trasdockanlinda

Hittade ett brev jag skrev till klinikchefen på kss när dom hade nekat mig gbp operationen, vilket hopp man hade på den operationen och hur mitt liv skulle bli bara jag gick ner i vikt, men shit vad fel jag hade =( här kommer en kopia på brevet iaf. Och när man suttit så här i efterhand och läst det man skrivit blir jag ledsen och tårarna kommer, att man trodde så att en förändring skulle ske, att man skulle få ett så förbättrat liv..

Hej. Här kommer ett brev från mig ang min magoperation (som ej blev av). Hoppas att du/ni kan se mig från ett annat perspektiv efter ni läst detta.

Många svåra saker har jag gjort i mitt liv men detta blir nog en av de största utmaningarna, att få er att se mitt liv från mitt perspektiv, mina ögon och inte utifrån. Jag vill inte påstå att jag har det värst av alla, jag vet att så många andra har det värre. Jag tycker dock mitt liv är ett helvete och jag känner att det alltid varit så. Min vikt uppgång startade redan vid ett års ålder, men bvc sade till min mor att det skulle jag *springa bort*. Hon ifrågasatte detta många gg men fick samma svar om och om igen. Hon trodde att påståendet stämde men min vikt bara fortsätte att klättra uppåt. Jag kom upp i skol åldern, mobbningen startade i 2an och blev värre under mellanstadiet. Det hände många gg att min mor va tvungen att följa mig till och från skolan, dels för att se hur de andra betedde sig mot mig, men också för att skydda mig. Detta var en stor trygghet för mig. När jag gick  i fjärde klass fick jag vara med min 5år äldre syster och hennes vänner på rasterna. Dom hämtade mig i klass rummet och följde mig tillbaka, allt detta för att vara säkra på att det inte skulle hända mig ngt.

I sjätte klass blev det lättare, jag hade fortfarande öknamn pga min fettma, men jag blev en av de *coola* som en del hade större respekt för. Den perioden blev jag inlagd för utredning på kss, barnmedicin, läkarna ville utreda orsaken till min fettma. Jag var inlagd i en månad och under den tiden tappade jag lite vikt, men med tanke på hur mkt jag kämpade för det borde jag gått ner mer.I sjunde klass vägde jag 115kg och var väldigt stor, jag blev i åttonde klass återigen inlagd under en månad för utredning. Denna gång skulle olika tester göras för att se om jag ev hade ngn sjukdom som orsakade min fettma. Jag skulle uppskatta om ni tog er tid att gå igenom mina journaler från den tiden, detta för att bättre kunna förstå vad jag gått igenom under min färd i vård apparaten.

Åren sedan den tiden har gått, och min livs situation har på olika sätt förändrats, jag vill även gå igenom lite av detta, så ni bättre kan förstå hur jag tänker och känner.

Jag blev muntligen lovad mag operationen av dr rydberg under ett möte med honom och min samtals terapeut per. Dr Rydberg hade då som enda krav att jag det följande halvåret skulle gå ner 10kg. jag var väldigt glad, lättad och lycklig då mötet var över. Under de följande 6 månaderna kämpade jag och tvingade mig själv till min yttersta gräns för att klara av vikt nedgången. Jag blev så desperat att jag i slutet av perioden endast åt nutrilette och promenerade flera timmar varje dag. Jag kände att jag försumade mina barn pga att jag gjorde allt för att gå ner i vikt, all energi gick åt till detta. I min atankar fanns det nästan inget annat än att jag måste klara av att gå ner dessa kg. Hela tiden förberedde jag mig mentalt på operationen, läste mkt och satte mig in i riskerna. Min dotter va då 5år och jag pratade med henne om varför jag inte hade så mkt tid till henne längre och förklarade att det berodde på att ni skulle *ta bort* min stora mage och att detta skulle få mig normal viktig till slut och få mig att orka så mkt mera. När min dotter förstått innebörden blev hon otroligt glad och sa att det inte gjorde ngt om jag hade mindre tid för henne ett tag om det ledde till att hon tillslut skulle kunna få sitta i mitt knä. Hon hade varit ledsen länge för hon kunde inte sitta i mitt knä, hon fick helt enkelt inte plats då min mage var i vägen. Efter det samtalet längtade och väntade hon, nästan tjatade om när operationen skulle bli av. Jag tänkte mkt under den här tiden på riskerna, men kom fram till att öven om jag inte skulle överleva operationen så skulle min kropp, min fettma en dag ta livet av mig. Det var väldigt jobbigt både psykiskt och fysiskt, jag förberedde mig på olika sätt, både praktiskt och mentalt. Jag pratade med anhöriga, mina barn, mina vänner. Jag gjorde i ordning papper osv i fall det värsta skulle inträffa.

