Så blev det....
När allt ändå går åt helvete hela tiden med mig och mitt liv kan jag lika gärna va snygg under tiden =P
Nya tatueringen gjord idag så skönt att känna en annan smärta än den jag dagligen har.
dålig bild dock bättre kommer
vet inte vad jag ska skriva...
?
Vet ni... tänk vad en gbp operation kan förstöra en människa.
Man gör den för att få tillbaka ett liv och i stället håller den på att ta ett.....
Och det livet är mitt...
Man gör den för att få tillbaka ett liv och i stället håller den på att ta ett.....
Och det livet är mitt...
Jag är ett vrak...
Mitt liv är förstört.
Operationen förstörde mitt liv och i januari har det gått 6år, i 6år har jag kämpat att försöka få vård, jag har blivit kränkt gång på gång, dom har knäckt mig tusen gg, dom förnedrade mig när jag vägde 46kg med smärtor från helvetet jag hade då smärtlindring och i stället för somatisk sjukvård som jag behövde jag behövde näring och hjälp jag orkade ju knappt ta mig från soffa till toa och vad händer?
Dom sätter mig på beroendeenheten i stället =(
Jag fick en påse näring där det va ordinerat.
Jag va där från fredag till söndag, totalt knäckt..
På söndagen säger personalen att jag ska inte vara där, och att dom kunde inte hjälpa mig för jag va ju inte beroende, jag va sjuk i kroppen och det va en helt annan sak.
Läkaren där sa att jag skulle till akuten på sjukhuset där jag hör hemma, jag åkte dit helt slut knäckt o ledsen.
Väl där när jag får träffa läkare så säger hon bara att det fanns inget dom kunde göra så jag kunde åka hem...
Dom dagarna gick jag ner 4kg till.
Hela denna historia alla dessa år är som en dålig film, för detta händer inte... så sjukt.
Och så många som blir behandlade likadant efter en gbp op.
VARFÖR VILL DOM INTE TA ANSVARET NÄR DERAS PATIENTER FÅR KOMPLIKATIONER????
Varför blundar dom för oss??
Och framförallt varför ökar dom operationerna, så många görs nu mer i veckan att man blir mörkrädd, usch...
Mkt jag inte kan skriva här just nu, men jag vet inte alls vad som händer efter 4-6v...
Men jag kan lova er att det blir inte posetivt, jag ska som sagt fixa en gäst skrivare som håller er uppdaterade under tiden.
Jag är ett vrak, jag är inte jag, jag bara gråter får äta mediciner för att orka andas, så jävla sjukt...
Om ni känt mig innan min operation visste hur jag va alltså min personlighet och hur jag såg ut hur levande mina ögon var och sen såg ni mig nu skulle ni bli oroliga ni skulle inte känna igen mig för jag är inte Linda längre jag är ett tomt skal som bara existerar men jag lever inte längre o har inte gjort på många år....
Så tänk er för innan ni gör operationen detta kan hända er oxå...
Operationen förstörde mitt liv och i januari har det gått 6år, i 6år har jag kämpat att försöka få vård, jag har blivit kränkt gång på gång, dom har knäckt mig tusen gg, dom förnedrade mig när jag vägde 46kg med smärtor från helvetet jag hade då smärtlindring och i stället för somatisk sjukvård som jag behövde jag behövde näring och hjälp jag orkade ju knappt ta mig från soffa till toa och vad händer?
Dom sätter mig på beroendeenheten i stället =(
Jag fick en påse näring där det va ordinerat.
Jag va där från fredag till söndag, totalt knäckt..
På söndagen säger personalen att jag ska inte vara där, och att dom kunde inte hjälpa mig för jag va ju inte beroende, jag va sjuk i kroppen och det va en helt annan sak.
Läkaren där sa att jag skulle till akuten på sjukhuset där jag hör hemma, jag åkte dit helt slut knäckt o ledsen.
Väl där när jag får träffa läkare så säger hon bara att det fanns inget dom kunde göra så jag kunde åka hem...
Dom dagarna gick jag ner 4kg till.
Hela denna historia alla dessa år är som en dålig film, för detta händer inte... så sjukt.
Och så många som blir behandlade likadant efter en gbp op.
VARFÖR VILL DOM INTE TA ANSVARET NÄR DERAS PATIENTER FÅR KOMPLIKATIONER????
Varför blundar dom för oss??
Och framförallt varför ökar dom operationerna, så många görs nu mer i veckan att man blir mörkrädd, usch...
Mkt jag inte kan skriva här just nu, men jag vet inte alls vad som händer efter 4-6v...
Men jag kan lova er att det blir inte posetivt, jag ska som sagt fixa en gäst skrivare som håller er uppdaterade under tiden.
Jag är ett vrak, jag är inte jag, jag bara gråter får äta mediciner för att orka andas, så jävla sjukt...
Om ni känt mig innan min operation visste hur jag va alltså min personlighet och hur jag såg ut hur levande mina ögon var och sen såg ni mig nu skulle ni bli oroliga ni skulle inte känna igen mig för jag är inte Linda längre jag är ett tomt skal som bara existerar men jag lever inte längre o har inte gjort på många år....
Så tänk er för innan ni gör operationen detta kan hända er oxå...
min mage???
hmm..
Sep. 27, 2012
=(
SNÄLLA säg att detta bara är en mardröm och jag kommer snart vakna upp i min säng..
Jag kommer vakna och vara jag igen, den glada tjocka linda som hade ett liv, jag kunde le o skratta..
Snälla jag vill vakna, snälla säg att detta inte händer...
Jag har sovit i snart 6år och nu måste jag vakna, jag måste...
Jag vet att det inte är så men jag vet inte var jag ska ta vägen eller vad jag ska göra...
Orken har runnit ur mig nu...
Jag finns visst men jag lever inte längre, jag finns jag bara är.... tårarna rinner nästan hela tiden
Vet inte något längre.....
tårar
<3
Vill oxå tacka alla för era kommentarer, för eran stöttning i detta.
Eran förståelse för min situation.
Tusen tack mina goa blogg läsare <3
Jag vet inte längre....
Nu sitter jag vid datan för första gg på ett tag har ju bloggat via mobilen o det funkar ju bra det oxå.
Jag mår så otroligt dåligt ska ni veta mina kära läsare och alla som sagt att nu kan ju livet inte bli sämre men vet ni det kunde det..
Jag hade möte med kirurgen igår, jag skulle prata med han ang operationen det talats om men jag inte haft en aning om vad det handlade om och sen även byta slangen till en knapp.
Åååååå det va så mkt som hände den korta stunden och jag kan ärligt säga att jag kan inte skriva allt här i rädsla för att den vårdpersonal på sjukhuset som följer bloggen ska säga detta till min kirurg o han blir grinig o vägrar hjälpa mig, precis som en annan överläkare, kirurg gjorde.
Så jag utelämnar en del just nu iaf så får vi se om jag tuffar på mig o vågar berätta om det sen.
Men mattan drogs under mina fötter och jag rasade ner o denna gång vet jag ärligt inte hur jag tar mig upp...
Jag gråter o gråter när inte mina barn är i närheten och det kommer nog dröja innan jag kan acceptera allt detta..
Jag fick veta att den ficka som gör att jag inte kan äta har jag haft hela tiden, det innebär att dom för drygt 6år sedan hade kunnat få stop på detta men i stället har dom påstått att det varit psykiskt!!!! Var är den ursäkten? ursäkten att dom under alla år misstrott o kränkt =(
Hade jag inte gjort röntgen i gbg med kontrast i mat hade dom inte sett felet än o dom hade fortsatt säga att jag inbilla mig...
Och vet ni? det va inte ens kirurgen som kom med förslaget!!!
utan min PSYKOLOG sa de till han i mars då vi hade möte o jag blev inskriven.
Hur kan en kirurg inte ens komma på en sådan ide själv?
Jag ska anmäla detta för så här får det inte vara att en patient ska lida så under 6år!!!!
Fick oxå veta att jag får lära mig att leva med dom smärtor jag har UTAN smärtlindring så nu har jag inget!!
För det fick man oxå räkna med när man opererar mage/tarm att man kunde få kroniska magsmärtor som han nu sa att det va det jag hade KRONISKA MAGSMÄRTOR.
Det va ingen som sa till mig på info mötet innan min gbp op att detta kunde faktiskt hända, INGEN sa det till mig!
Så nu ska jag överleva med smärtor utan smärtlindring, jag vet inte hur det ska gå och tårarna rann när han sa det för smärtorna är vidriga och dom smärt topparna jag får mer än 10gg om dagen då jag får krypa ihop helst ligga i fosterställning, jag orkar inte detta =(
Sen händer detta...
Jag har ju sagt att jag inte kan äta mat gång på gång under 6år men nu ställde han frågan:
Vad äter du?
jag svarade med att jag åt smörgåsrån o kaffe, godis o fika o oftast fick det stanna.
Han frågar då vad jag äter för MAT??!!!
Va enda in i helvete har han inte lyssnat en enda gång??
Jag svarade då att jag kan ju inte äta mat.
