Sista dagen på detta året...
Jag vet inte varför men lite ångest laddat är det allt nu när det är nyårsafton.
Kanske för att jag har så ont och kanske för att det handlar återigen om mat?
Orsakerna är många och jag kan inte sätta fingret på vad som är värst.
Men vill iaf önska er ett Gott Nytt År!!!!
Massa kramar från trasdockan.
Kanske för att jag har så ont och kanske för att det handlar återigen om mat?
Orsakerna är många och jag kan inte sätta fingret på vad som är värst.
Men vill iaf önska er ett Gott Nytt År!!!!
Massa kramar från trasdockan.
Jag och min älskade mamma på julafton.
Skulle inte klara mig utan henne, älskar henne så enormt mkt min fin fina mamma
Imorgon firar folk, men vad har jag att fira igentligen?
I morgon ska alla fira in det nya året, men för mig kan det verkligen kvitta.
Vad ska jag fira? Att jag överlevt ett år till, 12månader till av smärta och dagliga kräkningar.
Att ett år till har gått utan att ngn har erbjudit mig ngn hjälp.
Att jag lider av ännu mer näringsbrist, vätskebrist och är betydligt mer undernärd än tidigare...
Nej ni jag har inte ett dyft att fira, jag är ledsen arg och bitter på dom som är sådana översittare att dom anser sig inte behöva ge mig någon hjälp.
Jag går ut ännu mindre än tidigare, jag har inte den orken, kroppen benen orkar inte bära mig när jag ska ut och gå.
Det är för påfrestande för varje del av kroppen att vara ute så jag stannar inne i stället sen att jag hatar att sitta här är ju en annan femma.
Alla pratar om nyårslöften dom ska avlägga, vad ska mitt löfte i år bli?
Att försöka överleva ett år till, jag hade kunnat säga att jag skulle bli hjälpt men det är inget jag bestämmer över.
Jag vill bli hjälpt men det verkar inte ligga i ngn kirurgs intresse att faktiskt hjälpa mig, att ta hand om dom problem som dom varit med och skapat, idioter, inte alla givetvis men dessvärre 90% av alla dom jag träffat.
Shit jag är värre än en gnäll kärring ju =(
Men på det sättet är det skönt att ha denna blogg som jag kan gnälla på, det avlastar mina nära och kära.
Och ingen är ju tvingad att följa eller läsa denna blogg utan allt är frivilligt, som tur är, jag är ändå chockad över hur många som ändå är inne och kollar bloggen..
I morgon kommer min lilla mamma och är med oss över nyår så det blir att bara umgås hela familjen =)
Tyvärr lär jag ju inte kunna äta ngt, men har funderingar på om det kan vara värt att kräkas lite för att få provsmaka älsklingens nyårs middag, han är så duktig på matlagning min prins.
Min snutta är inte här i morgon och det är tufft, önskar så hon kunde va här alltid, familjen är inte komplett utan henne och jag saknar henne som tusan varje gång hon är hos sin pappa, men vi har haft det så här med varannan vecka i ca 11år nu så de e bara att gilla läget hur tufft det än må vara.
Ja ni vad har hänt detta år igentligen?
Tror det absolut största va att vara med på kallafakta, trodde nog aldrig jag skulle klara det men det gjorde jag.
Vi har flyttat till en dubbelt så stor lägenhet, från en 3a till en 6a, och jag älskar denna lägenhet.
Det känns som mitt hem, vi får plats och vi har stora ytor, på botten våningen är det kök, vardagsrum, toalett med dusch, på över våning är det 4 sovrum samt ett tvrum, vi har en toalett med bubbelbadkar och bastu, och en balkong.
Dessvärre när man flyttar till ngt så stort så har man inte möbler så det räcker men det kommer väl i sinnom tid, jag har ju en inredningsplan ;) jag älskar ju allt som har med inredning att göra.
Men hyran är ju rätt hög så det finns inget utrymme för möbel köp just men det kommer väl någon gång fast det lär ju handlas begangnat men det gör ju absolut inget.
Jag är stolt över att jag orkat flytta, att jag orkat packa upp alla kartonger och möblerat, samt städa lite.
Vi fick ju mkt mkt hjälp av mamma och min syster, utan dom hade vi ju inte fixat städningen.
Vi fick ju flytta in en månad tidigare om vi städade själva, vilket jobb för skitigare lägenhet har jag nog aldrig skådat så deras hjälp va guld värt.
Mamma slet som ett djur i flera dagar, veckor, hon tog ut semester för att hinna städa åt oss medans anders skulle hinna måla 4 sovrum, ja alla jobbade på så gott alla kunde, jag packade ner och försökte flytt städa för att sen packa upp på nya stället.
Ja det har ju hänt en del, jag fick ju ytterligare en operation efter kallafakta då dom öppnade upp mig igen, det va inte ngn fri passage så dom fixade det, men inte vart livet bättre nej ni det blev så mkt sämre.
Kirurgen va ju och tryckte på magen, och den smärtan va enorm, jag trodde jag skulle dö och skrek rätt ut!
Efter det blev det aldrig bättre, men varför ska man lyssna på patienten?
Jag har i och med min resa fått lära känna helt underbara människor, vissa finns kvar medans vissa försvunnit, vissa av dom saknar jag så sjukt jävla mkt oavsett vad dom gjort, men jag vet oxå att det va lika bra att det blev så här nu i stället för sen för om man fortsatt anförtro sig till dom så hade dom kunnat prata ännu mera, dom anmälde mig för det ena än det andra men det som gjorde ondast för mig och min familj va just vad en hade sagt, ingen av oss trodde nog inte hon skulle göra så hur arg hon än va, men det är ju ett bevis på att man inte kände personen som man trodde va en av dom bästa.. ögonen fylls av tårar, saknaden är jobbig för vi dela så mkt av våra dåliga kroppar...
Ne ni detta vart en blandad kompott inte som jag hade tänkt mig men det bjuder jag på.
Nu är det tv med kidsen en stund innan det är dags att sova.
Återkommer i morgon, va rädda om er, om varann...
Vad ska jag fira? Att jag överlevt ett år till, 12månader till av smärta och dagliga kräkningar.
Att ett år till har gått utan att ngn har erbjudit mig ngn hjälp.
Att jag lider av ännu mer näringsbrist, vätskebrist och är betydligt mer undernärd än tidigare...
Nej ni jag har inte ett dyft att fira, jag är ledsen arg och bitter på dom som är sådana översittare att dom anser sig inte behöva ge mig någon hjälp.
Jag går ut ännu mindre än tidigare, jag har inte den orken, kroppen benen orkar inte bära mig när jag ska ut och gå.
Det är för påfrestande för varje del av kroppen att vara ute så jag stannar inne i stället sen att jag hatar att sitta här är ju en annan femma.
Alla pratar om nyårslöften dom ska avlägga, vad ska mitt löfte i år bli?
Att försöka överleva ett år till, jag hade kunnat säga att jag skulle bli hjälpt men det är inget jag bestämmer över.
Jag vill bli hjälpt men det verkar inte ligga i ngn kirurgs intresse att faktiskt hjälpa mig, att ta hand om dom problem som dom varit med och skapat, idioter, inte alla givetvis men dessvärre 90% av alla dom jag träffat.
Shit jag är värre än en gnäll kärring ju =(
Men på det sättet är det skönt att ha denna blogg som jag kan gnälla på, det avlastar mina nära och kära.
Och ingen är ju tvingad att följa eller läsa denna blogg utan allt är frivilligt, som tur är, jag är ändå chockad över hur många som ändå är inne och kollar bloggen..
I morgon kommer min lilla mamma och är med oss över nyår så det blir att bara umgås hela familjen =)
Tyvärr lär jag ju inte kunna äta ngt, men har funderingar på om det kan vara värt att kräkas lite för att få provsmaka älsklingens nyårs middag, han är så duktig på matlagning min prins.
Min snutta är inte här i morgon och det är tufft, önskar så hon kunde va här alltid, familjen är inte komplett utan henne och jag saknar henne som tusan varje gång hon är hos sin pappa, men vi har haft det så här med varannan vecka i ca 11år nu så de e bara att gilla läget hur tufft det än må vara.
Ja ni vad har hänt detta år igentligen?
Tror det absolut största va att vara med på kallafakta, trodde nog aldrig jag skulle klara det men det gjorde jag.
Vi har flyttat till en dubbelt så stor lägenhet, från en 3a till en 6a, och jag älskar denna lägenhet.
Det känns som mitt hem, vi får plats och vi har stora ytor, på botten våningen är det kök, vardagsrum, toalett med dusch, på över våning är det 4 sovrum samt ett tvrum, vi har en toalett med bubbelbadkar och bastu, och en balkong.
Dessvärre när man flyttar till ngt så stort så har man inte möbler så det räcker men det kommer väl i sinnom tid, jag har ju en inredningsplan ;) jag älskar ju allt som har med inredning att göra.
Men hyran är ju rätt hög så det finns inget utrymme för möbel köp just men det kommer väl någon gång fast det lär ju handlas begangnat men det gör ju absolut inget.
Jag är stolt över att jag orkat flytta, att jag orkat packa upp alla kartonger och möblerat, samt städa lite.
Vi fick ju mkt mkt hjälp av mamma och min syster, utan dom hade vi ju inte fixat städningen.
Vi fick ju flytta in en månad tidigare om vi städade själva, vilket jobb för skitigare lägenhet har jag nog aldrig skådat så deras hjälp va guld värt.
Mamma slet som ett djur i flera dagar, veckor, hon tog ut semester för att hinna städa åt oss medans anders skulle hinna måla 4 sovrum, ja alla jobbade på så gott alla kunde, jag packade ner och försökte flytt städa för att sen packa upp på nya stället.
Ja det har ju hänt en del, jag fick ju ytterligare en operation efter kallafakta då dom öppnade upp mig igen, det va inte ngn fri passage så dom fixade det, men inte vart livet bättre nej ni det blev så mkt sämre.
Kirurgen va ju och tryckte på magen, och den smärtan va enorm, jag trodde jag skulle dö och skrek rätt ut!
Efter det blev det aldrig bättre, men varför ska man lyssna på patienten?
Jag har i och med min resa fått lära känna helt underbara människor, vissa finns kvar medans vissa försvunnit, vissa av dom saknar jag så sjukt jävla mkt oavsett vad dom gjort, men jag vet oxå att det va lika bra att det blev så här nu i stället för sen för om man fortsatt anförtro sig till dom så hade dom kunnat prata ännu mera, dom anmälde mig för det ena än det andra men det som gjorde ondast för mig och min familj va just vad en hade sagt, ingen av oss trodde nog inte hon skulle göra så hur arg hon än va, men det är ju ett bevis på att man inte kände personen som man trodde va en av dom bästa.. ögonen fylls av tårar, saknaden är jobbig för vi dela så mkt av våra dåliga kroppar...
Ne ni detta vart en blandad kompott inte som jag hade tänkt mig men det bjuder jag på.
Nu är det tv med kidsen en stund innan det är dags att sova.
Återkommer i morgon, va rädda om er, om varann...
Din satans idiot läkare...
Vad jag önskar man fick hänga ut folk med namn!!!!!
Jag är så jävla trött på en speciell läkare på våran vct han är ju bara inte riktigt normal någonstans!
Min smärtläkare är ju inte tillbaka förens den 3dje vilket innebär att jag måste vända mig till min vct för recept på min smärtlindring.
Jag ringde igår och sköterskan jag pratade med sa att om det va så att läkaren inte ville skriva ut så skulle läkaren ringa upp mig för diskution.
Han sa även att ingen läkare på vct skulle skriva ut oxynorm injektioner, problemet då va ju att idioten sagt innan att han vägrar skriva ut spasmofen oxå.
Men men jag tänkte att den diskutionen får jag ju ta med helvetet om han ringer.
Jag skulle om jag nu fick ngt recept ha det vid 15 idag, och som ni förstår fanns det ingen recept.
Men läkaren ifråga kunde inte ens avvara ngr minuter för att ringa upp mig vilket retar mig så förbannat.
Så summan av detta inlägg va iaf att jag har ingen smärtlindring förens den tredje då kan ni ju förstå vad underbar denna helg kommer att bli *jippi eller inte*
Så trött på honom det är ju inte första gg heller, och igentligen är det så att de inte är bra att bara avsluta medicineringen av denna typ utan det ska trappas ut, men det skiter väl han i..
Men hans ignorans och översittar beteende kommer jag nu gå vidare med.
Jag måste anmäla för han har gjort nu flera fel och jag kan inte bara sitta här som jag alltid gjort och låta folk behandla mig som en skit..
Ne jag är väl oxå värd ngt? eller?
Kanske jag är en sån där person som andra anser att det är okej att behandla som skit som en värdelös nolla?
Jag är trött på det nu!!
Jag är så jävla trött på en speciell läkare på våran vct han är ju bara inte riktigt normal någonstans!
Min smärtläkare är ju inte tillbaka förens den 3dje vilket innebär att jag måste vända mig till min vct för recept på min smärtlindring.
Jag ringde igår och sköterskan jag pratade med sa att om det va så att läkaren inte ville skriva ut så skulle läkaren ringa upp mig för diskution.
Han sa även att ingen läkare på vct skulle skriva ut oxynorm injektioner, problemet då va ju att idioten sagt innan att han vägrar skriva ut spasmofen oxå.
Men men jag tänkte att den diskutionen får jag ju ta med helvetet om han ringer.
Jag skulle om jag nu fick ngt recept ha det vid 15 idag, och som ni förstår fanns det ingen recept.
Men läkaren ifråga kunde inte ens avvara ngr minuter för att ringa upp mig vilket retar mig så förbannat.
Så summan av detta inlägg va iaf att jag har ingen smärtlindring förens den tredje då kan ni ju förstå vad underbar denna helg kommer att bli *jippi eller inte*
Så trött på honom det är ju inte första gg heller, och igentligen är det så att de inte är bra att bara avsluta medicineringen av denna typ utan det ska trappas ut, men det skiter väl han i..
Men hans ignorans och översittar beteende kommer jag nu gå vidare med.
Jag måste anmäla för han har gjort nu flera fel och jag kan inte bara sitta här som jag alltid gjort och låta folk behandla mig som en skit..
Ne jag är väl oxå värd ngt? eller?
Kanske jag är en sån där person som andra anser att det är okej att behandla som skit som en värdelös nolla?
Jag är trött på det nu!!
Bla bla bla
Jag känner mig som en duracell kanin där batteriet börjar ta slut, jag orkar ingen längre och jag hatar det.
Jag har dagligen ont och skulle helst bara sova, men det kan jag inte för även om jag inte gör så mkt så finns jag här för mina barn, min familj.
Idag blir det att spela spel med barnen det är vad jag orkar =(
Har förbannat ont men det borde jag ju vara van vid oxå.
Kollade ni på femman igår kl 20?
Jag gjorde det programmet handlade om en kvinna som hette sharon och va englands tjockaste kvinna.
Gud vad jag kände igen mig i henne, nu va jag inte lika stor som hon men jag förstod hennes förhållande till mat, hennes skam hon kände och hur det va att ha ångest och vara självdestruktiv.
Hon fick göra en gbp operation till slut och vikten rasa.
Desvärre börja hon tappa känsel i händer och ben och las in på ett vård hem, hon avled ngr månader senare.
Enligt tidningarna hade hon ätit ihjäl sig, familjen blev anklagad att ha försett henne med mat, men inget av det va sant.
Sharon dog men hon dog inte för att hon åt och hon dog heller inte pga fettma.
Hon dog för att hon svalt ihjäl, anledningarna till att känsel försvann i händer och ben berodde på näringsbrist.
Kirurgen som opererade henne sa att hon fick anorexia men ingen tänkte på det pga av hennes storlek.
programmet gav mig en tankeställare och fick mig att fundera.
Nu har jag ju gjort tester för ätstörning och hade inte det men jag hoppades så att det skulle vara felet för jag tror fortfarande på att om det hade varit en ätstörning hade jag fått hjälp, men nu när det är somatiskt blundar alla.
Vad ska dom säga när jag dör? Oj vi gjorde ett misstag!?
Ibland blir jag så arg för jag vill ju ha hjälp jag vill inte leva så här, men det känns som om jag har fått pest eller ngt så ingen läkare vill ta emot mig =(
Dag ut och dag in sitter jag här och hjälpen finns men bara inte för mig.
Hur roligt är det då? Vad har jag gjort för att inte få hjälp? jag är bara en jobbig och komplicerad patient.
Och visst så kanske det är men om dom hjälper mig så slipper dom mig tillslut ju...
Men inte....
Jag har dagligen ont och skulle helst bara sova, men det kan jag inte för även om jag inte gör så mkt så finns jag här för mina barn, min familj.
Idag blir det att spela spel med barnen det är vad jag orkar =(
Har förbannat ont men det borde jag ju vara van vid oxå.
Kollade ni på femman igår kl 20?
Jag gjorde det programmet handlade om en kvinna som hette sharon och va englands tjockaste kvinna.
Gud vad jag kände igen mig i henne, nu va jag inte lika stor som hon men jag förstod hennes förhållande till mat, hennes skam hon kände och hur det va att ha ångest och vara självdestruktiv.
Hon fick göra en gbp operation till slut och vikten rasa.
Desvärre börja hon tappa känsel i händer och ben och las in på ett vård hem, hon avled ngr månader senare.
Enligt tidningarna hade hon ätit ihjäl sig, familjen blev anklagad att ha försett henne med mat, men inget av det va sant.
Sharon dog men hon dog inte för att hon åt och hon dog heller inte pga fettma.
Hon dog för att hon svalt ihjäl, anledningarna till att känsel försvann i händer och ben berodde på näringsbrist.
Kirurgen som opererade henne sa att hon fick anorexia men ingen tänkte på det pga av hennes storlek.
programmet gav mig en tankeställare och fick mig att fundera.
