trasdockanlinda

Morgonen har varit fruktansvärd ska ni veta =( ångest till tusen, oro så det skriker om det..
Fanns nog inte en enda possetiv tanke om mötet med kirurg...
9.35 gick ronden till kss...
Sanna mötte mig vid bussen o jag hann röka lite (viktigt ju)
Mamma satt inne o väntade, vi gick upp till kirurgmott..
10.20 kom dr Modin.
Han kolla papprena o fråga om han kunde känna så jag la mig ner sen ville han känna när jag stod upp o spände magen..
Han sa att detta får vi åtgärda, en operation då vi tar bort bråcket och sätter in ett nät, det va lixom inga diskutioner om den saken, jag trodde ju jag skulle få böna o be för att få hjälp haha...
Väl i profil titta han på min mage som hänger hur långt ner som helst och säger att det där får vi fixa oxå..
Så han skulle prata med plastik kirurgen o kolla om det kan göras samtidigt som operationen för bråcket görs =)))) Weeeee kanske blir en beach babe 2010 hahahaha
Detta ska ske inom ett par månader iaf =)
Känner mig lättad nu när jag vet att ja får hjälp =)
Jag va riktigt glad när jag åkte hem =))))
Tänk att äntligen få slippa smärtan och han trodde kräkningarna skulle upphöra iom att ja blir av med bråcket =)
Han sa oxå att om kräkningarna finns kvar sen får vi ta tag i det då =)
Haha 10min tog detta möte men det va riktigt bra 10min =))

Skulle skita i o ha ont idag o inte va trött m.m...
Börja rensa i förådet lite då katja skulle köpa lite saker <3
Fixa lite inne, sen kom dom o det vart babbel o kaffe...
efter dom åkt fixa jag köket o jag va sååå hungrig så jag bestämde mig för o äta en hamburgare, fast ja åt inte hela, o dra åt helvete vad sjuk jag vart =( kräktes så ja trodde innälvorna skulle komma upp, tårarna bara rann...
Sen la jag mig i fosterstälning med fläkten på max o somnade efter mkt om och men vaknade sent så nu e det snart sängen för natten..
Då är frågan om det är värt att äta, ja jag tror ändå det kroppen saknar det jag saknar det...
Jag vill kunna äta en måltid utan att halv dö på kuppen... känns som en evighet ju...

Ber om ursäkt för bloggen blivit fokuserad på mitt mat intag o hur jag mår men det e det ända som snurrar i mitt huvud o min tillvaro påverkas sjukt mkt av detta...

Hatar den känslan i kroppen, känslan av att ngt är fel fast man inte vet vad det är.. rädd varje gång jag får ont vilket jag får gång på gång varje dag.. hungern gör sig ständigt påminnd oxå..
Lever på popcorn, ris o kaffe vatten oxå då givetvis... jag är trött kroppen är helt färdig..
Rädslan av vad överläkaren på kirurg kommer säga... som jag känner finns de två alternativ på vad han kan säga och det är..
*Tyvärr Linda det finns inget att göra åt detta du måste lära dig att leva med smärtan och för att slippa blodtrycksfall m.m måste du försöka äta ngt var timme..
* Det kommer bli operation där vi stänger igen ditt ärr bråck samt att det ska göras gastroskopi för att ta reda på varför det fastnar när du äter.
Och ni som har varit med i min vårdkarusell vet att en operation för mig går aldrig smärtfritt =( det tillstöter alltid en massa komplikationer o skit därför e jag ju livrädd för att opereras..
Sen har jag ju den ständiga ångesten och den socialafobin som gör att jag avskyr att sova på sjukhuset =( hatar ensamheten där o va borta från mitt hem..
Men just nu gör jag nog vad som helst bara jag får hjälp, för ärligt har jag tappat den livslust man hade, detta är inget värdigt liv..
Smärtan ja har är olidlig o jag kan inte göra ngt, tar min medicin bara för att få sova bort det onda, o det e heller inge kul..
Men ofta vill ja bara gå undan o ta täcket över mig o försvinna fram tills mötet med kirurgen har varit..

För första gången ber jag till högre makter om hjälp för jag är på vippen att ge upp allt....

Underbara Marcus ringde i morse o fråga vad vi skulle göra idag, och som vanligt hade vi inget planerat...
Marcus o lille Tito kom hit strax innan 12...
Sen har vi suttit på balkongen heeeeela dagen i solen.... o bara tjötat en massa skit =)
Så jävla nice verkligen =) saknar ju honom då det inte alls e ofta vi ses längre =(
Fick tom färg idag =) o marcus som satt på fel sida fick färg på halva kroppen hahahaha

Och hur har mitt underbara mat intag sett ut idag då????? åt helvete som alltid...
Ca 10 koppar kaffe, med mjölk i.
3gafflar ris o köttfärssås (som ja kräktes upp)
1/4 päron.
1/3 bulle
Nu på kvällen en rostad macka (som jag kräktes upp direkt men munnen fick tugga iaf ;) )
Lite popcorn o ett glas mjölk
Sen vatten...
Japp så är det o kroppen e utmattad efter kräkningarna o bristen på mat...
Önskar så det va den 22/4 men kan ju erkänna att oron ifall man inte får ngt svar eller att han säger att ja får leva så här är enorm... men jag är även livrädd för att bli opererad igen då det oftast händer ngt då jag opereras...