Då sa han:
Jaha nej jag tänkte om du hade klarat dig utan gastrotuben!
Jag höll på att dö, jag trodde nog inte han va alvarlig men de va han och för mig va detta ofattbart.
Jag sa till han som det va att tar du slangen från mig så kommer jag dö, jag kommer svälta ihjäl det är vällingen som håller mig levande!
Jaha okej då får du ha kvar den får jag till svar.
Har han inte förstått??!!
Har han trott jag skoja alla åren som gått?
Har han inte förstått vad röntgen visade?
Sen berätta han riskerna med open...
Då det e så mkt sammanväxter o ärrvävnad är det svårt att komma in man får klippa/skära sig igenom o det är svårt och man har dålig sikt det innebär att dom kan skära sönder organ, mjälten tex men då tar dom bort den om det skulle hända.
Sen kunde dom göra lika på tarmen o då skulle jag få stomipåse!!!
Konvalecenstiden skulle bli längre o tuffare men de sa dom ju vid ett annat tillfälle...
Ja det va en massa annat oxå men jag vill inte ta det nu.
Sen skulle han ju byta slangen mot en knapp.
Då visar det sig att slangen åkt ut en bra bit!!! men så har den ju varit ett bra tag, o jag har ju legat inne för lite mer än en vecka sedan o slangen va lika då men dom sa det va bra!!! va fan tänk om den åkt ut!
För återigen va det knappt ngt vatten i kuffen eller vad fan det heter...
Men jag fick en knapp och den där utväxt grejen som va vid hålet brännde han med ngn sticka får vi se om det blir bättre o förhoppningsvis skulle det inte komma ngt klegg ur hålet mer..
Kan upplysa er att det gör det, det kommer massa så de går igenom kläderna =( och då har jag fått ett förband att ha under som jag byter ofta men det hjälper inte utan läcker ut ändå =(
Ska tillbaka om en vecka för att spola rent o jag tror hon skulle kolla vätske mängden i kuffen då oxå för att se om kroppen tar upp en massa,
Summan av alltihop är att jag gör denna skit operation, känner att jag faktiskt inte har ngt val.
Smärtor kommer ja ha livet ut så jag kan lika gärna göra operationen för jag orkar inte mer, orkar inte med att existera mera...
Operationen sker om 4 eller 6 veckor, ska försöka hitta ngn som aktivt kan gäst blogga då och hålla er uppdaterade dag för dag tills jag orkar blogga själv.
Jag säger bara ÅT HELVETE MED LIVET!!!!!
Ventilera
möte
suck
vänskap <3
fick en skyddsängel av underbara mikaela när vi fika i stan.. så skönt att prata med henne hon är mkt klok <3
fick en jätte fin bok av gogumman katja <3 när hon och jasmine var hos mig på sjukhuset... dom hade med kaffe o singoalla oxå ;-) tack för alla pratstunder och din förståelse <3Maria!!!
svar på kommentarer...
järn
men de va självaste faaaaaan :-(
En bok
jag visste de
hemma igen
kort från i natt
tisdag...
en liten uppdat...
Natten
Akuten
Kort på min gastrotube... bläää
Så här såg det ju ut för ett litet tag sedan.. då va det rätt oki men äckligt ändå.
Idag tog Katja kort då ser det ut så här =( äckelpeckel fanskap
test
Och idag är jag lite sämre ändå
satan i gatan vad de värker i magen, natten har varit vidrig =(
förstår inte vad det är för fel, ngt med gastro tuben iaf.
smärtan är där den sitter och i går kväll stråla det ut i rygg o axlar.
Jag är så less på detta jag är verkligen det, och varför kan inte något fungera bara? varför måste det hela tiden hända ngt?
Jag har insett att min kropp inte va gjord för att bli opererad och att den inte vill ha främmande föremål i sig =(
Förutom kejsarsnitt så har jag ju aldrig blivit opererad innan min gbp op och som vi vet så har ju varje ingrepp gjort mig sjukare =(
Ska se om jag kan få i mig pytte lite välling idag ändå, det blir så fel när jag har uppehåll med den och då går jag direkt ner i vikt oxå och jag vill ligga stabilt nu.
Men jag återkommer med uppdat och även kort på hur det ser ut runt gastrotuben idag =( blääää
förstår inte vad det är för fel, ngt med gastro tuben iaf.
smärtan är där den sitter och i går kväll stråla det ut i rygg o axlar.
Jag är så less på detta jag är verkligen det, och varför kan inte något fungera bara? varför måste det hela tiden hända ngt?
Jag har insett att min kropp inte va gjord för att bli opererad och att den inte vill ha främmande föremål i sig =(
Förutom kejsarsnitt så har jag ju aldrig blivit opererad innan min gbp op och som vi vet så har ju varje ingrepp gjort mig sjukare =(
Ska se om jag kan få i mig pytte lite välling idag ändå, det blir så fel när jag har uppehåll med den och då går jag direkt ner i vikt oxå och jag vill ligga stabilt nu.
Men jag återkommer med uppdat och även kort på hur det ser ut runt gastrotuben idag =( blääää
Nu säger jag godnatt för idag
Och hoppas på en betydligt bättre morgon dag =)
Har nu gett mig en välling till mår urk på riktigt, nästan så det är "värt" att svälta för att må så här.
Värken är ju i magen men det strålar ut på ngt konstigt sätt mellan skuldror och ut i armar, jätte otäckt på riktigt.
Brukar vara van men jag blir faktiskt rädd...
Hoppas på att sova ngn timme i natt iaf sen får vi se om det blir ngn välling i morgon eller om jag hoppar de.
Natt natt där ute
Har nu gett mig en välling till mår urk på riktigt, nästan så det är "värt" att svälta för att må så här.
Värken är ju i magen men det strålar ut på ngt konstigt sätt mellan skuldror och ut i armar, jätte otäckt på riktigt.
Brukar vara van men jag blir faktiskt rädd...
Hoppas på att sova ngn timme i natt iaf sen får vi se om det blir ngn välling i morgon eller om jag hoppar de.
Natt natt där ute
så här ser de ut....
Lägger upp nytt i morgon för på dessa kort ser de ändå fint ut =((
Skäms över att visa för nu vet alla hur äcklig jag e under tröjan, men som sagt detta är ändå fint mot hur de e nu.
En tripp på memorylane =) kort på barnen =)
Här kommer lite kort på mina godingar, dom som får mig att orka, att kämpa <3
Först kommer minstingen My <3
Och här är mina stora älsklingar, Felicia och Rasmus <3
Älskar dom så otroligt mkt <3 Jag hoppas jag en vacker dag kan bli den mamman som dom så mkt förtjänar <3
Seriöst, va faan!
Denna vecka har ju som vi vet inte varit till min fördel.
En uppdat.
* Gråtit och gråtit ännu mer, kännt mig mer ensam än någonsin iom detta med kroppen, beslutsångesten inför en operation.
*smärtorna från helvetet och med det så har ju fröken ångest varit för jävla ihärdig.
*Kontakten av en person som kommit att betyda massa för mig som jag behandlat allt annat än väl, som idag inte mår så bra, men som med all förståelse inte vill ha min hjälp, eller ha med mig att göra överhuvudtaget.
*glasögonen som gick sönder.
*Grym tandvärk, plus bortbitna flisor från tänder.
*sömnlösheten varje natt.
Plus allt annat skit då givetvis...
Men som sagt det är ju bara fredag idag så givetvis va ju inte all skit slut där...
Igår fick jag super konstiga kramper i magen som stråla ut mellan skuldror, gick över rätt fort ca 20 detta hände 2gg och jag vart ju skit skraj, kunde knappt få luft =( detta hände efter välling intag.
Sen efter den vällingen har magen varit som en ballong typ, ömt jävlar runt tuben och givetvis har det runnit ut mer äckel än innan.
men idag tänkte jag att jag måste ju ge mig välling igen om jag ska få ngn ork och börja få någon som helst rutin på skiten, så jag koppla på allt.
En påse välling, 500ml, på över en timme, ca 80min.
Jag lät det rinna jätte sakta då jag inte ville att det skulle bli som igår.
Men det hjälpte inte, ont, svårt att andas och magen som en ballong, va är detta?
Så har det ju inte gjort innan, och det rinner en massa gojs o äckelpeckel ur hålet.
Nu har det gått över 4tim sen vällingen intogs och jag har jätte ont, svullen och det rinner ut gojs... gör ondare nu än för ngr timmar sedan.
Väntar på att det ska ge med sig för jag vill inte åka in till det magiska sjukhuset, nej jag väntar eller som dom på sjukhus alltid säger, jag avvaktar ;)
Smärtlindringen hjälper inte och som nu när jag ligger på rygg i soffan så ser jag gravid ut, skoj så.
Då får ni tänka på att annars när jag ligger på rygg åker huden och det ner så jag ser riktigt slim ut, men det är allt annat än vad jag ser ut att vara nu =(
Åååååå och dagen är inte slut än, men jag uppdaterar er.
