trasdockanlinda

Jag vill ju så gärna se framåt, ha drömmar och planer som alla andra.
Varför är det så svårt att släppa det förflutna och inte se bakåt hela tiden?
Med tanke på hur dåligt minne jag igentligen har så nog fan kommer jag ihåg mkt som varit, minnen från förr, flera år bakåt och jag kan komma ihåg det som om det vore igår.
Men givetvis kommer jag inte ihåg allt dumt som varit, alla elakheter, besvikelser och tårar utan minnena är fina och jag ser tillbaka med ett leende och önskar livet vore lite mer likt förr.
Men jag vet att det som varit har varit och kommer inte igen, jag vet jag är inte dum.
Men jag vill ha kvar människor i mitt liv, jag behöver det för nu är det tomt, riktigt tomt oxå =(
Men vad jag önskar spelar ingen roll igentligen då det inte är ömsesidigt och man kan ju lixom inte tvinga ngn att finnas i ens liv när dom inte vill, en relation funkar ju lixom bara om båda vill.
Jag har lärt känna nya mäniskor genom bloggen, helt magiska folk, tyvärr finns dom inte i krokarna och det är inte lätt alls att ses, men vem vet kanske en vacker dag?
Men deras ord deras tankar betyder så sjukt mkt för mig och jag hoppas dom orkar hänga kvar och att jag en dag kan vända bloggen till en possitiv sådan för så skoj kan det inte vara att läsa om min skit dag efter dag...
Men åandra sidan handlar den ju om mitt liv och det har ju inte riktigt varit en solskens historia och är inte än idag heller...
En som följt mig har kommit mig riktigt nära och vi ses ofta M-L, hon har varit den som besökt mig på sjukhus, den som verkligen sett till att köra mig till sjukhuset när det varit riktigt illa, ja hon har nog räddat mig mer gånger än någon annan.
Hon lyssnar och försöker förstå och komma med råd och tips men det är inte lätt och det förstår jag oxå för sitter man inte i denna sits kan man omöjligt förstå vilket helvete det är =( Men jag kommer nog aldrig kunna tacka henne nog, hon är bra <3 och hon försöker och dömmer inte mig och misstror mig inte heller...
Men jag vet att ni alla hejjar på mig och kanske kommer lösningen en dag.... kanske någon uppmärksammar mig och känner att anledningen till att dom utbilda sig till kirurger är ju för att hjälpa människor, och kanske då att dom kan se till sitt hjärta att dom vill hjälpa mig...
Men fram tills det så kommer jag alltid vara en äcklig parasit för sjukvården =( som dom inte vill se, inte ta i, utan helst utrota...................