Nu har jag ju gjort tester för ätstörning och hade inte det men jag hoppades så att det skulle vara felet för jag tror fortfarande på att om det hade varit en ätstörning hade jag fått hjälp, men nu när det är somatiskt blundar alla.
Vad ska dom säga när jag dör? Oj vi gjorde ett misstag!?
Ibland blir jag så arg för jag vill ju ha hjälp jag vill inte leva så här, men det känns som om jag har fått pest eller ngt så ingen läkare vill ta emot mig =(
Dag ut och dag in sitter jag här och hjälpen finns men bara inte för mig.
Hur roligt är det då? Vad har jag gjort för att inte få hjälp? jag är bara en jobbig och komplicerad patient.
Och visst så kanske det är men om dom hjälper mig så slipper dom mig tillslut ju...
Men inte....
Kommentar svar igen...
Piltson om Svar på kommentar.:
Linda, det går inte att "springa bort" övervikt. Motionen skapar bara ny hunger, och så äter man för mycket.
Det går inte heller att varaktigt bli av med övervikt genom att räkna kalorier på matintaget - det är väl vad "viktväktarna" håller på med? Kalorierna anländer i tre olika former - fett, protein och kolhydrater - som hanteras på olika sätt av kroppen. Kaloriuppgifter utan hänsyn till ursprunget är därför vilseledande och har inget praktiskt värde
Och nutrilett, xenical etc. har ingen långsiktig effekt, det håller t.o.m. Stephan Rössner med om.
Men om du inte prövade kolhydratrestriktion före operationen, så har din kirurg gjort ett allvarligt fel. Då har du ju inte försökt "alla andra metoder" enligt ovan. Men hur du skall komma tillrätta med ditt postoperativa problem kan Piltson inte säga något om.
Det måste nån annan göra. Ta kontakt med en endokrinolog. Det är nog den enda medicinska specialitet som kan erbjuda något relevant.
Och som sagt, börja systematisera dina kontakter runtom i landet och hör av dig om hur det går
Hej igen.
Jag va 2år när bvc sa till min mor att det skulle springas bort, och givetvis lyssnade mamma på utbildad personal, idag vet vi att så inte är fallet.
Nej jag försökte inte med kolhydratrestriktion innan operationen, jag vet ingen som prövat det innan sin operation.
Som jag skrev försökte jag med en massa annat innan, men jag känner att det är ingen ide att hänga upp sig på det min operation är gjord och jag lever i ett helvete, snart har 5år gått sedan min operation.
Är du opererad?
Du verkar vara väldigt insatt i övervikt/fettma.
Svar på kommentar.
Piltson om När mina barn ger mig råd inser jag hur jävla illa det igentligen är!:
Linda, i läroboken "Fetma" red. S. Rössner och A.K. Lindroos, skriver landets ledande fetmakirirg, E. Näslund i Örebro, att operation skall tillgripas enbart på klienter som "försökt alla andra metoder att gå ner i vikt."
Gäller det dig? Hade du försökt alla andra metoder?
Jag började gå upp i vikt redan som 2åring men bvc sa till min mor att jag skulle springa bort det, jag sprang aldrig bort det.
När jag gick i 6an vägde jag runt 110kg.
Och ja jag hade testat ALLT och återigen menar jag det.
i 2 omgångar under min skoltid låg jag inne på vårat sjukhus en månad åt gången då dom testa för att se om jag hade ngn sjukdom som kunde vara förklaringen till min fettma men man fann inget.
Under den tiden va det ju strikt diet och mkt motion och visst jag gick ner ngr kg men tok för lite med tanke på hur hårt det va det sa dom själva.
Sen är det ju alla mat metoder man prövat, viktväktarna, nutrilette, olika bantningstab även xenical...
Så allt va lixom utprövat och jag såg detta som en absolut sista utväg, för mig va det antingen att bli opererad eller att dö av att hjärtat skulle ge upp.
Desvärre kommer väl kroppen ge upp snart ändå då jag inte får i mig ngn näring och jag fortsätter gå ner i vikt.
Min familj hoppas och tror att hjälpen ska finnas där ute men vi inte har hittat den ännu, jag hoppas nog inte mer.....
Sen måste jag ju säga att det är skrämmande hur lätt det är idag att få en sån här operation, helt sjukt!
Jag kämpade att få igenom en sån här operation i ngr år men idag behöver man inte ens ha en sjuklig fettma utan det kan räcka att du är lite överviktig, det tycker jag är så fel.
Många har inte provat allt och många tycker att en operation skulle vara den lätta vägen, och så kanske det är om operationen lyckas, men är du en som jag som dragit en nitlott, då önskar du att du hade provat allt innan du la dig på operationsbordet.
För ett liv som jag och många med mig har är inte värdigt och det är absolut inte den enkla vägen....
Svar på kommentar.
Piltson om Matdagbok 5/2:
Fyra deciliter potatismos på en dag! Inte konstigt att du mår dåligt.
Börja med ägg, skinka, sill, sardiner, surkål, korv utan glutamat. Aldrig potatismos, aldrig bröd, gröt, spaghetti och dyligt.
Och ta aldrig råd från en s.k. dietist.
Hej du..
Nu är det ju inte ens 4dl potatismos =(
Jag har försökt med allt och då menar jag allt, potatis kan funka ibland och ibland inte.
Jag kan inte dricka vatten, näringsdrycker soppa utan bitar för då kräks jag.
Kaffe kan gå oftast och det tackar jag gudarna för! Det mättar lite iaf.
Det finns inte en bröd form jag kan äta, det fastnar direkt och kommer upp, ingen pasta och ägg och kött av olika slag är ingen ide att ens försöka.
Det går inte, men vissa dagar är jag envis och känner att jag vill vara en "normal" så då äter jag, absolut inte mkt men jag smakar av maten kött och dyligt men sen får jag ju kräkas men det vet jag ju.
ibland härdar jag ut i säg kanske 5 timmar innan jag inte orkar mer och kräks.
Ibland har jag somnat men vaknar av att jag kräks och då kan det ha gått upp emot 12 timmar sedan jag åt.
Man kan nog inte ens föreställa sig hur det är att leva i detta helvetet som ska vara mitt liv =(
Men enligt statistiken så är jag en lyckad operation enligt kirurg så man kan ju undra om dom bara kollar på vad man gått ner för jag kan inte kalla detta lyckat.....
När mina barn ger mig råd inser jag hur jävla illa det igentligen är!
Jag vill ju ibland tro att det kanske inte är så illa som det är, kanske jag anklagar mig själv att det blivit så här?
Dagligen gnager det dåliga samvetet hos mig, jag har gjort livet sämre för min make och mina barn.
Dom skulle ju få en så bra mamma och maken en sån bra fru bara jag gick ner i vikt.
Och visst kan jag anse att vården borde ha ett ansvar vad det gäller mig men det hjälper ju inte mitt samvete.
Det hela min familj skulle vinna på min operation mot fettma förlorade alla på i stället och tanken på vad jag faktiskt utsatt dom för sen jag gjorde operationen är helt sjukt.
Min minsta hann ju knappt komma till världen innan de va dags att ringa efter ambulans och jag va borta en vecka..
Även fast jag försöker dölja för barnen så ser dom, och dom vet att jag får gå och kräkas så nu har min 11åring och min 9åring kommit på en plan åt mig!!
Dom tycker jag ska tugga maten men aldrig svälja den utan spotta ut det i papper i stället.
Då kan jag va med på middagen och jag slipper kräkas.
Mina go ungar vad jag älskar dom, men de ska inte va så här och ni kan ju tänka er hur mkt dom har funderat på detta innan dom kom på det.
Dom hoppas ju oxå på en förändrig alla gör det men den verkar inte finnas.
När ingen läkare vill ta tag i problemet vad ska jag som simpel mäniska göra då?
Jag är bara en på jorden utan ork och kämpar anda...
Känns som om det dagligen försvinner pusselbitar från mitt liv och frågan är ständig, Kommer jag någonsin bli hel igen?
Dagligen gnager det dåliga samvetet hos mig, jag har gjort livet sämre för min make och mina barn.
Dom skulle ju få en så bra mamma och maken en sån bra fru bara jag gick ner i vikt.
Och visst kan jag anse att vården borde ha ett ansvar vad det gäller mig men det hjälper ju inte mitt samvete.
Det hela min familj skulle vinna på min operation mot fettma förlorade alla på i stället och tanken på vad jag faktiskt utsatt dom för sen jag gjorde operationen är helt sjukt.
Min minsta hann ju knappt komma till världen innan de va dags att ringa efter ambulans och jag va borta en vecka..
Även fast jag försöker dölja för barnen så ser dom, och dom vet att jag får gå och kräkas så nu har min 11åring och min 9åring kommit på en plan åt mig!!
Dom tycker jag ska tugga maten men aldrig svälja den utan spotta ut det i papper i stället.
Då kan jag va med på middagen och jag slipper kräkas.
Mina go ungar vad jag älskar dom, men de ska inte va så här och ni kan ju tänka er hur mkt dom har funderat på detta innan dom kom på det.
Dom hoppas ju oxå på en förändrig alla gör det men den verkar inte finnas.
När ingen läkare vill ta tag i problemet vad ska jag som simpel mäniska göra då?
Jag är bara en på jorden utan ork och kämpar anda...
Känns som om det dagligen försvinner pusselbitar från mitt liv och frågan är ständig, Kommer jag någonsin bli hel igen?
Vissa dagar är tuffare än andra..
jag ältar saker om och om igen och jag kan bli tokig på mig själv.
Vissa dagar är givetvis värre än andra så är det nog för alla.
Men även dom dagar som är aningen bättre tycker jag det är orättvist.
Ibland vill jag leva trotts smärtor och kräkningar men ibland vill jag inte det.
Vad är det för liv man har och är det så illa igentligen då det finns dom som har det sämre.
Nätterna är för jävliga så är det bara, hur man än ligger värker det och skaver, höfter och ryggrad är värst och smärtorna i magen.
Jag är trött och vill sova men kan inte jag vet inte hur många gg per natt jag vänder mig för att försöka hitta en ställning som inte gör allt för ont.
Men till slut står jag inte ut mer och går upp, gör i ordning en spruta för att så småningom slippa alla kramper och smärtan i magen.
Dom dagar jag inte har ngn spruta är inte roliga alls och då kan jag inte fungera för fem öre utan bara gråter mest.
Oftast att ta sig från ett rum till ett annat är tufft, jag får ju sånna blodtrycksfall att det tar ett tag efter jag ställt mig upp innan jag kan gå vidare, det tar ett tag innan synen blir okej och det slutar snurra.
Varje dag samma sak =(
Vi har en etage lägenhet med vardagsrum och kök nere och tvrum och sovrummen uppe, ibland är det så tufft att ta sig upp för trappan och även ner.
Hur roligt är det? jag är 33 inte 93 helt sinnes sjukt =(
Jag har gett upp hoppet om ett normalt liv, men kanske jag kan få ett värdigt liv?
Om man kunde "fixa" min kropp så jag kanske kräktes en gång om dagen? Och om smärtorna kunde minska lite iaf, jag tror ju att jag alltid kommer ha ont i magen men kanske inte att jag måste ha smärtorna från helvetet.
Igår prov sköts det raketer i Tibro inför nyår, jag höll min lilla då hon va rädd, jag bar henne i kanske 5min, vi stod still och tittade ut, jag trodde jag skulle dö... jag ville ju hålla henne när hon va lite rädd så jag gjorde det men fy vad ont det gjorde i min mage =( Jag har det sista året inte burit henne alls, jag har inte klarat det.
Men nu gjorde jag det men insåg att jag inte kan =( och jag HATAR det!!!!
Jag hatar att jag är tvungen att be min mamma om hjälp för att jag inte kan göra saker, det får mig att gråta.
Det är ju jag som ska finnas och hjälpa henne inte tvärtom!
Jag är så tacksam över att hon kommer hit och hjälper till missförstå mig inte, det är en hjälp för mig som är guldvärd, men det ska inte vara så för vården ska hjälpa mig så jag fungerar.
Jag känner inombords att jag dag för dag blir sämre i kroppen, jag försöker hålla god min men snart faller fasaden jag så envist försöker hålla...
Nej ni detta vart inte som jag tänkt mig, lite morgon pladder helt enkelt ;)
Tänkte återkomma under dagen med lite kort från förr om jag ni inte blir sämre =//
Ha en underbar dag där ute...
Vissa dagar är givetvis värre än andra så är det nog för alla.
Men även dom dagar som är aningen bättre tycker jag det är orättvist.
Ibland vill jag leva trotts smärtor och kräkningar men ibland vill jag inte det.
Vad är det för liv man har och är det så illa igentligen då det finns dom som har det sämre.
Nätterna är för jävliga så är det bara, hur man än ligger värker det och skaver, höfter och ryggrad är värst och smärtorna i magen.
Jag är trött och vill sova men kan inte jag vet inte hur många gg per natt jag vänder mig för att försöka hitta en ställning som inte gör allt för ont.
Men till slut står jag inte ut mer och går upp, gör i ordning en spruta för att så småningom slippa alla kramper och smärtan i magen.
Dom dagar jag inte har ngn spruta är inte roliga alls och då kan jag inte fungera för fem öre utan bara gråter mest.
Oftast att ta sig från ett rum till ett annat är tufft, jag får ju sånna blodtrycksfall att det tar ett tag efter jag ställt mig upp innan jag kan gå vidare, det tar ett tag innan synen blir okej och det slutar snurra.
Varje dag samma sak =(
Vi har en etage lägenhet med vardagsrum och kök nere och tvrum och sovrummen uppe, ibland är det så tufft att ta sig upp för trappan och även ner.
Hur roligt är det? jag är 33 inte 93 helt sinnes sjukt =(
Jag har gett upp hoppet om ett normalt liv, men kanske jag kan få ett värdigt liv?
Om man kunde "fixa" min kropp så jag kanske kräktes en gång om dagen? Och om smärtorna kunde minska lite iaf, jag tror ju att jag alltid kommer ha ont i magen men kanske inte att jag måste ha smärtorna från helvetet.
Igår prov sköts det raketer i Tibro inför nyår, jag höll min lilla då hon va rädd, jag bar henne i kanske 5min, vi stod still och tittade ut, jag trodde jag skulle dö... jag ville ju hålla henne när hon va lite rädd så jag gjorde det men fy vad ont det gjorde i min mage =( Jag har det sista året inte burit henne alls, jag har inte klarat det.
Men nu gjorde jag det men insåg att jag inte kan =( och jag HATAR det!!!!
Jag hatar att jag är tvungen att be min mamma om hjälp för att jag inte kan göra saker, det får mig att gråta.
Det är ju jag som ska finnas och hjälpa henne inte tvärtom!
Jag är så tacksam över att hon kommer hit och hjälper till missförstå mig inte, det är en hjälp för mig som är guldvärd, men det ska inte vara så för vården ska hjälpa mig så jag fungerar.
Jag känner inombords att jag dag för dag blir sämre i kroppen, jag försöker hålla god min men snart faller fasaden jag så envist försöker hålla...
Nej ni detta vart inte som jag tänkt mig, lite morgon pladder helt enkelt ;)
Tänkte återkomma under dagen med lite kort från förr om jag ni inte blir sämre =//
Ha en underbar dag där ute...
Fick ett mail...
Blir lika rörd varje gång någon säger ngt eller när ngn vill hjälpa mig, vet inte om jag förtjänar era varma omtänksamma ord..
Carina en kvinna som vill hjälpa mig att kontakta press maila mig och skrev..
Du skriver om att du är osäker på om någon vill läsa om dig. Det är jag övertygad om. Människor är mkt intresserade av hur illa vår vård fungerar ibland. I ditt fall är det katastrof.
Läkare med prestige som går före människan och sjukhus som inte vågar stöta sig med andra sjukhus är inget vi vill ha eller ska ha i Sverige.
Du förtjänar ett bra liv. Dina barn en mamma och din man en fru. Men allra viktigast är du. Att du får må bra. Att svältas långsamt till döds måste vara världens värsta straff. Och vad straffas du för? För att du valde operation för att gå ner i vikt och få ett hälsosammare liv? Nä du. För det borde du belönas.
Nu jävlar ger vi dem.
Kram
Tack för dina ord och för hjälpen <3
Carina en kvinna som vill hjälpa mig att kontakta press maila mig och skrev..
Du skriver om att du är osäker på om någon vill läsa om dig. Det är jag övertygad om. Människor är mkt intresserade av hur illa vår vård fungerar ibland. I ditt fall är det katastrof.
Läkare med prestige som går före människan och sjukhus som inte vågar stöta sig med andra sjukhus är inget vi vill ha eller ska ha i Sverige.
Du förtjänar ett bra liv. Dina barn en mamma och din man en fru. Men allra viktigast är du. Att du får må bra. Att svältas långsamt till döds måste vara världens värsta straff. Och vad straffas du för? För att du valde operation för att gå ner i vikt och få ett hälsosammare liv? Nä du. För det borde du belönas.
Nu jävlar ger vi dem.
Kram
Tack för dina ord och för hjälpen <3
Nu så...
Mina goa läsare vill bara uppdatera er en snabbis.
Jag har nu mailat uppdrag granskning och ngr tidningar, vi får nu se om dom finner det intressant att göra ngt med det, jag har svårt att tro det då jag inte är ngn känd person.
Jag är en ingen igentligen som fått sitt liv förstört pga att jag trodde jag skulle få tillbaka ett liv om jag bara gick ner i vikt, vem kunde ana då hur fel man hade?
Men idag har jag "bara" kräkts 3gg =) fast åandra sidan är dagen inte slut än så jag ska inte ropa hej innan jag är över bäcken ;)
Maken ska göra bakpotatis och han har gjort revbensspjäll, tyvärr vågar jag inte pröva köttet då det är så jobbigt att kräkas det men potatis tänker jag äta så det så..
