trasdockanlinda

Nu sitter jag vid datan för första gg på ett tag har ju bloggat via mobilen o det funkar ju bra det oxå.

Jag mår så otroligt dåligt ska ni veta mina kära läsare och alla som sagt att nu kan ju livet inte bli sämre men vet ni det kunde det..

Jag hade möte med kirurgen igår, jag skulle prata med han ang operationen det talats om men jag inte haft en aning om vad det handlade om och sen även byta slangen till en knapp.

Åååååå det va så mkt som hände den korta stunden och jag kan ärligt säga att jag kan inte skriva allt här i rädsla för att den vårdpersonal på sjukhuset som följer bloggen ska säga detta till min kirurg o han blir grinig o vägrar hjälpa mig, precis som en annan överläkare, kirurg gjorde.

Så jag utelämnar en del just nu iaf så får vi se om jag tuffar på mig o vågar berätta om det sen.

Men mattan drogs under mina fötter och jag rasade ner o denna gång vet jag ärligt inte hur jag tar mig upp...

Jag gråter o gråter när inte mina barn är i närheten och det kommer nog dröja innan jag kan acceptera allt detta..

Jag fick veta att den ficka som gör att jag inte kan äta har jag haft hela tiden, det innebär att dom för drygt 6år sedan hade kunnat få stop på detta men i stället har dom påstått att det varit psykiskt!!!! Var är den ursäkten? ursäkten att dom under alla år misstrott o kränkt =(

Hade jag inte gjort röntgen i gbg med kontrast i mat hade dom inte sett felet än o dom hade fortsatt säga att jag inbilla mig...

Och vet ni? det va inte ens kirurgen som kom med förslaget!!!

utan min PSYKOLOG sa de till han i mars då vi hade möte o jag blev inskriven.

Hur kan en kirurg inte ens komma på en sådan ide själv?

Jag ska anmäla detta för så här får det inte vara att en patient ska lida så under 6år!!!!

Fick oxå veta att jag får lära mig att leva med dom smärtor jag har UTAN smärtlindring så nu har jag inget!!

För det fick man oxå räkna med när man opererar mage/tarm att man kunde få kroniska magsmärtor som han nu sa att det va det jag hade KRONISKA MAGSMÄRTOR.

Det va ingen som sa till mig på info mötet innan min gbp op att detta kunde faktiskt hända, INGEN sa det till mig!

Så nu ska jag överleva med smärtor utan smärtlindring, jag vet inte hur det ska gå och tårarna rann när han sa det för smärtorna är vidriga och dom smärt topparna jag får mer än 10gg om dagen då jag får krypa ihop helst ligga i fosterställning, jag orkar inte detta =(

Sen händer detta...

Jag har ju sagt att jag inte kan äta mat gång på gång under 6år men nu ställde han frågan:

Vad äter du?

jag svarade med att jag åt smörgåsrån o kaffe, godis o fika o oftast fick det stanna.

Han frågar då vad jag äter för MAT??!!!

Va enda in i helvete har han inte lyssnat en enda gång??

Jag svarade då att jag kan ju inte äta mat.

Då sa han:

Jaha nej jag tänkte om du hade klarat dig utan gastrotuben!

Jag höll på att dö, jag trodde nog inte han va alvarlig men de va han och för mig va detta ofattbart.

Jag sa till han som det va att tar du slangen från mig så kommer jag dö, jag kommer svälta ihjäl det är vällingen som håller mig levande!

Jaha okej då får du ha kvar den får jag till svar.

Har han inte förstått??!!

Har han trott jag skoja alla åren som gått?

Har han inte förstått vad röntgen visade?

Sen berätta han riskerna med open...

Då det e så mkt sammanväxter o ärrvävnad är det svårt att komma in man får klippa/skära sig igenom o det är svårt och man har dålig sikt det innebär att dom kan skära sönder organ, mjälten tex men då tar dom bort den om det skulle hända.

Sen kunde dom göra lika på tarmen o då skulle jag få stomipåse!!!

Konvalecenstiden skulle bli längre o tuffare men de sa dom ju vid ett annat tillfälle...

Ja det va en massa annat oxå men jag vill inte ta det nu.

Sen skulle han ju byta slangen mot en knapp.