För denna strandade valen kommer ligga här med sin dator så är det bara, vilken toppen fredag jag får ;)
Hoppas eran blir så mkt bättre.
fredags kram till er
Save you
If you fall, stumble down, I'll pick you up off the ground.
If you lose faith in you, I'll give you strength to pull through.
Tell me you won't give up,
'Cause I'll be waiting if you fall.
You know I'll be there for you.
If only I could find the answer to take it all away..
Sometimes I wish I could save you,
And there's so many things that I want you to know.
I won't give up 'til it's over.
If it takes you forever, I want you to know..
If you lose faith in you, I'll give you strength to pull through.
Tell me you won't give up,
'Cause I'll be waiting if you fall.
You know I'll be there for you.
If only I could find the answer to take it all away..
Sometimes I wish I could save you,
And there's so many things that I want you to know.
I won't give up 'til it's over.
If it takes you forever, I want you to know..
Gastro Tuben
Något är knas med den så är det bara, jag har iof aldrig haft en och jag har heller aldrig träffat någon som har en.
Men jag känner att något är galet, bortsett från att det är väldigt irriterat under plattan och det blir sårigt lätt, blöder.
Som jag sagt innan så kommer det vätska ur hålet.
Men den sista tiden har det inte varit så mkt och det har ju jag tyckt varit jätte bra, men idag vet jag varför.
Den sista tiden har jag varit jätte dålig på att ta välling och då menar jag verkligen super dålig.
Men så tänkte jag idag att nu får jag ta mig i kragen och iaf få i mig en eller två välling om dagen (ska ju ha tre)
Jag tog första påsen på en timma, lite mer.
Blev dålig, tror det gick lite för fort ändå =( magen blev som största ballongen och jag hatar känslan som kommer med det.
Men jag upptäckte när halva påsen välling kommit i magen att det börja rinna så mkt mer från hålet och när magen va full av välling rann det ännu mer =(
Jag förstår inte vad detta är och varför det gör så =(
Men det är inte välling som kommer iaf, det har annan färg o annan lukt *urk*
Sen skulle jag försöka mig på påse nr 2, men jag fixade inte att ta hela då det rinner ut gojs tycker det är så vidrigt =(
Och jag känner mig verkligen som världens ÄCKEL PECKEL och ja hatar det.
Har inte kunnat acceptera att jag har den än, tycker det är vidrigt med en slang ur magen =(
Tycker att jag är vidrig och äcklig.
Och jag har även haft en riktig tjockis dag, känner mig riktigt tjock idag =(
Många tankar och funderingar
Den sista tiden går min hjärna på hög varv, jag brukar tänka en hel del men den sista tiden har varit extrem.
Nätterna är värst då det är tyst.
Jag har funderat på detta med ytterligare operation, jag kommer ihåg alla gånger man legat där på uppvaket, med alla pipande apparater, syre tussen i näsan, alla sladdar, känslan av ensamhet och maktlöshet, den jobbiga ångesten som kommer krypande när man börjar vakna, smärtan i kroppen trots smärtlindringen framförallt i axlar efter man legat på operations bordet.
Ljuden av dom andra patienterna, som har ont och vill ha hjälp.
Sen när man kommer upp på avd och ska börja röra sig och upp och gå =(
Fy minnena ger mig rysningar, vill jag detta en gång till, vill jag verkligen det?
Jag kommer ihåg 2007 när jag gjorde gbp´n när jag börjar vakna upp och dom säger att det hänt ngt galet och jag ska på röntgen nästan direkt för sen opereras igen, vad rädd jag va =(
Ena stunden har jag bestämt mig för att göra den, men sen kommer verkligheten i kapp och jag vette sjutton om jag vågar =(
Jag är snart 34 och måste fråga mig om det kan va så att jag kanske kan leva så här? jag kanske kan lära mig, acceptera att det är så här det ska vara.
Tanken är ju att man ska leva några år till, och tänk om jag bara blir så mkt sämre av en op,det funkar ju lixom inte.
Kanske jag måste sträcka på mig och acceptera att detta är jag och detta är just mitt öde....
Hoppas kirurgen kan sudda ut så mkt som möjligt av mina frågetecken.
Minnen och drömmar
Jag håller stenhårt i mina minnen, minnen av olika händelser men framförallt minnen av människor som haft en stor del i mitt liv.
Varför gör man så? Gör alla så?
Det gör ju ont att sakna folk ju =( varför plågar man sig på det sättet?
Känns som om ju dåligare jag blivit ju starkare har alla mina minnen oxå blivit.
Det är tufft, det va tider och människor som aldrig kommer komma tillbaka, men gudarna ska veta att jag saknar dom alla!!
Händelser från jag va 17-18år som än idag kan få mig att små le, jo det är viktigt för mig att ha minnena men jag önskar jag slapp sakna människorna, skulle va lite lättare om man bara acceptera att dom inte är en del av ens liv mer, men men man är väl som man är... Jag bryr mig helt enkelt fortfarande om dom.
Ibland känner jag att jag lever mig in i min egna fatasi värld med mina egna drömmar om hur jag vill att mitt liv ska se ut och hur jag skulle ha det.
Jag vet givetvis att det inte kommer bli så men det är skönt att drömma sig bort en stund, bort från allt det onda.
Fast jag tror att mitt liv hade sett nästan ut som i mina drömmar om jag inte åkt på all skit med kroppen utan gått ner i vikt och mått bra, då hade jag kunnat göra allt det där jag hade tänk, men det sket sig en massa...
Och jag känner hur mkt man har förlorat på det och håller på och förlorar än...
Jaja let´s dream on ;)
Ras Cricket - Skin
Skin, skin som den sol du är.
Låt hela världen se ditt vackra leende.
[Jag säger] Lys, lys som den stjärna du är.
Du lyser upp mitt mörker och jag känner du är med.
Hur du rör mig, talar, sättet du ser mig.
Tack mitt hjärta för alla stunder du ger mig.
Tack mitt hjärta för alla stunder du ger mig.
Sitter här på tåget ser hur meter blir till mil.
Saknar jag din doft och din vackra profil.
Diggar din stil och sättet du är på.
Diggar din stil, ja du vet det bara är så,
För det bara blev så, vet du kan förstå.
Tror det finns en högre plan för oss två.
Känner när vi ser på varann,
Hur du håller i min hand.
Nu är vi långt isär, olika städer i vårt land.
Värme som sätter mig i brand.
Och jag känner hur du glöder min vän,
passionen och kärleken de växer med den.
Kan vara mörkret där ljuset kommer sen.
Svårt att ta farväl, svårt att va' isär.
Önskar mitt hjärta, jag önskar du vore här.
Jag önskar du vore här.
Skin, skin som den sol du är.
Låt hela världen se ditt vackra leende.
[Jag säger] Lys, lys som den stjärna du är.
Du lyser upp mitt mörker och jag känner du är med.
Hur du rör mig, talar, sättet du ser mig.
Tack mitt hjärta för alla stunder du ger mig.
Tack mitt hjärta för alla stunder du ger mig.
Försöker förklara, jag försöker berätta,
Hur du lyfter mig, får en tung man att lätta.
Försöker sätta ihop fast det inte riktigt går.
Värmen och kärleken läker mina sår.
Tack för att du håller i mig när jag ostadigt står.
Känner du förstår vad jag genomgår.
Tills vi möts igen sitter jag och räknar dar.
Du är speciell, för mig helt underbar.
Jag står kvar, to my insperation and my shining star.
To my insperation and my shining star.
Skin, skin som den sol du är.
Låt hela världen se ditt vackra leende.
[Jag säger] Lys, lys som den stjärna du är.
Du lyser upp mitt mörker och jag känner du är med.
Hur du rör mig, talar, sättet du ser mig.
Tack mitt hjärta för alla stunder du ger mig.
Tack mitt hjärta för alla stunder du ger mig.
Låt hela världen se ditt vackra leende.
[Jag säger] Lys, lys som den stjärna du är.
Du lyser upp mitt mörker och jag känner du är med.
Hur du rör mig, talar, sättet du ser mig.
Tack mitt hjärta för alla stunder du ger mig.
Tack mitt hjärta för alla stunder du ger mig.
Sitter här på tåget ser hur meter blir till mil.
Saknar jag din doft och din vackra profil.
Diggar din stil och sättet du är på.
Diggar din stil, ja du vet det bara är så,
För det bara blev så, vet du kan förstå.
Tror det finns en högre plan för oss två.
Känner när vi ser på varann,
Hur du håller i min hand.
Nu är vi långt isär, olika städer i vårt land.
Värme som sätter mig i brand.
Och jag känner hur du glöder min vän,
passionen och kärleken de växer med den.
Kan vara mörkret där ljuset kommer sen.
Svårt att ta farväl, svårt att va' isär.
Önskar mitt hjärta, jag önskar du vore här.
Jag önskar du vore här.
Skin, skin som den sol du är.
Låt hela världen se ditt vackra leende.
[Jag säger] Lys, lys som den stjärna du är.
Du lyser upp mitt mörker och jag känner du är med.
