trasdockanlinda

Vill jag inte stanna, jag har inte den kämpar andan och jag orkar inte så mkt mer...
Ibland känns det som om jag är här för dom som har ansvaret är oroliga för att få dåligt rykte eller att jag ska gå ut i media igen...
Visst dom ger mig näring nu välling i peggen och tpn bredvid... men sen då?
Det är ingen som lyssnar och jag har börjat få så sjukt ont, och med tanke på hur mkt jag kräks så kommer väl smärtlindringen upp...
Jag har gråtit o gråtit nu för jag har ont jag mår skit och jag vill hem.....................
orken är borta och jag vill ge upp

Finns på facebook igen om ni vill lägg till mig, där uppdaterar jag oftare än här just nu..

Jag önskar så att jag kunde få skriva om en lite förbättring om ngt possitivt iaf, men jag har inget glädjande alls att skriva om mig och min skit kropp =(
Idag har jag varit på sjukhus i 5v och 4dagar och jag mår skit på många plan, både psykiskt och fysiskt.
Efter att peggen opererades in har det blivit sämre, först hade jag ju sjuka smärtor länge och sen har jag kräkts som en idiot, värre än någonsin =(
Jag hade permis i helgen för att fira påsk med min familj, jag åkte torsdag eftermiddag och kom tillbaka måndag förmiddag, under denna tid hade jag ju varken näringsdropp eller vällingen till peggen vilket visade sig i att jag gick ner i vikt, 3,2-3,3kg på dom dagarna och det kan tyckas som lite men för mig är det massa speciellt när jag ska upp i vikt och inte ner =(
Jag åt påskmat och en massa godis i helgen men eftersom allt kommer upp så gav det ju ingen utdelning, mer än att jag fick känna smaken och tugga, känna mig lite normal för en stund.
Idag på ronden fick jag veta att jag blir kvar i ett par veckor till..
Nu ska dom se till att vällingen fungerar och att jag får mängden ökad, tanken är att jag ska ha 1,5liter om dagen uppdelat på tre.
Och man ska tydligen helst få i sig vällingen på 30min men max en timme sen när magsäcken är van.
I onsdags då jag fick välling för första gången fick jag 5dl, men under en lång tid, fick 25ml i timmen.
Sen har det ju som sagt varit uppehåll men idag har jag fått vällingen igen 5dl men nu är det ökat till 50ml i timmen.
Nu är det bara att hoppas på att inget börjar strula för då ger jag upp, det har varit på tok för mkt bakslag den sista tiden och ytterligare ett skulle jag inte orka med...


Jag vet inte om ni vill läsa om mitt gnäll, mina tankar och funderingar?
Tycker ni det är någon ide att jag skriver vidare trots att inget bra händer eller ska man pausa och vänta och se om det vänder och händer bra saker?
Jag gillar ju att ha bloggen att beklaga mig på men det kan ju bli tjatigt kan jag tänka mig...
vette sjutton hur jag ska göra med bloggen.....
Jag har ju inte så mkt för mig när jag ligger här så jag skulle ju kunna skriva en massa om vad som händer mig och runtomkring...
får fundera lite tror jag...

puss på er goa läsare

Förlåt att jag inte skriver, men som alltid är jag ju sämre igen...
Efter ngr dagar då jag fått gastrotuben vart jag sämre och mår ruggigt dåligt än...
Jag kräks mer är någonsin, men hoppas det vill ge sig snart, smärtorna är ju inte av denna värld heller.
Jag äter ju min långtidsvärkande smärtlindring men den har inte räckt så jag har fått morfin i cvk´n under tiden..
Lovar att uppdatera er så fort det inte är så illa med mig..
Hoppas ni hänger kvar trots min frånvaro...
kramar från en mkt trasig trasdocka...

