trasdockanlinda

Just nu sitter jag och filosoferar på toalett golvet ;) Chinchillan är ute och springer här inne så jag tänkte att jag kan hålla han sällskap och samtidigt skriva ner lite tankar, slå så många flugor i en smäll som möjligt ;) Jag kan ju börja att berätta om smärtlindringen, jag hade och har.. Som ni vet klarar jag ju inte av varken oxycontin eller oxynorm, eller klarar gör jag väl men dom ger mig mer illamående o kräkningar vilket vi alla vet är något jag inte behöver mer av. När jag tillslut pratade med den ena kirurgen så fick jag ju snabbvärkande morfin att ta i samband med mat, vilket jag gjorde ca 30min innan jag åt ngt och det funkade skit bra =) kräktes lite mindre och jag fick knappt ont alls när jag åt, gör glad va jag verkligen =) ni kan ju tänka er känslan av att kunna äta så många gg om dagen =)) Men snart skulle den lyckan tas ifrån mig, för varför ska man få ha ngt som fungerar. I fredags ringde jag för nytt recept, eftersom när jag ätit o maten kommer till tarmarna så tror jag att jag ska tuppa av, det gör så ont, och om jag förstått rätt så är det för att dom är så ovana att jobba, dom såg ju även på röntgen att tarmarna varit "stilla" väldigt länge, detta i sin tur kan ta ett bra tag innan det försvinner så jag får ha tålamod sa dom. Men iaf ringer för recept och sen va det bara o vänta o när det hade kommit in va det oxycontin! Fick då panik o ringer upp till avdelningen och ska få prata med en kirurg, till telefonen kommer "min" kirurg som enligt schema va ledig, jag säger då att jag fått fel, och han säger nej vi har bestämt att vi ska ha den, jag förklarar igen varför det inte går och han menar att jag kan inte ha mer kort tids medicin o jag svarade att jag brydde mig inte om den va kort eller lång bara det funkar och jag kan fortsätta kämpa med maten... han skriver då ut en annan långtidsvärkande... Jag tycker det är helt okej, kräks lite mer men inte som på oxycontin, jag får ont men inte som om jag hade varit utan... Men jag fattar inte varför dom inte kan låta mig ha ngt som funkar helt o fullt ut, det är ju bara tills jag vant min kropp att äta, om jag nu kommer kunna äta "normalt" så långt har jag inte ens vågat tänka eller hoppas på.. Kan ju säga att 8dagar av 10 mår jag inte okej, jag är så långt nere man nog kan komma, jag kämpar o kämpar sen faller jag och får börja om och jag hatar det jag hatar alla bakslag o alla kräkningar o smärtor o tårar. Det är tufft att barnen ofta påtalar att dom vill att jag ska vara frisk, jag vill ju o jag önskar så det fick bli verklighet, men året har nyss börjat, kanske men bara kanske så är detta året mitt?