Då visar det sig att slangen åkt ut en bra bit!!! men så har den ju varit ett bra tag, o jag har ju legat inne för lite mer än en vecka sedan o slangen va lika då men dom sa det va bra!!! va fan tänk om den åkt ut!

För återigen va det knappt ngt vatten i kuffen eller vad fan det heter...

Men jag fick en knapp och den där utväxt grejen som va vid hålet brännde han med ngn sticka får vi se om det blir bättre o förhoppningsvis skulle det inte komma ngt klegg ur hålet mer..

Kan upplysa er att det gör det, det kommer massa så de går igenom kläderna =( och då har jag fått ett förband att ha under som jag byter ofta men det hjälper inte utan läcker ut ändå =(

Ska tillbaka om en vecka för att spola rent o jag tror hon skulle kolla vätske mängden i kuffen då oxå för att se om kroppen tar upp en massa,

 

Summan av alltihop är att jag gör denna skit operation, känner att jag faktiskt inte har ngt val.

Smärtor kommer ja ha livet ut så jag kan lika gärna göra operationen för jag orkar inte mer, orkar inte med att existera mera...

Operationen sker om 4 eller 6 veckor, ska försöka hitta ngn som aktivt kan gäst blogga då och hålla er uppdaterade dag för dag tills jag orkar blogga själv.

Jag säger bara ÅT HELVETE MED LIVET!!!!!

 

Denna vecka har ju som vi vet inte varit till min fördel.

En uppdat.

* Gråtit och gråtit ännu mer, kännt mig mer ensam än någonsin iom detta med kroppen, beslutsångesten inför en operation.

*smärtorna från helvetet och med det så har ju fröken ångest varit för jävla ihärdig.

*Kontakten av en person som kommit att betyda massa för mig som jag behandlat allt annat än väl, som idag inte mår så bra, men som med all förståelse inte vill ha min hjälp, eller ha med mig att göra överhuvudtaget.

*glasögonen som gick sönder.

*Grym tandvärk, plus bortbitna flisor från tänder.

*sömnlösheten varje natt.

Plus allt annat skit då givetvis...

Men som sagt det är ju bara fredag idag så givetvis va ju inte all skit slut där...

Igår fick jag super konstiga kramper i magen som stråla ut mellan skuldror, gick över rätt fort ca 20 detta hände 2gg och jag vart ju skit skraj, kunde knappt få luft =( detta hände efter välling intag.

Sen efter den vällingen har magen varit som en ballong typ, ömt jävlar runt tuben och givetvis har det runnit ut mer äckel än innan.

men idag tänkte jag att jag måste ju ge mig välling igen om jag ska få ngn ork och börja få någon som helst rutin på skiten, så jag koppla på allt.

En påse välling, 500ml, på över en timme, ca 80min.

Jag lät det rinna jätte sakta då jag inte ville att det skulle bli som igår.

Men det hjälpte inte, ont, svårt att andas och magen som en ballong, va är detta?

Så har det ju inte gjort innan, och det rinner en massa gojs o äckelpeckel ur hålet.

Nu har det gått över 4tim sen vällingen intogs och jag har jätte ont, svullen och det rinner ut gojs... gör ondare nu än för ngr timmar sedan.

Väntar på att det ska ge med sig för jag vill inte åka in till det magiska sjukhuset, nej jag väntar eller som dom på sjukhus alltid säger, jag avvaktar ;)

Smärtlindringen hjälper inte och som nu när jag ligger på rygg i soffan så ser jag gravid ut, skoj så.

Då får ni tänka på att annars när jag ligger på rygg åker huden och det ner så jag ser riktigt slim ut, men det är allt annat än vad jag ser ut att vara nu =(

Åååååå och dagen är inte slut än, men jag uppdaterar er.

För denna strandade valen kommer ligga här med sin dator så är det bara, vilken toppen fredag jag får ;)

Hoppas eran blir så mkt bättre.

fredags kram till er

 

Något är knas med den så är det bara, jag har iof aldrig haft en och jag har heller aldrig träffat någon som har en.

Men jag känner att något är galet, bortsett från att det är väldigt irriterat under plattan och det blir sårigt lätt, blöder.

Som jag sagt innan så kommer det vätska ur hålet.

Men den sista tiden har det inte varit så mkt och det har ju jag tyckt varit jätte bra, men idag vet jag varför.