Just nu vill jag bara skrika rätt ut...
Tårarna slutar inte att rinna och ångesten är så jobbig.
I morgon har jag varit ifrån min familj i 4v, mina barn, min make, mitt liv..
Jag vill hem, jag vill hem nu.
I min värld va jag ju så säker på att få åka hem senast tisdag, men helvete vad jag hade fel =(
Dom startar inte med vällingen förens efter helgen i fall ngt händer, det finns ju mer personal på vardagarna... men jag trodde dom skulle starta med den idag.
Barnen har påsklov nästa vecka, jag ville ju va med dom då, men jag ligger på sjukhus då.
Jag känner mig som den mest värdelösaste mamma så ni kan inte ana hur värdelös jag känner mig, jag hatar det verkligen och tårarna bara rinner och verkar inte sluta rinna idag iaf, och det finns nog inget man kan säga eller tänka som skulle göra att jag inte känner mig som sämst för det gör jag och det är åt helvete och jag vet inte hur länge till jag orkar, på riktigt.
Jag har bitit ihop och stannat, kämpat men det är ensamt och jag saknar barnen, så jävla dyrt för familjen att åka buss hit så man ser dom kanske en gång i veckan, vi har inte dom pengarna, så jag kan bara längta sakna dom, se ner på mig som mamma.
Och gudarna ska veta att jag saknar min make, jag saknar honom så sjukt mkt, hans stöd hans trygghet och kärlek...
Jag är ju inte den fru han förtjänar heller, och tänk om han inte orkar med mig mer, tänk om han lämnar mig jag klarar inte det, jag är så rädd, rädd för att förlora han, överlever inte utan han, men vad kan jag ge han? jag är värdelös som fru oxå och jag kan oxå förstå om han lämnar mig, vem hade orkat med detta?
Idag är jag inte värd ett skit, varken som mamma, fru, vän eller person... idag ber jag mig själv fara åt helvete så långt det bara går!! Förtjänar inte ngt alls just nu, natten kommer betyda tårar och ångest samt värdelöshet..........

Varit en jobbig natt sovit vaknat sovit vaknat så har det varit hela natten.
Jag har vänt mig om och om igen, låg på min vänstra sida och lägger mig på min högra då visar de sig att det inte va ngn bra ide utan jag blödde en massa från slangen som går in i magen =( så nu ligger vi inte på min vänstra sida ngt mer ;)
Är riktigt bra smärtlindrad i magen, så jag har varit uppe och gått efter att jag kom upp på avd och mitt rum, känns lite snurrigt men helt okej.
Men mina axlar värker så sjukt mkt att tårarna inte går att hålla borta, samma sak efter varje operation, jag vet att det hör till men den smärtan är sjuklig på riktigt =( hoppas det ger sig om ngr dagar, in andningen är värst då värker det så sjukt mkt mest =( trött på att gråta oxå... djup suck.
Det ser ju inte frächt ut för fem öre =(
Men men här kommer bild bevis ;)

Min make kom ju kl 8 och 8.30 skulle jag ner och träffa narkosläkaren.
Väl nere hos narkos får jag veta att detta va större än jag trodde, pucko linda lixom...
Jag trodde jag skulle sövas dom skulle göra ett snabbt snitt sätta dit tuben och sen va allt fixat, snabbt och lätt men inte då...
Det visar sig att jag ska få ryggbedövning innan jag sövs, och är det ngt jag är just livrädd för så är det ryggbedövningen, den gör sjukligt ont när dom sätter.
Sen berättar narkos att kirurgen kommer öppna upp, göra ett lite större snitt i buken för att lättare kunna hitta magsäcken...
Detta skulle minst ta en timma...
Återigen får jag panik... hatar när saker blir större än jag trott.
Upp på avdelningen igen väntar en stund sen kommer kirurgen in och berättar lite snabbt vad som kommer hända sen och att operationen blir under eftermiddagen.
Jag och min make går ner för att köpa ngt ätbart till han och när vi kommer upp får jag lugnande och en annan skjorta då visar det sig att jag ska opereras om 20min...
Älsklingen åker med ner i hissen pussar på mig och går åt ena hållet och jag åker åt andra, många tankar rusar i mitt huvud..
Får alltid dödsångest när jag ska sövas, tänk om detta va sista gången jag fick se min make, sista gången jag pussa på han, sista gången jag sa jag älskar dig... tårarna bara rann....
In på operation iaf, tårarna rinner, många tankar, rädslor..
kommer en kvinnlignarkosläkare och ska sätta ryggbedövningen, en snäll sköterska håller min hand.
Denna gång får jag ligga på sidan då den sätts det brukar vara olika ibland sitter jag och ibland ligger jag...
hon har lite problem att få till det och ont som fan gör det jag tror jag ska dö tårarna bara rinner...
hon trycker in och drar ut om och om igen...
känns som om hon drar ett radband... ajajaja...
tillslut sitter den där den ska.
Jag får syrgas, sen sövs jag.
Vaknar någon gång på postop, jätte go personal.
Kirurgen kommer in och säger att det va lite svårt pga av sammanväxter och sådant, men nu va det gjort.
Han går och jag somnar om...

