om det inte blir lyckat..
Det enda som kommer få mig att bli tyst ett tag är när datorn ger upp, men NI kommer inte få mig att sluta!
Undrar om jag orkar....
Funderar på att göra mig fredags fin =) sminkar mig så sällan, men funderar på att göra iordning mig efter ja bakat klart, kan ju iaf göra sig fin för sin make någon gång ;)
Kort innan... kort efter......
Och inte fan såg man bättre ut för man satte på sig lite smink, hur kunde jag tro något sådant dumt?
Jag vill faktiskt inte dö....
Fast ibland vill jag det för att jag inte orkar längre men då tänker jag på mina barn och min familj och vill återigen leva, men vill ha ett liv som är värdigt inte som jag har det nu...
Igår kräktes jag *bara* 5gg weee, helt sjukt bara det ju.
4 av gångerna försökte jag äta smörgåsrån som har funkat innan men inte nu, och en gång drack jag lite mjölk (får väl skylla mig själv då)
Jag är så hungrig kan ni förstå det?
Vet inte hur länge sedan det va jag fick äta kött av ngt slag och fick behålla det, det va sjuktlänge sedan...
Jag begär inte mirakel men att få äta en halv potatis och en köttbulle skulle betyda allt för mig...
Undrar vad jag gör för fel eftersom sjukhuset inte vill hjälpa, hittar ingen kirurg som vill och jag har inga pengar att finansiera det på en privatklinik...
Helvetes jävla skit mardröm detta är............................ orka
Igår kräktes jag *bara* 5gg weee, helt sjukt bara det ju.
4 av gångerna försökte jag äta smörgåsrån som har funkat innan men inte nu, och en gång drack jag lite mjölk (får väl skylla mig själv då)
Jag är så hungrig kan ni förstå det?
Vet inte hur länge sedan det va jag fick äta kött av ngt slag och fick behålla det, det va sjuktlänge sedan...
Jag begär inte mirakel men att få äta en halv potatis och en köttbulle skulle betyda allt för mig...
Undrar vad jag gör för fel eftersom sjukhuset inte vill hjälpa, hittar ingen kirurg som vill och jag har inga pengar att finansiera det på en privatklinik...
Helvetes jävla skit mardröm detta är............................ orka
Djup suck..
Så less på allt just nu...
Godnatt från en ännu trasigare trasdocka
Godnatt från en ännu trasigare trasdocka
Dagens kort....
Helt sjukt men efter en si så där tusen kort fick jag till ett där jag inte ser så "sjuk" ut och jag ler till och med lite ;) inte illa för att vara jag =) och givetvis ett knas kort oxå...
Ser gammal och sliten ut.....
Ser gammal och sliten ut.....
Vill så gärna GADDA mig igen...
Ja jag vet att det inte finns några pengar och lär inte finnas det på ett bra tag heller, men jag skulle så gärna vilja tatuera mig igen..
Skulle vilja hitta någon som i så fall skulle kunna köra mig utanför hjo för om T har tid så skulle jag ju vilja bli tatuerad av henne, att hon fortsätter på någon av dom jag gjort hos henne.
Lämnar er med kort på mina tatueringar, dessvärre hittar jag bara på 2 av tatueringarna, hmm får leta vidare och uppdatera sen..
Mer kort kommer.......
Skulle vilja hitta någon som i så fall skulle kunna köra mig utanför hjo för om T har tid så skulle jag ju vilja bli tatuerad av henne, att hon fortsätter på någon av dom jag gjort hos henne.
Lämnar er med kort på mina tatueringar, dessvärre hittar jag bara på 2 av tatueringarna, hmm får leta vidare och uppdatera sen..
Mer kort kommer.......
Känner mig tom....
Känner mig likgiltig och helt tom inombords..
känner att jag inte orkar bry mig just nu, vill inte heller för den delen.
Vad jag än gör eller säger gör det ju ingen skilnad, jag mår ju som jag gör ändå.