Den sista tiden har jag varit jätte dålig på att ta välling och då menar jag verkligen super dålig.

Men så tänkte jag idag att nu får jag ta mig i kragen och iaf få i mig en eller två välling om dagen (ska ju ha tre)

Jag tog första påsen på en timma, lite mer.

Blev dålig, tror det gick lite för fort ändå =( magen blev som största ballongen och jag hatar känslan som kommer med det.

Men jag upptäckte när halva påsen välling kommit i magen att det börja rinna så mkt mer från hålet och när magen va full av välling rann det ännu mer =(

Jag förstår inte vad detta är och varför det gör så =(

Men det är inte välling som kommer iaf, det har annan färg o annan lukt *urk*

Sen skulle jag försöka mig på påse nr 2, men jag fixade inte att ta hela då det rinner ut gojs tycker det är så vidrigt =(

Och jag känner mig verkligen som världens ÄCKEL PECKEL och ja hatar det.

 

Har inte kunnat acceptera att jag har den än, tycker det är vidrigt med en slang ur magen =(

Tycker att jag är vidrig och äcklig.

Och jag har även haft en riktig tjockis dag, känner mig riktigt tjock idag =(

Den sista tiden går min hjärna på hög varv, jag brukar tänka en hel del men den sista tiden har varit extrem.

Nätterna är värst då det är tyst.

Jag har funderat på detta med ytterligare operation, jag kommer ihåg alla gånger man legat där på uppvaket, med alla pipande apparater, syre tussen i näsan, alla sladdar, känslan av ensamhet och maktlöshet, den jobbiga ångesten som kommer krypande när man börjar vakna, smärtan i kroppen trots smärtlindringen framförallt i axlar efter man legat på operations bordet.

Ljuden av dom andra patienterna, som har ont och vill ha hjälp.

Sen när man kommer upp på avd och ska börja röra sig och upp och gå =(

Fy minnena ger mig rysningar, vill jag detta en gång till, vill jag verkligen det?

Jag kommer ihåg 2007 när jag gjorde gbp´n när jag börjar vakna upp och dom säger att det hänt ngt galet och jag ska på röntgen nästan direkt för sen opereras igen, vad rädd jag va =(

Ena stunden har jag bestämt mig för att göra den, men sen kommer verkligheten i kapp och jag vette sjutton om jag vågar =(

Jag är snart 34 och måste fråga mig om det kan va så att jag kanske kan leva så här? jag kanske kan lära mig, acceptera att det är så här det ska vara.

Tanken är ju att man ska leva några år till, och tänk om jag bara blir så mkt sämre av en op,det funkar ju lixom inte.

Kanske jag måste sträcka på mig och acceptera att detta är jag och detta är just mitt öde....

 

 

Hoppas kirurgen kan sudda ut så mkt som möjligt av mina frågetecken.

Jag håller stenhårt i mina minnen, minnen av olika händelser men framförallt minnen av människor som haft en stor del i mitt liv.

Varför gör man så? Gör alla så?

Det gör ju ont att sakna folk ju =( varför plågar man sig på det sättet?

Känns som om ju dåligare jag blivit ju starkare har alla mina minnen oxå blivit.

Det är tufft, det va tider och människor som aldrig kommer komma tillbaka, men gudarna ska veta att jag saknar dom alla!!

Händelser från jag va 17-18år som än idag kan få mig att små le, jo det är viktigt för mig att ha minnena men jag önskar jag slapp sakna människorna, skulle va lite lättare om man bara acceptera att dom inte är en del av ens liv mer, men men man är väl som man är... Jag bryr mig helt enkelt fortfarande om dom.

 

Ibland känner jag att jag lever mig in i min egna fatasi värld med mina egna drömmar om hur jag vill att mitt liv ska se ut och hur jag skulle ha det.

Jag vet givetvis att det inte kommer bli så men det är skönt att drömma sig bort en stund, bort från allt det onda.

Fast jag tror att mitt liv hade sett nästan ut som i mina drömmar om jag inte åkt på all skit med kroppen utan gått ner i vikt och mått bra, då hade jag kunnat göra allt det där jag hade tänk, men det sket sig en massa...

Och jag känner hur mkt man har förlorat på det och håller på och förlorar än...

