inget nytt..

Ja ni mina uppdateringar kommer ju inte allt för ofta, men inget nytt händer heller inte.
Dagarna går o jag kämpar på med det mesta.. Mat, kroppen, hem o barn.
Och gudarna ska veta att det blir inte lättare.
På resans väg mot en normalare vardag så stöter jag på det ena hindret efter det andra, och det gör mig inte mer motiverad att kämpa vidare.
Hindren är ju inte av minsta sort heller, kanske därför man varje gång verkligen inser hur liten man är och hur lite man klarar utan hjälp från nära, från sjukvård o från myndigheterna.
Som ensam, som bara jag är jag fruktansvärt liten och näst intill obefintlig..
Ofta undrar jag om jag har ngt värde över huvudtaget längre, om jag betyder något alls..
Jag tvivlar på det mesta, men mest på mig själv förstås, mitt eget värde och min rätt att existera men även min rätt att bli hjälpt mot något som sjukvården förstört för länge sen men fortfarande inte åtgärdat, inte lagat, inte heller vill ta sitt ansvar för...
Tiden går och jag tror att kroppen bara tar mer stryk hela tiden, men vad vet jag? För uppenbarligen känner jag inte min egen kropp *suck*
Återigen...
Jag skulle ju få tillbaka mitt liv genom att göra denna operation, men förlorade i stället det jag hade plus så mycket mer...

knappen...

Va på kirurg idag (ÄNTLIGEN) dom är inte snabba..
Fått vänta 6v på att få en tid..
Men men idag va jag inne och fick en.ny knapp :-)
den är så vit att de är svårt att se den... ;-)
den gammla va grymt äcklig!
såg genom rutten ut och det kändes som den hade vuxit fast för fy satan vad ont de gjorde när hon drog den :'( gjorde så ont att ja inte ens klara av att gråta...
De va helt sinnes sjukt...
Men nu är de gjort o ja hoppas den kommer funka :-)
åandra sidan ska den bytas oftare än 1gg om året :-(
hon tog även blodprov och denna gång ska ja äntligen få veta vad cerumjärnet ligger på..
annars visste hon inte så mkt alls..
fråga om kirurgen hade ngn plan hur vi går vidare o så..
men inget.
och nu är han på semester så vi får se sen när han e tillbaka..

tankar...

många tankar nu...
i bland undrar jag om jag verkligen vet vad som är upp o ner, fram o bak, rätt o fel tex...
jag är gammal nu, men ibland känner jag mig som en fjortis ;-)
kan le åt så töntiga saker, bli nervös över att skriva/säga ngt töntigt eller som får mig att framstå som en korkad person. Bli generad över sånt som igentligen inte ens märks..
är det sånt som betyder att jag är mer levande än jag tror...
kan de vara så att jag är någon som kan göra någon annan glad, att det finns någon där ute som gjort bra val i livet pga mig, som kommer ihåg mig för mig.. jag lät gbp open vinna, ta över kontrollen över MITT liv.. den har många gg nu försökt ta mitt liv, men inte än.. inte än tänker jag låta den ta det heller ;-).. har lite att fixa först :-P över 6år har jag gråtit varje dag, men inte i dagarna... börjat känna så mkt annat, är de nu det är dags att ta tillbaka det enda som ska vara bara mitt, mitt liv.. är det nu jag ska lära mig att se förbi smärtorna, att jag inte kan äta.. att acceptera det jag inte kan förändra, att detta är mitt nya jag och jag måste leva efter dom tillgångar som jag fått.. va i helvete ne.. jag måste nu!!! det är nu de ska vända och nu ska jag inte bara leva utan verkligen vara levande..

seg bloggerska

vet bara inte vad jag ska skriva.. hade skrivit en text men insåg hur löjligt det lät =/ så nej ni det är inge bra med mig... varför skulle jag ens försöka låtsas att det va bra? idioten jag.. men önskar ja kunde skriva att allt har vänt nu, men så är det inte... den dagliga kampen fortsätter ett tag till =/ Otroligt att ni orkar hålla er kvar även fast inläggen lyser med sin frånvaro...

