trasdockanlinda

HAde bestämt mig för att ta minst en halv timme om dagen och ägna mig åt bloggandet för igentligen behöver jag det, jag behöver skriva av mig om allt som rör sig i mitt huvud och hur kroppen funkar... Jag har ju lixom alltid använt bloggandet som en ventil trumma, oavsett vad folk sagt så har jag alltid skrivit det som fallit mig in. Men jag hinner inte, känns som om det är tusen saker som ska göras var dag och tiden tar lixom slut. Och när kvällen kommer och alla har gått och lagt sig ja då är jag själv så slut att jag bara sitter i soffan som ett kolli. Men jag har sagt det förr jag ska verkligen försöka börja igen, jag vet att jag behöver det. Så hur går det med allt och hur har jag det? Åt helvete mest hela tiden, det har varit tufft och är fruktansvärt tufft med maten och jag kämpar men det är hela tiden ett steg fram och tusen tillbaka, så vissa dagar vill jag bara skita i allt och ge upp men då slår det mig att jag har haft det sämre än nu. Jag pendlar som attans i vikt och det går fort som bara den att gå ner i vikt =/ så jag kan väga 70kg för att snart vara nere på 63kg men det är ju betydligt bättre än 45kg När jag började med mat igen så kom det ju fruktansvärda smärtor, fast mer i tarmarna, jag fick smärtlindring som funkade jätte bra och jag började äta pytte lite men jätte ofta, sen fick kirurgen för sig att ta bort den o ge mig en annan vilket gick åt skogen, kämpade med den i ett par veckor. Men kunde knappt äta och jag kräktes mest hela tiden. Min ena sköterska började ringa kirurg i hopp om att få tag på ngn och ifrågasätta deras beslut för varför ta bort ngt som fungerade? Men ingen hörde av sig, i fredags hjälpte min psykolog mig o ringde kirurg, och då fick jag en tele tid samma dag. En annan kirurg, en kvinnlig, ringde upp o vi pratade och hon förstod vad jag sa (sen visste hon ju va psykologen sagt då hon ringde) så jag fick tillbaka den smärtlindringen som fungerade.. Så nu har kampen med maten startat igen, det jag har absolut lättast för att få i mig är knäckebröd o kaffe ;) super kost, eller hur va de nu? Men de är ju bara att kämpa på och en vacker dag kanske det funkar.. Önskar jag slapp de onda oxå för de e tufft, vissa dagar e fruktansvärda. Och smärtlindringen tar jag enbart vid de stora måltiderna men där i mellan är de så jobbigt =( Men skam den som ger sig eller vad säger ni? Livet är en daglig kamp men jag hoppas de ger utdelning snart...