 

Jaja let´s dream on  ;)

 

Nu börjar nedräkningen till mötet jag ska ha med kirurgen då jag dels äntligen ska få en "knapp" men oxå prata om operationen, hur det ser ut, varför det är så farligt m.m m.m m.m

Ska jag eller ska jag inte, det är nog den stora frågan och jag växlar mellan ja och nej hela tiden =(

Det värsta som kan hända är inte i fall jag inte vaknar igen, det värska skulle vara om jag blev sämre igen, skulle jag klara det psykiskt? jag tror inte det.

Dom har ju efter min gbp operation opererat ett mag brock, tagit bort gallblåsan akut, vidgat båda passagerna (man kan säga att jag vart ny gbp opad) sen opererade dom in gastrotuben, och efter varje gång dom öppnat upp mig har jag blivit sjuresor sämre när jag ska ha blivit så mkt bättre =(

Gastrotuben har ju inte gjort mig sämre på det sättet men den har gjort ont, blivit sårigt och jag har haft en bukinflamation.

Hur vet man att man chansar rätt? Hur vet man vilken väg man ska ta?

Jag har stått vid många vägskäl i mitt liv, och detta med att välja rätt väg är ju inte min starka sida, så just nu känns det som om vilket beslut jag än tar så kommer det vara fel.

Mamma är livrädd, hon vill inte att jag gör den, hon är så rädd att ngt går galet och att jag blir sämre.

Hon precis som jag vet att ingen kommer orka med mig om jag blir sämre, framförallt inte jag!

Och sämre än så här vägrar jag att må så är det bara, skulle jag bli sämre är det, det sista jag blir då är det färdig på riktigt,

Nu ska jag bara ta och bestämma mig.

Om jag fick bukt på smärtorna och om en knapp inte skulle göra lika ont och bli sårigt så kan jag nog leva med vällingen, men frågan återstår hur får man smärtorna att försvinna? är det bara genom operation?

Många frågor.

Men en sak som är säker är att jag hatar att stå vid ett vägskäl och tvingas välja väg =(

Sovit som en kratta, mkt tankar och väldigt ont.

Kan fortfarande inte släppa hur mkt i mitt liv denna operation har förstört för mig, den har ju på riktigt förstört allt, hela tillvaron.

Försöker hitta en ljusning varje dag men det är inte lätt..

Tur att jag har mina barn dom ger mig så mkt och jag älskar dom alla tre så otroligt högt <3

Ska sova bort en stund nu och hoppas jag vaknar på en bättre sida med lite ny ork ;) drömma går faktiskt =P

Har bestämt att försöka va en normal mamma i bland och de går ju riktigt bra, inte.
Har eller hade bestämt att jag tex skulle hämta minstingen på dagis kl 15 i stället för att hon ska gå till 16.15 varje dag då hon börjar tidigt, men idag trodde jag att jag skulle ramla ihop på vägen, jag trodde ärligt att jag skulle dö.
Det är inte jätte långt till dagis men har man smärtor från helvetet så har man, varje steg gjorde mig svettig men nu hade jag ju bestämt att jag skulle hämta så jag tvinga mig.
Kall svettig och äcklig kom jag iaf fram till dagis.
Fick på henne skor och nu skulle färden hem på börjas.
Jag som ville hem inom två sekunder kunde ju fortsätta drömma för en 3åring vill ju inte sitta i en vagn =/
fick iaf efter mkt om och men i henne i vagnen eftersom jag lovade att hon skulle få gå efter vi kommit över vägen, tänkte om jag babbla tillräckligt mkt så skulle hon glömma att hon ville gå.
HA eller hur...
Lyfte ur henne och trodde igen att jag skulle klappa ihop, kändes som en hel evighet innan vi va hemma, fast de igentligen kanske tog 15min...
Så summan av detta inlägg är återigen att jag hatar denna jävla operation, jag kan inte ens fixa dom simplaste saker utan att tro jag ska klappa ihop av smärta och utmattning.
så maraton loppet får vänta ett tag till ;)

Ni som hängt med under åren och läst vet ju mina ups and downs jag haft och i och med att detta med min gbp operation gick åt skogen och att ingen lyssnade så slutade det ju med att jag hamnade i andra missbruk, och under dom perioderna hände det mkt, och det va ju inte roliga saker precis....

Jag känner att jag behöver ordna upp allt jag gjorde fel, men hur gör man när man sabbat någon annans självkänsla?

