tufft
Nu ska man ha orken o överklaga detta..
I överklagan ska dom bla ha ett personligt brev..
Satt med det massa timmar igår höll på att bli knäpp, men tror jag e rätt nöjd nu, vad tycker ni? råd?
Hej.
Pga avslaget jag fick av försäkringskassan är jag tvungen att överklaga.
Här kommer mitt personliga brev om min hälsa, psykiskt och fysiskt.
Jag kan inte mer än be er läsa ordentligt och ta till er av mina ord, tänk efter och förstå att detta faktiskt är mitt liv, min tillvaro och min verklighet.
Idag är jag 31år men min resa med mitt mående började i tidig ålder.
Redan som 11åring var jag grymt överviktig och mobbad, vilket resulterade i att jag mådde jätte dåligt psykiskt.
Fick kontakt med Pbu i Skövde, vilka jag hade kontakt med fram tills jag vart 18 och blev överskriven på vuxen psykiatrin.
2001 någon gång vart jag inskriven på psykmottagningen i Tibro, jag va då mkt dålig o klara inte av tillvaron, jag fick samtalskontakt och medicinering.
2003 fick jag samtalskontakt med Per Forendal på psykmottagningen i Tibro.
Vi träffades varje vecka, och eftersom jag inte tog mig någonstans kom han hem.
Vi jobbade med att ta reda på vad som låg i grund till mitt mående och jag va säker att allt berodde på övervikten, vid detta tillfälle vägde jag runt 160kg.
Vi bestämde att det som skulle kunna hjälpa mig och min fetma var en överviktsoperation en s.k Gastrik by pass.
Vägen att få igenom en sådan operation va otroligt lång eftersom dom igentligen ville att man skulle vara psykiskt stabil, och det va ju ngt jag absolut inte var.
Efter en massa samtal och en massa tid fick jag tillslut igenom denna operation, detta skulle enligt mig vara vändningen i mitt liv och mitt mående skulle bli nästintill bra.
Jan 2007 utfördes denna operation på KSS i Skövde.
Det jag eller mina anhöriga inte visste vid denna tidpunkt var att min tillvaro och mitt mående skulle bli drastiskt sämre.
Idag är det 2010-04-09 och livet är inte lättare och måendet är sämre.
Kan börja och berätta hur jag haft det sedan operationen 2007 alltså den fysiska biten.
Det finns givetvis vissa biverkningar med denna gastrik by pass operation, en av dom är s.k dumping maten ”fastnar” och hjärtat rusar, man får svettningar och kräks.
Detta är ngt som drabbar mig i snitt 3gg om dagen, ibland många gånger mer och som följd av mina kräkningar blir det vitamin brist.
Och av bristen får jag blodtrycksfall och yrsel. Äter idag ett tiotal vitaminer men det blir inte samma effekt som riktig näring.
Jag rasade från 160kg till 84kg på 10månader vilket är en på tok för snabb viktminskning, det innebär att kroppen la av, muskler försvann och det fanns inte längre ngt fett som höll upp ryggraden så skoliosen i ryggen är mkt värre, jag har värk i höfter och handleder men det värker även i skelettet.
Läkarna har förklarat att det beror på att all fettvävnad nu är borta, skelett o brosk skaver mot varann. 2009 opererade jag bort min gallblåsa och fick komplikationer.
Pga alla operationer i magen har jag fortfarande ont.
Så jag åkte in akut och gjorde skikt röntgen hösten 2009 då visar det sig att jag fått ett rätt stort ärr brock där tarmen åker ut och kläms åt vilket ger en svullen mage och mkt värk, väntar på tid hos kirurgerna för att diskutera ytterligare operation, fram till dess äter jag dagligen omeprazol för att lugna magen och citodon 8st/dag för värken av både kropp och brock.
Fick prova spasmofen vid dessa attacker men det gjorde mig sämre och jag fick mer kräkningar.
Och eftersom jag redan kräks så pass mkt ville jag inte längre äta den medicinen.
Av att jag har näringsbrist och värk är jag otroligt trött var dag, energin är som bortblåst.
Kroppen saknar också sina muskler för att orka.
Nu till den psykiska biten, det är otroligt svårt att sätta ord på hur man känner inuti och hur kroppen beter sig när attackerna kommer, men jag gör ett försök att få er att förstå..
Som jag skrev tidigare har jag varit inne i psykvårds karusellen i många år, och måendet har gått upp och ner, men det har aldrig varit bra.
Jag har varit långtids sjukskriven i 6år ungefär och de sista 3 åren har varit mer ner än upp.
Saker som tillhör det normala livet finns inte i mitt.
Lyxen att komma ut varje dag har inte jag, det går mellan 7-14 dagar utan att jag kommer utanför dörren och dom få gg jag beger mig ut får jag ta ca 10 lergigan och ändå ha det mkt jobbigt och när jag kommer hem igen mår jag så dåligt att jag får lägga mig, När jag väl tar mig ut på promenad som exempel behöver det inte vara att jag går bland folk utan kan gå på vägar där det är relativt folk tomt och jag kan ha med min make, trots mängden medicin i kroppen kommer ångesten som en våg över mig den sveper undan mina fötter och jag tappar fotfästet paniken ökar o hjärtat bultar det känns som om jag ska ramla ner igenom jorden och få en hjärtattack, tårarna rinner och jag vill bara försvinna livrädd att någon ska se mig, känslan av att vara utblottad för allmenheten skrämmer och jag letar fibrilt efter en flyktväg hem o hoppas på att den inte är så lång . Och eftersom jag har en familj anser jag då att det är inte värt det eftersom jag blir så dålig och min kropp inte mår bra av alla mediciner och inte i dom mängderna så utsätter jag inte mig själv för detta allt för ofta.
Jag klarar mig hemma och jag klarar av att ta hand om mitt hem o mina barn, men saker utomhus är ngt som inte finns i min vardag, samma gäller om det blir strul med ngt o det ska vara möten m.m då rasar jag och ångesten blir enorm, jag får då igen ta medicin.
Jag kan heller inte sova utan att ta lergigan utan tar 5st till natten sen har jag ju Cymbalta som min ångestmedicin av den tar jag 120mg/dag.
Hoppas att ni nu fått en större inblick av min tillvaro, jag skulle inget annat än att önska vara normal, likaväl som alla andra skulle jag också vilja fungera i livet, ha ett jobb olika hobby m.m men jag kan inte och som det ser ut nu och som det har sett ut så blir det inte så.
Jag hoppas att jag en dag kan komma ut iaf 1gg om dagen eller bara en sådan enkel sak som att gå och kasta soporna o ta in posten varje dag, men jag kan inte och just nu ser den dagen ut att vara långt långt borta