Sen om det går är ju en helt annan femma, men jag är ju hungrig som alla andra så jag tänker äta även fast jag vet att det säkert kommer upp, men jag vill vara en del av familjen och äta med dom.
Gruvar mig alltid innan mat så det gör jag nu med =//
Ha en toppen kväll där ute..
Ps:johanna, ne jag har inte kvar ditt nr har en annan mobil men om du skriver en kommentar med ditt nr så tar jag bort det när jag sett det och ingen annan ser ju inte om jag inte godkänner =)
Jag har nu mailat uppdrag granskning och ngr tidningar, vi får nu se om dom finner det intressant att göra ngt med det, jag har svårt att tro det då jag inte är ngn känd person.
Jag är en ingen igentligen som fått sitt liv förstört pga att jag trodde jag skulle få tillbaka ett liv om jag bara gick ner i vikt, vem kunde ana då hur fel man hade?
Men idag har jag "bara" kräkts 3gg =) fast åandra sidan är dagen inte slut än så jag ska inte ropa hej innan jag är över bäcken ;)
Maken ska göra bakpotatis och han har gjort revbensspjäll, tyvärr vågar jag inte pröva köttet då det är så jobbigt att kräkas det men potatis tänker jag äta så det så..
Sen om det går är ju en helt annan femma, men jag är ju hungrig som alla andra så jag tänker äta även fast jag vet att det säkert kommer upp, men jag vill vara en del av familjen och äta med dom.
Gruvar mig alltid innan mat så det gör jag nu med =//
Ha en toppen kväll där ute..
Ps:johanna, ne jag har inte kvar ditt nr har en annan mobil men om du skriver en kommentar med ditt nr så tar jag bort det när jag sett det och ingen annan ser ju inte om jag inte godkänner =)
Funderar på det ni sagt...
Ni är några som tycker att jag ska gå ut i media igen och ni har lite olika ideer.
Men tror ni verkligen jag skulle vara ett intressant inslag?
Jag är ju ingen spännande känd person, jag är ju igentligen en nolla med en massa fel, komplikationer efter en gbp operation.
En enligt kirurg jobbig och komplicerad patient som ingen verkar vilja hjälpa.
Tror ni det svenska folket vill läsa om mig? Många därute tycker ju jag får skylla mig själv som la mig under kniven.
Och till viss del stämmer det ju men jag valde inte alla komplikationer, jag valde inte att vården skulle blunda för mina problem.
Jag vet inte hur länge varken jag eller min familj orkar, utan hjälp är det riktigt illa ska ni veta.
Det är vi och vi måste klara oss ensamma eftersom ingen verkar vilja finnas där för att ge hjälp.
Jag svälter och har så ont medans min familj oxå lider...
Ni underbara personer som följer mig och min familjs kamp bryr er mer än sjukvården.
Ni försöker hitta lösningar, ni kommer med råd och värmande ord och jag kan inte mer än tacka er!
Det betyder mer än jag någonsin kan säga, tack <3
Men tror ni verkligen jag skulle vara ett intressant inslag?
Jag är ju ingen spännande känd person, jag är ju igentligen en nolla med en massa fel, komplikationer efter en gbp operation.
En enligt kirurg jobbig och komplicerad patient som ingen verkar vilja hjälpa.
Tror ni det svenska folket vill läsa om mig? Många därute tycker ju jag får skylla mig själv som la mig under kniven.
Och till viss del stämmer det ju men jag valde inte alla komplikationer, jag valde inte att vården skulle blunda för mina problem.
Jag vet inte hur länge varken jag eller min familj orkar, utan hjälp är det riktigt illa ska ni veta.
Det är vi och vi måste klara oss ensamma eftersom ingen verkar vilja finnas där för att ge hjälp.
Jag svälter och har så ont medans min familj oxå lider...
Ni underbara personer som följer mig och min familjs kamp bryr er mer än sjukvården.
Ni försöker hitta lösningar, ni kommer med råd och värmande ord och jag kan inte mer än tacka er!
Det betyder mer än jag någonsin kan säga, tack <3
Urk..
Mår verkligen inte så bra =(
Har ont och mår så illa.
min mamma har idag ringt aleris och ersta men det är tydligen svårt att få komma, nu visade det sig att remiss från kirurg behövs =// och dom på KSS kommer ju inte skriva ngt.
Orkar inte, trodde inte det skulle va så svårt?!
Hur va det med det fria sjukhus valet? Att man hade rätt att välja? Men det kanske inte gäller mig?
Vill inte mera
Har ont och mår så illa.
min mamma har idag ringt aleris och ersta men det är tydligen svårt att få komma, nu visade det sig att remiss från kirurg behövs =// och dom på KSS kommer ju inte skriva ngt.
Orkar inte, trodde inte det skulle va så svårt?!
Hur va det med det fria sjukhus valet? Att man hade rätt att välja? Men det kanske inte gäller mig?
Vill inte mera
Är så trött...
Skulle nog lätt kunna sova dag in och dag ut, orken är borta likså glädjen till livet.
Varje dag är det samma visa, smärtor och kräkningar... yrsel, hunger, trötthet, matthet kroppen som känns så sjuk.
Händerna spricker och det svider som bara den, jag är skakis som om jag vore en pundare med abstinens.
Jag har ingen färg i nsiktet utan ser mer död ut än levande, i ögonen ser man ingen lycka längre dom är bara tomma.
Fortfarande kan jag komma på mig själv att jag drömmer om ett liv där jag faktiskt lever och där jag inte bara är levande.
Jag vill ju vara glad och lycklig så drömmen fortsätter om att bli den person jag igentligen är..
Och visst det ligger långt bort men vad vore jag om jag slutade drömma?
Jag måste drömma för att orka ytterligare en dag till.
Vill ju så gärna vara den där mamman och frun jag igentligen är, jag vill vara den dottern som orkar.
Vill ju göra min familj stolt över att ha mig i deras liv.
Vill hitta på en massa bus med barnen, resa med min make, hitta på saker med min mamma och syster.
Men det är så långt borta och när jag dagdrömmer om det kommer tårarna för att det kommer inte bli så, inte nu och inte på länge men jag hoppas att det kommer i framtiden.
Vill så att någon mänsklig kirurg där ute ska uppmärksamma mig och känna att den faktiskt vill hjälpa och att dom ska göra sitt yttersta för att ta reda på varför min kropp inte fungerar.
Vill ju att någon kirurg ska förstå och vilja ge mig ett värdigt liv.
Jag behöver det, jag vill ju leva men jag vill inte leva med det som är nu för det är inte värdigt =(
Varje dag är det samma visa, smärtor och kräkningar... yrsel, hunger, trötthet, matthet kroppen som känns så sjuk.
Händerna spricker och det svider som bara den, jag är skakis som om jag vore en pundare med abstinens.
Jag har ingen färg i nsiktet utan ser mer död ut än levande, i ögonen ser man ingen lycka längre dom är bara tomma.
Fortfarande kan jag komma på mig själv att jag drömmer om ett liv där jag faktiskt lever och där jag inte bara är levande.
Jag vill ju vara glad och lycklig så drömmen fortsätter om att bli den person jag igentligen är..
Och visst det ligger långt bort men vad vore jag om jag slutade drömma?
Jag måste drömma för att orka ytterligare en dag till.
Vill ju så gärna vara den där mamman och frun jag igentligen är, jag vill vara den dottern som orkar.
Vill ju göra min familj stolt över att ha mig i deras liv.
Vill hitta på en massa bus med barnen, resa med min make, hitta på saker med min mamma och syster.
Men det är så långt borta och när jag dagdrömmer om det kommer tårarna för att det kommer inte bli så, inte nu och inte på länge men jag hoppas att det kommer i framtiden.
Vill så att någon mänsklig kirurg där ute ska uppmärksamma mig och känna att den faktiskt vill hjälpa och att dom ska göra sitt yttersta för att ta reda på varför min kropp inte fungerar.
Vill ju att någon kirurg ska förstå och vilja ge mig ett värdigt liv.
Jag behöver det, jag vill ju leva men jag vill inte leva med det som är nu för det är inte värdigt =(
Kommentar
Anne Moijé om jag skäms....:
Hej Linda!
Av olika anledningar så försvann du från min Facebook för en tid sedan...
Hoppas att du minns mig. Jag har ju också haft ett helvete efter min GBP... Om du scrollar längst ner i denna artikel kan du läsa lite om det senaste (från Aftonbladet)... http://www.tjernberg.se/www/svammel/AB_111011.pdf
För 10 dagar sedan genomgick jag en (akut)operation... Dom opererade ett bråck i min mage, och efter det har jag inte kräkts en enda gång...
Jag hoppas så att du ska få hjälp.
Stor varm kram, och en önskan om en fin jul.
/Anne
Hej Anne.
Absolut minns jag dig =)
Vilken lycka för dig att du sluppit kräkas =) helt underbart ju <3
Jag tog bort min facebook för jag orkade inte med alla elakheter längre =(
Hoppas verkligen det håller i sig för dig så att inte kräkningarna kommer tillbaka.
Va nu rädd om dig.
Kram i massa
Kommentar
Carina Andersson om VEM SKA HJÄLPA MIG NU???!!!!!!!!:
Hej vännen
Sitter med tårar i ögonen och läser det sista i din blogg. Ersta säger helt enkelt nej att bedöma din gbp operation. Helt otroligt. Är det av rädsla att stöta sig med ett annat sjukhus? Jag kan inte se någon annan anledning. Men varför? Varför ska den lilla människan komma i kläm? Jag känner en ilska. Att vården inte tar hand om det den har skapat. I ett av världens rikaste länder. Fyyy säger jag bara.
Så till nästa sak Linda. Hur ska vi kunna hjälpa dig? Vi är många som bryr oss om dig och som följer din blogg. Kan man operera utomlands/privatsjukhus? Kan vi starta en insamling isf? Jag kan inget om sånt. Hur ställer du dig till att gå ut mer offentligt i press osv och berätta vad du lever med? Det blir ju en påfrestning på hela familjen som man måste ta i beaktande. Hur som måste vi slå våra kloka huvuden ihop för så här kan du inte fortsätta att ha det.
Kramar till dig och din familj
Hej du fina...
Dina ord berör mig så enormt och jag får tårar i ögonen.
Att starta en insamling skulle nog va lönlöst, varför skulle människor hjälpa mig med pengar?
Men tanken från din sida va jätte gullig <3
Att gå ut mer offentligt i press och så skulle inte va ngr problem, men var ska jag vända mig? Vem skulle vara intreserad av att skriva eller göra ett repotage om mig om baksidan av en gbp operation? Vet du?
lokal nyheterna har jag varit med på och även kalla fakta, tyvärr va det inte så mkt som kom med på ngt av dom programmen och allt har blivit så mkt sämre sen jag va med på tv4.
Men i hopp om att bli uppmärksammad skulle jag mer än gärna använda mig av media frågan är bara om det finns ngt intresse?
Återigen tusen tack för dina ord.
kram i massa
Svammel
Funderar en kväll som denna, och jag önskar så jag kunde ha en plan, en ide om hur mitt liv och min kropp skulle kunna bli aningen bättre.
Men jag är tom, har helt enkelt inte en aning.
Dagarna kommer och går och allt är bara en sån enorm kamp.
Vissa dagar är det bara jobbigt att andas och all energi jag har går åt att just göra det.
Men det finns så otroligt mkt jag vill göra, som för er hör till vardagen sånt ni gör dagligen önskar jag att jag oxå kunde..
Gud vad jag vill... sitta på golvet och leka med minstingen, bära henne och stoja omkring.
Hitta på saker med alla tre barnen, ut och gå i skogen, åka till badhuset, bowla... skulle vilja börja rida med min 11åring.
Men jag kan inte =( Jag sitter här och kan inte ens göra hälften av vad jag kunde som 160kg klump, ja jag är bitter jag känner det nu...
Något som jag alltid älskat är ju att ligga i ett varmt bad så då kan ni ju tänka er att lyckan är total nu när vi har ett bubbelbadkar..
Det som är tråkigt är ju att jag inte kan ligga i badkaret längre än några minuter =( det gör såååå ont, svanskotan, fogar ryggrad ja allt skaver och att ligga i det hårda badkaret är nästan en omöjlighet men jag gör det för jag älskar det men jag kan ju inte ligga o njuta som jag önskade...
När jag va tjock sa jag alltid vilken dröm det skulle vara om man va smal när man hade småbarn för med mina 2 första va jag ju enorm, men att vara underviktig med småbarn är värre.
Det va ju inte det som va tanken utan om jag fick barn som smal skulle jag ju kunna göra allt det där jag inte kunde som tjock.
Sitta på golvet, krypa omkring och jag skulle orka bära, ha ett knä för barnet att sitta i så man kunde trösta.
Men vad händer? allt blir fel!
jag kan inte bära, lyfta henne alls och jag kan inte sitta eller krypa på golvet, jag har ett knä som hon kan sitta i men att lyfta upp henne är så plågsamt då det gör så ont i min mage =(
Jag pressar mig till det yttersta för att betee mig som en normal mamma, men det är sjukt tufft ska ni veta.
Tårarna finns där dagligen men jag måste, jag måste för barnens skull för makens skull och för min skull...
Jag måste klara så mkt som möjligt för annars äter det dåliga samvetet upp mig.
Om jag inte gjort ngt en dag så kommer sammvetet så fort jag går och lägger mig och då är ångesten där och jag orkar inte med det.
Så jag gör sånt jag tror förväntas av mig, både som mamma och hustru.
Jag fixar med tvätt. disk, mat och jag plockar undan och iordning, jag dammsuger och skurar för att det är så..
Jag tar mina injektioner av smärtlindring så jag klarar lite för utan den är jag liggandes med en massa tårar.
Det är helt sjukt igentligen för det ska inte va så här, det va inte poängen med en gbp operation utan poängen med operationen va att få ett värdigt liv, ett aktivt liv och ett längre liv!
Men seriöst jag är döende, om inte annat så kommer jag sakta svälta ihjäl.
kilona går neråt det går inte fort ner men vikten går inte upp ngt utan tickar neråt, vilket man kan förstå med tanke på den lilla mängd mat jag faktiskt får i mig och som jag får behålla.
Frågan dyker ofta upp i mitt huvud, varför vill ingen ta tag i problemet och hjälpa mig?
Jag trodde ju om jag gick ut i media så skulle någon därute se programmen och kontakta mig för att erbjuda mig hjälp, men shit vad fel jag hade..
Jag va med på lokal nyheterna sen kalla fakta men det hjälpte inte, vården verkar blunda för sånna som mig, det dom inte ser det finns inte...
Som ni säkert redan listat ut så om jag inte hade varit en trebarns mamma och gift så hade jag avslutat mitt liv för länge sedan, men jag hänger kvar.
Jag älskar min familj och dom behöver mig, men dom behöver mig mer som frisk än som det är nu...
Jag har gett upp hoppet om hjälp men det har inte min mamma, hon säger att om hon inte hoppas så kommer hon gå ner sig och bryta ihop.
Hon ska i veckan ringa ersta, vet inte vad hon ska säga dom men hon ville iaf ringa.
Jag skicka med henne alla kopior på provsvar, journal kopior m.m hela rubbet.
Sen fick jag ett tipps på bloggen för ett tag sedan om ett ställe som heter aleris, mamma skulle även ringa dit för hon hoppas än på den där förändringen, hon hoppas att ngn inom vården kan hjälpa men hon vet oxå att det aldrig skulle vara KSS i skövde, dom har sagt och gjort sitt, och där är vi inte välkommna.
Ja ni, livet blev inte rätt eller lätt, allt är en total kaos och man ser inget lyckligt slut på denna saga...
Men jag är tom, har helt enkelt inte en aning.
Dagarna kommer och går och allt är bara en sån enorm kamp.
Vissa dagar är det bara jobbigt att andas och all energi jag har går åt att just göra det.
Men det finns så otroligt mkt jag vill göra, som för er hör till vardagen sånt ni gör dagligen önskar jag att jag oxå kunde..
Gud vad jag vill... sitta på golvet och leka med minstingen, bära henne och stoja omkring.
Hitta på saker med alla tre barnen, ut och gå i skogen, åka till badhuset, bowla... skulle vilja börja rida med min 11åring.
Men jag kan inte =( Jag sitter här och kan inte ens göra hälften av vad jag kunde som 160kg klump, ja jag är bitter jag känner det nu...
Något som jag alltid älskat är ju att ligga i ett varmt bad så då kan ni ju tänka er att lyckan är total nu när vi har ett bubbelbadkar..
Det som är tråkigt är ju att jag inte kan ligga i badkaret längre än några minuter =( det gör såååå ont, svanskotan, fogar ryggrad ja allt skaver och att ligga i det hårda badkaret är nästan en omöjlighet men jag gör det för jag älskar det men jag kan ju inte ligga o njuta som jag önskade...
När jag va tjock sa jag alltid vilken dröm det skulle vara om man va smal när man hade småbarn för med mina 2 första va jag ju enorm, men att vara underviktig med småbarn är värre.
Det va ju inte det som va tanken utan om jag fick barn som smal skulle jag ju kunna göra allt det där jag inte kunde som tjock.
Sitta på golvet, krypa omkring och jag skulle orka bära, ha ett knä för barnet att sitta i så man kunde trösta.
Men vad händer? allt blir fel!
jag kan inte bära, lyfta henne alls och jag kan inte sitta eller krypa på golvet, jag har ett knä som hon kan sitta i men att lyfta upp henne är så plågsamt då det gör så ont i min mage =(
Jag pressar mig till det yttersta för att betee mig som en normal mamma, men det är sjukt tufft ska ni veta.
Tårarna finns där dagligen men jag måste, jag måste för barnens skull för makens skull och för min skull...
Jag måste klara så mkt som möjligt för annars äter det dåliga samvetet upp mig.
Om jag inte gjort ngt en dag så kommer sammvetet så fort jag går och lägger mig och då är ångesten där och jag orkar inte med det.