Jag va riktigt rutten, elak på alla sätt man kan komma på, och jag är ju inte sån så varför jag blev sån under alkoholens makt det vet jag inte, och jag hatar det jag gjorde och jag hatar den jag blev.

Jag förstörde så mkt för en annan person och det hat jag känner mot mig själv kommer jag alltid att känna.

Jag har försökt sporadiskt genom åren att skriva och berätta att detta va mitt fel och att det va jag som gjorde fel, men efter min sista tur till sjukhuset när jag höll på att svälta ihjäl insåg jag att jag måste kämpa mer för att få han att förstå för om jag dör kommer han stå där och tro att det berodde på han.

Men jag nådde inte fram, och jag klandrar honom inte, varför i helvete skulle han tro på det jag säger nu?

Jag hade ju kört över han, stampat på honom och bara lämnat han där utan en förklaring, jag hade kastat så många elaka ord på han som inte innehöll någon som helst sanning.

Jag har haft sånna samvetskval, tårar av ångest för det jag gjorde och det ska jag bara ha det vet jag.

Han tror jag hade en plan från början till slut, att allt va en lögn och jag hade en baktanke hela tiden, men så va det ju inte.

Fy vad alkoholen kan göra med en människa, när jag va tjock fick ja aldrig black outer men efter min gbp op har jag fått det varje gång =( och tänk då att jag förvandlades till en riktig skata varje dag i många månader, fyyy fan =( vidrigare har jag aldrig varit och jag kommer aldrig bli sån igen, aldrig.

Finns nog inget jag kan göra för att få han att förstå att det inte va jag.

Han betydde massa och kommer nog alltid att göra, mer snäll och unik person kan man nog inte finna och jag mitt helvete förstörde honom, det är drygt 4år sedan jag såg han sist men än idag mår vi båda så dåligt för det som hände, jag får givetvis skylla mig själv men han då?

Han har inte förtjänat att må så här, han va aldrig elak o dum det va ju jag som va det.

Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv och jag kommer aldrig kunna släppa detta förens jag vet att han är på väg upp, att han mår bra och är lycklig.

Jag har sagt att den dag han vill ha min hjälp kommer jag finnas där och hjälpa han upp, och inget kan hindra mig.

Knäpper han med fingret springer jag så är det, jag släpper hela livet och finns vid hans sida, det är det minsta jag kan göra.

Önskar jag kunde göra så mkt men jag förstår ju han, jag förstår att han inte tror på mig efter allt som varit.

Han hatar mig och kommer alltid att hata mig, vilket man förstår och jag har mig själv att skylla, men jag vill inte att han ska se sig själv på det sätt han gör för han är så mkt bättre än det..

Detta är första gången jag skriver om detta och trots att det hände för så länge sedan känns det som igår =(

Jag kommer få leva med ångesten och samvetskvalen för vad jag gjort, men jag hoppas att han kommer på andra tankar för han är värd så mkt mer..

Jag hoppas än idag att han en vacker dag sträcker ut sin hand och vill ha mig vid sin sida på vägen mot ett bättre mående...

 

Jag har nu försökt men som jag visste gick det inget vidare, pga det jag har gjort kommer han aldrig mer prata med mig, jag fick chansen att skriva lite med han idag, men han gav mig en pik så nu gäller det att acceptera hans önskan. Jag tror han har hittat kärleken och jag är glad för hans skull och jag hoppas verkligen, verkligen att hon kan få upp hans mående innan det är för sent, få han att se sitt eget värde, och jag tror det kommer hända, för nu när han inte är ensam och när han har kärlek hos sig så kan det ju bara bli bättre, och han förtjänar detta, förtjänar att bli älskad!

 

 

 

 

Så trött och hängig, även fast de händer lite spännande saker runtomkring mig så är allt annat bara så deprimerande.
Varje dag ser lika dan ut och går igentligen ut på att klara sig igenom den.
Nätterna är jobbiga, gör ont att ligga på ett sätt för länge så jag snurrar säkert en miljon gånger och var gång jag ändrar mig så vaknar jag till och då ligger jag där med mina tusen tankar om allt och ingenting och blir inte klokare för det.
Och när jag stiger upp på morgonen, enbart pga att jag måste för helst hade jag legat kvar dagarna igenom, har jag inte en aning om hur dagen kommer att bli, om jag kommer klara den rätt okej så smärtorna inte är så enorma eller om det kommer bli en dag av tårar och hopplöshet?
Jag kan aldrig planera i förväg längre, utan måste ta allt dag för dag då jag aldrig vet hur det ser ut med mig och kroppen =(

Hoppas det blir ngt av alla planer och ideer så man kan få ngt annat att focusera på, kan nog behövas känner jag.

