trasdockanlinda

Hej
Har följt din kamp här och förstår att du har det extremt jobbigt. Jag har ändå funderat på en GBP eftersom jag lider av fetma. Jag antar att du aldrig skulle rekommendera en sådan operation till någon? Mvh Maria

Hej Maria.
Om jag kan rekomendera denna operation? om du får det som mig och många andra så är svaret nej.
Men får du som dom som har gjort en lyckad operation kan jag absolut rekomendera den.
Det är som jag skrivit innan ett lotteri och vissa av oss är inte lyckligt lottade utan råkar dra nitlotten och åker på komplikation efter komplikation.
Visst jag har tappat över 100kg och tanken med denna operation är ju att bli av med sin fettma, men inte att sluta leva.
Varje dag för mig är en kamp och ibland är jag så orkeslös och har såna smärtor att jag inte kommer ur sängen.
Min barn har fått lära sig att leva med en mamma som är undernärd och skör, där orken ofta sviktar.
Jag kämpar in i det yttersta för att ge mina barn allt jag kan av mig själv men det är tufft.
Hade min operation lyckats hade jag haft det liv jag drömde om och jag hade varit den mamma/fru jag önskade.
Men i mitt fall är det ju inte så jag va inte lyckligt lottad och idag vill ingen hjälpa mig.
Kirurg säger att jag inte är deras patient längre och vct säger att dom inte har den specialist kompitensen som behövs.
Så här står jag och undrar dag för dag om jag ska komma ur sängen, hur många gg jag kommer vara tvungen att kräkas och hur många tårar som ska rinna just denna dag =(
Jag kan ju varken säga bu eller bä =/ Om du gör den och det lyckas kommer du gå ner i vikt och du kommer må helt underbart =) jag vet dom som gjort den och tycker det är det bästa dom gjort i hela sitt liv, sen har vi den skaran jag tillhör som ångrar den varje dag...
Tror oxå det är viktigt att tillägga att om du gör den om det skulle bli så att du drabbas av komplikationer så är det så viktigt att du har ngn att prata med som gjort den och oxå fått komplikationer, innan jag va med på tv trodde jag att det knappt fanns ngn som hade det som jag och jag kände mig så sjukt ensam, för om man inte har det som jag så kan man aldrig förstå hur det är, men efter tv så öppnades porten och jag lärde känna helt underbara mäniskor under min resas gång som oxå drabbats av komplikationer, vissa har bara ngt litet och vissa har det värre än jag.
Men det är viktigt att man har ngn att bolla tankarna med.
Önskar dig all lycka till vilken väg du än tar =)
Va rädd om dig nu.....

Så här skriver min psykolog...

undertecknad psykolog träffar Linda S pga hennes psykiatriska problematik med socialfobi, agorafobi samt paniksyndrom.
Det finns även uttalande somatiska besvär med i symtombilden, efter en magsäcksoperation för ngr år sedan, gastrikbypass.
Linda har stora svårigheter med mathållning, då hon har svårt för att äta och besväras med återkommande kräkningar efter matintag.
hon upplever även ökad smärta från mag/tarmkanal efter den senaste operationen i mars 2011.
medicinerar med injektion Spasmofen pga smärtan i glatt muskelatur.
Enligt Linda har det hänt vid en del tillfällen i kontakt med den somatisk sjukvård att man hänvisar till att hennes problematik kring mathållning kan röra sig om ätstörningsproblematik och därmed inte ha somatiska orsaker.
Hon tror egentligen inte själv att det handlar om ätstörning, men som ett uttryck för hennes desperation över att inte komma tillrätta med sina besvär har hon efterfrågat en noggrannare kartläggning kring ätstörningsdiagnostik.
Utifrån mitt hembesök hos Linda den 11-11-02 sammanfattas här min bedömning.

Under besöket går vi noggrant igenom diagnoskriterierna för anorexia nervosa, bulimia nervosa samt olika former av ätstörning UNS.
Samtliga diagnoser utifrån DSM-IV.
Linda uppfyller inte diagnoskriterier för ngn av dessa nämnda ätstörningar.
Det har heller aldrig varit min misstanke om att hon gör det.