Så jag gör sånt jag tror förväntas av mig, både som mamma och hustru.
Jag fixar med tvätt. disk, mat och jag plockar undan och iordning, jag dammsuger och skurar för att det är så..
Jag tar mina injektioner av smärtlindring så jag klarar lite för utan den är jag liggandes med en massa tårar.
Det är helt sjukt igentligen för det ska inte va så här, det va inte poängen med en gbp operation utan poängen med operationen va att få ett värdigt liv, ett aktivt liv och ett längre liv!
Men seriöst jag är döende, om inte annat så kommer jag sakta svälta ihjäl.
kilona går neråt det går inte fort ner men vikten går inte upp ngt utan tickar neråt, vilket man kan förstå med tanke på den lilla mängd mat jag faktiskt får i mig och som jag får behålla.
Frågan dyker ofta upp i mitt huvud, varför vill ingen ta tag i problemet och hjälpa mig?
Jag trodde ju om jag gick ut i media så skulle någon därute se programmen och kontakta mig för att erbjuda mig hjälp, men shit vad fel jag hade..
Jag va med på lokal nyheterna sen kalla fakta men det hjälpte inte, vården verkar blunda för sånna som mig, det dom inte ser det finns inte...
Som ni säkert redan listat ut så om jag inte hade varit en trebarns mamma och gift så hade jag avslutat mitt liv för länge sedan, men jag hänger kvar.
Jag älskar min familj och dom behöver mig, men dom behöver mig mer som frisk än som det är nu...
Jag har gett upp hoppet om hjälp men det har inte min mamma, hon säger att om hon inte hoppas så kommer hon gå ner sig och bryta ihop.
Hon ska i veckan ringa ersta, vet inte vad hon ska säga dom men hon ville iaf ringa.
Jag skicka med henne alla kopior på provsvar, journal kopior m.m hela rubbet.
Sen fick jag ett tipps på bloggen för ett tag sedan om ett ställe som heter aleris, mamma skulle även ringa dit för hon hoppas än på den där förändringen, hon hoppas att ngn inom vården kan hjälpa men hon vet oxå att det aldrig skulle vara KSS i skövde, dom har sagt och gjort sitt, och där är vi inte välkommna.
Ja ni, livet blev inte rätt eller lätt, allt är en total kaos och man ser inget lyckligt slut på denna saga...
Tänkte uppdatera er en aning...
- Först kommer här provsvaren både från och med den 14/9-11 och det sista som är från den 12/2-11.
DÅ NU - B-Leukocyter = 8.9 8.9
- B-Erytrocyter = 4.0 4.3
- B-Hb = 91 103
- B-EVF = 0.32 0.34
- B-MCV = 81 80
- B-MCHC = 284 302
- B-Trombocyter = 462 405
- P-TIBC = /// 65
- P-Järn = 2 3
- S-Folat = 23 15
- S-Ferritin = 5 6
jag skäms....
Tror jag skrivit om detta i ett annat inlägg en gång men det bjuder jag på....
Jag va ju överviktig redan som barn, enorm övervikt nu pratar vi inte om några kg utan massa.
Jag försökte banta men lyckades aldrig.
När jag sen blev vuxen med en enorm fettma skämdes jag, jag skämdes över hur otroligt fet jag va och jag skämdes över att jag inte lyckades gå ner i vikt.
När jag bestämde mig för att göra en gbp operation skämdes jag över att va tvungen att genomgå en enorm operation för att jag inte kunde gå ner i vikt själv.
Det va inget jag skröt om, inget jag ville att alla skulle veta för jag såg det som en svaghet att genomgå den operationen men ändå kände jag att det va mitt sista hopp.
Sen kom skammen att inte kunna leva som opererad.
jag klara inte av att gå ner i vikt så jag valde operationen och sen klarar jag inte av att leva som opererad.
Så jag skäms...
Jag skäms över att jag valde operationen som förstörde mitt liv.
Det är ju inte bara jag som blir drabbad utan hela familjen, mina barn min make, mamma och min syster ja alla som kommer i min närhet.
Dom oroar sig, jag oroar mig...
Jag vet att jag valde att lägga mig där på operations bordet, men jag valde inte att få det så här att få varje komplikation som finns...
Tänk om jag kunde spola tillbaka tiden då hade jag ALDRIG gjort denna open.
Jag hade hellre varit fet och levt några år mindre än att va undernärd och smal och dö några år tidigare...
Jag undrar så vart allt ska sluta, vad som kommer hända med mig?
Jag vill inte till KSS och deras otroligt dåliga bemötande, jag vill inte träffa dom dryga elaka kirurgerna + personal.. jag tänker inte åka dit och bli kränkt och inte trodd på.
Jag trodde ju verkligen jag skulle få komma till Ersta, jag trodde på hjälp.
Mina pusselbitar faller inte på plats utan ju längre tid det går ju mer bitar saknas det....
Jag va ju överviktig redan som barn, enorm övervikt nu pratar vi inte om några kg utan massa.
Jag försökte banta men lyckades aldrig.
När jag sen blev vuxen med en enorm fettma skämdes jag, jag skämdes över hur otroligt fet jag va och jag skämdes över att jag inte lyckades gå ner i vikt.
När jag bestämde mig för att göra en gbp operation skämdes jag över att va tvungen att genomgå en enorm operation för att jag inte kunde gå ner i vikt själv.
Det va inget jag skröt om, inget jag ville att alla skulle veta för jag såg det som en svaghet att genomgå den operationen men ändå kände jag att det va mitt sista hopp.
Sen kom skammen att inte kunna leva som opererad.
jag klara inte av att gå ner i vikt så jag valde operationen och sen klarar jag inte av att leva som opererad.
Så jag skäms...
Jag skäms över att jag valde operationen som förstörde mitt liv.
Det är ju inte bara jag som blir drabbad utan hela familjen, mina barn min make, mamma och min syster ja alla som kommer i min närhet.
Dom oroar sig, jag oroar mig...
Jag vet att jag valde att lägga mig där på operations bordet, men jag valde inte att få det så här att få varje komplikation som finns...
Tänk om jag kunde spola tillbaka tiden då hade jag ALDRIG gjort denna open.
Jag hade hellre varit fet och levt några år mindre än att va undernärd och smal och dö några år tidigare...
Jag undrar så vart allt ska sluta, vad som kommer hända med mig?
Jag vill inte till KSS och deras otroligt dåliga bemötande, jag vill inte träffa dom dryga elaka kirurgerna + personal.. jag tänker inte åka dit och bli kränkt och inte trodd på.
Jag trodde ju verkligen jag skulle få komma till Ersta, jag trodde på hjälp.
Mina pusselbitar faller inte på plats utan ju längre tid det går ju mer bitar saknas det....
VEM SKA HJÄLPA MIG NU???!!!!!!!!
Posten kommer ju rätt sent här runt 14, hade fått från landstinget, det jag nu skulle läsa va ngt jag aldrig ens tänkt en tanke på.
Som ni vet har ju hoppet om hjälpen varit att åka till Ersta sjukhus, och hur det än är och även fast jag sagt att jag inte hoppas på ngt längre så givetvis hoppades jag ju att den dagen jag skulle få komma dit var den dagen som skulle förändra mitt liv och att dom skulle vara villiga att hjälpa mig.
Ersta har varit min *morot* att se fram emot, hela min familjs morot...
Jag öppnar kuväret och läser följande:
Bästa Linda!
Vi har fått svar på remissen skickad till Ersta sjukhus.
Man bedömmer att eftersom de inte själva varit inblandade i operationen av din mage har de inte något nytt att tillföra utan hänvisar dig tillbaka till den klinik som gjorde operationen.
Om den kliniken har önskemål om så kallad second opinion, det vill säga man vill remittera vidare till en annan klinik för att få ytterligare synpunkter på handläggningen av ett fall kan man i så fall ställa upp för bedömmning.
Jag får således hänvisa dig tillbaka till kirurgkliniken på KSS för fortsatta kontakter.
Mvh
Tibro vårdcentral.
Mitt hjärta började rusa och jag funderade på om jag verkligen hade läst rätt?!
Ville dom inte ta emot mig?
jag sjönk ihop och bara kände, detta händer inte, inte nu inte mig.
Det va som om någon ryckt undan mattan under mina fötter, vad händer nu?
Det där lilla lilla hoppet man hade om hjälp, om vård och att få ett värdigt liv efter alla dessa år bara försvann...
på en minut kändes det som om jag fått mitt livsöde bestämt...
2 dagar innan jul, prata om en julklapp från helvetet.
Jag är förtvivlad totalt knäckt, vet inte omjag fixar detta för nu den sista tiden har det varit på tok för mkt, folk som man känner och folk som man inte ens träffat gör sitt yttersta för att förstöra för hela våran familj, lögner efter lögner sen nu kom detta...
Jag fixar inte mer nu kan ni förstå det?
Pratade med min mamma, hon precis som jag vart helt förtvivlad nära på att bryta ihop men vi skulle prata mer i morgon när hon kom.
Alla i familjen blir ju tyvärr påverkade, alla hoppades på samma sak.
Men nu finns det inget mer, inget hopp alls....
God fucking jävla jul Linda.....
Som ni vet har ju hoppet om hjälpen varit att åka till Ersta sjukhus, och hur det än är och även fast jag sagt att jag inte hoppas på ngt längre så givetvis hoppades jag ju att den dagen jag skulle få komma dit var den dagen som skulle förändra mitt liv och att dom skulle vara villiga att hjälpa mig.
Ersta har varit min *morot* att se fram emot, hela min familjs morot...
Jag öppnar kuväret och läser följande:
Bästa Linda!
Vi har fått svar på remissen skickad till Ersta sjukhus.
Man bedömmer att eftersom de inte själva varit inblandade i operationen av din mage har de inte något nytt att tillföra utan hänvisar dig tillbaka till den klinik som gjorde operationen.
Om den kliniken har önskemål om så kallad second opinion, det vill säga man vill remittera vidare till en annan klinik för att få ytterligare synpunkter på handläggningen av ett fall kan man i så fall ställa upp för bedömmning.
Jag får således hänvisa dig tillbaka till kirurgkliniken på KSS för fortsatta kontakter.
Mvh
Tibro vårdcentral.
Mitt hjärta började rusa och jag funderade på om jag verkligen hade läst rätt?!
Ville dom inte ta emot mig?
jag sjönk ihop och bara kände, detta händer inte, inte nu inte mig.
Det va som om någon ryckt undan mattan under mina fötter, vad händer nu?
Det där lilla lilla hoppet man hade om hjälp, om vård och att få ett värdigt liv efter alla dessa år bara försvann...
på en minut kändes det som om jag fått mitt livsöde bestämt...
2 dagar innan jul, prata om en julklapp från helvetet.
Jag är förtvivlad totalt knäckt, vet inte omjag fixar detta för nu den sista tiden har det varit på tok för mkt, folk som man känner och folk som man inte ens träffat gör sitt yttersta för att förstöra för hela våran familj, lögner efter lögner sen nu kom detta...
Jag fixar inte mer nu kan ni förstå det?
Pratade med min mamma, hon precis som jag vart helt förtvivlad nära på att bryta ihop men vi skulle prata mer i morgon när hon kom.
Alla i familjen blir ju tyvärr påverkade, alla hoppades på samma sak.
Men nu finns det inget mer, inget hopp alls....
God fucking jävla jul Linda.....
Godmorgon....
Vill börja med att tacka er alla, tror inte ni kan ana vad era ord betyder för mig, hur det än är så får ni mig att orka fortsätta blogga, orka kämpa en dag till, tusen tack.... <3
natten har varit relativt okej, kramper i vader under natten men magen vait rätt lugn, men jag vänder och vrider mig som en tok, höfterna värker ju och det finns inget mer än skinn där... svanskota och slutet av ryggrad värker om jag ligger på fel sätt, ja herre gud nätterna är ett enormt pusslande.
julafton är snart här och jag gruvar mig inte för själva julafton men maten, jag vill ju ha men vågar jag? orkar jag?
Tänk om jag kunde få äta en köttbulle och en halv potatis iaf då hade jag varit överlycklig, men jag vet hur det blir och jag vet att det inte går... hur roligt är det att vara tvungen att lämna bordet och springa och kräkas medans dom andra sitter där och vet vad jag gör =(
Vet att iaf mamma tycker det är hemskt när alla sitter och äter medans jag inte kan, men jag har sagt att hon behöver inte känna så för jag är tycker inte det är jobbigt att dom äter, absolut inte.
Sen att jag önskar att jag oxå kunde är ju en annan sak, men jag missunnar dom absolut inte!!
Nej julen ska man äta god mat och en massa choklad och nötter, absolut =)
Njuta av det som vuxen och se lyckan i barnens ögon när dom öppnar sina julklappar, det finns inget härligare =)
Visst att jag kan vara avundsjuk på dom som gjort denna operation och som faktiskt kan äta och slippa kräkas men jag kan ju inte äta mer bara för att jag skulle vara bitter eller så, nej det orkar inte jag vara.
Däremot arg, ledsen och fruktansvärt besviken på hur vården inte sköter sitt jobb, hur läkare, kirurger försöker blunda för mina problem, det är fruktansvärt!!!
Känner mig oerhört hatisk mot deras sätt... inte för att det hjälper, men ändå...
Grannen har vovve bebisar nere!!!!!!!!!!!! Gudomligt söta, shihtzu valpar och jag blir sååååå sugen på att köpa en bebis ju men jag vet att det inte går men dom är så härliga ju...
natten har varit relativt okej, kramper i vader under natten men magen vait rätt lugn, men jag vänder och vrider mig som en tok, höfterna värker ju och det finns inget mer än skinn där... svanskota och slutet av ryggrad värker om jag ligger på fel sätt, ja herre gud nätterna är ett enormt pusslande.
julafton är snart här och jag gruvar mig inte för själva julafton men maten, jag vill ju ha men vågar jag? orkar jag?
Tänk om jag kunde få äta en köttbulle och en halv potatis iaf då hade jag varit överlycklig, men jag vet hur det blir och jag vet att det inte går... hur roligt är det att vara tvungen att lämna bordet och springa och kräkas medans dom andra sitter där och vet vad jag gör =(
Vet att iaf mamma tycker det är hemskt när alla sitter och äter medans jag inte kan, men jag har sagt att hon behöver inte känna så för jag är tycker inte det är jobbigt att dom äter, absolut inte.
Sen att jag önskar att jag oxå kunde är ju en annan sak, men jag missunnar dom absolut inte!!
Nej julen ska man äta god mat och en massa choklad och nötter, absolut =)
Njuta av det som vuxen och se lyckan i barnens ögon när dom öppnar sina julklappar, det finns inget härligare =)
Visst att jag kan vara avundsjuk på dom som gjort denna operation och som faktiskt kan äta och slippa kräkas men jag kan ju inte äta mer bara för att jag skulle vara bitter eller så, nej det orkar inte jag vara.
Däremot arg, ledsen och fruktansvärt besviken på hur vården inte sköter sitt jobb, hur läkare, kirurger försöker blunda för mina problem, det är fruktansvärt!!!
Känner mig oerhört hatisk mot deras sätt... inte för att det hjälper, men ändå...
Grannen har vovve bebisar nere!!!!!!!!!!!! Gudomligt söta, shihtzu valpar och jag blir sååååå sugen på att köpa en bebis ju men jag vet att det inte går men dom är så härliga ju...
Funderar...
Funderar på om jag varje dag ska lägga in ett nytt kort på mig i bloggen, då kanske jag kan hitta orken att faktiskt göra iordning mig, fixa håret och sminka mig lite...
Kanske kan det göra att jag inte ser så *död* ut.... tåls att fundera på ;)
Fick journal kopiorna från vct idag, helt sjukt om jag får säga mitt.
mkt av det som stod stämmer ju inte!!! Jag höll på att bli skogs tokig på riktigt!!!
Det stod att jag hade svälj svårigheter!! Jag har ALDRIG sagt att jag har svårt för att svälja va fan...
Och en annan anteckning hon skrev då vi hade sista samtalet står det att pat önskar få spasmofen så hon har över julen, men jag vill inte skriva ut en sådan mängd, Pat säger att hon klarar sig utan spasmofen!??
Jag bad att få så jag hade över julen absolut det gjorde jag för jag ville kunna vara med min familj på jul och inte ligga i tårar, visst vid ngt tillfälle då det va tal om att man kunde bli beroende av spasmofen så sa jag att jag kan vara utan men att jag ligger i smärtor så tårarna rinner...
Det stod en massa knepigt verkar inte som om hon har förstått trots allt, hon sa ju till min psykolog att det va lite språk svårigheter men då menade hon att jag inte förstod henne men när man kollar hennes anteckningar va det nog snarare så att hon inte förstod mig.
Blir så jävla trött på riktigt...
Så nu ska man väl vara tvungen att förklara sig oxå... *djup suck*
Sen så läste jag vad hon skrivit till kirurg mott på kss och vad deras svar va...
Det stod bla i svaret att jag hade en återbesöks tid dit i augusti men att jag uteblev utan kommentar...
men grejen va ju den att jag bad min kontaktperson avboka det mötet då jag absolut inte klarade av att sitta i ett rum med den kirurgen då han bara kränker mig då vi ses, hon lovade att ta tag i det men nu visar det sig att hon gjorde inte det =( Så nu framstår jag som en patient som skiter i tider och inbokade möten men så är det ju inte, jag trodde givetvis på kontaktpersonen när hon sa att hon skulle avboka det mötet annars hade ju jag bett min mamma ringa... ååå blir så less på allt sånt här =(
Ne nu lägger jag ner detta för idag och återkommer i morgon...
Natt natt där ute....
Kanske kan det göra att jag inte ser så *död* ut.... tåls att fundera på ;)
Fick journal kopiorna från vct idag, helt sjukt om jag får säga mitt.
mkt av det som stod stämmer ju inte!!! Jag höll på att bli skogs tokig på riktigt!!!