Mitt liv är allt annat än guld och gröna skogar och det har ju alltid varit så, men att livet skulle bli ett rent helvete pga en operation det räknade jag inte med och än idag så många år senare kan jag inte förstå hur det kunde gå så här? Och varför jag aldrig kan få bli bra?

Dom säger att varje motgång gör en stark men i mitt fall är inte det så värst sant...

Nu ska jag försöka blunda, men jag skriver snart igen...

Natt natt

Googla på mig själv och hittade att mkt folk hade lagt ut mig i sina bloggar, om min historia och min resa.

Och visst det är helt okej, alltså allt är väl helt okej men jag tycker det är så jobbigt att läsa allt negativt som skrivs om mig =(

Folk menar på att jag ska skylla mig själv för hur det än är så får man veta om komplikationerna, men jag visste INTE om att det kunde gå så här illa!!

Detta fanns inte i min värld och även om jag va riktigt påläst så hade jag aldrig läst om någon som det gått så här illa för.

Många är fortfarande upprörda för att kallafakta visade den negativa sidan mer än den positiva, men grejen va ju den att man hörde ju aldrig om det dåliga, det va bara det posetiva som lades fram i media och nu när det talades om det som inte va bra fick folk spel...

Alla vet om de lyckade operationerna och det görs "reklam" för hur bra gbp operationerna är, och vilket toppen liv du får efter och allt det som misslyckats sopas undan...

Jag känner mig som en som sopats under mattan, trampats på och ignorerats allt för länge och pga det har jag oxå förlorat så mkt under åren, så mkt jag aldrig kommer kunna få tillbaka, önskar man kunde spola tillbaka tiden göra så mkt annorlunda.

Men det är borta nu och dom säger att man inte ska gråta för det som varit utan se framåt i stället, men hur lätt är det när man har förlorat så mkt som jag har? Det funkar ju inte så, inte för mig iaf.

Det handlar om saker jag förlorat dagligen i så många år men även sånt jag förlorat pga mina beslut, mina felaktiga beslut jag tagit under perioder då jag inte varit mig själv....

Inte konstigt att man är bitter, ledsen och så otroligt arg...

Sitter här i denna trasiga kropp och våndas dagligen, är det ett lyckligt liv? En lyckad operation? Nej och när jag tog beslutet till operationen så gjorde jag inte valet att må så här, jag valde inte att göra en mag op för att gå ner i vikt sen inte längre kunna leva, jag gjorde den för att få ett värdigt liv inte förlora det lilla jag hade.

Det är så fuck´t up det bara kan bli.

 

Och min högsta önskan är att få börja leva igen, ha ett liv, ett värdigt liv..

Undrar om jag någonsin får det medans jag är vid liv? Hoppet börjar dö ut på riktigt.

 

 

Som om inte allt annat hade räckt så har jag sån fruktansvärd tandvärk =(

Jag har tandläkarskräck så det skriker om det sen har jag förvisso ändå inte råd att gå dit.

Ni kan ju tänka er hur mina tänder mår =/ 5,5år av kräkningar och en massa mediciner =(

Jag sköter ju min munhygien men det hjälper ju inte att jag borstar tänderna typ hundra gg om dagen, eftersom jag borstar efter var gång jag kräkts oxå, någon sa att man inte skulle borsta efter att man kräkts men seriöst finns det ngn som inte gör det?

Man vill ju få en fräch smak i munnen...

Skulle lätt kunna dra ut alla tänder och sen ha löständer i stället.

Tänderna trasas sönder och det lossar flisor då och då, hur roligt är det?

Jag va ju på sjukhustandvården för ett tag sedan då dom fick söva mig för att fixa tänderna, dom var i dåligt skik och hon fick dra ut 2st.

Hon sa att det berodde mkt på kräkningar och medicinerna.

Så ja denna skit operation sabbar varje del av min kropp, helt otroligt