Jag ser ju så blääää ut =( försökte sminka mig för att se pigg ut så mina barn inte tyckte det va så jobbigt att se mig....
Min fina familj... älskar dom så <3

Det är helt sjukt vad länge jag har varit här och än är inte denna sjukhusvistelse slut.
Dagarna här har flytit på rätt bra trotts att jag har en sjuk hemlängtan...
Dom tog ju bort min spasmofen smärtlindring och satte in dolcontin 60mg i stället morgon och kväll och det har fungerat riktigt bra, och dom som tjata om att jag va tungt beroende av spasmofen injektionerna och att jag skulle få svår abstinens när den sattes ut kan hoppa upp och sätta sig på ngt...
Det har inte varit några problem alls och jag har inte varit abstinent för fem öre, så återigen jag är inte beroende av mediciner, jag är däremot beroende av att få vara smärtlindrad, en jävla skillnad!
Det har inte verkligen inte hänt så mkt sen sist, jag har bara väntat på att dagarna ska gå så man kommit närmare dagen då jag ska få en peg och kanske snart få komma hem...
Jag har ju fortsatt vis fått mitt näringsdropp varje natt, 1440ml...
Dom har tagit prover då och då och jag fick ju två doser järn i dropp för att få upp blodstatusen, den va ju på 83 därför jag inte fick peg vecka 11 men nu kollade dom och nu är den på 94 =))))) och bara den va över 90 så va det okej att sövas och få peg.
Så i morgon smäller det, weeee, ja jag är ju livrädd oxå... men det känns som ett enormt steg i rätt riktning.
Så då håller vi tummarna på att inget knas händer..
Personalen har i det stora hela varit toppen, visst det finns ju några som är lite bittra men det är dom mot alla och inte bara mig, så denna gång har denna sjukhusvistelse varit helt okej, och ni kan ju bara ana hur skönt det har varit jag som va så rädd för att hamna här igen, men mycket måste ha hänt sen sist med olika personal byten och annan bättre mänskligare attityd så nu kan jag inget annat än prata gott om personalen på avdelningen... och det är bra =)
Nu är jag hur som helst uppsatt på akutlistan för peg under morgon dagen, men jag vet inte när utan det kan bli när som helst i morgon, och jag lovar att uppatera så fort jag kan...

Jag har ju beställt alla mina journal kopior, allt, alla anteckningar som gjorts alla undersökningar, röntgen ja rubbet... allt från första kontakten med kirurg tills nu den 2/3-2012 jag bad att få detta vård tillfälle utskrivet då vi va klara med allt som ska hända...
Det blev iaf en bunt på 127 sidor och en kostnad på 550kr ;) visste inte att det kostade, men det spelar igentligen ingen roll för jag ville ju ha kopiorna, jag har inte orkat kolla igenom dom, men det ska jag allt göra så fort orken kommer...

