trasdockanlinda

Man kan inte se på mig att jag inte mår bra, jag ser ju själv att jag ser betydligt piggare ut nu när solen gett mig färg.

Men hur mår jag igentligen inombords? Det är inget vidare, jag är ofta ledsen och känner mig berövad på livet när allt jag igentligen ville var att få tillbaka ett liv, energin att orka vara den jag igentligen är, men allt blev så otroligt fel.

Så här sitter jag nu snart 34 år gammal med en kropp som en 90åring som inte gör ngt annat än ont hela tiden, varje centimeter värker, magen är iof värst, jag kan inte äta mat och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna äta en middag och njuta utan att kräkas och få såna sjuka magsmärtor att tårarna bara rinner...

Jag vill inte gå omkring med en slang i magen, jag tycker den är äcklig jag känner mig äckligare än innan, mitt självförtroende som alltid varit på botten är ännu sämre när jag har den och frågan kvarstår, kommer jag va tvungen att ha den livet ut?

Är det inte Sverige som ska ha en sån otroligt bra sjukvård? Eller är det så att den är jätte bra för alla andra men inte för oss med komplikationer efter en gbp operation? Är det okej att bara skita i oss för vi valde detta själva, vi valde att lägga oss under kniven för att gå ner i vikt.

Folk tror att det enbart handlar om att bli smal men så är det ju inte det handlar om att få livskvalitet, något man saknar som rejält överviktig men grejen är ju den att dom kan ju inte bara operera och sen anse att det ska gå bra för med alla operationer finns det ju komplikationer och uppenbarligen så har dom forskat på tok för lite för att veta ngt om detta så i stället blundar man och tror att så länge man inte ser felet finns det heller inte något. Har nu verkligen försökt med andra sjukhus men ingen vill, har ni hört dom vill inte ta emot mig (tanken på att jag blivit nekad av både Stockholm och Göteborg gör mig tårögd) frågan är väl oxå vad skriver mina UNDERBARA kirurger i remissen? Skriver dom sanningen och skriver dom precis som det är? Kan ju aldrig tänka mig det för då BORDE någon vilja hjälpa. Vet ni.... jag tror inte jag orkar kämpa för vård ngt mer nu någon gång ger man upp och den gången är nog nu. Kanske jag ska vara glad för var dag jag lever, i mitt fall nu då med vällingen... kanske jag får acceptera att detta är min lott i livet att ha sjukt ont att inte kunna äta, att kräkas och vara yr konstant... trevligt trevligt.

Jag har inte burit omkring på min dotter på 2år pga magen =( och hon är bara 3år, det gör ont var gång jag vill lyfta, bära och allt det där man gör normalt men jag inte kan.... känner mig värdelös som mamma, känns som om jag försummat mina barn alla tre, att dom har blivit berövade på sin mamma pga att ingen vill hjälpa =(

Och Tänk vad roligt det skulle vara att bjuda hem lite vänner för god mat och lite öl eller vin =) men visst kan jag det men hur roligt är det att sitta och titta på när andra äter och njuter, det går men är inget skoj och som vi ALLA vet är mat så fruktansvärt socialt!

Hur ska jag sluta vara så bitter på allt detta? Har ni någon ide så får ni gärna berätta för jag vill inte vara sån här jag vill inte vara bitter, ledsen och arg och allt det där... ÅÅååå jag vet att jag aldrig skriver ngt roligt jag vet att jag är fröken negativ men det är inte alltid så lätt när man är en Trasdocka som jag =(