Och inget nytt händer, inget att glädjas över...
Ingen bra blogg dag alls med andra ord =(
känner att jag inte orkar bry mig just nu, vill inte heller för den delen.
Vad jag än gör eller säger gör det ju ingen skilnad, jag mår ju som jag gör ändå.
Och inget nytt händer, inget att glädjas över...
Ingen bra blogg dag alls med andra ord =(
Undran....
Tänkte om någon av er läsare kanske visste om man kan ansöka om ngt bidrag när man hjälper en anhörig?
För som ni vet tog ju min mamma ut förtidspension för att orka och kunna vara här och hjälpa mig med hem och barn, även följa med mig då jag ska träffa läkare m.m.
Men även fast hon är min mamma måste det väl finnas något bidrag man kan söka?
Försökte fråga en på kommunen men hon menade på att det fanns ett stödteam som man kunde få hjälp av, problemet är att jag vill inte ha främligar här eller att dom ska följa med då jag träffar läkare, nej tack.
Känns tryggare att ha med mamma, men jag anser ändå att hon borde ha rätt att få något bidrag eller liknande..
Så om ni vet något man kan ansöka om kan ni väl skriva det är ni snälla...
Ha en toppen kväll där ute.. för mig blir det ett super tidigt godnatt, varit tufft med smärtorna så jag är helt färdig...
För som ni vet tog ju min mamma ut förtidspension för att orka och kunna vara här och hjälpa mig med hem och barn, även följa med mig då jag ska träffa läkare m.m.
Men även fast hon är min mamma måste det väl finnas något bidrag man kan söka?
Försökte fråga en på kommunen men hon menade på att det fanns ett stödteam som man kunde få hjälp av, problemet är att jag vill inte ha främligar här eller att dom ska följa med då jag träffar läkare, nej tack.
Känns tryggare att ha med mamma, men jag anser ändå att hon borde ha rätt att få något bidrag eller liknande..
Så om ni vet något man kan ansöka om kan ni väl skriva det är ni snälla...
Ha en toppen kväll där ute.. för mig blir det ett super tidigt godnatt, varit tufft med smärtorna så jag är helt färdig...
Dagens kort...
Funderar starkt på att lägga in ett kort om dagen på mig själv...
Inte för att det är några bra kort, men jag ska ta kort dag efter dag.
Då kan ni inte bara följa mina ord utan även se hur jag mår, i kort kan man ju spegla sitt mående rätt bra.
Har på mig min rosa pyjamas (one piece) inget jag skulle gå ut i men så skön att ha hemma =)
Inte för att det är några bra kort, men jag ska ta kort dag efter dag.
Då kan ni inte bara följa mina ord utan även se hur jag mår, i kort kan man ju spegla sitt mående rätt bra.
Har på mig min rosa pyjamas (one piece) inget jag skulle gå ut i men så skön att ha hemma =)
Idag är ingen bra dag, sämre än annars...
Gick nog upp på tok för sent, brukar ta min spruta senast 6.30 och nu hann den bli efter 8 =(
min mage är så ond, hatar detta, smärtorna har varit vidriga men håller på att ge sig nu, äntligen.
Tiden går sååå sakta och jag ska ju inte till smärtkliniken förens den 16de och jag vet inte vad han ska kunna hjälpa mig med utöver smärtlindring men hoppas på remiss eller liknande för jag vet ärligt inte hur länge till jag orkar... det börjar bli så tufft.
jag är så trött...................................................................
min mage är så ond, hatar detta, smärtorna har varit vidriga men håller på att ge sig nu, äntligen.
Tiden går sååå sakta och jag ska ju inte till smärtkliniken förens den 16de och jag vet inte vad han ska kunna hjälpa mig med utöver smärtlindring men hoppas på remiss eller liknande för jag vet ärligt inte hur länge till jag orkar... det börjar bli så tufft.
jag är så trött...................................................................