När sen dr Kylebäck, under ett förberedande samtal, berättar att han inte tänker utföra operationen vart jag helt paff, jag tog knappt in vad han sa och besvikelsen var enorm. I den stunden släcktes allt för mig, han raserade allt med dom orden. Det var ett besked som gjorde oerhört ont och allting jag förberett mig på gick upp i rök. Jag blev också förvånad då dr Rydbergs klartecken för operationen inte längre gällde. Min dröm om att få bli normalviktig, leva ett normalt liv, slippa höra alla glåpord, Slippa se allas blickar, orka leka och springa med mina barn, kunna klä på mig utan att bli andfådd, kunna börja arbeta bort min sociala problematik, ja att helt enkelt få tillbaka ett liv, försvann. Jag hade en period i 19års åldern då jag vägde 85. Pga ekonomiska omständigheter åt jag ytterst lite och gick ner lite mer i vikt. Under den tiden var jag en social tjej, många vänner, ett fungerande rikt socialt liv och jag hade ingen social fobi. Denna viktnedgång höll dock inte i sig, jag träffade min då varande sambo, blev gravid och gick återigen upp i vikt. Detta ledde slutligen till att jag blev mer tillbaka dragen, ville inte umgås med andra och jag tappade kontakten med mina vänner. Jag skämdes för hur jag såg ut och för den jag blivit. När min dotter föddes levde jag enbart för henne, jag orkade knappt träffa ngn, knappt den närmaste familjen och min sociala problematik blev värre med tiden. Jag känner ingen tvekan för att detta har ett starkt samband med min viktuppgång.

Nu är jag skyggare för folk än jag var då min dotter var liten, jag skäms över den jag är och mår så otroligt dåligt av min fettma och mitt utseende. Jag kan tänka mig vad folk säger om mig då jag inte är med, och det gör ont. Mina barn och deras kamrater på dagis frågar varför jag är så tjock, och det gör ju inte saken bättre. Om barn reagerar på mitt utseende vad tänker inte andra vuxna då? Min socialafobi kommer sig ur min fettma, när jag var smalare hade jag inte alls det problemet. Det har också lett till depression och ångestattacker jag får medicinsk behandling för. Jag sitter dock inte bara inne som dr. kylebäck verkade orolig för, utan jag är ute och promenerar flera gg om dagen då jag har hundar som tvingar mig att komma ut. Däremot undviker jag människor och ser till att gå i områden som inte är så folktäta. Att gå och handla, träffa vänner på offentliga ställen, knyta nya kontakter, utbilda mig osv är helt omöjligt däremot. Jag får ångestattacker och det känns som om alla tittar på mig och ser ner på mig pga min vikt. Jag vill att dom ser mig och inte min fettma, den feta personen dom ser är inte jag och i dagens samhälle är man inte *godkänd* om man inte följer viktnormen. Det är så svårt att förklara men i stora drag känner jag så här.