Hur du rör mig, talar, sättet du ser mig.
Tack mitt hjärta för alla stunder du ger mig.
Tack mitt hjärta för alla stunder du ger mig.
Försöker förklara, jag försöker berätta,
Hur du lyfter mig, får en tung man att lätta.
Försöker sätta ihop fast det inte riktigt går.
Värmen och kärleken läker mina sår.
Tack för att du håller i mig när jag ostadigt står.
Känner du förstår vad jag genomgår.
Tills vi möts igen sitter jag och räknar dar.
Du är speciell, för mig helt underbar.
Jag står kvar, to my insperation and my shining star.
To my insperation and my shining star.
Skin, skin som den sol du är.
Låt hela världen se ditt vackra leende.
[Jag säger] Lys, lys som den stjärna du är.
Du lyser upp mitt mörker och jag känner du är med.
Hur du rör mig, talar, sättet du ser mig.
Tack mitt hjärta för alla stunder du ger mig.
Tack mitt hjärta för alla stunder du ger mig.
// Ras Cricket - Skin
sant
Someday everything will all make perfect sence,
so for now,
laugh at the confusion,
smile through the tears,
and keep reminding yourself that everything happens for a reason.
Operation....
Nu börjar nedräkningen till mötet jag ska ha med kirurgen då jag dels äntligen ska få en "knapp" men oxå prata om operationen, hur det ser ut, varför det är så farligt m.m m.m m.m
Ska jag eller ska jag inte, det är nog den stora frågan och jag växlar mellan ja och nej hela tiden =(
Det värsta som kan hända är inte i fall jag inte vaknar igen, det värska skulle vara om jag blev sämre igen, skulle jag klara det psykiskt? jag tror inte det.
Dom har ju efter min gbp operation opererat ett mag brock, tagit bort gallblåsan akut, vidgat båda passagerna (man kan säga att jag vart ny gbp opad) sen opererade dom in gastrotuben, och efter varje gång dom öppnat upp mig har jag blivit sjuresor sämre när jag ska ha blivit så mkt bättre =(
Gastrotuben har ju inte gjort mig sämre på det sättet men den har gjort ont, blivit sårigt och jag har haft en bukinflamation.
Hur vet man att man chansar rätt? Hur vet man vilken väg man ska ta?
Jag har stått vid många vägskäl i mitt liv, och detta med att välja rätt väg är ju inte min starka sida, så just nu känns det som om vilket beslut jag än tar så kommer det vara fel.
Mamma är livrädd, hon vill inte att jag gör den, hon är så rädd att ngt går galet och att jag blir sämre.
Hon precis som jag vet att ingen kommer orka med mig om jag blir sämre, framförallt inte jag!
Och sämre än så här vägrar jag att må så är det bara, skulle jag bli sämre är det, det sista jag blir då är det färdig på riktigt,
Nu ska jag bara ta och bestämma mig.
Om jag fick bukt på smärtorna och om en knapp inte skulle göra lika ont och bli sårigt så kan jag nog leva med vällingen, men frågan återstår hur får man smärtorna att försvinna? är det bara genom operation?
Många frågor.
Men en sak som är säker är att jag hatar att stå vid ett vägskäl och tvingas välja väg =(
Nya andetag
Sovit som en kratta, mkt tankar och väldigt ont.
Kan fortfarande inte släppa hur mkt i mitt liv denna operation har förstört för mig, den har ju på riktigt förstört allt, hela tillvaron.
Försöker hitta en ljusning varje dag men det är inte lätt..
Tur att jag har mina barn dom ger mig så mkt och jag älskar dom alla tre så otroligt högt <3
Ska sova bort en stund nu och hoppas jag vaknar på en bättre sida med lite ny ork ;) drömma går faktiskt =P
Och dagen blev lite sämre ändå =(
När jag trodde denna dag nått sin lägsta punkt, så sjönk dagen sju mil till =(
Så här har dagen varit...
Från att barnen gick till skolan har tårarna runnit och smärtan har varit över jävlig och frågan har varit om jag orkar så mkt mer?
Sen har jag gråtit gråtit och åter gråtit..
Gick för att hämta minstingen och trodde jag skulle klappa ihop säkert tusen miljoner gg..
Efter det får jag äntligen chansen att skriva med en jag varit vidrig mot, och jag inser att jag aldrig kan gott göra honom det jag ställt till med, och det gör så ont.
Jag ville bara väl idag men det visade sig att jag bara gjorde bort mig ännu mer, hur det nu kunde vara möjligt =(( idioten jag som är trögare än en guldfisk
Sen går glasögonen sönder och då känner jag att nu kan det väl för fan inte bli sämre, men jo då!!!
Jag biter ihop mina trasiga tänder en flis lossnar och tandvärken blir sju resor sämre, jippi på riktigt.
Sen har jag blivit öm runt hålet i magen, ber till gud att det försvinner så det inte är ngt på tok igen, seriöst jag vill inte till sjukhus, inte igen =(
Satans förbannade piss dag... ååååååååå
Så här har dagen varit...
Från att barnen gick till skolan har tårarna runnit och smärtan har varit över jävlig och frågan har varit om jag orkar så mkt mer?
Sen har jag gråtit gråtit och åter gråtit..
Gick för att hämta minstingen och trodde jag skulle klappa ihop säkert tusen miljoner gg..
Efter det får jag äntligen chansen att skriva med en jag varit vidrig mot, och jag inser att jag aldrig kan gott göra honom det jag ställt till med, och det gör så ont.
Jag ville bara väl idag men det visade sig att jag bara gjorde bort mig ännu mer, hur det nu kunde vara möjligt =(( idioten jag som är trögare än en guldfisk
Sen går glasögonen sönder och då känner jag att nu kan det väl för fan inte bli sämre, men jo då!!!
Jag biter ihop mina trasiga tänder en flis lossnar och tandvärken blir sju resor sämre, jippi på riktigt.
Sen har jag blivit öm runt hålet i magen, ber till gud att det försvinner så det inte är ngt på tok igen, seriöst jag vill inte till sjukhus, inte igen =(
Satans förbannade piss dag... ååååååååå
suck...
Har bestämt att försöka va en normal mamma i bland och de går ju riktigt bra, inte.
Har eller hade bestämt att jag tex skulle hämta minstingen på dagis kl 15 i stället för att hon ska gå till 16.15 varje dag då hon börjar tidigt, men idag trodde jag att jag skulle ramla ihop på vägen, jag trodde ärligt att jag skulle dö.
Det är inte jätte långt till dagis men har man smärtor från helvetet så har man, varje steg gjorde mig svettig men nu hade jag ju bestämt att jag skulle hämta så jag tvinga mig.
Kall svettig och äcklig kom jag iaf fram till dagis.
Fick på henne skor och nu skulle färden hem på börjas.
Jag som ville hem inom två sekunder kunde ju fortsätta drömma för en 3åring vill ju inte sitta i en vagn =/
fick iaf efter mkt om och men i henne i vagnen eftersom jag lovade att hon skulle få gå efter vi kommit över vägen, tänkte om jag babbla tillräckligt mkt så skulle hon glömma att hon ville gå.
HA eller hur...
Lyfte ur henne och trodde igen att jag skulle klappa ihop, kändes som en hel evighet innan vi va hemma, fast de igentligen kanske tog 15min...
Så summan av detta inlägg är återigen att jag hatar denna jävla operation, jag kan inte ens fixa dom simplaste saker utan att tro jag ska klappa ihop av smärta och utmattning.
så maraton loppet får vänta ett tag till ;)
Har eller hade bestämt att jag tex skulle hämta minstingen på dagis kl 15 i stället för att hon ska gå till 16.15 varje dag då hon börjar tidigt, men idag trodde jag att jag skulle ramla ihop på vägen, jag trodde ärligt att jag skulle dö.
Det är inte jätte långt till dagis men har man smärtor från helvetet så har man, varje steg gjorde mig svettig men nu hade jag ju bestämt att jag skulle hämta så jag tvinga mig.
Kall svettig och äcklig kom jag iaf fram till dagis.
Fick på henne skor och nu skulle färden hem på börjas.
Jag som ville hem inom två sekunder kunde ju fortsätta drömma för en 3åring vill ju inte sitta i en vagn =/
fick iaf efter mkt om och men i henne i vagnen eftersom jag lovade att hon skulle få gå efter vi kommit över vägen, tänkte om jag babbla tillräckligt mkt så skulle hon glömma att hon ville gå.
HA eller hur...
Lyfte ur henne och trodde igen att jag skulle klappa ihop, kändes som en hel evighet innan vi va hemma, fast de igentligen kanske tog 15min...
Så summan av detta inlägg är återigen att jag hatar denna jävla operation, jag kan inte ens fixa dom simplaste saker utan att tro jag ska klappa ihop av smärta och utmattning.
så maraton loppet får vänta ett tag till ;)
Gahhhh
Ni som hängt med under åren och läst vet ju mina ups and downs jag haft och i och med att detta med min gbp operation gick åt skogen och att ingen lyssnade så slutade det ju med att jag hamnade i andra missbruk, och under dom perioderna hände det mkt, och det va ju inte roliga saker precis....
