ojojoj
Ska idag försöka få ner i ord det som hänt den sista veckan så ni får ta del av det.
Kan oxå tillägga att jag går in i väggen vilken sekund som hels och så här ensam har jag aldrig känt mig =(
I detta läge hade det varit så skönt med vänner runtomkring sig som bryr sig och stöttar, nu är det bara jag o jag är ensam.
Och det jobbigaste är ju oxå att min ork är död min kropp bryts ner dag för dag, alla kräkningar o skit varje dag gör att jag inte orkar mer.
nu har tystnaden lagt sig över hemmet
Nu har tystnaden lagt sig över hemmet, barnen sover och man får tid att fundera över saker o ting, ibland önskar ja att ja inte tänkte så förbannat mkt, jag ältar saker och funderar på hur det kunde ha varit o över saker man kunde kanske gjort annorlunda, kanske om jag varit på ngt annat sätt eller gjort på ngt annat sätt så kanske inte saker o ting varit som det är…
Det är skit jobbigt att vara på detta sätt, och det är oerhört jobbigt att vara en person som ofta får dåligt samvete över saker o ting o det samvetet får jag ju också leva med o det förföljer mig länge.
Alla tänk om hela tiden… tänk om ja aldrig hade gjort min gbp operation att jag orkat kämpa mer för barnens välmående då? Hade jag varit gladare med mer ork? Hade jag haft mer livslust och mindre värk? Det är saker jag inte vet, men det jag vet är att jag dagligen ångrar operationen, jag vet inte i fall mitt hjärta hade orkat slå så länge till om jag inte gjort den, ett helt liv fullt av övervikt det e klart alla organ tar stryk men jag ångrar den ändå, dagligen rinner tårarna pga den och tröttheten o orkeslösheten gör sig dagligen påmind om att jag inte får i mig tillräckligt med mat.
Jag har kommit till en punkt i livet då jag försöker att inte klaga högt här hemma, jag har mkt ont inte bara i kroppen utan i magsäck och själen värker, det är svårt att förklara. Men det känns faktiskt just nu hopplöst det känns inte längre som om det finns ngn hjälp för mig snart har 4år gått och jag har sökt hjälp för alla mina fysiska problem men det känns som om dom bara vill vifta bort det och jag har inte orken att kämpa för att få den vård jag har rätt till så jag skiter i det helt enkelt vården verkar inte vilja hjälpa o det är inte meningen att jag ska behöva slåss för det.
Dom vet om min problematik med värk kräkningar o smärtor o fanskap men ändå händer inget mer än att dom anser jag ska ta en tablett till så får vi hoppas de blir bättre o jag har tagit den där extra tabletten nu x antal veckor o det är inte bättre det finns ingen förändring alls, hatar det!
Så nu gör jag så gott jag kan dagarna igenom o försöker leva som en normal person trots att inget hos mig ens är i närheten av normalt, men jag måste försöka för min familjs skull för barnen och min älskade make, han har fått lyssna på mina klagomål dagarna igenom sen jag genomförde operationen och han har tyst bara lyssnat inte blivit arg eller ngt på mig och jag kan inte förstå hur han har orkat men gudarna ska veta att jag älskar honom för det <3 men nu måste jag ge familjen en ngt så när normal mamma och fru… jag kan ju inget annat än att försöka, jag säger inte att det kommer att gå men kanske.
Så jag får använda bloggen som klagoplank, eller ja det gör ja ju redan så då mina läsare blir det ingen skillnad för er =P
kamp kamp o åter kamp
Varför ska det vara så här?
Jag tar mig igenom dagarna med nöd o näppe, tom på energi men fylld av tårar.
Det värker, kroppen värker magsäcken känns som en tickande bomb.
Inte en dag går utan att jag måste kräkas och hungern gör sig ständigt påmind.
allt är jobbigt, att lyfta ett ben, ta sig från ett rum till ett annat.
Var dag är en ständig kamp, jag mot min kropp!
Ingen som inte levt ett liv av näringsbrist o dagliga kräkningar kan ens föreställa sig hur det är för det är faktiskt tusen gg värre.
Att jag inte har gett upp är ett under och att inte mitt självdestruktiva beteende har börjat är otroligt, men jag tror i mitt hjärta att allt beror på min lilla familj, utan dom hade ja inte hållt mig flytande.
Älskar dom så högt <3
..........
Hur mkt jag försöker få alla andra glada så lyckas jag inte...
Jag har min värk o mina krämpor, ett magsår som ofta gör att jag inte kan gå upprätt, en näringsbrist som gör mig snurr i huvudet men ändå kämpar jag...
Jag kämpar med disk o med tvätt jag kämpar med att plocka i ordning o hålla det ngt så när okej här i hemmet, jag kämpar så jag tror jag ska klappa ihop.
Allt som en vanlig människa gör varje dag är för mig en kamp, men jag gör så gott jag kan, sen brukar det alltid sluta med att tårarna rinner när jag går o lägger mig.
Jag tror inte jag orkar så mkt mer, jag håller på att gå in i väggen.
Värk o allt sånt gör mig slutkörd plus att jag fortsätter att kräkas, undrar om ngn kan förstå vilket helvete jag har?
blev så glad
Svårt att peppa ... så här på håll från Uppsala och vi har ju inte direkt haft kontakt på sisådär 20 år :) men jag måste ändå säga att du verkar vara den starkaste och hårdast kämpande människa jag följer på Facebook! Ser ju på profilbilden att du ändrats enormt och att döma av statusarna verkar det ju minst sagt haft ett högt pris men jag är övertygad om att med din styrka löser sig allt även om vägen dit är lite krokig ibland.