fan fan fan

seriöst så ger jag upp snart...
mitt liv är inte så rockigt kan jag lova..
dagarna går ut på att överleva, ta sig igenom dagen med alla smärtorna..
helt sjukt.
det va inte så här de skulle vara, inte ens i närheten..
undrar hur länge till jag orkar?
så många år som gått nu av denna helvetes resa och än är jag inte vid slutet..
tror aldrig jag kommer bli lagad och livet som trasdocka orkar jag snart inte leva längre...

om "ägget"

fick en fråga på kommentarer vad "ägget" va för ngt som legat i den nya magsäcken och töjt ut den.
önskar jag visste det...
önskar att dom kunde ha skickat iväg det på analys för att fast ställa vad de va för ngt.
men hur konstigt de än låter så kastade kirurgen det och de ända han sa va att det va stort som ett ägg och äckligt!!
många förstod inte varför han gjorde så.
många sköterskor hade oxå velat veta vad det va för ngt.
en annan kirurg sa att man skickar inget på analys om man inte letar
efter cancer!??
så jag kommer aldrig att få veta vad det va som låg i min magsäck..
jag har haft funderingar på om de va ngt dom glömde kvar efter första open.. men ja kan ju fundera på detta hur mkt som helst...

kommentar

fick kommentar på inlägget innan.
många har säker psykiska problem innan sin operation och jag kan ärligt säga att jag inte alls förstår folk som menar att psyket ska ha med dom somatiska felen att göra?
för trånga passager, läckage, tarmvred och som jag hade ett stort ägg i min nya magsäck som hade töjt ut den så den va 15cm i stället för 3cm. och att tarmar växersamman o orsakar smärtor. ska jag och så många andra framkallat dom somatiska felen med vårat psyke?

varför

hur kunde allt gå så otroligt fel?
det skulle ju vara min tur att börja leva, vara levande.
i stället blev jag fånge i en trasig kropp som med tiden även trasa sönder min själ.
ingen som inte varit här vet hur det är att dagligen plågas av ett dåligt samvete mot familjen.
allt skulle bli så bra o vi skulle ut på äventyr.
men allt blev så fel o i stället sitter jag här o får se dom gå iväg för att hitta på olika saker.
detta är inget vidare liv....
och jag vet inte längre vem jag är.
jag hatar min gbp det vet ni och jag hatar att på större delen sjukhus talas de fortfarande inte om hur åt helvete det kan gå... dom vill inte kännas vid oss.
vi med dom trasiga kropparna står ensamma...
vct fortsätter att rekomendera operationerna på löpande band o de talas så gott om dom...
men vi som fått stå ut med alla kränkningar.. vi som fått våra liv förstörda.. oss talas de inte alls om...
jag vill bli mig igen... jag vill vara linda och inte trasdockanlinda...
jag kommer aldrig få tillbaka mitt liv min hälsa och ingen kan ge mig dom förlorade åren med mina barn...

sondvälling

är det någon som har en ide om varför man får frossa av sondvälling?
De gör mig tokig... men jag måste få i mig skiten om ja inte ska rasa i vikt igen :-(

...

You think you want to die,
But in reality you just want to be saved......

lessen o trött.

jag orkar inte o var ska jag få energi ifrån.
kämpar vidare med välling försöker få i mig en påse iaf om dagen helst två men de är en kamp.
vikten är rätt stabil pendlar mellan 65 och 71kg o de är väl okej, de borde vara det.
men jag ser och upplever ngt annat vilket får mig att må ännu mer skit..
sen denna smärta, ihärdiga jävla helvete som aldrig ger sig, jag blir så nere o så ledsen.
varför tar de aldrig slut?
jag vill inte ha de så här mer jag orkar inte.
har blivit instängd i mig själv.. skriver inte om de och jag pratar inte om de så mkt längre.
jag håller skiten inom mig fast jag bara vill skrika ut det jag känner.
även fast de är skönt att gråta i sin ensamhet så vill man inte alltid vara ensam.
jag har väl insett att jag på ngt sätt måste acceptera att så här kommer livet vara och att jag förblir en trasdocka men de är så svårt och jag vet inte hur ja ska lyckas med det?!

Ofta frågar jag mig själv om jag verkligen kan se mig själv i framtiden?

undran..