Jag känner att jag behöver ordna upp allt jag gjorde fel, men hur gör man när man sabbat någon annans självkänsla?
Jag va riktigt rutten, elak på alla sätt man kan komma på, och jag är ju inte sån så varför jag blev sån under alkoholens makt det vet jag inte, och jag hatar det jag gjorde och jag hatar den jag blev.
Jag förstörde så mkt för en annan person och det hat jag känner mot mig själv kommer jag alltid att känna.
Jag har försökt sporadiskt genom åren att skriva och berätta att detta va mitt fel och att det va jag som gjorde fel, men efter min sista tur till sjukhuset när jag höll på att svälta ihjäl insåg jag att jag måste kämpa mer för att få han att förstå för om jag dör kommer han stå där och tro att det berodde på han.
Men jag nådde inte fram, och jag klandrar honom inte, varför i helvete skulle han tro på det jag säger nu?
Jag hade ju kört över han, stampat på honom och bara lämnat han där utan en förklaring, jag hade kastat så många elaka ord på han som inte innehöll någon som helst sanning.
Jag har haft sånna samvetskval, tårar av ångest för det jag gjorde och det ska jag bara ha det vet jag.
Han tror jag hade en plan från början till slut, att allt va en lögn och jag hade en baktanke hela tiden, men så va det ju inte.
Fy vad alkoholen kan göra med en människa, när jag va tjock fick ja aldrig black outer men efter min gbp op har jag fått det varje gång =( och tänk då att jag förvandlades till en riktig skata varje dag i många månader, fyyy fan =( vidrigare har jag aldrig varit och jag kommer aldrig bli sån igen, aldrig.
Finns nog inget jag kan göra för att få han att förstå att det inte va jag.
Han betydde massa och kommer nog alltid att göra, mer snäll och unik person kan man nog inte finna och jag mitt helvete förstörde honom, det är drygt 4år sedan jag såg han sist men än idag mår vi båda så dåligt för det som hände, jag får givetvis skylla mig själv men han då?
Han har inte förtjänat att må så här, han va aldrig elak o dum det va ju jag som va det.
Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv och jag kommer aldrig kunna släppa detta förens jag vet att han är på väg upp, att han mår bra och är lycklig.
Jag har sagt att den dag han vill ha min hjälp kommer jag finnas där och hjälpa han upp, och inget kan hindra mig.
Knäpper han med fingret springer jag så är det, jag släpper hela livet och finns vid hans sida, det är det minsta jag kan göra.
Önskar jag kunde göra så mkt men jag förstår ju han, jag förstår att han inte tror på mig efter allt som varit.
Han hatar mig och kommer alltid att hata mig, vilket man förstår och jag har mig själv att skylla, men jag vill inte att han ska se sig själv på det sätt han gör för han är så mkt bättre än det..
Detta är första gången jag skriver om detta och trots att det hände för så länge sedan känns det som igår =(
Jag kommer få leva med ångesten och samvetskvalen för vad jag gjort, men jag hoppas att han kommer på andra tankar för han är värd så mkt mer..
Jag hoppas än idag att han en vacker dag sträcker ut sin hand och vill ha mig vid sin sida på vägen mot ett bättre mående...
Jag har nu försökt men som jag visste gick det inget vidare, pga det jag har gjort kommer han aldrig mer prata med mig, jag fick chansen att skriva lite med han idag, men han gav mig en pik så nu gäller det att acceptera hans önskan. Jag tror han har hittat kärleken och jag är glad för hans skull och jag hoppas verkligen, verkligen att hon kan få upp hans mående innan det är för sent, få han att se sitt eget värde, och jag tror det kommer hända, för nu när han inte är ensam och när han har kärlek hos sig så kan det ju bara bli bättre, och han förtjänar detta, förtjänar att bli älskad!
Förklaring till ensamheten..
Först och främst vill jag bara säga till dom som tror att jag mår SÅÅÅ bra för att jag ser ut att må bra pga att jag gått upp 20kg, jag mår skit, jag är så långt ner på må bra skalan man bara kan komma, både kroppsligt och psykiskt.
Smärtorna är grymma och ångesten likaså.
Varje steg, varje andetag gör ont, vet aldrig hur jag ska hitta styrkan att resa mig upp, hur jag ska orka ta mig till en punkt från en annan.
Jag är så sugen på mat, något gott som vanlig husmanskost bara ngt som jag kan få tugga och veta att det inte kommer komma värre smärtor än dom jag redan har.
Jag vet att jag borde gilla läget men jag kan inte, man är människa och vi är gjorda till att äta, tugga o svälja och få behålla, inte dö av smärtor och sen kräkas så det känns som om inälvorna ska komma upp =(
Jag känner mig ensam och då spelar det ingen roll om huset är fullt av folk och en massa barn, jag är ensam i detta ensam i mig själv.
Ingen kan någonsin förstå dom demoner man brottas mot konstant dagligen.
Tankarna man har var och varannan minut om att ge upp detta helvete, man funderar på om det är värt alla plågor att fortsätta..
Kroppen suger ur mig den lilla lilla energi jag har kvar, och det enda som återstår är den eviga ångesten och tårarna, Man kommer på när man sitter där och tårarna inte slutar att man är ensam, att ingen förstår och alla tror att allt är bra för att man gått upp i vikt men så är det ju inte.
Måste det synas på utsidan för att det ska vara accepterat....
Smärtorna är grymma och ångesten likaså.
Varje steg, varje andetag gör ont, vet aldrig hur jag ska hitta styrkan att resa mig upp, hur jag ska orka ta mig till en punkt från en annan.
Jag är så sugen på mat, något gott som vanlig husmanskost bara ngt som jag kan få tugga och veta att det inte kommer komma värre smärtor än dom jag redan har.
Jag vet att jag borde gilla läget men jag kan inte, man är människa och vi är gjorda till att äta, tugga o svälja och få behålla, inte dö av smärtor och sen kräkas så det känns som om inälvorna ska komma upp =(
Jag känner mig ensam och då spelar det ingen roll om huset är fullt av folk och en massa barn, jag är ensam i detta ensam i mig själv.
Ingen kan någonsin förstå dom demoner man brottas mot konstant dagligen.
Tankarna man har var och varannan minut om att ge upp detta helvete, man funderar på om det är värt alla plågor att fortsätta..
Kroppen suger ur mig den lilla lilla energi jag har kvar, och det enda som återstår är den eviga ångesten och tårarna, Man kommer på när man sitter där och tårarna inte slutar att man är ensam, att ingen förstår och alla tror att allt är bra för att man gått upp i vikt men så är det ju inte.
Måste det synas på utsidan för att det ska vara accepterat....
Om jag bara kunde se en ljusning om det bara fanns ngt...... men inte
Färdig..
Tårarna slutar inte rinna denna dag.
Jag vill inte mer nu, orken och kämpar glöden är slut.
Är det nu jag ger upp?
Jag vill inte mer nu, orken och kämpar glöden är slut.
Är det nu jag ger upp?
Snart sängen
Så trött och hängig, även fast de händer lite spännande saker runtomkring mig så är allt annat bara så deprimerande.
Varje dag ser lika dan ut och går igentligen ut på att klara sig igenom den.
Nätterna är jobbiga, gör ont att ligga på ett sätt för länge så jag snurrar säkert en miljon gånger och var gång jag ändrar mig så vaknar jag till och då ligger jag där med mina tusen tankar om allt och ingenting och blir inte klokare för det.
Och när jag stiger upp på morgonen, enbart pga att jag måste för helst hade jag legat kvar dagarna igenom, har jag inte en aning om hur dagen kommer att bli, om jag kommer klara den rätt okej så smärtorna inte är så enorma eller om det kommer bli en dag av tårar och hopplöshet?
Jag kan aldrig planera i förväg längre, utan måste ta allt dag för dag då jag aldrig vet hur det ser ut med mig och kroppen =(
Varje dag ser lika dan ut och går igentligen ut på att klara sig igenom den.
Nätterna är jobbiga, gör ont att ligga på ett sätt för länge så jag snurrar säkert en miljon gånger och var gång jag ändrar mig så vaknar jag till och då ligger jag där med mina tusen tankar om allt och ingenting och blir inte klokare för det.
Och när jag stiger upp på morgonen, enbart pga att jag måste för helst hade jag legat kvar dagarna igenom, har jag inte en aning om hur dagen kommer att bli, om jag kommer klara den rätt okej så smärtorna inte är så enorma eller om det kommer bli en dag av tårar och hopplöshet?
Jag kan aldrig planera i förväg längre, utan måste ta allt dag för dag då jag aldrig vet hur det ser ut med mig och kroppen =(
Hoppas det blir ngt av alla planer och ideer så man kan få ngt annat att focusera på, kan nog behövas känner jag.
Mitt liv är allt annat än guld och gröna skogar och det har ju alltid varit så, men att livet skulle bli ett rent helvete pga en operation det räknade jag inte med och än idag så många år senare kan jag inte förstå hur det kunde gå så här? Och varför jag aldrig kan få bli bra?