Det stod att jag hade svälj svårigheter!! Jag har ALDRIG sagt att jag har svårt för att svälja va fan...
Och en annan anteckning hon skrev då vi hade sista samtalet står det att pat önskar få spasmofen så hon har över julen, men jag vill inte skriva ut en sådan mängd, Pat säger att hon klarar sig utan spasmofen!??
Jag bad att få så jag hade över julen absolut det gjorde jag för jag ville kunna vara med min familj på jul och inte ligga i tårar, visst vid ngt tillfälle då det va tal om att man kunde bli beroende av spasmofen så sa jag att jag kan vara utan men att jag ligger i smärtor så tårarna rinner...
Det stod en massa knepigt verkar inte som om hon har förstått trots allt, hon sa ju till min psykolog att det va lite språk svårigheter men då menade hon att jag inte förstod henne men när man kollar hennes anteckningar va det nog snarare så att hon inte förstod mig.
Blir så jävla trött på riktigt...
Så nu ska man väl vara tvungen att förklara sig oxå... *djup suck*
Sen så läste jag vad hon skrivit till kirurg mott på kss och vad deras svar va...
Det stod bla i svaret att jag hade en återbesöks tid dit i augusti men att jag uteblev utan kommentar...
men grejen va ju den att jag bad min kontaktperson avboka det mötet då jag absolut inte klarade av att sitta i ett rum med den kirurgen då han bara kränker mig då vi ses, hon lovade att ta tag i det men nu visar det sig att hon gjorde inte det =( Så nu framstår jag som en patient som skiter i tider och inbokade möten men så är det ju inte, jag trodde givetvis på kontaktpersonen när hon sa att hon skulle avboka det mötet annars hade ju jag bett min mamma ringa... ååå blir så less på allt sånt här =(
Ne nu lägger jag ner detta för idag och återkommer i morgon...
Natt natt där ute....
Kvälls svammel...
Idag fyller min älskade make år och jag gjorde min smörgåstårta till han som jag gjort alla år då han fyllt år..
Och jag vet att jag inte kan äta det, fast åandra sidan kan jag ju inte äta ngt, så jag bestämde mig för att smaka..
Och det va ju bra att jag fick känna smaken iaf innan skiten kom upp, och jag vet att jag säger att jag inte vill kräkas mer och det vill jag inte heller, men jag vill ju äta, känna smaken...
Så då äter jag, jag försöker med allt som familjen äter, för jag vill vara normal.
Vissa dagar har jag ett salt behov och så sugen på ngt gott kött tex så då tar jag det och tuggar men sväljer det inte utan spottar ut för då slipper jag iaf kräkas, men hur roligt är det då?
nu är det snart julafton och jag vill äta tomte gröt, julmaten och risalamalta.... och med stor sannolikhet kommer jag äta men jag vet att jag oxå då kommer få kräkas men när det gäller julafton så kan det vara värt det faktiskt.
Sen kommer nyår vilket oxå handlar om mat igentligen, eftersom vi inte festar och skjuter raketer så brukar maken laga god mat, men hur roligt är det för han att kämpa i köket för att laga ngt extra sen ha en fru som äter minimaliskt för att ändå springa och kräkas.... fy fan säger jag bara...
jag är less på detta jag vet att jag ofta säger det men jag är det verkligen och jag ser ingen ljusning någonstans så jag blir snart tokig på riktigt =(
Visst jag ser fram emot att Ersta ska höra av sig och jag hoppas dom kan ge mig en gnutta hopp för just nu är allt borta och allt känns natt svart.
Tacka gudarna för min familj, den är inte stor men den är min och den får mig att orka fortsätta andas hur jobbigt allt än är..
Men det är jobbigt att se deras oro, maktlösheten dom känner när dom inte kan hjälpa.
Och jobbigt för mig när jag inte ens kan vara i närheten av den person jag vill vara, den dottern, mamman, hustrun, vännen..
Jag är nog mer död än levande....
Och jag vet att jag inte kan äta det, fast åandra sidan kan jag ju inte äta ngt, så jag bestämde mig för att smaka..
Och det va ju bra att jag fick känna smaken iaf innan skiten kom upp, och jag vet att jag säger att jag inte vill kräkas mer och det vill jag inte heller, men jag vill ju äta, känna smaken...
Så då äter jag, jag försöker med allt som familjen äter, för jag vill vara normal.
Vissa dagar har jag ett salt behov och så sugen på ngt gott kött tex så då tar jag det och tuggar men sväljer det inte utan spottar ut för då slipper jag iaf kräkas, men hur roligt är det då?
nu är det snart julafton och jag vill äta tomte gröt, julmaten och risalamalta.... och med stor sannolikhet kommer jag äta men jag vet att jag oxå då kommer få kräkas men när det gäller julafton så kan det vara värt det faktiskt.
Sen kommer nyår vilket oxå handlar om mat igentligen, eftersom vi inte festar och skjuter raketer så brukar maken laga god mat, men hur roligt är det för han att kämpa i köket för att laga ngt extra sen ha en fru som äter minimaliskt för att ändå springa och kräkas.... fy fan säger jag bara...
jag är less på detta jag vet att jag ofta säger det men jag är det verkligen och jag ser ingen ljusning någonstans så jag blir snart tokig på riktigt =(
Visst jag ser fram emot att Ersta ska höra av sig och jag hoppas dom kan ge mig en gnutta hopp för just nu är allt borta och allt känns natt svart.
Tacka gudarna för min familj, den är inte stor men den är min och den får mig att orka fortsätta andas hur jobbigt allt än är..
Men det är jobbigt att se deras oro, maktlösheten dom känner när dom inte kan hjälpa.
Och jobbigt för mig när jag inte ens kan vara i närheten av den person jag vill vara, den dottern, mamman, hustrun, vännen..
Jag är nog mer död än levande....
Idag är det den 21/12
Och vågen stannar på 52,8kg =( och det är inget roligt längre...
Gårdagen gick ut på att kräkas typ 30gg =( vad jag än svalde, kaffe isglass dricka ja det fanns inget som stannade kvar och jag hatar det verkligen, hatar att spy jag vill inte mer verkligen!!
Undrar när tårarna tar slut.....................
Gårdagen gick ut på att kräkas typ 30gg =( vad jag än svalde, kaffe isglass dricka ja det fanns inget som stannade kvar och jag hatar det verkligen, hatar att spy jag vill inte mer verkligen!!
Undrar när tårarna tar slut.....................
Smärtkliniken den 19/12
Då va äntligen den måndagen här då jag och mamma skulle till falköping och smärtkliniken.
natten innan sov jag knappt ngt alls då smärtorna va så vidriga så hur jag än låg gjorde det ännu ondare.
när morgonen kom hade jag panik för jag visste verkligen inte hur jag skulle klara taxi resan till falköping för det tar ju ett tag från tibro dit plus att sjuktaxi skulle plocka upp en till.
Kl 8 ringde jag återigen vct i hopp om att det fanns ngn annan läkare där, dom ringde upp och dom enda läkarna där va han som nekade mig medicin samt en ny, hon gick för att fråga den nya men han kolla vad den andra läkaren skrev så det vart nej, paniken ökade extra för jag visste ju att jag va tvungen att på ngt vis ta mig till falköping.
jag ringde även smärtkliniken och fråga vad jag skulle göra men hon sa att det enda som gick det va ju att vct skrev ngt eftersom smärtläkaren inte träffat mig så skrev han inte ut ngt innan.
hon jag pratade med på smärtkliniken va en helt underbar kvinna! önskar så man kunde skriva ut namn men jag gör ju inte det, men hon va så förstående och lyssnade, riktigt go så jag kände att jag måste göra det yttersta för att ta mig dit, hon förstod när jag förklara om min ångest och min socialafobi, men hon va så varm och lugn i tonen att jag kände om jag klara det med smärtan skulle jag klara det med ångesten för hon förklara att det va en liten avdelning och inte mkt folk eller personal.
kl 11 kom mamma och taxin skulle hämta oss 11.15, jag va livrädd för att inte klara det, men jag kämpa och vi kom till falköping.
Vi hade tid hos smärtläkaren kl 13.
Vilken underbar läkare!!!!!! trodde inte det fanns såna längre, under min resa inom vården har jag bara stött på rötägg men han va som sänt från ovan..
både jag och mamma kände oss hörda för första gg på så länge!
han lyssna och förstod hur illa det va, han fick kopia på de flesta papper jag hade med mig sen skulle han skicka efter hela journalen från kirurg, jag ska kopiera lite papper till och skicka till han.
Han skrev ut spasmofen men som han sa så är det ju inte bra och det vet vi ju alla, men vad ska jag göra då?
Sen fråga han vilka mediciner jag försökt med då sa jag oxynorm och oxycontin men att jag vart mer illamående och kräktes mer av dom vilket jag måste undvika och det förstod han med.
Men då fråga han om jag fått oxynorm injekt ngn gång? Och det har jag ju aldrig prövat så det ville han att jag skulle prova och se om jag tyckte det hjälpte, så under 2 dagar ska jag ta oxynorm injekt så får vi utvärdera det sen.
Apoteket hade ju inte det hemma så när dom fått hem det ska jag pröva det så jag återkommer om det senare...
har bokat in en återbesökstid till honom.
Han gav mig hopp om att det finns bra mäniskor inom sjukvården trotts allt, synd bara att det är så sällsynt...
Men har ni värk av olika slag och bor i närheten tycker jag absolut ni ska be er vct om remiss till smärtkliniken i falköping, det finns bara en läkare där =)
natten innan sov jag knappt ngt alls då smärtorna va så vidriga så hur jag än låg gjorde det ännu ondare.
när morgonen kom hade jag panik för jag visste verkligen inte hur jag skulle klara taxi resan till falköping för det tar ju ett tag från tibro dit plus att sjuktaxi skulle plocka upp en till.
Kl 8 ringde jag återigen vct i hopp om att det fanns ngn annan läkare där, dom ringde upp och dom enda läkarna där va han som nekade mig medicin samt en ny, hon gick för att fråga den nya men han kolla vad den andra läkaren skrev så det vart nej, paniken ökade extra för jag visste ju att jag va tvungen att på ngt vis ta mig till falköping.
jag ringde även smärtkliniken och fråga vad jag skulle göra men hon sa att det enda som gick det va ju att vct skrev ngt eftersom smärtläkaren inte träffat mig så skrev han inte ut ngt innan.
hon jag pratade med på smärtkliniken va en helt underbar kvinna! önskar så man kunde skriva ut namn men jag gör ju inte det, men hon va så förstående och lyssnade, riktigt go så jag kände att jag måste göra det yttersta för att ta mig dit, hon förstod när jag förklara om min ångest och min socialafobi, men hon va så varm och lugn i tonen att jag kände om jag klara det med smärtan skulle jag klara det med ångesten för hon förklara att det va en liten avdelning och inte mkt folk eller personal.
kl 11 kom mamma och taxin skulle hämta oss 11.15, jag va livrädd för att inte klara det, men jag kämpa och vi kom till falköping.
Vi hade tid hos smärtläkaren kl 13.
Vilken underbar läkare!!!!!! trodde inte det fanns såna längre, under min resa inom vården har jag bara stött på rötägg men han va som sänt från ovan..
både jag och mamma kände oss hörda för första gg på så länge!
han lyssna och förstod hur illa det va, han fick kopia på de flesta papper jag hade med mig sen skulle han skicka efter hela journalen från kirurg, jag ska kopiera lite papper till och skicka till han.
Han skrev ut spasmofen men som han sa så är det ju inte bra och det vet vi ju alla, men vad ska jag göra då?
Sen fråga han vilka mediciner jag försökt med då sa jag oxynorm och oxycontin men att jag vart mer illamående och kräktes mer av dom vilket jag måste undvika och det förstod han med.
Men då fråga han om jag fått oxynorm injekt ngn gång? Och det har jag ju aldrig prövat så det ville han att jag skulle prova och se om jag tyckte det hjälpte, så under 2 dagar ska jag ta oxynorm injekt så får vi utvärdera det sen.
Apoteket hade ju inte det hemma så när dom fått hem det ska jag pröva det så jag återkommer om det senare...
har bokat in en återbesökstid till honom.
Han gav mig hopp om att det finns bra mäniskor inom sjukvården trotts allt, synd bara att det är så sällsynt...
Men har ni värk av olika slag och bor i närheten tycker jag absolut ni ska be er vct om remiss till smärtkliniken i falköping, det finns bara en läkare där =)
ska jag eller inte?
Som ni vet fick jag ju min smärt medicin i måndags (den 12/12 tror ja) Men jag fick bara så jag skulle klara måndag, tisdag, onsdag och torsdag så torsdagen ringer jag ner till vct för att skaffa nytt recept hon säger då att hon sätter upp det så läkaren ska skriva det runt 16 men när klockan är 17.30 har jag fortfarande inget fått.
nästa morgon ringer jag vct igen för att fråga vad som hänt, vill tillägga att det bara fanns en läkare där både torsdag och fredag och det va en läkare jag aldrig haft.
Iaf så ringer jag vct och han säger att läkaren hade haft så mkt att göra dagen innan men att han skulle säga till han.
Min sköterska kommer hit vid 10 för att ge mig b12 injekt och ta blodprover, jag har då så ont att jag bara kräks och hon ska ta upp det med läkaren så fort hon kommer dit igen hon menar oxå på att hur det än är så när man har så starka mediciner så får man inte bara avsluta utan det ska trappas ut...
Efter det ena samtalet efter det andra hinner klockan bli framåt 15 och då ringer vct upp och säger att läkaren vägrar skriva ut min smärtlindring och är det så får jag söka akut hjälp på kss.
läkaren kollar inte mina journaler ingenting han bara säger blankt nej!
jag bröt ihop totalt eftersom jag vid detta laget hade smärtor från helvetet...
Så fredag lördag söndag var ett rent helvete, jag grät och kräktes om vartannat..
jag låg dessa dagar och försökte väl mest överleva, som tur var mamma här och hjälpte till, men det är fel det är ju jag som ska ta hand om henne inte hon om mig =(
Är detta verkligen det liv jag ska ha?
Är detta ett värdigt sådant?
Funderar på att göra en anmälan mot vct läkaren..
För i mina journaler står det att man ska fortsätta med smärtlindring tills ngn gör en utredning på mig och nu väntar vi ju på att få komma till Ersta.
Tycker det va så fel av han att skita i att skriva ut medicin och att han inte ens kolla journalen för där står det ju, sen skiter jag i om han hade mkt att göra det kan ju inte jag ta hänsyn till..
Men jag känner att han kunde ju ha underlättat för mig i stället för att göra på detta sätt, jag trodde bokstavligen att jag skulle dö i helgen...
nästa morgon ringer jag vct igen för att fråga vad som hänt, vill tillägga att det bara fanns en läkare där både torsdag och fredag och det va en läkare jag aldrig haft.
Iaf så ringer jag vct och han säger att läkaren hade haft så mkt att göra dagen innan men att han skulle säga till han.
Min sköterska kommer hit vid 10 för att ge mig b12 injekt och ta blodprover, jag har då så ont att jag bara kräks och hon ska ta upp det med läkaren så fort hon kommer dit igen hon menar oxå på att hur det än är så när man har så starka mediciner så får man inte bara avsluta utan det ska trappas ut...
Efter det ena samtalet efter det andra hinner klockan bli framåt 15 och då ringer vct upp och säger att läkaren vägrar skriva ut min smärtlindring och är det så får jag söka akut hjälp på kss.
läkaren kollar inte mina journaler ingenting han bara säger blankt nej!
jag bröt ihop totalt eftersom jag vid detta laget hade smärtor från helvetet...
Så fredag lördag söndag var ett rent helvete, jag grät och kräktes om vartannat..
jag låg dessa dagar och försökte väl mest överleva, som tur var mamma här och hjälpte till, men det är fel det är ju jag som ska ta hand om henne inte hon om mig =(
Är detta verkligen det liv jag ska ha?
Är detta ett värdigt sådant?
Funderar på att göra en anmälan mot vct läkaren..
För i mina journaler står det att man ska fortsätta med smärtlindring tills ngn gör en utredning på mig och nu väntar vi ju på att få komma till Ersta.
Tycker det va så fel av han att skita i att skriva ut medicin och att han inte ens kolla journalen för där står det ju, sen skiter jag i om han hade mkt att göra det kan ju inte jag ta hänsyn till..
Men jag känner att han kunde ju ha underlättat för mig i stället för att göra på detta sätt, jag trodde bokstavligen att jag skulle dö i helgen...
Tillbaka...
Vi har haft strul med internet i ngr dagar därför jag har varit frånvarande...
Det har hänt lite saker sedan sist och jag lovar er att uppdatera med det senaste under kvällen när jag känner att jag har tid i lugn och ro att skriva ner allt..
Ville bara lämna av ett livstecken så länge..
Det har hänt lite saker sedan sist och jag lovar er att uppdatera med det senaste under kvällen när jag känner att jag har tid i lugn och ro att skriva ner allt..
Ville bara lämna av ett livstecken så länge..
Detta kom med posten.. <3
Detta kom i min brevlåda, ni anar inte hur rörda vi blev, tusen tack ni underbara människor <3
Drömpuppa=
Nickelfritt hänge med plats för dina drömmar.
I drömpuppan finns en liten lapp där du kan skriva en dröm eller en affirmation.
Sätt drömpuppan på din väska, nyckelring eller i byxhällan, så har du den alltid med dig.
För varje dag kommer du ett steg närmare din dröm.....
återigen... tusen tack sofia och thomas <3
Drömpuppa=
Nickelfritt hänge med plats för dina drömmar.
I drömpuppan finns en liten lapp där du kan skriva en dröm eller en affirmation.
Sätt drömpuppan på din väska, nyckelring eller i byxhällan, så har du den alltid med dig.
För varje dag kommer du ett steg närmare din dröm.....