Jag ligger här med en trasig själ, kroppen är som en riktig trasdocka. Och allt som för andra är normalt och tillhör vardagen är för mig omöjligt... Varje dag gömmer jag mig så tårarna får rinna fritt medans ytterligare en bit hopp om ett värdigt liv dör.. Börjar inse att jag aldrig kommer bli fri, fri från det helvete som så ihärdigt förföljer mig och äter upp mig innifrån. Jag är inte stark, jag är bara jag och hur länge till orkar jag? och när är allt hopp ute?
Eller finns de fortfarande en chans kvar? en chans till en normal tillvaro, en normal kropp och en tillfreds själ...

misslyckad o vidrig

precis så känner jag mig som ett stor misslyckande.. som en otroligt vidrig person o det är skit att känna att man inte har ngt här att göra.. att man är en börda en gnällspik... ååå jag kommer aldrig få ordning på denna kropp :'( o då finns de inte fn chans att laga detta trasiga psyke..
mitt öde blev att va en trasdocka tills jag dör....

upptag av medicin?

ingen verkar kunna svara på detta så jag frågar här..
om kroppen tar upp 60% av det man äter, mat hur är de då med mediciner?
tar kroppen upp 60% av medicin oxå?
allt har sån otroligt dålig verkan på mig, en läkare som inte kunde svara på det sa att antingen va de så eller så är jag över tolerant :-(

när man inte ser sjuk ut..

ibland undrar ja om man ska ha en text i pannan.. där de står att allt är inte som de ser ut att vara...
jag har dagliga smärtor från helvetet o de vänder på 2min så från att tycka allt är rätt okej trotts allt till att bryta ihop o tycka allt är sjukt orättvist, att de räcker med smärtor o skit nu..
knapp jäveln lever ju ett eget liv.. den är i vägen, gör ont, luktar, det kommer gojs runt slangen o de blöder. jag tappar fortfarande tusen gg om dagen o den får mig att må illa..
men oandra sidan om ja inte haft kvar den så ja kan tömma hur ont o illamående hade jag varit då?
så de finns väl någon mening med skiten :-\ fast de inte känns så.
och hur går de med maten?
vad ska jag säga om den.. det är ett eget kapitel som jag kanske borde ägna 90% av tiden till, men då kommer ja på riktigt bli tokig.
hatar mat hatar att det är något nödvändigt :-( bara mat i sig är en jävla kamp.. så visst ja väger 70kg men vägen hit o att få stanna på de har varit sjukt lång och är så jobbig.
hatar att mat ska vara en kamp o jag försöker med allt möjligt för att försöka hitta ngt som innehåller så mkt som möjligt men är så lite som möjligt.. o de går bra? inte så värst.
många kör ju lchf så varför inte jag?
absolut inte strikt men har hittat ett lchf recept på en ugns omelett som funkar rätt bra, oftast iaf.
sen har jag lyckats dra ner rejält på kaffe :-) men oandra sidan får ja inte i mig mer av ngn annan vätska för det..
väntar fortfarande på provsvar hoppas nu i början av veckan, kan va intressant att se vad dom visar nu då jag anser jag kämpat som en idiot med maten.. kunde ju va skoj då att se ngn skillnad...
annars fortsätter de så här.. jag bokstavligen hatar min gbp men glädjs så otroligt mer er som fått en lyckad op utan olika andra missbruk.. smärtor ja överhuvudtaget kroppsliga komplikationer.. lyckos er :-) njut.
tyvärr verkar de ha visat sig att man inte ska ropa hej för tidigt..
men även fast de inte verkar så så är jag på riktigt glad för alla lyckade operationer. dom som "bara" har dumping som komplikation.
men jag är oxå ledsen för alla er som slåss mot egna demoner, komplikationer.
bitter på sjukvårdens ignorans m.m
ja jag kan nog pladdra hela natten om allt o inget.
så jag sätter stopp nu...
tack ni som fortfarande följer mig o lämnar era goa varma kommentarer.
ni ska veta vad dom gjort mkt o gör än idag för mig <3
ni är ett bevis på att de finns helt magiska medmänniskor där ute <3
massa kramar från hon som fortfarande är så trasig fast de inte syns likaväl utanpå..

Totalt antal besökare
Besökare denna månad:
Besökare denna vecka:
Besök i dag
Besökare online