Så för att sammanfatta:
*solbränd
*hungrig
*ont
*rädd
*utmattad
*ångest fylld
*ledsen*
*dåligt samvete (för att jag inte är den fru o mamma jag borde)

Men i morgon är det en ny dag...
Kram på er alla där ute....

Japp lets go neggo linda....

Fitt liv rent utsagt... jag har min underbara familj men jag kan inte njuta *gråter*
Jag kan inte härja o leka med barnen o inte ta vara på tiden med my nu då hon e liten allt e verkligen åt helvete med mig =(
Felicia är ju 10år o hon har börjat oroa sig o det är ju ngt jag absolut inte vill!!
Har ALDRIG sagt till mina barn att jag mår dåligt psykiskt o det e ngt jag inte tänker säga och om ja fortfarande mår dåligt när dom är äldre får man väl ta den diskutionen då men just nu e dom för små..
Men mina fysiska symtom går inte o dölja..
Vi tar som idag... Jag har kräkts tror det är 5gg om inte mer... så fort ja stoppat ngt i munnen har bråcket gjort satans så ont plus att ja då kräks... fy fan jag e helt matt i kroppen, och nu på kvällen va jag så hungrig att ja försökte med varma koppen men även den fick inte stanna o smärtan o svullnaden i bråket kom... fy fan va jag e less...
Jag blr ledsen o uppgiven vet inte längre var ja ska ta vägen och HUR jag ska orka???????
För jag orkar inte mer =( varje jävla dag e samma fattar ni.... kräkningar o smärta fy fan...
Nu mera e rygg värken en bagatell....
Vill bara lägga mig ner o dö... detta är inte ett liv som e värt att levas...
Hoppas vid gudarna att det går att åtgärda!!!
Tänk o få gå en dag utan smärta i bråcket eller utan att kräkas...
Vitaminbrist nehe fy säger ja bara...
Om kroppen tog upp 60% av vad man får i sig så kan ni ju tänka er hur det e då det mesta kommer upp...

VILL BARA SKRIKA RÄTT UT HUR ORÄTTVIST DET ÄR!!! räckte det inte att vara drabbad av sin enorma fettma hela sitt liv?? kan ja inte få ha det lite bra nu????

Ringde kirurg i morse, kände att jag höll på att ge upp.
Smärtan i magen efter varje gång jag äter fast föda höll på att knäcka mig som människa.
Sköterskan sa att överläkaren va uppbokad en massa och hon sa månad efter månad o jag börja få panik.. plötsligt hojta hon till att han fått ett återbud den 22april o fråga om ja kunde komma... och absolut kan jag det!!
Det ända man kan hoppas på nu är hjälp!!
jag vill inte opereras igen men om en op hjälper mig att slippa smärtan o kanske slippa kräkas stup i ett gör jag den...
Så nu återstår det bara att vänta på den 22dra....
Och hoppas på detta..

Så när den dagen kommer håll tummarna för mig!

Jag fick ju avslag på min ansökan till fk pga att dom inte ansåg att det stod tydligt att mitt mående va stadigvarande..
Nu ska man ha orken o överklaga detta..
I överklagan ska dom bla ha ett personligt brev..
Satt med det massa timmar igår höll på att bli knäpp, men tror jag e rätt nöjd nu, vad tycker ni? råd?

Hej.

Pga avslaget jag fick av försäkringskassan är jag tvungen att överklaga.

Här kommer mitt personliga brev om min hälsa, psykiskt och fysiskt.

Jag kan inte mer än be er läsa ordentligt och ta till er av mina ord, tänk efter och förstå att detta faktiskt är mitt liv, min tillvaro och min verklighet.

Idag är jag 31år men min resa med mitt mående började i tidig ålder.

Redan som 11åring var jag grymt överviktig och mobbad, vilket resulterade i att jag mådde jätte dåligt psykiskt.

Fick kontakt med Pbu i Skövde, vilka jag hade kontakt med fram tills jag vart 18 och blev överskriven på vuxen psykiatrin.

2001 någon gång vart jag inskriven på psykmottagningen i Tibro, jag va då mkt dålig o klara inte av tillvaron, jag fick samtalskontakt och medicinering.

2003 fick jag samtalskontakt med Per Forendal på psykmottagningen i Tibro.
Vi träffades varje vecka, och eftersom jag inte tog mig någonstans kom han hem.
Vi jobbade med att ta reda på vad som låg i grund till mitt mående och jag va säker att allt berodde på övervikten, vid detta tillfälle vägde jag runt 160kg.
Vi bestämde att det som skulle kunna hjälpa mig och min fetma var en överviktsoperation en s.k Gastrik by pass.
Vägen att få igenom en sådan operation va otroligt lång eftersom dom igentligen ville att man skulle vara psykiskt stabil, och det va ju ngt jag absolut inte var.
Efter en massa samtal och en massa tid fick jag tillslut igenom denna operation, detta skulle enligt mig vara vändningen i mitt liv och mitt mående skulle bli nästintill bra.
Jan 2007 utfördes denna operation på KSS i Skövde.
Det jag eller mina anhöriga inte visste vid denna tidpunkt var att min tillvaro och mitt mående skulle bli drastiskt sämre.