återigen... tusen tack sofia och thomas <3
Den bittra sanningen...
Trött, sliten och mkt ont...
Hungrig, blek och ledsen...
Finns inga ord just nu.....
Hungrig, blek och ledsen...
Finns inga ord just nu.....
änglar dom finns....
Som överskriften säger så finns det änglar...
Jag har under min resa sedan bloggen startades haft äran att stöta på den ena ängeln efter den andra.
Igår blev jag så rörd att tårarna rann, och så här i allt mörker va det mer än välkommet.
Vi har haft den turen att lära känna 2 änglar till som heter Sofia och thomas, orden är för små för att beskriva dom.
Men dom är ett levande bevis på att det fortfarande finns godhet hos människan.
återkommer om dom med kort som visar vad dom skickade oss igår <3 Tusen tack ni vackra människor <3
Jag har under min resa sedan bloggen startades haft äran att stöta på den ena ängeln efter den andra.
Igår blev jag så rörd att tårarna rann, och så här i allt mörker va det mer än välkommet.
Vi har haft den turen att lära känna 2 änglar till som heter Sofia och thomas, orden är för små för att beskriva dom.
Men dom är ett levande bevis på att det fortfarande finns godhet hos människan.
återkommer om dom med kort som visar vad dom skickade oss igår <3 Tusen tack ni vackra människor <3
???
Tiden går sååååå sakta...
Väntar ju på nästa vecka så jag får träffa smärtläkaren, vet ju inte vad det kommer att ge, jag har heller aldrig träffat ngn som varit hos en sådan så jag vet ju inte riktigt vad det handlar om men jag antar att han ska se om jag har verklig smärta och i så fall ta fram den bästa smärtlindringen för just mig.
Det tråkiga är ju att värkmedicinen jag fick igår kommer bara räcka till typ lördag!
Sen är jag utan och det är inget mysigt, men jag vet inte om jag orkar bry mig just nu.
Som nu när spasmofenen börjar gå ur kroppen och värken i magsäcken är på väg så gör det även ont nedanför revbenen typ och jag är så öm där, jag har inte en aning om vad som finns där inne om det kan vara levern? Vet inte heller vad det kommer sig att jag har fått så ont där om det har med mina dåliga värden som gör att organen inte mår så bra?
ja herregud vad många frågetecken man har om sin kropp och jag undrar hur länge jag ska behöva vänta innan jag får ngt svar......
har fått bekräftelse iaf att remiss gått iväg till Ersta, nu ber jag till högre makter att hjälpen finns där, för gör den inte det så kommer denna trasiga tjej aldrig bli hel igen.....
Det tråkiga är ju att värkmedicinen jag fick igår kommer bara räcka till typ lördag!
Sen är jag utan och det är inget mysigt, men jag vet inte om jag orkar bry mig just nu.
Som nu när spasmofenen börjar gå ur kroppen och värken i magsäcken är på väg så gör det även ont nedanför revbenen typ och jag är så öm där, jag har inte en aning om vad som finns där inne om det kan vara levern? Vet inte heller vad det kommer sig att jag har fått så ont där om det har med mina dåliga värden som gör att organen inte mår så bra?
ja herregud vad många frågetecken man har om sin kropp och jag undrar hur länge jag ska behöva vänta innan jag får ngt svar......
har fått bekräftelse iaf att remiss gått iväg till Ersta, nu ber jag till högre makter att hjälpen finns där, för gör den inte det så kommer denna trasiga tjej aldrig bli hel igen.....
Ni ger mig styrka
Det är igentligen helt otroligt vad ni ger mig mkt i era kommentarer, att jag vet att ni kommer in och kollar hur jag har det, att ni bryr er som ni gör =)
Efter jag va med på kallafakta bestämde jag mig för att lägga ner detta med bloggandet för hur många snälla kommentarer jag än fick så fanns där dom som va tvungen att klanka ner på mig, dom skrev bara elakheter.
Och tyvärr är det ju så att när man inte mår bra varken kroppsligt eller själsligt så suger man åt sig av det negativa som en svamp...
jag kände då att det dom skrev, alla elaka hårda ord drog ner mig mer och mer.
Men sen visade det sig oxå att andra vågade krypa fram, andra som precis som jag hållt mig i det dolda av olika anledningar, nu va jag inte ensam längre, tyvärr fanns det så otroligt många som fått komplikation efter komplikation och jag kände att kanske jag kan finnas där för ngn ensam själ som inte heller hade det lätt.
Kanske kunde min blogg ge människor en annan syn på detta med operationen att det inte alls är det lättaste vägen utan ibland, för en del vänder livet och blir ett rent helvete i stället.
Så jag stannade kvar i bloggandet, givetvis mkt för min egen skull oxå, detta har varit mitt bollplank, gnällplank.
Mitt sätt att lufta tankarna för det är tufft att hålla allt inom sig, men sen är det så otroligt mkt som jag väljer att inte skriva om utan jag försöker skriva om just allt som följer med min gbp.
men sen händer det ngt igen occh jag funderar åter på att lägga ner/ avsluta bloggen för jag har den inte för att folk ska lägga till saker och skriva ut och försöka få det till att det är jag som gjort/sagt det.
Visst det är skrattretande att vuxna har den tiden att sitta och hålla på så, men för mig och min familj blev det tufft.
Min make blev så arg medans jag blev ledsen, knäckt och kände mig så kränkt.
Men nu har ju nästan alla förstått hur det ligger till, men vad ska bli nästa sak?
Varför kan inte vuxna gammla människor bara låta oss vara ifred så som vi har lämnat dom ifred?
Varför vill man starta ett krig som man i motstrid kommer förlora stort på?
Jag är trött, less på detta nu.
Blir polisanmälan mot dom samt andra anmälningar, undrar om dom tänkt på vad som händer när det kommer fram att dom har förfalskat namnteckningar... Men men det är inte längre min huvudvärk.
ne ni om man ska ta nya andetag och försöka att inte tänka på alla puckon runtomkring, utan fokusera på allt som är bra...
Så länge ni läser, så länge tänker jag fortsätta skriva...
Ni andra suckers go to HELL ;)
Efter jag va med på kallafakta bestämde jag mig för att lägga ner detta med bloggandet för hur många snälla kommentarer jag än fick så fanns där dom som va tvungen att klanka ner på mig, dom skrev bara elakheter.
Och tyvärr är det ju så att när man inte mår bra varken kroppsligt eller själsligt så suger man åt sig av det negativa som en svamp...
jag kände då att det dom skrev, alla elaka hårda ord drog ner mig mer och mer.
Men sen visade det sig oxå att andra vågade krypa fram, andra som precis som jag hållt mig i det dolda av olika anledningar, nu va jag inte ensam längre, tyvärr fanns det så otroligt många som fått komplikation efter komplikation och jag kände att kanske jag kan finnas där för ngn ensam själ som inte heller hade det lätt.
Kanske kunde min blogg ge människor en annan syn på detta med operationen att det inte alls är det lättaste vägen utan ibland, för en del vänder livet och blir ett rent helvete i stället.
Så jag stannade kvar i bloggandet, givetvis mkt för min egen skull oxå, detta har varit mitt bollplank, gnällplank.
Mitt sätt att lufta tankarna för det är tufft att hålla allt inom sig, men sen är det så otroligt mkt som jag väljer att inte skriva om utan jag försöker skriva om just allt som följer med min gbp.
men sen händer det ngt igen occh jag funderar åter på att lägga ner/ avsluta bloggen för jag har den inte för att folk ska lägga till saker och skriva ut och försöka få det till att det är jag som gjort/sagt det.
Visst det är skrattretande att vuxna har den tiden att sitta och hålla på så, men för mig och min familj blev det tufft.
Min make blev så arg medans jag blev ledsen, knäckt och kände mig så kränkt.
Men nu har ju nästan alla förstått hur det ligger till, men vad ska bli nästa sak?
Varför kan inte vuxna gammla människor bara låta oss vara ifred så som vi har lämnat dom ifred?
Varför vill man starta ett krig som man i motstrid kommer förlora stort på?
Jag är trött, less på detta nu.
Blir polisanmälan mot dom samt andra anmälningar, undrar om dom tänkt på vad som händer när det kommer fram att dom har förfalskat namnteckningar... Men men det är inte längre min huvudvärk.
ne ni om man ska ta nya andetag och försöka att inte tänka på alla puckon runtomkring, utan fokusera på allt som är bra...
Så länge ni läser, så länge tänker jag fortsätta skriva...
Ni andra suckers go to HELL ;)
Punkt
www.trasdockanlinda.blogg.se/skyddad
Och inte fan har du eller din vän rent mjöl i påsen, men ni kommer åka dit så det skriker om det vänta bara, då ska vi stå på andra sidan och skratta gott åt er =) somliga straffar gud med en gång ;)
Och inte fan har du eller din vän rent mjöl i påsen, men ni kommer åka dit så det skriker om det vänta bara, då ska vi stå på andra sidan och skratta gott åt er =) somliga straffar gud med en gång ;)
Se där ja....
Jag fick nytt recept på min värkmedicin!! Blev så paff men samtidigt så lättad för hur det än är så fungerar livet lite bättre när man inte är så smärtpåverkad.
Känns som om tiden sniglar sig fram känner att jag gärna hade träffat smärtläkaren nu för att få höra vad han har att säga om det finns en plan så vi kan ta bort sprutorna för så kul är dom ju inte.
magen har ju blivit helt deformerad av alla stick och det känns inte som om man har så många ställen kvar att sticka på.
Men samtidigt tackar jag dom högre makterna för att den finns, den hjälper mig mot det onda.
Men som sagt jag anser att man ska inte leva på värk medicin när felet faktiskt borde gå att åtgärda.
Och det va ju en kortsiktig lösning att jag skulle ha spsmofen.
Kirurgen menade ju på att jag va så pass nyopererad och då gjorde det ont, och visst man har ont efter en op men inte så som jag hade det.
Och nu har sommaren kommit och är över för länge sedan men smärtorna är dess värre kvar...
Är jag fortfarande ny opererad då?....
Känns som om tiden sniglar sig fram känner att jag gärna hade träffat smärtläkaren nu för att få höra vad han har att säga om det finns en plan så vi kan ta bort sprutorna för så kul är dom ju inte.
magen har ju blivit helt deformerad av alla stick och det känns inte som om man har så många ställen kvar att sticka på.
Men samtidigt tackar jag dom högre makterna för att den finns, den hjälper mig mot det onda.
Men som sagt jag anser att man ska inte leva på värk medicin när felet faktiskt borde gå att åtgärda.
Och det va ju en kortsiktig lösning att jag skulle ha spsmofen.
Kirurgen menade ju på att jag va så pass nyopererad och då gjorde det ont, och visst man har ont efter en op men inte så som jag hade det.
Och nu har sommaren kommit och är över för länge sedan men smärtorna är dess värre kvar...
Är jag fortfarande ny opererad då?....
Pust...
Vid lunch får jag veta om jag får ngn värk medicin...
Mag känslan skriker nej så jag kommer väl inte få det.
Den läkare hon satte på att skriva ut medicinen va han som ringde mig i sommras när ja behövde ett nytt recept och sa att det va bättre med avgiftning för mig än att få ett recept, fast han skrev ut den då iaf, men det va inte ngn trevlig karl ska ni veta =(
Chansen att han skriver ut den idag är lika med noll, men jag sa till henne att jag behöver så jag klarar denna vecka för sen har jag ett enormt hopp om att smärtkliniken ska ha en annan plan för mig.
Just nu ligger doch focus på att överleva dag för dag och samtidigt inte vara allt för smärtpåverkad för det tar av den knutta energi jag har kvar...
Sen om jag förstod min mamma rätt så allt extra alltså smärta ångest osv gör att organen tar mer stryk..
Men som sagt jag är nog kirurgernas försökskanin, dom ska helt enkelt se hur lång tid det tar att ta död på en patient.
just idag, just nu känns det som om att dom inte behöver vänta allt för länge.....
jag har faktiskt fått i mig en halv skorpa och lite kaffe Weeeeeee =))
Mag känslan skriker nej så jag kommer väl inte få det.
Den läkare hon satte på att skriva ut medicinen va han som ringde mig i sommras när ja behövde ett nytt recept och sa att det va bättre med avgiftning för mig än att få ett recept, fast han skrev ut den då iaf, men det va inte ngn trevlig karl ska ni veta =(
Chansen att han skriver ut den idag är lika med noll, men jag sa till henne att jag behöver så jag klarar denna vecka för sen har jag ett enormt hopp om att smärtkliniken ska ha en annan plan för mig.
Just nu ligger doch focus på att överleva dag för dag och samtidigt inte vara allt för smärtpåverkad för det tar av den knutta energi jag har kvar...
Sen om jag förstod min mamma rätt så allt extra alltså smärta ångest osv gör att organen tar mer stryk..
Men som sagt jag är nog kirurgernas försökskanin, dom ska helt enkelt se hur lång tid det tar att ta död på en patient.
just idag, just nu känns det som om att dom inte behöver vänta allt för länge.....
jag har faktiskt fått i mig en halv skorpa och lite kaffe Weeeeeee =))
Rädslan sköljde över mig....
Igår fortsatte dagen i smärtor och yrsel.
Framåt kvällen slog det mig, vad skulle hända om jag faktiskt inte klarar mig?
ni kan tycka det låter drastiskt, men så många år som gått utan ngn hjälp och för att inte tala om det sista året som verkligen varit jätte illa, där näringsintaget blivit drastiskt försämrat samma vad gäller vätskan och en vikt minskning på 15-20kg och allt detta hände efter min sista operation i mars så det är ju inte heller konstigt att man känner så här.
Vad händer om dom skulle rekomendera ytterligare en operation? blir jag ännu sämre då?
Kommer min familj klara sig utan mig? Vem ska styra upp allt då?
Dödsångesten jag hade igår va vidrig, tårarna bara rann och det fanns hur mkt som helst men någonstans i gråten och ångesten somnade jag helt utmattad för att vakna hundra gg under natten pga smärtan, sen vid 5 i morse stod jag inte ut mer utan gick upp.
Jag tog en spruta på morgonen men nu har jag bara en kvar, tänk om dom inte skriver ut mer, vad gör jag då?
Vct ska ringa vid nio och jag håller alla tummar jag bara kan på att dom skriver ut så jag iaf får andas.
Bara jag har så jag orkar med smärtan tills jag ska till smärtkliniken nästa vecka, men jag kommer aldrig orka vara utan smärtlindring fram tills då..
Är det inte det ena som framkallar ångesten så är det ta mej fan det andra =( *ledsen*
Fick avslag från kammarrätten oxå =( så alla överklagan och intyg man skaffat under de sista åren hjälpte inte så nu börjar vi om med ny ansökan till fk, för det inser ju vilken dum fan som helst att jag kan ju inte komma ut i arbetslivet som det är nu.
Jag har varit sjukskriven i 10år och nu helt plötsligt anser fk att jag ska ut o jobba i skyddad miljö! problemet är att ska man jobba i skyddad miljö så är det ju jävligt bra om man kan gå utanför dörren varje dag oxå...
Blir så less och trött.... energin till allt finns inte..
Återkommer sen efter vct ringt (håll tummarna nu)
Framåt kvällen slog det mig, vad skulle hända om jag faktiskt inte klarar mig?
ni kan tycka det låter drastiskt, men så många år som gått utan ngn hjälp och för att inte tala om det sista året som verkligen varit jätte illa, där näringsintaget blivit drastiskt försämrat samma vad gäller vätskan och en vikt minskning på 15-20kg och allt detta hände efter min sista operation i mars så det är ju inte heller konstigt att man känner så här.
Vad händer om dom skulle rekomendera ytterligare en operation? blir jag ännu sämre då?
Kommer min familj klara sig utan mig? Vem ska styra upp allt då?
Dödsångesten jag hade igår va vidrig, tårarna bara rann och det fanns hur mkt som helst men någonstans i gråten och ångesten somnade jag helt utmattad för att vakna hundra gg under natten pga smärtan, sen vid 5 i morse stod jag inte ut mer utan gick upp.
Jag tog en spruta på morgonen men nu har jag bara en kvar, tänk om dom inte skriver ut mer, vad gör jag då?
Vct ska ringa vid nio och jag håller alla tummar jag bara kan på att dom skriver ut så jag iaf får andas.
Bara jag har så jag orkar med smärtan tills jag ska till smärtkliniken nästa vecka, men jag kommer aldrig orka vara utan smärtlindring fram tills då..
Är det inte det ena som framkallar ångesten så är det ta mej fan det andra =( *ledsen*
Fick avslag från kammarrätten oxå =( så alla överklagan och intyg man skaffat under de sista åren hjälpte inte så nu börjar vi om med ny ansökan till fk, för det inser ju vilken dum fan som helst att jag kan ju inte komma ut i arbetslivet som det är nu.
Jag har varit sjukskriven i 10år och nu helt plötsligt anser fk att jag ska ut o jobba i skyddad miljö! problemet är att ska man jobba i skyddad miljö så är det ju jävligt bra om man kan gå utanför dörren varje dag oxå...
Blir så less och trött.... energin till allt finns inte..
Återkommer sen efter vct ringt (håll tummarna nu)
finner inga ord längre...
Natten har varit sämre än sämst...
Hela kroppen har värkt och jag har vridit och vänt mig hela natten känns de som.
Men vaknade ordentligt halv fyra av att smärtorna från helvetet kom på besök.
Magsäck, tarmar och vad det nu är som ligger mellan höft och revbenen längst ner.
Jag trodde ju att det återigen va dags att dö, när till och med andningen gjorde ont på dom ställena.
Försökte in i det sista att ligga kvar, jag va trött men även rädd för att stiga upp ut i fall jag skulle ramla ihop eller helt enkelt inte kunnat gå av smärtan.
Men när klockan va halv sex stod jag inte ut mer utan kände att jag va tvungen att ta mig ner för att ta en spruta..