Dom säger att varje motgång gör en stark men i mitt fall är inte det så värst sant...
Nu ska jag försöka blunda, men jag skriver snart igen...
Natt natt
Fan fan fan - Joakim Thåström
Fast jag inte sett dig på så länge
Tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnat på mig
nåt som aldrig helt försvann
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du
Fick jag spela om partiet
Fick jag chansen en gång till
Fick jag vrida tillbaks tiden
om dom gav mig en ny giv
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du
Alla klockor, körer
Alla himlens orglar
skulle varit för oss
Alla trummor och trumpeter
Alla sagor, alla under
Allt på en och samma gång
Fanfanfan det skulle varit du
Fast det var så kort romans var det
nåt jag borde ha förstått
Samma chans kommer en gång bara
Aldrig att dom kommer två
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du
Tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnat på mig
nåt som aldrig helt försvann
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du
Fick jag spela om partiet
Fick jag chansen en gång till
Fick jag vrida tillbaks tiden
om dom gav mig en ny giv
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du
Alla klockor, körer
Alla himlens orglar
skulle varit för oss
Alla trummor och trumpeter
Alla sagor, alla under
Allt på en och samma gång
Fanfanfan det skulle varit du
Fast det var så kort romans var det
nåt jag borde ha förstått
Samma chans kommer en gång bara
Aldrig att dom kommer två
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du
Goggla är ofta bra men inte på sig själv =(
Googla på mig själv och hittade att mkt folk hade lagt ut mig i sina bloggar, om min historia och min resa.
Och visst det är helt okej, alltså allt är väl helt okej men jag tycker det är så jobbigt att läsa allt negativt som skrivs om mig =(
Folk menar på att jag ska skylla mig själv för hur det än är så får man veta om komplikationerna, men jag visste INTE om att det kunde gå så här illa!!
Detta fanns inte i min värld och även om jag va riktigt påläst så hade jag aldrig läst om någon som det gått så här illa för.
Många är fortfarande upprörda för att kallafakta visade den negativa sidan mer än den positiva, men grejen va ju den att man hörde ju aldrig om det dåliga, det va bara det posetiva som lades fram i media och nu när det talades om det som inte va bra fick folk spel...
Alla vet om de lyckade operationerna och det görs "reklam" för hur bra gbp operationerna är, och vilket toppen liv du får efter och allt det som misslyckats sopas undan...
Jag känner mig som en som sopats under mattan, trampats på och ignorerats allt för länge och pga det har jag oxå förlorat så mkt under åren, så mkt jag aldrig kommer kunna få tillbaka, önskar man kunde spola tillbaka tiden göra så mkt annorlunda.
Men det är borta nu och dom säger att man inte ska gråta för det som varit utan se framåt i stället, men hur lätt är det när man har förlorat så mkt som jag har? Det funkar ju inte så, inte för mig iaf.
Det handlar om saker jag förlorat dagligen i så många år men även sånt jag förlorat pga mina beslut, mina felaktiga beslut jag tagit under perioder då jag inte varit mig själv....
Inte konstigt att man är bitter, ledsen och så otroligt arg...
Sitter här i denna trasiga kropp och våndas dagligen, är det ett lyckligt liv? En lyckad operation? Nej och när jag tog beslutet till operationen så gjorde jag inte valet att må så här, jag valde inte att göra en mag op för att gå ner i vikt sen inte längre kunna leva, jag gjorde den för att få ett värdigt liv inte förlora det lilla jag hade.
Det är så fuck´t up det bara kan bli.
Och min högsta önskan är att få börja leva igen, ha ett liv, ett värdigt liv..
Undrar om jag någonsin får det medans jag är vid liv? Hoppet börjar dö ut på riktigt.
Hade ett samtal i veckan
Pratade med en kvinna i veckan och jag blev så himmla glad av allt hon berättade.
Under min uppväxt har jag alltid velat ha hjälp med vikten och jag och en barndomsvän har alltid pratat om att det borde finnas ett internat för dom med övervikt liknande ett behandlingshem där du kan lära dig att bryta dina dåliga vanor och börja leva ett mer aktivit liv.
Som vuxen men även för yngre och då är det ju viktigt att familjen oxå följer med för att lära sig laga rätt mat och motionera rätt.
Men vet ni, nu finns det ett sådant ställe =) Det är fortfarande i start fasen och jag kommer skriva betydligt mer om det och lägga ut kort m.m
Här är tanken att du bor på internat i 26dagar och att dom individuellt tar fram ett kost program (finns utbildad kostrådgivare) och det finns även utbildad personlig tränare.
Detta är ett gift par som har jobbat fram detta koncept under en lång tid.
Nu gäller det att nå ut till folket och framförallt sjukvården så dom i stället för att enbart lägga fram gbp operationen som ett alternativ nu även skulle kunna lägga fram detta för alla vill inte bli opererade och jag anser ju att denna operation ska vara den absoluta sista utvägen, den görs på löpande band nu och det är så fel.
Nu finns det ett annat alternativ vilket känns så underbart, önskar att det hade funnits förr då hade jag inte tvekat att åka dit för trots att det är en kostnad så handlar det ju om ditt liv och mående och av deras koncept tillkommer inte en massa komplikationer som vid en gbp op.
Jag är lite nyfiken om intresset finns där ute hos mina läsare, ni som inte gjort denna op eller om ni känner ngn som vill gå ner i vikt men inte operera sig...
Här gärna av er, och mer info om detta ställe kommer att komma =)
Tänderna....
Som om inte allt annat hade räckt så har jag sån fruktansvärd tandvärk =(
Jag har tandläkarskräck så det skriker om det sen har jag förvisso ändå inte råd att gå dit.
Ni kan ju tänka er hur mina tänder mår =/ 5,5år av kräkningar och en massa mediciner =(
Jag sköter ju min munhygien men det hjälper ju inte att jag borstar tänderna typ hundra gg om dagen, eftersom jag borstar efter var gång jag kräkts oxå, någon sa att man inte skulle borsta efter att man kräkts men seriöst finns det ngn som inte gör det?
Man vill ju få en fräch smak i munnen...
Skulle lätt kunna dra ut alla tänder och sen ha löständer i stället.
Tänderna trasas sönder och det lossar flisor då och då, hur roligt är det?
Jag va ju på sjukhustandvården för ett tag sedan då dom fick söva mig för att fixa tänderna, dom var i dåligt skik och hon fick dra ut 2st.
Hon sa att det berodde mkt på kräkningar och medicinerna.
Så ja denna skit operation sabbar varje del av min kropp, helt otroligt
Att skriva en bok...
Nu har jag iaf bestämt mig för att det blir att skriva en bok om baksidan av en gbp operation.
Hur jag ska gå tillväga vet jag inte ännu om jag ska försöka mig på det själv eller om jag ska försöka få tag på en spökskrivare.
hur hade ni gjort?
Tar jätte gärna emot tips och råd, kanske just du skulle vilja hjälpa mig med detta?
Vill gärna ha ett samarbete med någon, lättare om man inte är ensam och detta är stort det handlar om mitt liv och mycket personliga saker kommer att komma fram, så känner du att du skulle vilja hjälpa tänk efter ngr extra gånger för det kommer ta av din tid...
Hör av er =)
Hur jag ska gå tillväga vet jag inte ännu om jag ska försöka mig på det själv eller om jag ska försöka få tag på en spökskrivare.
hur hade ni gjort?
Tar jätte gärna emot tips och råd, kanske just du skulle vilja hjälpa mig med detta?
Vill gärna ha ett samarbete med någon, lättare om man inte är ensam och detta är stort det handlar om mitt liv och mycket personliga saker kommer att komma fram, så känner du att du skulle vilja hjälpa tänk efter ngr extra gånger för det kommer ta av din tid...
Hör av er =)
Detta är I-a´s berättelse
Hej jag heter I-a, jag gjorde min gastric by pass 24/4-2012 redan dagen efter min operation mådde jag pyton men tänkte väl som man gör mest att det är normalt att man ska må såhär efter operation.
Men det blev inte bättre och jag kunde inte få i mig någonting ätbart i magen, samt den fruktansvärda magsmärtan som satt i hela tiden.
Jag avvaktade men åkte sen in till akuten här i Linköping dom kunde inget om gastric operationer och som patient så fick jag en morfinspruta och sen blev jag hemskickad.
Dagen efter ringde jag upp Motala där jag gjort min op av (Piiiiiip) och han ringde upp mig och sa att jag bestämt var tvungen att åka till Norrköpings sjukhus det är där dom tar hand om komplikationerna.
Så jag fick komma dit och blev inlagd 35 dagar pga förträngningar,opererat in ett stent som ska vidga tarmen,magsår m.m.
Hittills så har dom gjort 4 ballongvidgningar, alla tänkbara röntgenundersökningar med kontrast i blodet, samt dricka kontrast samt buköversikter.