Mycket som rör sig i mitt huvud nu, oron inför i morgon och sånt...
Så jag ska stänga ner min svarta pärla, men lovar er att uppdatera så snart jag orkar och eftersom jag är tillbaka med internet så kommer jag återigen försöka skriva varje dag... =)
Tack för att ni finns kvar trotts att jag inte varit här på ett tag....

Ni är bäst

Är jag tillbaka, så nu under kvällen ska det uppdateras mina läsare...
Undrar om ni är kvar trotts min frånvaro?

Idag har jag fått järn dropp nr 2 så nu hoppas vi att blodvärdet ska va rätt okej så dom kan sätta in peg v13.
Inget skoj då det blir skjutet på, tanken va ju igentligen att den skulle ha satts denna vecka.
Måste bara poängtera att personalen är helt UNDERBARA <3
Och ja jag är på den avd som jag varit p så många gånger innan, och jag har fasat för att jag ska hamna här igen!
Men dom är så goa så jag finner inte dom rätta orden, sen har jag ju några favvo sköterskor som är värda allt i hela världen, dom har stått vid min sida när hela min värld rasat gång på gång, dom är männskliga och jordnära, varmare hjärta och underbarare personlighet kan man nog inte ha...
Då undrar ni säkert varför det fungerar så bra denna gång och inte innan, det ska jag ta och berätta för er...
Större delen av personalen är nya, så ngr gammla ansikten har jag knappt sett tror jag kan räkna dom på en hand..
Det är så sjukt viktigt att man är trygg med dom som jobbar med dig, att du känner tillit på alla plan...
Så även fast det är värdelöst att va här och att jag längtar efter min familj så fungerar själva vistelsen och samarbetet med personalen helt underbart, vilket är guldvärt på riktigt <3
Som sagt sista dagen med internet men hoppas ni orkar finnas kvar när jag kommer tillbaka...
Håll ut mina kära läsare, ni måste ju va med under kampen under den kommande tiden så ni förhoppningsvis en dag kan läsa om bra saker på min blogg, att jag fått tillbaka livet =)

Ang detta med vad smärtläkaren/narkosläkaren sa och bestämde...
Visst absolut att man blir beroende av läkemedel, spelar inte så stor roll vilken jag menar dagligt intag av treo tex ger ju oxå tillslut ett beroende och smärtlindring är ju inte bättre.
Och jag kan visst acceptera att jag skulle vara beroende, med tanke på hur länge jag haft den.
Men som en väninna sa till mig, vem i helvete är det som bär ansvaret till ditt beroende i så fall, vem har gjort dig till missbrukare i så fall? Du står ju inte med ett recept block precis och det är ju inte så att du köpt smärtlindring olagligt, så vem bär ansvaret?
Och hon har ju rätt, jag har ju inte kunnat skriva ut det själv och det va inte min ide att börja med spasmofen från början jag hade aldrig hört talas om det innan ju.
Men absolut den hjälpte och absolut bad jag att få den igen då den gjorde mig helt smärtlindrad och jag kunde känna mig normal, hålla på med hushållssysslor m.m
Så jag var oxå i ett stort behov av att få vara smärtlindrad.
Men att han inte kunde lyssna på mina ord på allt jag sa, han hade ju redan bestämt sig utan att lyssna och få all fakta.
Att dom HAR HITTAT ETT STORT FEL i min mage som antagligen är orsaken till smärtorna.
Och att beroende enheten i falköping faktiskt inte ansåg mig som abstinent och beroende men i akut behov av somatisk sjukvård.
Att jag faktiskt sa själv att jag inte ville ha sprut injektioner längre, och att jag insett att jag säkert aldrig kommer bli helt smärtfri men att det måste finnas någon smärtlindring som kan göra att jag kan andas och stå upp utan att tårarna forsar...
Om smärtan brukar vara +10 och med 2ml spasmofen hamna nästan på 0 så ville jag ha ngt så jag låg på en 5a konstant, så det handlade ju inte heller om att jag ville va totalt ner drogad, utan ha så jag klarar mig dagarna igenom tills dom åtgärdat allt som är fel med min kropp.
Och att narkosläkaren valde att vilja ha mig på avgiftning först före allt somatiskt va fixat ansåg jag va helt fel, helt åt helvete...
För mig va kroppen viktigare än att få bort smärtlindringen, smärtlindringen kunde man tagit efter jag haft peg och efter operationen va gjord, men han tyckte inte samma...
Men nu ligger ärendet om uppsala på chefs nivå, så får vi se om jag är en prio ett att ha på ett sånt ställe för det är ju sjukt dyrt och det finns faktiskt dom som behöver platsen så mkt mer, men blir det att dom anser jag ska åka får jag väl göra det...
Men sjukhuset måste ha tänkt till, eller iaf kirurgen...
Jag får smärtlindring nu ändå i form av en depotablett och det funkar riktigt bra, smärtan är stabil på runt en femma.. men jag slipper smärt topparna o allt vad det innebar och jag slipper injektionerna.
Och som sagt jag fick i fredags veta att vi fortsätter som det va planerat med den somatiska vårdplanen och blir det aktuellt med uppsala sen så tar vi det då operationen är gjord.
Men jag känner mig fruktansvärt kränkt av den narkos/smärtläkaren, anser att han hade ingen rätt att yttra sig så då vi inte haft den kontakten, och det kändes för jävligt att han inte lyssnade på mig och att han inte talade till mig utan om mig... blää på han...
Men nu hoppas vi att detta blir bra och att inget annat kommer att rubba vårdplanen nu