Det va ju inte helt enkelt att ta sig ner varje trappsteg kändes i magen.
Det tog en stund då jag är så skakig när jag har ont men till slut kunde jag ta sprutan tänkte att jag inte skulle ta så mkt så jag tog lite men fick nu vid nio ta lite till..
Min make tycker jag ska åka till vårat hem sjukhus för att iaf få lite näringsdropp, och visst det finns en poäng i det men det är inte värt det.
Personal och kirurger har totalt knäckt mig och det är inte värt att åka in för att bli illa bemött och inte heller bli betrodd.
Nej dom har fått mig att gråta gång på gång och knäckt mig och gett mig värre ångest och det är det sista jag behöver just nu om jag ska vara ärlig.
Svårt med ord att förklara hur mina möten med vården har varit, men det har varit riktigt illa varje gång så ni lär helt enkelt tro på det jag skriver fast beskrivningen är aningen fattig.
Känns trist att aldrig kunna skriva ngt bra som händer med mig, ni måste lessna på mitt negativa tjat snart.
Jag har lessnat på mig själv, på att allt är så åt helvete som det är =(
Och tyvärr känns ju framtiden lika svart som allt annat..
Och det är för mig ett mysterium hur jag ska fixa julen, hur man ska orka sig igenom julen med ett leende på läpparna...
Hela kroppen har värkt och jag har vridit och vänt mig hela natten känns de som.
Men vaknade ordentligt halv fyra av att smärtorna från helvetet kom på besök.
Magsäck, tarmar och vad det nu är som ligger mellan höft och revbenen längst ner.
Jag trodde ju att det återigen va dags att dö, när till och med andningen gjorde ont på dom ställena.
Försökte in i det sista att ligga kvar, jag va trött men även rädd för att stiga upp ut i fall jag skulle ramla ihop eller helt enkelt inte kunnat gå av smärtan.
Men när klockan va halv sex stod jag inte ut mer utan kände att jag va tvungen att ta mig ner för att ta en spruta..
Det va ju inte helt enkelt att ta sig ner varje trappsteg kändes i magen.
Det tog en stund då jag är så skakig när jag har ont men till slut kunde jag ta sprutan tänkte att jag inte skulle ta så mkt så jag tog lite men fick nu vid nio ta lite till..
Min make tycker jag ska åka till vårat hem sjukhus för att iaf få lite näringsdropp, och visst det finns en poäng i det men det är inte värt det.
Personal och kirurger har totalt knäckt mig och det är inte värt att åka in för att bli illa bemött och inte heller bli betrodd.
Nej dom har fått mig att gråta gång på gång och knäckt mig och gett mig värre ångest och det är det sista jag behöver just nu om jag ska vara ärlig.
Svårt med ord att förklara hur mina möten med vården har varit, men det har varit riktigt illa varje gång så ni lär helt enkelt tro på det jag skriver fast beskrivningen är aningen fattig.
Känns trist att aldrig kunna skriva ngt bra som händer med mig, ni måste lessna på mitt negativa tjat snart.
Jag har lessnat på mig själv, på att allt är så åt helvete som det är =(
Och tyvärr känns ju framtiden lika svart som allt annat..
Och det är för mig ett mysterium hur jag ska fixa julen, hur man ska orka sig igenom julen med ett leende på läpparna...
Satans jävla skit kropps helvete!!!!!
Jag är så uppriktigt less på detta, på denna kropp och allt negativt den ger mig, fy satan i helvete!!
Jag kommer inte vara den som går vinnande ur det här och jag börjar väl inse det nu oxå...
Dagen va planerad, mamma kom för att passa barnen då jag och maken skulle ut och handla julklappar.
Vi bestämmer att vi tar leksaksaffären först och säg att det tar 20min att gå dit och när vi nästan va framme känner jag hur kroppen ger upp och jag blir skit rädd..
Benen ville inte bära mig längre.
Vi går in i leksaksaffären och orken är som bort blåst, benen skakar och det känns som kroppen just nu ville lägga av.
Och detta va inte ångest...
Jag bad dom som jobbade där om en stol för jag kunde inte längre stå (så retligt oxå 33år och beter sig som 99)
Jag fick låna en stol men efter en stund hade det inte blivit bättre, det fanns heller inte en chans att jag skulle ha kunnat gå hem så det va bara att ringa taxi =( Så jag skämdes!!
Kom hem och kasta mig i soffan direkt, först nu när kl är efter 20 kan jag va uppe på benen lite, detta är så sjukt...
Men jag har heller aldrig varit så rädd förut som jag blev idag.
Nu börjar nog alvaret göra sig förstått.
Och konstigt vore de iof om kroppen ej reagerat näringsintaget är ju näst intill obefintligt.
Lite potatismos och julmust varje dag kan jag få behålla det är ju inte så många delar av kost cirkeln det ;)
Kaffe med lite mjölk går ner oxå.
Men annars det mesta jag försöker mig på kommer ju upp efter ngr timmar, och jag kan ju inget annat än att hoppas på att kroppen hunnit ta upp lite lite näring iaf...
Men det är nog så som många sagt...
Jag är döende för utan hjälp kommer inte jag att överleva denna kamp...........
Jag kommer inte vara den som går vinnande ur det här och jag börjar väl inse det nu oxå...
Dagen va planerad, mamma kom för att passa barnen då jag och maken skulle ut och handla julklappar.
Vi bestämmer att vi tar leksaksaffären först och säg att det tar 20min att gå dit och när vi nästan va framme känner jag hur kroppen ger upp och jag blir skit rädd..
Benen ville inte bära mig längre.
Vi går in i leksaksaffären och orken är som bort blåst, benen skakar och det känns som kroppen just nu ville lägga av.
Och detta va inte ångest...
Jag bad dom som jobbade där om en stol för jag kunde inte längre stå (så retligt oxå 33år och beter sig som 99)
Jag fick låna en stol men efter en stund hade det inte blivit bättre, det fanns heller inte en chans att jag skulle ha kunnat gå hem så det va bara att ringa taxi =( Så jag skämdes!!
Kom hem och kasta mig i soffan direkt, först nu när kl är efter 20 kan jag va uppe på benen lite, detta är så sjukt...
Men jag har heller aldrig varit så rädd förut som jag blev idag.
Nu börjar nog alvaret göra sig förstått.
Och konstigt vore de iof om kroppen ej reagerat näringsintaget är ju näst intill obefintligt.
Lite potatismos och julmust varje dag kan jag få behålla det är ju inte så många delar av kost cirkeln det ;)
Kaffe med lite mjölk går ner oxå.
Men annars det mesta jag försöker mig på kommer ju upp efter ngr timmar, och jag kan ju inget annat än att hoppas på att kroppen hunnit ta upp lite lite näring iaf...
Men det är nog så som många sagt...
Jag är döende för utan hjälp kommer inte jag att överleva denna kamp...........
Snurr....
Natten har varit riktigt jobbig, dels har jag feber så i natt har jag pendlat mellan extrem frossa för att en stund senare svettas, skit jobbigt.
Sen har höfterna skavit så hur jag än har legat har dom ömmat så förbannat och jag kan inget annat än att ligga på sidan för om jag ligger på mage gör det på tok för ont och ligger jag på rygg värker det där svanskotan är och skelettet i skinkorna skaver =(
Vet inte hur jag ska lösa det med sömnen för det finns ju inte en enda natt som jag sover gott på, nätterna går väl mest ut på att byta sida och försöka härda ut tills det äntligen är morgon.
Hade tänkt gå upp vid 4 men lyckades faktiskt somna om sen gick jag upp halv sju.
Vet inte om jag nämnt det tidigare men mina blodtrycksfall blir värre och värre.
När jag reser mig upp från soffa eller stol svartnar det och nu mer dröjer det länge innan det blir bra, i vissa fall får jag kasta mig ner på knä för då är jag säker på att jag ska tuppa av och jag är livrädd för att ramla då jag tror jag gör illa mig ngt så enormt eftersom jag inte längre har ngt underhudsfett som kanske kunde dämpa fallet en aning.
Och igår när jag reste mig fick jag återigen sätta mig på knä dels för att allt blev svart men oxå för att benen inte ville bära mig, dom skaka som aldrig förr.
Det gjorde mig skit rädd.
Är det ngt jag har svårt att hantera är det just det när kroppen visar nya saker jag inte känt förut..
Julen närmar sig och ångesten ökar... önskar att jag bara kunde sluta tänka då skulle nog allt gå lite lättare.
Idag ska jag och maken försöka oss på att hitta lite julklappar, min mamma kommer och är med my så vi får passa på då =)
Vet inte hur ja ska orka bara när jag har feber för om jag va orkeslös och matt innan så är det värre nu.
Men det är bara att bita ihop
Sen har höfterna skavit så hur jag än har legat har dom ömmat så förbannat och jag kan inget annat än att ligga på sidan för om jag ligger på mage gör det på tok för ont och ligger jag på rygg värker det där svanskotan är och skelettet i skinkorna skaver =(
Vet inte hur jag ska lösa det med sömnen för det finns ju inte en enda natt som jag sover gott på, nätterna går väl mest ut på att byta sida och försöka härda ut tills det äntligen är morgon.
Hade tänkt gå upp vid 4 men lyckades faktiskt somna om sen gick jag upp halv sju.
Vet inte om jag nämnt det tidigare men mina blodtrycksfall blir värre och värre.
När jag reser mig upp från soffa eller stol svartnar det och nu mer dröjer det länge innan det blir bra, i vissa fall får jag kasta mig ner på knä för då är jag säker på att jag ska tuppa av och jag är livrädd för att ramla då jag tror jag gör illa mig ngt så enormt eftersom jag inte längre har ngt underhudsfett som kanske kunde dämpa fallet en aning.
Och igår när jag reste mig fick jag återigen sätta mig på knä dels för att allt blev svart men oxå för att benen inte ville bära mig, dom skaka som aldrig förr.
Det gjorde mig skit rädd.
Är det ngt jag har svårt att hantera är det just det när kroppen visar nya saker jag inte känt förut..
Julen närmar sig och ångesten ökar... önskar att jag bara kunde sluta tänka då skulle nog allt gå lite lättare.
Idag ska jag och maken försöka oss på att hitta lite julklappar, min mamma kommer och är med my så vi får passa på då =)
Vet inte hur ja ska orka bara när jag har feber för om jag va orkeslös och matt innan så är det värre nu.
Men det är bara att bita ihop
Kenta-Just idag är jag stark...
Vissa dagar vissa studer får jag för mig att jag är en kämpe, att jag ska gå levande ur det här och just idag känner jag mig stark och denna låt gör mig så glad =)
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer
Jag ser måsarnas flykt
Jag ser solglittrets dans
Jag ser framåt mot härliga tider
Jag ser kvinnornas steg
Jag ser ögonens glans
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer
Jag hör skrattande barn
Jag hör slussarnas brus
Jag hör till de få som kan leva
Jag hör inre musik
Jag hör vindarnas sus
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer
Jag ser måsarnas flykt
Jag ser solglittrets dans
Jag ser framåt mot härliga tider
Jag ser kvinnornas steg
Jag ser ögonens glans
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer
Jag hör skrattande barn
Jag hör slussarnas brus
Jag hör till de få som kan leva
Jag hör inre musik
Jag hör vindarnas sus
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer
Tankarna gnager sönder mig...
kan inte släppa det du/ni har gjort!
Ni har inte bara förstört för mig utan även för min make och mina barn.
Jag hade inte brytt mig om ni gjorde mig lidande, om era lögner bara handlade om mig.
Men när du/ni förstör för en hel familj, det är så lågt någon kan sjunka i mina ögon.
Hoppas att du/ni sitter där och är stolta över vad ni gjort för annars har ni ju ödslat eran tid och energi i onödan..
men men som min make säger..
SOM MAN BÄDDAR FÅR MAN LIGGA
Glöm inte det den dagen det händer dig/er ngt, för lögner och elakheter slår tillbaka.
Och även om jag och min familj inte får ut ngt av att ljuga så vet vi däremot en hel del som är sant...
Kriget har bara börjat och ärlighet kommer du längst med så med tanke på det har vi redan vunnit...
Ni har inte bara förstört för mig utan även för min make och mina barn.
Jag hade inte brytt mig om ni gjorde mig lidande, om era lögner bara handlade om mig.
Men när du/ni förstör för en hel familj, det är så lågt någon kan sjunka i mina ögon.
Hoppas att du/ni sitter där och är stolta över vad ni gjort för annars har ni ju ödslat eran tid och energi i onödan..
men men som min make säger..
SOM MAN BÄDDAR FÅR MAN LIGGA
Glöm inte det den dagen det händer dig/er ngt, för lögner och elakheter slår tillbaka.
Och även om jag och min familj inte får ut ngt av att ljuga så vet vi däremot en hel del som är sant...
Kriget har bara börjat och ärlighet kommer du längst med så med tanke på det har vi redan vunnit...
Svar på kommentar...
M om jag är oxå hungrig....:
Hej.. jag följer dig varje dag sen programmet och jag har kommenterat någon gång efter det.
Jag har en undran som jag tänkt länge på och som jag nu känner att jag måste fråga dig om.
Vad tror du skulle hända om du reverserade GBP:n? Alltså opererade tillbaka magsäcken som den var innan.
Är det en tanke du har haft och som du har pratat med dina läkare om?
Är det någon som har föreslagit det för dig?
Innan min operation frågade jag om det var någon som hade opererat tillbaka sig och min läkare sa att det är marginellt med personer, men ja, det finns de som har gjort det. Inte på hans sjukhus eller av honom dock.
Jag tänkte på det när det gäller dig, för dina problem började ju efter operationen, så uppenbarligen är det ju något där som gått fel, även om de inte hittar vad.
Fördelen med en GBP är ju att inget faktiskt tas bort, utan allt finns ju kvar i magen och kan "kopplas på" igen om det skulle vara så..
Jag lider verkligen med dig och det du går igenom önskar jag inte ens min värste fiende om jag hade haft en..
kram
hej M.
Känner att jag vart paff över din kommentar.
Har aldrig hört talas om att man kan reversera en gbp operatin?!!
Min/mina kirurger gjorde det enormt tydligt att en sådan här operation va för livstid och inget man kunde ångra eller operera tillbaka utan det va livsavgörande.
Är du verkligen säker på att man kan operera tillbaka sig som man va innan en gbp op?
Varje gång tanen kommer upp om att dom skulle öppna upp mig igen är skrämmande, och just den tanken gör mig livrädd, för det är ju så att efter var gång dom varit inne i min mage och rört om har det alltid blivit värre..
Va rädd om dig.
Kram kram
jag är oxå hungrig....
Det är så jobbigt att höra magen "kurra" hela tiden och kroppen som verkligen skriker efter mat!
För bara för att jag inte kan få behålla ngn mat så innebär ju inte det att jag är mindra hungrig för det.
Kanske hade det varit enklare om man inte kände hungern utan att kroppen hade vant sig vid att inte få ngt.
Försökte med kokt potatis igår i hopp om att det skulle få stanna kvar och att det skulle mätta lite, men x antal timmar senare kom den stakars lilla potatisen upp, och jag kände hur tårarna rann...
Jag varken orkar eller vill kräkas längre, det knäcker mig psykiskt mer än någon kan ana.
Igår fick jag en tid till smärtkliniken i falköping om ca 2v jag kan ju inte annat än hoppas även på deras hjälp med smärtlindringen, för vad ska jag göra nästa vecka när jag ringer ner för att spasmofenen är slut och dom säger nej?
Jag vet och har förstått att det är stark smärtlindring men det är ju det enda som hjälper så tanken på att inte ha den är mer än tuff, för jag vet hur ont jag har utan och hur mkt tårar som kommer rinna.
Det dåliga samvete jag får inför barnen när dom är tvugna att se mig ha så ont, för jag kan inte dölja dom smärtorna då dom är så enorma.
Och hur läkaren kunde rekomendera alvedon är för mig ett mysterium.
Har ju bla provat oxynorm och oxycontin men det fungerade inte alls...
Min make sa att i sverige ska inte en patient behöva gå och ha smärtor så man kan ju hoppas att det är rätt för jag vet verkligen inte hur jag ska orka ha så sjukligt ont...
The life go´s on.....
För bara för att jag inte kan få behålla ngn mat så innebär ju inte det att jag är mindra hungrig för det.
Kanske hade det varit enklare om man inte kände hungern utan att kroppen hade vant sig vid att inte få ngt.
Försökte med kokt potatis igår i hopp om att det skulle få stanna kvar och att det skulle mätta lite, men x antal timmar senare kom den stakars lilla potatisen upp, och jag kände hur tårarna rann...
Jag varken orkar eller vill kräkas längre, det knäcker mig psykiskt mer än någon kan ana.
Igår fick jag en tid till smärtkliniken i falköping om ca 2v jag kan ju inte annat än hoppas även på deras hjälp med smärtlindringen, för vad ska jag göra nästa vecka när jag ringer ner för att spasmofenen är slut och dom säger nej?
Jag vet och har förstått att det är stark smärtlindring men det är ju det enda som hjälper så tanken på att inte ha den är mer än tuff, för jag vet hur ont jag har utan och hur mkt tårar som kommer rinna.
Det dåliga samvete jag får inför barnen när dom är tvugna att se mig ha så ont, för jag kan inte dölja dom smärtorna då dom är så enorma.
Och hur läkaren kunde rekomendera alvedon är för mig ett mysterium.
Har ju bla provat oxynorm och oxycontin men det fungerade inte alls...
Min make sa att i sverige ska inte en patient behöva gå och ha smärtor så man kan ju hoppas att det är rätt för jag vet verkligen inte hur jag ska orka ha så sjukligt ont...
The life go´s on.....
Och det gick ju inte som jag hade tänkt det ju =(
Läkaren ringde, hon skriver remiss till ersta idag.
Nu kan jag inget annat än hoppas på deras hjälp, att dom lyssnar och tar till sig av min problematik.