Naturligtvis är jag realistisk, jag förstår att en ev operation innebär hårt arbete, engagemang, smärta och ett införande av nya rutiner och levnadssätt, men jag är beredd på det. Jag vill bli normalviktig, jag har viljan att bli det, jag behöver bara hjälp att komma igång. Jag blir 28år i år och jag vill må bra, jag vill se framtiden an med tillförsikt, jag vill slippa smärtan i kroppen – ryggen, benen och i mitt hjärta. Jag vill leva ett normalt liv där olika aktiviteter ingår, såsom att umgås med vänner, handla maten på ica under *rusningstid*, leka och busa med mina barn, helt enkelt ett normalt friskt liv som de flesta andra lever. Jag vill hitta mig själv, för jag har blivit en annan ju mer jag gått upp i vikt. Med hjälp av min samtalsterapeut känner jag att jag kommer klara av en operation. Vi har också diskuterat om KBT skulle hjälps mig vidare och få mig att må bättre, och vara bättre rustad inför framtiden.

Jag vill avsluta med att säga att jag av Dr. Rydberg blev övertygad om att operationen skulle bli av, och att slutligen inte Dr. Kylebäck inte ville utföra den på grund av fel orsaker. Jag är tacksam om Ni inte har förutfattade meningar om mig, utan ser mig, frågar mig vid oklarheter, och litar på det jag säger är sant. Ni sitter med beslutandemakten i Era händer, Och jag garanterar att det inte är ett ”slöseri” av tid, energi och samhällets ekonomiska resurser att utföra operationen av mig.

Jag kan slutligen bara be er att återigen överväga tidigare beslut, och ge mig en chans till ett fullvärdigt liv…

Med vänliga hälsningar Linda Söderlund

I och med att jag gjorde denna operation och alla negativa sidor av operationen började visa sig så märkte jag mer och mer hur jag förlorade mig själv, och den tjej jag var innan sakta började tyna bort.
Jag blev mer låst i hemmet och kände mig inte alls social.
Och under åren som gått känns de som om jag drar mig undan mer o mer och som det är nu har jag inte ngt direkt socialt nätverk längre, och det är tufft för man känner sig så ensam i detta och har gjort under 4års tid.
Men jag har ngr nära o dom vännerna kommer förhoppningsvis alltid finnas där.
Pratar mkt med en barndomsvän om allt detta o även fast hon inte kan förstå så försöker hon iaf och det betyder allt.
Härom dagen pratade vi om min sociala fobi då säger rebecca:
Du är ju igentligen en mkt social person Linda för du vill ju ha besök av dina vänner och du talar med dom i telefonen, jag tror att till stor del så har din socialafobi med ditt fysiska mående att göra...
Tänk om det faktiskt till viss del kan vara så?!
Fast grejen är ju den att nu är det som det är, min kropp är trasig och jag mår inte bra psykiskt.
Jag kan fundera ihjäl mig på orsakerna till varför det blivit som det blev eller varför jag aldrig kan få vara lycklig utan miljoner problem, hur tragiskt jag än tycker det är så måste jag nog acceptera att detta är min vardag, mitt liv och min verklighet.
Hela dagen har jag gått o funderat, marken känns ostadig och jag har yrsel, livrädd för att ramla eller svimma är det så här det blir när kroppen har slut på alla närings depåer?
Tycker de e aningen skrämmande när man inte har en aning om vad som är fel med ens kropp, kanske det är lätt fixat, kanske får man lära sig att leva med det....

I morgon är tanken att jag ska göra en enorm sak, ngt som jag inte ens kunde drömma om, men i det skick jag är i nu så är jag desperat, jag behöver få vård o samtidigt vill jag berätta om de negativa med en gbp op.
Men nu idag har jag börjat tvivla på mig själv o mitt mående =(
Det kanske bara e jag som är en gnäll kärring, det kanske inte är så illa som jag vill ha det till för det finns ju dom som har det värre.
Shit tänk om jag förstorat upp ngt som igentligen är en fis i sahara öknen lixom =S Opppps...
Hatar att känna så här, men jag säger ofta att jag börjar nog bli en hypokondriker ;) Fast då tröstar mina nära mig med att en hypokondriker söker vård i tid och otid =P och det är ju ngt jag absolut inte gör..
Men idag va jag nere och lämna blodprov, men det kändes som ett maratonlopp att gå ner =// 8 rör vart de iaf... ska bli riktigt intressant att jämnföra resultaten från gången innan..