Vill börja med att säga att jag vill inte ha en massa skit i komentarerna efter detta, och va så vänliga att diskutera inte eran skit om mig med mina barn, låt dom slippa höra vad ni anser och tror samt tycker, låt dom vara barn...

Mötet började jätte bra, då va det bara jag min mamma, kirurgen, dietisten och en sköterska.
smärtläkaren hade då inte kommit.
Kirurgen berätta om hur vårdplanen såg ut för mig och nu visade det sig att järnet låg ju på 2 och det visste jag men han hade inte sett det förens nu så denna vecka skulle jag få två stora doser järn, sen skulle kroppen vila nästa vecka för att sen vecka 13 skulle jag sövas och dom skulle operera in en peg, det va för riskfyllt att göra de då järnet va så lågt.
Sen efter jag fått en peg skulle jag vara här ytterligare en vecka för att lära mig hur jag sondmatar mig själv...
sen skulle jag få åka hem och efter att jag gått upp 15kg så skulle en operation göras för att åtgärda det som va fel...
så lång va allt toppen och jag säger till han att jag vill ta bort spasmofen injektionerna och kanske få ngt morfin plåster i stället för att få lite bukt på smärtan,
men jag förstår ju att jag aldrig blir helt smärtfri men så jag kan andas och stå upp, kirurgen va med på dom noterna, vid detta laget hade inte smärtläkaren kommit så kirurgen ringde på han då va han 40min försenad.... nu till det jag ansåg va så kränkande...
Sen kommer smärtläkaren/narkosläkare han jobba som både och...
han hade redan bestämt sig när han kom in så vad jag än sa så vinkla han det fel...
efter 10min när jag berättat klart om mitt förslag, säger han från ingenstans = DU HAR INTE ONT!
Du vill bara ha injektionerna.
jag blev så paff (måste oxå berätta att jag träffat honom bara en gång innan i max 10min för 8dagar sedan) jag svarar = vad är det du säger??
jag har visst ont och har haft det i flera år även innan jag börja med spasmofen injektionerna!
Nej blir hans svar du har inte ont du vill bara ha smärtlindringen, du är tungt beroende så from nu så tar vi bort ALL smärtlindring för dig och du får åka på avgiftning till uppsala, så så fort det finns ett rum ledigt får du åka upp, han sa till kirurgen att han fick ringa uppsala och säga att dom behövde en plats omgående...
helt sjukt så om jag ska få fortsatt hjälp med min kropp måste jag först upp till uppsala för avgiftning annars hjälper dom mig inte här =( jag har varit i chock hela dagen så knäckt tårarna har runnit konstant.
Så hela vårdplanen blir skjuten på och jag ska vara i uppsala i 1-3månader, borta från mina barn, för att en smärtläkare som inte vet ngt om mig har sagt att så ska det vara om jag ska få fortsatt hjälp...
så kränkande, jag är inte ngn missbrukare det sa dom ju på beroendeenheten i falköping för ngr veckor sedan... varför ska de va så svårt att få hjälp, varför måste dom kränka en patient så mkt, man är i sånt beroende av hjälp att om jag vill överleva och inte svälta ihjäl måste jag åka...
Eftersom det inte spelade ngn roll vad jag än sa, jag försökte förklara att dom har hittat ett större fel i min mage som orsakar smärtorna och som man ska operera men att man inte kan operera innan jag är starkare, men han hörde mig inte.
Jag orkade inte mer, reste mig och gick därifrån...
tårarna bara rann och återigen hade man inte lyssnat, man hade inte talat till mig utan om mig, beslut togs utan att jag hade en möjlighet att smälta vad dom sa, utan att jag hade en valmöjlighet...
Kände mig så trasig och liten...