Idag är det 2010-04-09 och livet är inte lättare och måendet är sämre.

Kan börja och berätta hur jag haft det sedan operationen 2007 alltså den fysiska biten.
Det finns givetvis vissa biverkningar med denna gastrik by pass operation, en av dom är s.k dumping maten ”fastnar” och hjärtat rusar, man får svettningar och kräks.
Detta är ngt som drabbar mig i snitt 3gg om dagen, ibland många gånger mer och som följd av mina kräkningar blir det vitamin brist.
Och av bristen får jag blodtrycksfall och yrsel. Äter idag ett tiotal vitaminer men det blir inte samma effekt som riktig näring.
Jag rasade från 160kg till 84kg på 10månader vilket är en på tok för snabb viktminskning, det innebär att kroppen la av, muskler försvann och det fanns inte längre ngt fett som höll upp ryggraden så skoliosen i ryggen är mkt värre, jag har värk i höfter och handleder men det värker även i skelettet.
Läkarna har förklarat att det beror på att all fettvävnad nu är borta, skelett o brosk  skaver mot varann. 2009 opererade jag bort min gallblåsa och fick komplikationer.
Pga alla operationer i magen har jag fortfarande ont.
Så jag åkte in akut och gjorde skikt röntgen hösten 2009 då visar det sig att jag fått ett rätt stort ärr brock där tarmen åker ut och kläms åt vilket ger en svullen mage och mkt värk, väntar på tid hos kirurgerna för att diskutera ytterligare operation, fram till dess äter jag dagligen omeprazol för att lugna magen och citodon 8st/dag för värken av både kropp och brock.
Fick prova spasmofen vid dessa attacker men det gjorde mig sämre och jag fick mer kräkningar.
Och eftersom jag redan kräks så pass mkt ville jag inte längre äta den medicinen.
Av att jag har näringsbrist och värk är jag otroligt trött var dag, energin är som bortblåst.
Kroppen saknar också sina muskler för att orka.

Nu till den psykiska biten, det är otroligt svårt att sätta ord på hur man känner inuti och hur kroppen beter sig när attackerna kommer, men jag gör ett försök att få er att förstå..

Som jag skrev tidigare har jag varit inne i psykvårds karusellen i många år, och måendet har gått upp och ner, men det har aldrig varit bra.
Jag har varit långtids sjukskriven i 6år ungefär och de sista 3 åren har varit mer ner än upp.
Saker som tillhör det normala livet finns inte i mitt.
Lyxen att komma ut varje dag har inte jag, det går mellan 7-14 dagar utan att jag kommer utanför dörren och dom få gg jag beger mig ut får jag ta ca 10 lergigan och ändå ha det mkt jobbigt och när jag kommer hem igen mår jag så dåligt att jag får lägga mig, När jag väl tar mig ut på promenad som exempel behöver det inte vara att jag går bland folk utan kan gå på vägar där det är relativt folk tomt och jag kan ha med min make, trots mängden medicin i kroppen kommer ångesten som en våg över mig den sveper undan mina fötter och jag tappar fotfästet paniken ökar o hjärtat bultar det känns som om jag ska ramla ner igenom jorden och få en hjärtattack, tårarna rinner och jag vill bara försvinna livrädd att någon ska se mig, känslan av att vara utblottad för allmenheten skrämmer och jag letar fibrilt efter en flyktväg hem o hoppas på att den inte är så lång . Och eftersom jag har en familj anser jag då att det är inte värt det eftersom jag blir så dålig och min kropp  inte mår bra av alla mediciner och inte i dom mängderna så utsätter jag inte mig själv för detta allt för ofta.
Jag klarar mig hemma och jag klarar av att ta hand om mitt hem o mina barn, men saker utomhus är ngt som inte finns i min vardag, samma gäller om det blir strul med ngt o det ska vara möten m.m då rasar jag och ångesten blir enorm, jag får då igen ta medicin.
Jag kan heller inte sova utan att ta lergigan utan tar 5st till natten sen har jag ju Cymbalta som min ångestmedicin av den tar jag 120mg/dag.

Hoppas att ni nu fått en större inblick av min tillvaro, jag skulle inget annat än att önska vara normal, likaväl som alla andra skulle jag också vilja fungera i livet, ha ett jobb olika hobby m.m men jag kan inte och som det ser ut nu och som det har sett ut så blir det inte så.
Jag hoppas att jag en dag kan komma ut iaf 1gg om dagen eller bara en sådan enkel sak som att gå och kasta soporna o ta in posten varje dag, men jag kan inte och just nu ser den dagen ut att vara långt långt borta