trasdockanlinda

Tror jag skrivit om detta i ett annat inlägg en gång men det bjuder jag på....
Jag va ju överviktig redan som barn, enorm övervikt nu pratar vi inte om några kg utan massa.
Jag försökte banta men lyckades aldrig.
När jag sen blev vuxen med en enorm fettma skämdes jag, jag skämdes över hur otroligt fet jag va och jag skämdes över att jag inte lyckades gå ner i vikt.
När jag bestämde mig för att göra en gbp operation skämdes jag över att va tvungen att genomgå en enorm operation för att jag inte kunde gå ner i vikt själv.
Det va inget jag skröt om, inget jag ville att alla skulle veta för jag såg det som en svaghet att genomgå den operationen men ändå kände jag att det va mitt sista hopp.
Sen kom skammen att inte kunna leva som opererad.
jag klara inte av att gå ner i vikt så jag valde operationen och sen klarar jag inte av att leva som opererad.
Så jag skäms...
Jag skäms över att jag valde operationen som förstörde mitt liv.
Det är ju inte bara jag som blir drabbad utan hela familjen, mina barn min make, mamma och min syster ja alla som kommer i min närhet.
Dom oroar sig, jag oroar mig...
Jag vet att jag valde att lägga mig där på operations bordet, men jag valde inte att få det så här att få varje komplikation som finns...
Tänk om jag kunde spola tillbaka tiden då hade jag ALDRIG gjort denna open.
Jag hade hellre varit fet och levt några år mindre än att va undernärd och smal och dö några år tidigare...
Jag undrar så vart allt ska sluta, vad som kommer hända med mig?
Jag vill inte till KSS och deras otroligt dåliga bemötande, jag vill inte träffa dom dryga elaka kirurgerna + personal.. jag tänker inte åka dit och bli kränkt och inte trodd på.
Jag trodde ju verkligen jag skulle få komma till Ersta, jag trodde på hjälp.
Mina pusselbitar faller inte på plats utan ju längre tid det går ju mer bitar saknas det....