trasdockanlinda

Ni har säkert undrat hur det har gått för mig och återigen ber jag om ursäkt för att jag varit tyst.

Jag har nog försökt hitta en balans i livet, acceptera nuet, vilket inte gått så bra..

(Mår rätt kasst psykiskt om jag ska vara riktigt ärlig, nere i en jävla segdragen deprition.)

Jag har fått veta att detta inte är konstigt med tanke på allt jag gått igenom, alla kränkningar genom åren, och sen helt plötsligt va man betrodd, ja allt har varit kaos på riktigt, men det är skönt att veta att vem som helst hade säkert mått som jag.

Men nu till hur det varit sen open...

I början va det tufft, jag kräktes mkt o ofta, jag vågade knappt äta ngt för det gjorde så ont att kräkas.

Veckorna gick och jag börja fundera på varför inget funkade så jag tog beslutet att sluta med den ena smärtlindringen (oxycontin) och kräkningarna avtog rätt bra, visst jag kräktes men absolut inte som när jag åt medicinen..

Men varje gång jag försökte äta fick jag såna smärtor, fast nu va dom längre ner verkade som om det va tarmarna som spökade.

Jag ringde kirurgen för jag stod inte ut, varje gång jag åt fick jag ligga i fosterställning tills det gav med sig, och givetvis drog jag mig för att äta då..

Jag fick oxynorm som jag skulle ta en 30min innan matintaget... det funkade rätt bra men kräkningarna o illamåendet ökade igen =(

Men jag kämpade mig igenom jul och i mellandagarna ringde jag kirurg igen, för detta funkade inte.

Jag fick då en annan smärtlindring, och sakta vågade jag börja äta..

Så nu kräks jag kanske bara 40% i stället för 98% typ =)))

Men jag kämpar, varje dag är en kamp, och det kommer enorma bakslag så än ska vi inte hurra...

Tror det är därför jag inte skrivit så mkt för jag är rädd att alla ska tro att allt är bra nu och jag ska vara sååå lycklig m.m

Verkligheten är inte sådan..

Fortfarande mycket tårar, smärtor, ångest...