I fredags fyllde min lilla Mysan 3år <3 jag hade fixat paket så hon och hennes pappa skulle komma <3
Jag hade då inte sett henne på 14dagar mitt lilla hjärta.
Det va såååå mysig att ha henne här, men jag kan ju ärligt säga att den seperationsångesten jag fick när dom åkte va vidrig och tårarna bara rann.... vill ju va med min familj...

När vi ska gå ut och vänta på bussen kom kirurgen och prata lite..
Det visade sig då att detta med uppsala skulle ske om typ 6-7månader, jag fatta inget helt plötsligt.
Jag har varit så knäckt haft sån ångest för vad?
Han sa att vi gör som planerat.
2 Doser järn, fick en i fredags och ska få en idag.
Sen nya prover i veckan och vecka 13 sätter dom in en peg.
När jag lärt mig hur jag sondmatar mig och man ser att peggen fungerar så får jag åka hem.
Sen behöver jag gå upp 15-20kg och efter det blir det operation för att åtgärda det fel dom hittat och även se över om det finns ngt annat fel som inte synts på röntgen.
Sen så får vi se hur det går men den operationen är ju som sagt inte aktuell än på ett tag då jag måste bli starkare och öka i vikt.
Sen vet jag inte varför jag ska till uppsala när allt annat är klart?
Injektionerna slutade dom med i tisdags så om jag nu är abstinent på dom så har det ju gått över på 6mån...
Nu får jag ju min smärtlindring kl 07.00 och kl.19.00, decontin tror jag den heter, en morfin liknande tab och den håller smärtan lindrig så i stället för att ha sjukligt ont så är den stabil, jag har ont men jag kan andas och jag klarar av den smärtan.
Annars fortsätter det som vanligt med näringsdropp om natten...
Tack för alla era goa kommentarer, dom behövs..
Kram från mig

Jag ville bara försvinna, skriva ut mig och dö...
Vi hade en vårdplan som nu skulle läggas på hyllan pga vad en läkare jag inte känner säger, total kaos i mitt inre.
Kvällen kom och jag började få sjukligt ont =(
Som tur va jobba en av mina favvo sköterskor <3 hon tog sig tid, prata och lyssnade.
Det visade sig att jag kunde få en depotab ngt morfin liknande mot smärtorna, jag tog tacksamt emot den.
Annars bestod kvällen av förtvivlan, tårar och ångest.
Kände att jag varken visste in eller ut längre, kände att jag inte visste hur mkt till jag skulle orka..
Somnade tidigt....