Ultraljud på gallan m.m Jag har konstant illamående,kräks ofta och har ingen aptit och smärta i magen.. värken strålar ut i ryggen.
Senaste gastroskopin dom gjorde så blev jag så ledsen när jag fick träffa läkaren för han gjorde ett uttalande att mina smärtor och illamående var psykiskt.
Jag blev alldeles paff.
Nu så har jag fått känselbortfall i båda mina ben samt rasat 40kg i vikt på 4 månader, har ingen ork utan ligger mestadels i sängs då jag inte har ork att vara uppe mer än korta stunder.
(jag blir lika ledsen varje gång någon berättar sin historia där det inte gått bra, men lilla gumman du ska se att vi finner en lösning för dig oxå, du ska oxå få må bra och leva lyckligt <3 )
Musik.
Jag älskar musik, texter, är nog allätare men vissa ligger varmt om hjärtat som tex allas våran underbara Ulf Lundell, Nomy och nyfunna Sixx AM.
Om jag hittar en låt jag verkligen fastnar för så går det på repeat typ en miljon gg innan en ny tar plats =)
Kommer börja lägga in dagens låt på bloggen oxå, och varje låt betyder ngt för mig på något sätt, antingen finns det ett minne till den eller så stämmer låten med mina känslor...
Just nu spelas:
NOMY
If You Can Hear This lyrics
Have you ever felt the rain
when you're standing all alone
When it's cold and pouring down
When it makes you feel at home
It's like you're standing on a road
With a silence within you
Hating what is left
Still holds on too
You can stay and wait for nothing
Still the rain will fall on you
The bleeding is over, you said
But its not
What you're thinking of is all what they forgot
What if you told her now you're alone
If you can here this were you are then come on home
Have you ever felt the rain
When your standing without time
On a road that never ends
Waiting for a sign
I believe the wind is you
I believe that you are near
and the memories flashes by
I've got no fear
Memories haunting me
Stopping me from wanna be
Everything is got to die
I wonder
Tell me how I should live
I have nothing more to give
Gotta go now I know
Were you are
And now you're standing next beside me
and the rain is finally gone
The bleeding is over, they say
And it is
What I'm thinking of is all that once missed
What if I told you, now we're alone
Now I see you I could finally call it home
Have you ever felt the rain
when you're standing all alone
When it's cold and pouring down
When it makes you feel at home
It's like you're standing on a road
With a silence within you
Hating what is left
Still holds on too
You can stay and wait for nothing
Still the rain will fall on you
The bleeding is over, you said
But its not
What you're thinking of is all what they forgot
What if you told her now you're alone
If you can here this were you are then come on home
Have you ever felt the rain
When your standing without time
On a road that never ends
Waiting for a sign
I believe the wind is you
I believe that you are near
and the memories flashes by
I've got no fear
Memories haunting me
Stopping me from wanna be
Everything is got to die
I wonder
Tell me how I should live
I have nothing more to give
Gotta go now I know
Were you are
And now you're standing next beside me
and the rain is finally gone
The bleeding is over, they say
And it is
What I'm thinking of is all that once missed
What if I told you, now we're alone
Now I see you I could finally call it home
lite babbel...
Jag använder ju min blogg som klagoplank, som en ventilations trumma...
Jag är inte ute efter medlidande och att man ska tycka synd om mig, för det gör jag så bra själv ;)
Men jag behöver denna blogg för att ösa ur mig min smärta, min besvikelse på livet och alla fel vägar jag valt under årens gång för det är inte en gång det handlar om.
Har börjat funder på om jag ska skriva annat oxå?
Har ju haft denna blogg i stort sett enbart för kroppen, men som någon skrev i kommentarerna det finns ju ljusglimtar i mitt liv oxå, tyvärr tar det negativa över hela jävla tiden =(
Som igår när min mor hade varit här och hjälpt mig med hem och barn så när hon skulle gå ville My (3år) vinka utanför dörren, så vi gick ut.
Hon vinkar som en tok sen helt plötsligt säger hon Nono!!! jag älskar dig som en böld i röven!
Haha lilla skit unge jag kunde inte hålla mig för skratt, det bara ploppa ur hennes mun =)
Varför skriver jag aldrig om såna ögonblick?
Eller som en dag då dom stora barnen varit ute, dom är 12 och 10år, dom hade plockat pant och gick till affären.
Dom kommer hem och överraskar med ett doftljus och en blomma <3 mina underbart fina barn, dom gör mig aldeles varm i hjärtat.
Nej nu är det dags att försöka klämma in lite posetivt i bloggen oxå, som jag skrivit innan det kan ju inte vara skoj att bara läsa om allt negativt.
Nej jag vill visa er delar av dom ljusa stunderna oxå även fast det mörka konstant hänger över mig....
Kärleken förde oss samman.....
Solen står högt över fälten
Vinden går lojt genom säden
Värmen vilar och väntar
Det susar oss över i träden
Idag är det bara du och jag
Idag är det bara vi två
Du är min
Och jag är din
Och kärleken förde oss samman
Hör du hur klockorna ringer
Tid att ta ännu ett steg
Min ring glimmar på ditt finger
En kyss och sen börjar vår väg
Idag är det bara du och jag ...
En man
En kvinna
Har sin egen värld
För sällskap
För stöd
Och för glädjen att va här
Ta min hand så följer vi vägen
Genom regn och sol är jag din
Vi tar med oss den gyllene regeln
Och förs fram av en viskande vind
Idag är det bara du och jag ...
Vinden går lojt genom säden
Värmen vilar och väntar
Det susar oss över i träden
Idag är det bara du och jag
Idag är det bara vi två
Du är min
Och jag är din
Och kärleken förde oss samman
Hör du hur klockorna ringer
Tid att ta ännu ett steg
Min ring glimmar på ditt finger
En kyss och sen börjar vår väg
Idag är det bara du och jag ...
En man
En kvinna
Har sin egen värld
För sällskap
För stöd
Och för glädjen att va här
Ta min hand så följer vi vägen
Genom regn och sol är jag din
Vi tar med oss den gyllene regeln
Och förs fram av en viskande vind
Idag är det bara du och jag ...
// ULF LUNDELLm
Nice... eller inte!
Som vanligt med hem och barn så hur ont man än har och hur dålig man än är så ska saker göras och jag ger mig ofta fan på det trots smärtor och skit.
Igår kväll skulle jag som vanligt fixa för kvällen, plocka ur diskmaskinen städa undan efter att barnen gjort kvällsmacka, ladda kaffet för morgonen och allt det där...
Där står jag i köket och hör hur det plaskar, som om jag glömt att stänga av kökskranen... men nejdå!!! Det va min ÄCKEL PÄCKEL gastrotube som öppnat sig, så det som rann ut va mitt maginnehåll!!!!!!!!
Fan jag ville bara dö av skam, barnen fick panik, men det är ju inget farlig men det luktar och jag känner mig som den mest äckliga person på denna jord, jag skämdes inför mig själv och inför mina barn, sjukt jag vet.
Men man kan ju inte hjälpa vad man känner eller hur det känns.
Jag bröt iaf ihop =( jag hatar gastrotuben och hur vidrig den får mig att känna mig =(
Ni som varit med ett tag vet ju att jag inte alls tyckte om mig innan tuben heller men nu känns det sju resor värre ska ni veta, ett stinkande hål i magen, fan va nice.... eller inte.
Igår kväll skulle jag som vanligt fixa för kvällen, plocka ur diskmaskinen städa undan efter att barnen gjort kvällsmacka, ladda kaffet för morgonen och allt det där...
Där står jag i köket och hör hur det plaskar, som om jag glömt att stänga av kökskranen... men nejdå!!! Det va min ÄCKEL PÄCKEL gastrotube som öppnat sig, så det som rann ut va mitt maginnehåll!!!!!!!!
Fan jag ville bara dö av skam, barnen fick panik, men det är ju inget farlig men det luktar och jag känner mig som den mest äckliga person på denna jord, jag skämdes inför mig själv och inför mina barn, sjukt jag vet.
Men man kan ju inte hjälpa vad man känner eller hur det känns.
Jag bröt iaf ihop =( jag hatar gastrotuben och hur vidrig den får mig att känna mig =(
Ni som varit med ett tag vet ju att jag inte alls tyckte om mig innan tuben heller men nu känns det sju resor värre ska ni veta, ett stinkande hål i magen, fan va nice.... eller inte.
Så less och trött på detta.
Undrar hur det känns att känna att man duger till det yttre, att man är fin och okej och inte ett missfoster, äcklig och dan........j
Tack
Tack snälla ni för era peppande kommentarer era värmande ord, det betyder massa fast jag inte säger det så ofta, flåt.
Jag vet oxå att ni är ett troget gäng som hänger med och jag är glad att ni orkar hålla er kvar trots att jag har blogg torka rätt ofta nu mer tyvärr =( saknar att skriva nästan dagligen men vet inte vad jag ska skriva när inget nytt händer med sjukvården eller så... blir så mkt upprepningar då =(
Jag vet oxå att ni är ett troget gäng som hänger med och jag är glad att ni orkar hålla er kvar trots att jag har blogg torka rätt ofta nu mer tyvärr =( saknar att skriva nästan dagligen men vet inte vad jag ska skriva när inget nytt händer med sjukvården eller så... blir så mkt upprepningar då =(
Varför ska det vara så svårt?