Jag är inte hemma så ofta numera men nästa gång jag åker söderut vore det väldigt roligt om vi kunde träffas, du är verkligen en inspirationskälla för mig och det vore roligt att träffa dig på riktigt istället för bara digitalt :)
Kram,
Sarah
Tänk vad omtanken från en annan människa kan göra <3
Kan jag leva på ett tag nu.
Tusen tack du underbara Sara
jahapp
Och som alltid lite klagande =P
Skulle äta stekt ägg på fm med potatis va riktigt sugen på det, men han väl knappt börja äta innan jag känner hur det stakar sig i halsen, ngr tuggor till så ett halvt stekt ägg och 4små bitar potatis, sen va det besök på toa =//
Så dagens första kräkning va avklarad o det e ju tur att allt är som vanligt med andra ord.
Och för ca 30min tog jag en bit babuskott av en wok gryta anders gjort och jag kämpar med den än, den sitter troget i min hals o jag sväljer o sväljer allt för o slippa vara tvungen o kräkas, för jag orkar inte vill inte blir knäckt snart.
Men har svårt att tro jag orkar sitta här då det är sammtidigt en sån sjuk smärta och den kommer säkert inte ge sig innan jag kräkts, med andra ord känns det som om jag inte har ngt val.
Ibland vet jag inte om folk tror ja skojar när ja säger att jag kräks 1-7gg per dag beroende helt på hur ofta jag äter, en del menar på att ingen orkar leva så och därför kan det ju inte vara sant.
Och jag kan hålla med man orkar inte men detta är min verklighet mitt liv.
Ofta kan jag komma på mig själv när jag gråter att jag faktiskt gråter över mig själv över den jag blivit och över den person jag förlorat..
Ni kan tänka er vad detta tär på en och närings och vitaminbristen gör ju inte tillvaron lättare.
Jag har svårt att vara någon annanstans om man ska äta, vill bara äta hemma för jag upplever det så jobbigt att vara tvungen att kräkas hos någon annan eller om man äter ute eller så..
Nu händer ju inte det allt för ofta att jag är någonstans men jag tycker tom att det e jobbigt att vara hos mamma eller syrran om jag kommer behöva kräkas, så allt inte bara det psykiska gör mig isolerad i hemmet.
Skulle du vilja byta med mig????
Ne toan ropar mitt namn =P
hur mår jag nu (fysiskt)
Jag kräks iaf minst 2gg om dagen, det är jobbigt o svårt.
Det gör ont i hela kroppen när jag kräks o tårarna rinner..
Efteråt tar det en stund för o samla mig o sluta gråta.
3,5år av kräkningar kan ju få vem som helst att vilja ge upp =(
Var är hjälpen jag anser att jag har rätt att få?
Varför är det så med vården att du måste vara frisk för att orka vara sjuk?
Jag orkar inte bråka kämpa o tjata om hjälpen jag anser borde vara en självklarhet.
Och jag som så sällan söker vård dels pga mitt psykiska men sen även att jag känner mig aningen löjlig om det skulle visa sig att jag inte hade ngt stort fel =/
Så jag är ju inte den som söker i tid o otid...
Men jag kan känna att det brister någonstans.
Vct läkare tog ju prover och lever o njur prov visade ju på undernäring pga dåligt matintag, men sen görs det inget mer utan man låter det vara.
Kirurgerna vet om mina kräkningar o har alltid vetat, nu gjorde jag gastro o allt det där och jag har magsår, det enda som görs är att jag får öka magmedicinen som jag ätit i ett år o som ändå inte hjälpt.
jag kräks o har ändå ont.
känns som om när det handlar om mig är det inte så viktigt.
Vet inte heller om det är pga att dom vet att jag inte ringer o terrar o bråkar.
Man skulle vara två personer en som orkade bråka med vården och en som hade tillåtelse att vara sjuk.
Känner mig som ett hopplöst fall där jag inte får någon som helst hjälp =(
Men det är väl bara att fortsätta som jag gjort i 3,5år, kräkas ha ont lida av näringsbrist m.m
jag är bara människa o ibland undrar jag hur länge jag kommer orka??????
gastroskopi
Gudarna ska veta hur sjukt dåligt jag mådde av att göra detta, att komma iväg överhuvudtaget.
Det va iaf min opererande kirurg som gjorde gastron.
Han såg att jag har magsår, de känns väl så där då ja trodde jag skulle ha enorma fel.
Jag har under ett år ätit omeprasol för magen och han ordinerar 2 om dagen o säger att man får hoppas på att det kommer hjälpa mot mina kräkningar o mot den smärta jag har i magsäcken.
ja säger då att ja har ätit en om dagen men han menar på att de ska vara 2 o jag får ge de lite tid!!
kan upplysa er om att ja kräks varje dag än o har jätte ont, men jag får ju som sagt ge de lite tid då.
Men jag tror inte på att detta ska få allt o bli okej o var jag tar vägen sen vette fan..
Känner för jag vet inte vilken gång i ordningen att jag hatar o ångrar denna skit operation..
GE MIG MITT LIV TILLBAKA!!!!