Ne ni nu e det nog dags för sängen så nattinatt alla...


Usch jag ser riktigt gammal ut ju =(

Som jag skrivit innan känns min kropp väldigt sjuk, ni vet när man e förkyld med feber så känns kroppen sjuk så är det för mig fast jag inte har ngn förkylning.
Den känns utmattad och sjuk vilket gör att jag orkar inget o varje steg jag tar är så ansträngande.
Det snurrar konstant och jag är rädd för att ramla eller rent av svimma.
Alla kroppsliga symtom gör att ångesten kommer fram och jag tror att allt är samman kopplat på ngt sätt.
Tror att ovissheten när de gäller kroppen gör att jag framkallar en massa ångest eftersom jag är så rädd när jag inte förstår vad det är för fel på kroppen.
Dom säger att hoppet är de sista som dör hos människan men jag måste erkänna att jag har inte mkt hopp kvar om att få hjälp, om att få ett drägligt liv och någonstans känns det tragiskt.
Min mamma fråga mig igår om det trots allt inte va bättre nu än innan open om man ska se till värk m.m men det e ju inte bättre.
Som 160kg koloss hade jag väldigt ont i ryggen, lite i knän o händer. Jag va ju absolut inte smidig o kunde inte sitta på golvet o leka med barnen m.m
Men idag som 70kg har jag ondare i ryggen, höfterna, bäckenet, händerna, axlarna o nacken. jag får inte sova en hel natt utan vaknar av smärtorna, jag kan inte sitta på golvet eller ta ett bad för det gör så ont att sitta på hårt underlag.
Jag klarar knappt av att gå någonstans för det snurrar så i huvudet och att va borta en dag är nästan omöjligt eftersom jag vill inte äta borta för jag vill inte kräkas hos ngn annan.
Så i det stora hela mår jag faktiskt så mkt sämre nu o klarar mindre saker och det var ju absolut inte min mening.

Så summan av detta är undernärd med näringsbrist och värk = MYCKET ångest!!

Nu ska jag förbereda mig för att ta mig ner till vct för att ta alla värden en gång till, jag har ju papprena på förra provtagningen som gjordes för ca 6mån sedan så det ska bli lite intressant att jämnföra det.

Återkommer senare..
ha en bra dag där ute... =)

Min mor ringde ju den där fruktansvärt otrevliga sköterskan på kirurg, som desutom va lika jävla otrevlig mot mamma, men hon skiter ju i det medans jag blir knäckt.
men iaf nästa vecka ska en kirurg ringa mig o det va en av de opererande kirurgerna för bråcket m.m.

Nu är det ju så att dom vid bråck operationen opererade in ett nät för att oxå hålla tarmarna på plats men jag tror till stor sannolikhet att det har gått upp ner till och att tarmarna nu åker ut där o kläms åt *opps* o de e ju ingen höjdare alls.
Symtomen är samma som innan magen svullnar upp ngt så sjukligt o smärtan infinner sig direkt o detta vid ngt som helst matintag eller vatten intag...
just nu lever jag ju på äckligt äckligt knäckebröd o har gjort x antal veckor, det e ngt jag i regel inte behöver kräkas av o inte heller få så ont.
Sen att jag har konstant ont i mag/tarm region e ju en annan femma.
vatten kaffe ja vätska överlag gör mig oxå svullen så jag är väl nästintill hundra på att det är detta som spökar igen.
Sen är frågan när dom gjorde den open så va det ju sammanväxter i hela buken o tarmarna var tvinnade, jag fick hög feber o de började oroa sig att de hade klippt hål på ngn tarm, men inget mer gjordes nu är frågan (efter jag googlat) har det återigen växt samman o tvinnat sig? och varför görs inget ultraljud på buken? ja en sak är säker han ska få sjukligt många frågor då han ringer den stackars kirurgen så det så, på han bara ;)

Annars fortsätter allt i samma anda samma smärtor samma tårar, jävligt trakiskt menar jag om de fick ske en förändring =P