Kan inte livet bara vara jävligt enkelt och okomplicerat?
Jag är ledsen konstant nu mera, tårarna brinner bakom ögonlocken och varje sekund jag är ensam bryter jag ihop, vad är det för tillvaro? Vad hände med mitt liv men mig själv?
Jag vet att vissa kan tycka att jag kanske ska ta och rycka upp mig nu men jag kan inte, vet inte hur för det är så förbannat pissigt ska ni veta.....
Jag hade oxå planer, drömmar som alla andra men för fem år sedan tog det bara slut och dagarna gick över till att börja kämpa...
Efter några år dog även drömmarna ut och så började kampen om att överleva, jag tog dag för dag och ärligt vet jag inte om jag blev särskillt glad för var dag som jag överlevde, för visst hade den enklaste varianten varit att somna och aldrig mer vakna upp.
Men som ni vet har jag ju barnen och dom har på något sätt verkligen fått mig att kämpa trots att jag så jävla många gg velat ge upp, som min mamma alltid sagt så klarar man mer som mamma än man tror och visst är det så.
Men gudarna ska veta hur nära jag varit, man orkar inte hur mkt som helst, kroppen klarar inte heller hur mkt som helst, det finns gränser för alla.
Men har man inte suttit här i denna sits eller i närheten iaf så kan man aldrig föreställa sig hur de är, jag hade aldrig kunnat förstå om jag inte va här eller har varit där jag varit, för det är en sådan sjuk tillvaro att orden inte räcker till för att förklara.
Och om psyket va knas när man va tjock så är det inget mot vad det är idag, man har blivit kränkt gång på gång av dom man verkligen behövt hjälp från, dom har hela tiden skyllt på psyket att man till slut trodde man va totalt galen... först efter kallafakta hände det ngt men sen va det ju samma visa igen och jag förstod inte då och gör det absolut inte idag heller hur man kan blunda och ignorera som dom gjort??!!
Kirurg på kirurg har jag haft någon har avsagt sig mig som dennes patient, någon blev bortkopplad ja ni vet det är inte riktigt någon som vill ta ansvar.
Sen kom ju artikeln i Gt och Expressen, då tog en ny kirurg tag i det och även fast vi haft många meningsskillnader så har han inte avsagts sig mig än iaf.
Jag anser att han kränkte mig för många många herrans år sedan, eller ja det gjorde han på riktigt, men alla kan ändras så lite mer än 7år senare ses vi igen och inför det mötet ville jag bara dö, för jag kommer ihåg hur han bemötte mig den där gången och jag va livrädd att det skulle bli lika igen, men tji fick jag =) på ett bra sätt.
Han tog tag i det, skrev in mig direkt och fixade en plan och där är vi väl nu då.
Efter en del skit på vägen, påståenden och konstiga ideer om vart jag ska slussas men jag säger inte att allt enbart varit hans fel, nejdå det har varit andra läkare inblandade oxå som varit sk experter på andra områden men som enbart pratat ren skit.
Men min kirurg jag har nu han fixade med gastrotuben och att jag fick komma på röntgen i gbg, utan tuben hade jag varit död det vet vi alla, röntgen gav mig svart på vitt att jag inte inbillade mig eller ljög, det gav mig rätten som en seger efter alla turer.
Nu står jag inför beslutet om att genomgå ytterligare en stor buk operation, hur utgången ser ut vet ingen, den är väldigt riskfylld, och vågar verkligen jag riskera något?
Men nu står jag här lika ledsen som åren innan, lika smärtpåverkad som vanligt för att inte tala om besvikelsen jag känner för att det känns som om jag blivit berövad på livet, på det liv jag skulle få.
Jag skulle ju börja leva igen, inte kämpa för att överleva.....
Nej ni livet blev inte som man tänkt sig
Jag vill göra en skillnad...
Jag vill göra ngt och jag tänker göra ngt...
Ja jag vet att jag är svag och mkt att kämpa med men detta känner jag att jag måste göra, göra för min skull.
Om jag ska ta chansen till ytterligare en operation som kan göra att allt går ännu mer åt helvete så vill jag göra detta...
Man kanske inte kan förstå, inte ens försöka men jag måste kämpa för detta, för att höras...
nu blir det att samla fakta så det skriker om det...
Let´s go trasdockan!!!!
Ja jag vet att jag är svag och mkt att kämpa med men detta känner jag att jag måste göra, göra för min skull.
Om jag ska ta chansen till ytterligare en operation som kan göra att allt går ännu mer åt helvete så vill jag göra detta...
Man kanske inte kan förstå, inte ens försöka men jag måste kämpa för detta, för att höras...
nu blir det att samla fakta så det skriker om det...
Let´s go trasdockan!!!!
Jag vet
Jag vet att ni vill att jag ska blogga oftare och många är besvikna på att jag inte gör det, men vad ska jag skriva om varje dag?
Jag är i ett död läge och allt är samma dag ut och dag in, det skulle bli tjatigt om jag skrev om samma sak varje dag, eller?
Smärtorna är samma, måendet samma, inget nytt händer....
Jag kämpar mig igenom dagarna, och ofta i min ensamhet gråter jag och tycker att livet varit fruktansvärt orättvist mot mig och min familj...
Vet inte hur man ska göra och vilka vägar man ska ta.... livet består av många vägskäl ska ni veta...
Om 2-3v...
Om 2-3v får jag träffa kirurgen så nu gäller det bara att andas och klara varje dag, jag är less så fruktansvärt less på allt! Jag har inget liv längre och så är det bara, inte ett värdigt iaf.
Satan vilket högt pris man fick betala för att gå ner i vikt och TRO att man skulle få tillbaka hälsan och kanske en gnutta självförtroende...
Hälsan är åt helvete och vad är självförtroende?
Känner mig vidrigare än någonsin men vad spelar det för roll igentligen...
Konstigt skulle det väl vara annars då det hänger en äcklig slang ur magen, det kommer vätska och äckel från hålet, huden hänger och dinglar, ne men det e ju nice på riktigt eller?
Kom och tänka på det när jag duchade, vad svårt det är att vara naken fast det bara är jag där, svårt att se sin egen kropp.
Då kan jag ärligt säga att det va lättare som tjock,
Då va allt utfyllt och man såg inte ut som ett "freak"..
Jag "gömmer" mig mer för allmänheten idag än vad jag gjorde innan gbp open, jag är betydligt mer ensam idag än vad jag var då.
Och jag som trodde jag skulle få bli den sociala tjej jag en gång va med massa folk runtomkring mig, men nej så blev det ju inte.
Saknar den jag en gång va, den tjej som umgicks med en massa människor va ute och fika i skövde varje dag och hängde med på en massa saker, nu sitter jag här som om det sociala livet är över och förbi.
Jag vet oxå att jag sitter här idag enbart för barnens skull, det är dom som fått mig att orka kämpa orka en dag till, för vad hade jag haft om jag inte hade dom?
En del kanske hade sagt livet, men jag har ju inget liv, mitt liv består av smärtor och bitterhet och jag är fylld av ångest.
Nej ni det va inte så här det skulle vara, det va inte så här det skulle bli bara för att man gjorde en gbp operation =(
Satan vilket högt pris man fick betala för att gå ner i vikt och TRO att man skulle få tillbaka hälsan och kanske en gnutta självförtroende...
Hälsan är åt helvete och vad är självförtroende?
Känner mig vidrigare än någonsin men vad spelar det för roll igentligen...
Konstigt skulle det väl vara annars då det hänger en äcklig slang ur magen, det kommer vätska och äckel från hålet, huden hänger och dinglar, ne men det e ju nice på riktigt eller?
Kom och tänka på det när jag duchade, vad svårt det är att vara naken fast det bara är jag där, svårt att se sin egen kropp.
Då kan jag ärligt säga att det va lättare som tjock,
Då va allt utfyllt och man såg inte ut som ett "freak"..
Jag "gömmer" mig mer för allmänheten idag än vad jag gjorde innan gbp open, jag är betydligt mer ensam idag än vad jag var då.
Och jag som trodde jag skulle få bli den sociala tjej jag en gång va med massa folk runtomkring mig, men nej så blev det ju inte.
Saknar den jag en gång va, den tjej som umgicks med en massa människor va ute och fika i skövde varje dag och hängde med på en massa saker, nu sitter jag här som om det sociala livet är över och förbi.
Jag vet oxå att jag sitter här idag enbart för barnens skull, det är dom som fått mig att orka kämpa orka en dag till, för vad hade jag haft om jag inte hade dom?
En del kanske hade sagt livet, men jag har ju inget liv, mitt liv består av smärtor och bitterhet och jag är fylld av ångest.
Nej ni det va inte så här det skulle vara, det va inte så här det skulle bli bara för att man gjorde en gbp operation =(