Linda är inte förvånad över bedömningen, men menar om det rört sig om ätstörning skulle hon kunna få behandling vid ätstörningsenheten och kommit tillrätta med sina långvariga besvär med att äta och behålla mat.
Det kan vara av vikt att nämna i sammanhanget att Linda inte är rädd för att gå upp i vikt, då hon gärna skulle vilja gå upp i vikt i stället.
hon frågar sig även om de med ätstörning inte heller dricker ngt vatten, vilket hon själv har svårigheter med.
Vidare är det tydligt att hon i möjligaste mån försöker förhindra att kräkning uppstår efter matintag.
Efter att hon fått i sig något litet i matväg, lägger hon sig på sängen i några timmar och försöker härda ut med smärtan för att de inte ska komma upp mat i form av kräkning alltför fort.
trots att det många gånger resulterar i det.
Efter den senaste operationen har hon upplevt ökade besvär med både att kunna äta och dricka, samt upplever ökad smärta i magen.
I nuläget väger hon 54,5kg och 170cm lång.
Hon tror hon vägde cirka 68kg innan senaste operation.

I tjänsten
---- ---------
Leg, psykolog

Trots detta "intyg" vill jag så gärna hitta på en egen ätstörning, för jag vet att jag inte kommer få hjälp med de somatiska men hade det varit psykiskt så hade hjälpen funnits där..

Har en skit dag i dag, allt känns meningslöst och nu tog jag min sista injektion spasmofen oxå och kan inte hämta ut nytt förens i morgon eftermiddag, weehoo vad roligt eller inte...

På återseende.

spasmofen...
Vad ska jag göra när jag inte får den längre?
Och visst är det mer än sjukt att man ska behöva ta injektioner smärtlindring för att ens kunna stå upp.
Utan spasmofenen ligger jag i sjuka krampor, det kommer i vidriga attacker.
magsäcks området gör så ont, man kan inte ens nudda där för det gör så ont.
Att försöka ta sig upp och ner för trappan är ett rent helvete, och man ligger i tårar.
Jag har ju försökt med oxynorm och oxycontin för smärtorna men jag blir så mkt sämre av dom läkemedlena, oxynorm gör mig illamående med ännu mer magsmärtor och oxycontinet gör att jag kräks mer så det fungerar inte alls för mig.
Spasmofenen är bra den enda biverkningen är torr i munnen, men sen är jag ju livrädd att bli beroende så vissa dagar får kroppen "vila" från den och dom dagarna är jag liggandes.
För några månader sedan kom det hem en kvinna till oss från kommunen, hon jobbade med anhöriga till folk som är sjuka på ett eller ett annat sätt, så hon kom för min makes skull, min mamma hade redan pratat med henne.
Hon undrade vad jag hade för smärtlindring och jag berättade det och även att jag va rädd för att bli beroende.
Men hon tyckte att hellre att jag va beroende än att jag hade ont och min familj skulle se mig pinas, hon själv åt smärtlindring varje dag och enligt henne själv va hon säkert beroende men hon kunde göra allt som va tänk att göras med jobb och hem.
Och visst ibland kan jag känna samma hellre beroende och smärtfri än vise versa.
Men sen blir jag orolig ändå och håller upp med medicinen, jobbigt bara när det inte går så bra att dölja för barnen när man har jätte ont, dom blir rädda... jag försöker trösta men det är inte så lätt när dom är rädda att deras mamma ska dö =(

Ibland är det svårt att få pusselbitarna att passa...............................

Hej linda
Jag vill väldigt gärna följa hur det går för dej och hur du mår.
Finns det chans att få en inloggning?

Hur mår du? Hoppas, hoppas, hoppas att du ska få må bra snart.

Själv opererades jag av ******* på Carlanderska den 12 september. På inskrivningssamtalet som var ca en månad innan dess så kom du på tal, med tanke på Kalla fakta programet etc.

Enligt ******* så hade du blivit opererad och mådde bra.....jag som följt din blogg ett bra tag var ju såklart tvungen att oponera mig, för jag visste ju att det INTE var sant. Det lät då på ******* som att han tänkte kontakta Sahlgrenska för att kolla dina röntgenbilder som jag visste från din blogg hade skickat dit....vad som hände sedan, om han gjorde det eller ej, det vet inte jag.

Hoppas på att få följa dej Linda!