Vad det gäller värkmedicinen så gick det ju inte som jag hade tänkt det.
Hon skrev ut lite men inte som jag hade tänkt att jag skulle klara julen, med den mängden hon skrev ut klarar jag mig knappt en vecka =( sen tyckte hon jag kunde pröva med alvedon, ipren m.m eller hur... hade det hjälp hade ja ju inte bett om ngt annat heller...
blir så trött på detta.
Julen kommer innebära tårar och kramper för min del...
Nu kan jag inget annat än hoppas på deras hjälp, att dom lyssnar och tar till sig av min problematik.
Vad det gäller värkmedicinen så gick det ju inte som jag hade tänkt det.
Hon skrev ut lite men inte som jag hade tänkt att jag skulle klara julen, med den mängden hon skrev ut klarar jag mig knappt en vecka =( sen tyckte hon jag kunde pröva med alvedon, ipren m.m eller hur... hade det hjälp hade ja ju inte bett om ngt annat heller...
blir så trött på detta.
Julen kommer innebära tårar och kramper för min del...
Väntar på ett samtal....
Min underbara läkare på vct ska ringa nu på morgonen.
Detta är sista veckan hon jobbar här i Tibro vilket känns skit på riktigt =( hon har lyssnat, hjälpt och det viktigaste av allt hon har trott på mig! Hon har inte bara viftat bort mig och tyckt jag varit en jobbig patient utan hon har verkligen ställt upp och gett mig hopp om att det finns riktigt bra läkare därute.
Känns så jobbigt att hon ska sluta för det finns inte många som hon, den läkaren jag hade på vct innan hade jag haft i många år men hon bytte arbetsplats till karlsborg och då fick jag denna nya som nu ska lämna denna håla oxå, jag kan förstå det med men det känns ändå tungt.
Ska be henne om en remiss till stockholm och ersta....
Vet inte hur jag ska ta mig dit eller ngt men jag måste hoppas på att hjälpen finns där, min make kommer åka med när det är dags viket känns tryggt.
Återkommer när jag pratat med henne...
Detta är sista veckan hon jobbar här i Tibro vilket känns skit på riktigt =( hon har lyssnat, hjälpt och det viktigaste av allt hon har trott på mig! Hon har inte bara viftat bort mig och tyckt jag varit en jobbig patient utan hon har verkligen ställt upp och gett mig hopp om att det finns riktigt bra läkare därute.
Känns så jobbigt att hon ska sluta för det finns inte många som hon, den läkaren jag hade på vct innan hade jag haft i många år men hon bytte arbetsplats till karlsborg och då fick jag denna nya som nu ska lämna denna håla oxå, jag kan förstå det med men det känns ändå tungt.
Ska be henne om en remiss till stockholm och ersta....
Vet inte hur jag ska ta mig dit eller ngt men jag måste hoppas på att hjälpen finns där, min make kommer åka med när det är dags viket känns tryggt.
Återkommer när jag pratat med henne...
Varför?
Varför ska mäniskor få förstöra ännu mer för mig?
Nej nu måste jag dra en gräns för vad jag tar åt mig och inte.
om det fanns ngn som helst sanning i lögnerna så hade detta inte varit ngr problem men när det är så mkt lögner av vuxna mäniskor, fy fan säger jag...
Nej jag tänker ha kvar bloggen för i slutändan är det jag som kan gå rakryggad ur det här medans dom får skämmas som en hund...
Bloggen ger mig för mkt för att jag ska klara av att göra ett avslut, deta är mitt bollplank och att ni lämnar kommentarer gör mig bara gott.
Om man manipulerar bloggen min igen så kommer jag göra en anmälan!! Så ni vet om det.
För att hitta på såna saker är olagligt!
Nej nu måste jag dra en gräns för vad jag tar åt mig och inte.
om det fanns ngn som helst sanning i lögnerna så hade detta inte varit ngr problem men när det är så mkt lögner av vuxna mäniskor, fy fan säger jag...
Nej jag tänker ha kvar bloggen för i slutändan är det jag som kan gå rakryggad ur det här medans dom får skämmas som en hund...
Bloggen ger mig för mkt för att jag ska klara av att göra ett avslut, deta är mitt bollplank och att ni lämnar kommentarer gör mig bara gott.
Om man manipulerar bloggen min igen så kommer jag göra en anmälan!! Så ni vet om det.
För att hitta på såna saker är olagligt!
Ang tankarna om att avsluta...
Bloggen har gett mig mkt den har varit och är ett bollplank, era kommentarer har varit ovärdeliga och dom tackar jag er för.
Visst det har varit elaka folk som skrivit ofta och mkt men jag har lyckats slå bort det.
Som ni vet har jag tre barn på 11, 9 och snart 3år.
Tyvärr har det kommit till min kännedom att människor därute manipulerar bloggen och skriver ut inlägg ur den där dom oxå lagt till fler saker som inte stämmer med verkligheten.
Dessa lögner har kommit att påverka mig och min familj på ett negativt sätt.
Om bara jag va den drabbade hade jag skitigt i det men nu är det så att dessa mäniskor har förstört för mina barn och frågan är nu om det kommer bli en lycklig jul?
Jag kan inte förstå hur vuxna mäniskor beter sig, det har varit ett kaos på sandlåde nivå som jag inte gett mig in i utan låtit dom hållas, men nu när dom förstört för mina barn kommer jag ta fram sanningen och det kommer att bli deras förlust på många plan.
Kan inte förstå varför inte man kan hålla sig till sanningen?
Vad är det som gör att mäniskor mellan 25-55år sitter ner och kommer på lögn efter lögn för att förstöra för en familj? 3 barn som aldrig gjort ngt, jag förstår inte för fem öre =(
Ge er på mig med era lögner och svek, skulle gärna ta emot slag och misshandel bara ni kunde låta mina barn vara odrabbade, är folk så okänsliga?
Fy fan säger jag bara.
Min man är ursinnig, länge sedan jag såg han så jävla arg....
Så därför funderar jag på att ta bort bloggen för att mäniskor därute gör på detta sätt.
Vet att ni är ett troget gäng som följer mig och min kamp och hade jag till hundra vetat att ni är dom ni utger er för att vara hade jag kunnat lösenords skydda bloggen och bara ge den till er, men det fungerar tyvärr inte så =(
Och som ni vet är det tufft med orken just nu, och att då behöva försvara sig för andra att det dom skrivit är ren lögn tar den lilla energi ifrån mig så just nu är jag mer slutkörd än innan.
Kan inte äta ngt litet ens, bara kräks.
Kan få i mig ngr koppar kaffe om dagen och kanske 1dl vatten per dag...
Men som det är just nu bryr jag mig (om det nu är möjligt) ännu mindre om mig själv och att överleva.
Måste lösa allt för barnen ihopp om att det går att rädda deras jul.
Min mamma är heller inte glad, hon kan inte förstå personerna.
Men jag funderar lite till så får vi se vad som händer.
Än är inte tårarna slut
Visst det har varit elaka folk som skrivit ofta och mkt men jag har lyckats slå bort det.
Som ni vet har jag tre barn på 11, 9 och snart 3år.
Tyvärr har det kommit till min kännedom att människor därute manipulerar bloggen och skriver ut inlägg ur den där dom oxå lagt till fler saker som inte stämmer med verkligheten.
Dessa lögner har kommit att påverka mig och min familj på ett negativt sätt.
Om bara jag va den drabbade hade jag skitigt i det men nu är det så att dessa mäniskor har förstört för mina barn och frågan är nu om det kommer bli en lycklig jul?
Jag kan inte förstå hur vuxna mäniskor beter sig, det har varit ett kaos på sandlåde nivå som jag inte gett mig in i utan låtit dom hållas, men nu när dom förstört för mina barn kommer jag ta fram sanningen och det kommer att bli deras förlust på många plan.
Kan inte förstå varför inte man kan hålla sig till sanningen?
Vad är det som gör att mäniskor mellan 25-55år sitter ner och kommer på lögn efter lögn för att förstöra för en familj? 3 barn som aldrig gjort ngt, jag förstår inte för fem öre =(
Ge er på mig med era lögner och svek, skulle gärna ta emot slag och misshandel bara ni kunde låta mina barn vara odrabbade, är folk så okänsliga?
Fy fan säger jag bara.
Min man är ursinnig, länge sedan jag såg han så jävla arg....
Så därför funderar jag på att ta bort bloggen för att mäniskor därute gör på detta sätt.
Vet att ni är ett troget gäng som följer mig och min kamp och hade jag till hundra vetat att ni är dom ni utger er för att vara hade jag kunnat lösenords skydda bloggen och bara ge den till er, men det fungerar tyvärr inte så =(
Och som ni vet är det tufft med orken just nu, och att då behöva försvara sig för andra att det dom skrivit är ren lögn tar den lilla energi ifrån mig så just nu är jag mer slutkörd än innan.
Kan inte äta ngt litet ens, bara kräks.
Kan få i mig ngr koppar kaffe om dagen och kanske 1dl vatten per dag...
Men som det är just nu bryr jag mig (om det nu är möjligt) ännu mindre om mig själv och att överleva.
Måste lösa allt för barnen ihopp om att det går att rädda deras jul.
Min mamma är heller inte glad, hon kan inte förstå personerna.
Men jag funderar lite till så får vi se vad som händer.
Än är inte tårarna slut
Avslutar...
Tror jag kommer avsluta min blogg....
Tanken va inte från min sida att den skulle missbrukas!!!
Tanken va inte från min sida att den skulle missbrukas!!!
Svar på kommentar...
Angelica om Smärtlindring....:
Hejsan, vart har du gjort din operation?
Vet du om de finns fler i din situation?
Hejsan.
Jag har gjort min operation på KSS i skövde.
ja det finns massa mäniskor därute som gjort denna operation och dragit nitlotten..
Allt från sjukhus i gbg till stockholm, ja vi mindre lyckliga finns tyvärr överallt.
Jag har fått äran att lära känna helt underbara personer under min resas gång som precis som jag drabbats av komplikation efter komplikation.
Men dess värre är det många som lider i tysthet oxå då dom tycker det är genant att berätta om sina problem.
Smärtlindring....
Känns som om jag tar upp detta gång på gång men jag vet inte vad jag ska göra riktigt.
Om jag på ngt vis ska försöka förklara för er den smärta jag har i mag/tarm regionen på ett sätt så man kanske kan ana iaf hur illa det är...
Smärtan är centrerad till magsäcks området, det är där det börjar men sen fortsätter det att stråla ut mot sidorna och även ner mot naveln.
Jag blir öm och INGEN kan nudda mig i dom områdena.
Smärtan är där konstant för att även ge krampliknande attacker från helvetet med allt från 1 till 8min mellanrum.
Jag kan inte stå upp rakt det gör för ont och att försöka gå omkring är nästintill omöjligt.
Jag kan heller inte ligga på rygg och när jag ligger på sidan måste jag lägga kuddar under *maghänget* för annars dör jag av smärtan.
När kramperna kommer kan jag inte andas, det gör för ont så jag håller andan blir stel och tårarna rinner.
Oftast hinner jag precis hämta mig för att bli tilldelad nästa kramp attack...
Vid såna här tillfällen önskar jag att jag kunde låsa in mig så mina barn slapp att se mig så dålig =( men ibland hinner jag inte *gömma* mig utan dom ser ändå.... Sen vet jag att dom vet när jag är dålig och jag vet oxå att dom är oroliga och rädda när jag är sämre än vanligt, dom stunder då jag inte kan bita ihop och ha mitt falska leende...
Jag har ju spasmofen och jag är ärligt livrädd att läkaren ska sluta skriva ut, vad gör jag då?
Jag låter kroppen då och då vila från mediciner, och då är jag ju liggande men jag tror kroppen behöver ta igen sig lite ibland.
Och jag kan givetvis förstå att det inte är bra att leva på smärtlindring men som läget är just nu har jag inget val, och om jag skulle sluta att få den då vet jag inte vad som kommer hända för inget kommer fungera då =(
Har ju provat receptfria läkemedel men även morfin preparat som jag fått på recept men det hjälper inte och jag blir mer illamående och kräks mer och det är inget jag behöver göra mer av...
Har en mag känsla som säger att vct kommer sluta skriva ut min medicin, då hon skriver mindre och mindre för var gång receptet förnyas.
Kan ju hoppas att hon iaf kommer skriva ut så jag har över julen, annars får familjen fira jul utan mig för antingen är jag i min säng eller så har jag varit tvungen att bli inlagd för smärtorna m.m
Vad mina barn skulle bli besvikna då =(
Kanske man inte ska fundera så mkt som jag gör utan kanske ta dagen som den kommer hur svårt det än är?
jag vet nog varken ut eller in......
Om jag på ngt vis ska försöka förklara för er den smärta jag har i mag/tarm regionen på ett sätt så man kanske kan ana iaf hur illa det är...
Smärtan är centrerad till magsäcks området, det är där det börjar men sen fortsätter det att stråla ut mot sidorna och även ner mot naveln.
Jag blir öm och INGEN kan nudda mig i dom områdena.
Smärtan är där konstant för att även ge krampliknande attacker från helvetet med allt från 1 till 8min mellanrum.
Jag kan inte stå upp rakt det gör för ont och att försöka gå omkring är nästintill omöjligt.
Jag kan heller inte ligga på rygg och när jag ligger på sidan måste jag lägga kuddar under *maghänget* för annars dör jag av smärtan.
När kramperna kommer kan jag inte andas, det gör för ont så jag håller andan blir stel och tårarna rinner.
Oftast hinner jag precis hämta mig för att bli tilldelad nästa kramp attack...
Vid såna här tillfällen önskar jag att jag kunde låsa in mig så mina barn slapp att se mig så dålig =( men ibland hinner jag inte *gömma* mig utan dom ser ändå.... Sen vet jag att dom vet när jag är dålig och jag vet oxå att dom är oroliga och rädda när jag är sämre än vanligt, dom stunder då jag inte kan bita ihop och ha mitt falska leende...
Jag har ju spasmofen och jag är ärligt livrädd att läkaren ska sluta skriva ut, vad gör jag då?
Jag låter kroppen då och då vila från mediciner, och då är jag ju liggande men jag tror kroppen behöver ta igen sig lite ibland.
Och jag kan givetvis förstå att det inte är bra att leva på smärtlindring men som läget är just nu har jag inget val, och om jag skulle sluta att få den då vet jag inte vad som kommer hända för inget kommer fungera då =(
Har ju provat receptfria läkemedel men även morfin preparat som jag fått på recept men det hjälper inte och jag blir mer illamående och kräks mer och det är inget jag behöver göra mer av...
Har en mag känsla som säger att vct kommer sluta skriva ut min medicin, då hon skriver mindre och mindre för var gång receptet förnyas.
Kan ju hoppas att hon iaf kommer skriva ut så jag har över julen, annars får familjen fira jul utan mig för antingen är jag i min säng eller så har jag varit tvungen att bli inlagd för smärtorna m.m
Vad mina barn skulle bli besvikna då =(
Kanske man inte ska fundera så mkt som jag gör utan kanske ta dagen som den kommer hur svårt det än är?
jag vet nog varken ut eller in......
Ska jag dö nu?
Den frågan ställde jag mig gång på gång igår.....
Men här sitter jag så det va inte min tid än.
Igår va det tufft, blodtrycksfall som inte va av denna värld och hjärtat som slog i otakt, jag bara kände nu kommer det sluta slå och jag ramlar ihop som en hög skit på golvet...
Men inte då =) Kroppen är en mystisk sak och den verkar orka så mkt mer än man någonsin kunnat tro.
Igår fick jag i mig lite potatismos och jag fick behålla det =) Lyckan av att faktiskt kunna äta ngt utan att det vänder och kommer upp igen, ont fick jag men det är jag ju van vid.
Så skönt att slippa kräkningarna för en dag, men då försökte jag inte peta i mig så mkt heller för jag bara kände att jag inte orkade kräkas, kroppen orkade inte med tanke på att det tar sån energi...
Svårt som vanligt att få i mig vätska och jag vet inte alls hur jag ska göra för dom marginala mängder jag får i mig räcker inte på långa vägar.
Skulle vilja få närings och vätske dropp så jag orkar mig igenom dagarna bättre än vad jag gör nu, men det verkar vara stenkört att få det =(
Idag kommer sköterskan och ger mig b12 injektionen men sen skulle jag behöva kämpa mig ner till vct i morgon för att få järn injektionen......... känns inte lockande för fem öre om jag ska vara ärlig =(
Men som alltid, det är bara att bita ihop...
På återseende..............
Men här sitter jag så det va inte min tid än.
Igår va det tufft, blodtrycksfall som inte va av denna värld och hjärtat som slog i otakt, jag bara kände nu kommer det sluta slå och jag ramlar ihop som en hög skit på golvet...
Men inte då =) Kroppen är en mystisk sak och den verkar orka så mkt mer än man någonsin kunnat tro.
Igår fick jag i mig lite potatismos och jag fick behålla det =) Lyckan av att faktiskt kunna äta ngt utan att det vänder och kommer upp igen, ont fick jag men det är jag ju van vid.
Så skönt att slippa kräkningarna för en dag, men då försökte jag inte peta i mig så mkt heller för jag bara kände att jag inte orkade kräkas, kroppen orkade inte med tanke på att det tar sån energi...
Svårt som vanligt att få i mig vätska och jag vet inte alls hur jag ska göra för dom marginala mängder jag får i mig räcker inte på långa vägar.
Skulle vilja få närings och vätske dropp så jag orkar mig igenom dagarna bättre än vad jag gör nu, men det verkar vara stenkört att få det =(
Idag kommer sköterskan och ger mig b12 injektionen men sen skulle jag behöva kämpa mig ner till vct i morgon för att få järn injektionen......... känns inte lockande för fem öre om jag ska vara ärlig =(
Men som alltid, det är bara att bita ihop...
På återseende..............