Det känns som om efter varje gång man tror man klarat sig och man har för tusende gången orkat resa sig upp igen så sparkas man omkull igen, och för var gång blir jag svagare och jag vet inte om jag verkligen kommer kunna resa mig igen... de är tufft.
Vill berätta för er om tisdagens möte, om vad som sas och om hur jag sprang ut ur rummet i tårar och total chock, men vet inte om jag vågar...
Det finns ju den där lilla delen av er läsare som läser sen hittar man på en egen del och sprider ut den... man säger saker om mig och mitt mående som är så långt ifrån sanningen man bara kan komma, man läser och hittar på en massa som man sen säger till mina barn, och dom behöver inte höra en massa lögner om sin mamma...
Men vi bor i "knutby" och man kan väl inte förvänta sig ngt annat, men hatar att jag inte vet vad jag vågar skriva i min blogg =(
Ska fundera o se om jag är tuff nog....

Detta va det värsta mötet jag haft någonsin, inte kirurgen o sköterskan o dietisten dom va bra men den sk smärtläkaren/narkosläkaren han va sinnessjuk på riktigt han kränkte mig så sjukt mkt och han bestämde en hel del och om jag inte gör som han säger får jag heller ingen hjälp med kroppen...
Jag har varit i chock hela dagen och tårarna har inte slutat rinna, och dom rinner än... idag insåg jag att jag orkar nog inte kämpa mer, bråka för att få den vård jag behöver om jag ska överleva, jag orkar inte mer...
5år har gått, 5år av kämpande, varje dag, varje andetag har varit en kamp.
Mitt psyke fixar inte mer, jag är ett totalt vrak och denna gång orkar jag inte ta mig upp igen....

Den röntgen jag gjorde på matstrupe och magsäcksfickan, visade att det fanns ett stort utrymme som inte ska finnas, svårt att förklara men det jag ville berätta är att jag är inte psykiskt störd utan det finns ett fel som man kan åtgärda!!!!!!!!!!!!! WEeeeeeeeeeeeeeeeeeee

Nu har jag tagit min svarta pärla (notebook) och gått ut.
Min fina neon gröna termos mugg med kaffe är troget med =)
Försöker hitta på saker att göra för att tiden ska gå lite fortare och min mamma ska komma, för att sen få mötet avklarat.
Min kirurg va inne en snabbis på ronden, och vad jag förstod så såg man väl inget direkt på den sista röntgen, och det kunde man ju räknat ut själv, för av ngn konstig anledning är allt så jävla fint hela tiden och proverna är alltid bra...
Det man vid ngt tillfälle sett, antar att de va vid den röntgen på matstrupe och lilla magsäcksfickan, att det va ngt utrymme vid den nya lilla magsäcksfickan som va för stor och det kommer opereras men han trodde inte det skulle bli på 4-6månader då jag måste va så mkt starkare först.
Så nu återstår frågan hur lång tid med näringsdropp det måste gå och hur mkt jag måste gå upp i vikt innan man kan sätta peg?
Och sen undrar man ju hur allt ska bli med smärtlindringen.. jag har en plan hur jag skulle vilja ha det men sen är frågan om dom anser samma.
Vill få bort spasmofenen sen ha någon smärtlindring som gör att jag inte har såna smärt toppar utan att man håller sig i mitten på en smärtskala för nu när jag får mina smärt toppar så ligger det ju på en 10a och med 2ml spasmofen hamnar jag på en 1a, men sen vid lunch eller innan har ju smärt toppen kommit tillbaka och jag ligger åter på en 10a och då tar jag 1ml spasmofen och hamnar på en 6a och sen håller det på så.
Jag tror inte jag blir smärtfri men att man har en smärta som man kan hantera typ 4-5 på en skala... men just att man får bort dom värsta topparna...
Jaja vi får se vad som händer, återkommer i eftermiddag med uppdatering....

Klockan 14 gäller det, känns som om man ska få sin dom då...
Kommer då få veta vad som händer med smärtlindringen och jag hoppas att jag ska få veta vad som händer om det blir en peg och även hur länge dom tror jag ska stanna här.
Vägde den 2/3 typ 50kg och igår den 12/3 54,5kg så det är ju på rätt väg =)
Trodde aldrig jag skulle vilja gå upp i vikt, livet har tagit en annorlunda vändning....