Stor kram
Christina

Hej Christina.
Men shit när jag läste din kommentar höll jag nog på att trilla av stolen!
Okej att man har blivit en patient som det pratas om (gott och ont) men att vissa kirurger ljuger om hur jag mår och har det är för mig en chock nyhet.
Som tur va i detta fallet så visste ju du, som föjer min blogg, att det inte va sant.'
Men frågan är ju oxå om det görs på detta sätt lite då och då?
Jag har ju förstått på vissa kirurger att man helst sopar mig under mattan hellre än att man hjälper mig och ger mig den vården jag har rätt till.
Alla pratar om att jag borde söka hjälp ngn annanstans, men varför ska inte mitt sjukhus, det sjukhus som gjorde open från början, ge mig vård? Vad är det som ger dom rätten att neka mig det?
Visst att man kan söka ett annat sjukhus men jag anser fortfarande att dom har ett ansvar på "mitt" sjukhus.
Livet fortsätter men inte i en positiv mening, jag är dålig, riktigt dålig nu.
Massa Kramar till dig

Har kollat igenom mina kort jag har lagt ut på bloggen och dom ger inte en rättvis bild tyvärr.
Har fått ngr kommentarer om att jag ser ju inte så illa ut som jag tycker, tydligen...
Men jag som är 170lång väger mellan 54-56kg varav huden väger ca 10kg (enligt experter)
Så tänk er då hur man ser ut som 170cm och en egentlig vikt på 46-44kg =//
Det är ju inte bra som ni förstår.
Alla kotor och ben syns, sklettet skaver mot huden då det inte finns ngt som helst fett på min kropp.
höfterna brukar skava så dant att jag får stora blåmärken på höfterna.
jag kan inte sitta på ngt hårt för då skaver benen i skinkorna.
Jag är öm överallt så om jag kommer emot med ngt mot höften eller axlarna gör det så sjukligt ont.
Det ska inte vara så här ju, jag ska ju kunna fungera som en vanlig människa den enda skillnaden ska ju igentligen vara matintaget inget annat.
men den förbannade maten jag inte kan äta håller väl på att knäcka mig på alla plan som går, konstant hungrig.
igår fick jag i mig ett par pepparkakor, en halv rostad smörgås, lite godis och lite popcorn, kaffe och lite julmust och då va det en riktigt bra dag utan kräkningar.
Julen närmar sig med stormsteg och ångesten gör lika samma då, julen är ju väldigt förknippat med mat och gott att stoppa i sig, och jag vill ju givetvis oxå äta av julmaten precis som du vill göra det.
Men det blir väl som förra julen och julen innan det att jag bestämmer mig för att äta med familjen, jag äter lite och får kräkas sätter mig och äter lite till och får kräkas igen, helt sinnessjukt igentligen men vad ska jag göra? Vill ju äta med familjen.
Och nej det handlar inte om att jag vill frossa i mat, det handlar om att jag vill äta som man ska kunna inte i ngr stora mängder.
Ngn potatis, köttbulle kanske lite skinka..... tänk om jag kunde få slippa kräkas och ha ont på julafton iaf, men jag vet att så blir det ju inte men jag måste få drömma ibland...
Känner mig sjukligt ensam i allt det negativa som rör gbp, ingen att bolla ideer och tankar med, ingen att söka tröst hos som faktiskt kan förstå hur det är.
Jag tycker det är så synd att så många som gjort denna gbp operationen lider i tysthet, men sammtidigt kan jag ju oxå förstå att man gör det, jag gjorde det i många år.
Skammen jag har känt över att inte kunna gå ner i vikt själv utan fått välja en operation i stället och sen kom skammen över att jag inte kunde leva som opererad heller, man vill bara gömma sig och inte finnas alls.
Det finns så många därute som inte mår bra efter sin operation och ofta har jag önskat att andra oxå vågade träda fram så att dom som utför dessa operationer kan se att det är inte bara guld och gröna skogar utan det kommer med en massa komplikationer oxå.
Jag har fått kontakt med ngr som inte heller mår bra, men jag vet att det finns så många andra.
Återigen är jag så tacksam över att jag har mina barn min make min mamma och syster, och jag vet att dom finns där för mig och älskar mig för den jag är...
men jag önskar så att jag kunde vara den mamma och fru jag vill vara men inte klarar av pga att jag är undernärd med näringsbrist och alla sjukliga smärtor man har, men jag kämpar på för min familjs skull..... Älskar dom så högt <3