trasdockanlinda

det har blivit helt knas ju, här på bloggen. Det man skriver kommer efter varann även om jag byter rad i mina inlägg! Någon som vet om de går att göra ngt åt? Jag tycker ju själv de e skit jobbigt att läsa såna inlägg och nu blir mina såna =( Tips tas gärna emot =))

Just nu sitter jag och filosoferar på toalett golvet ;) Chinchillan är ute och springer här inne så jag tänkte att jag kan hålla han sällskap och samtidigt skriva ner lite tankar, slå så många flugor i en smäll som möjligt ;) Jag kan ju börja att berätta om smärtlindringen, jag hade och har.. Som ni vet klarar jag ju inte av varken oxycontin eller oxynorm, eller klarar gör jag väl men dom ger mig mer illamående o kräkningar vilket vi alla vet är något jag inte behöver mer av. När jag tillslut pratade med den ena kirurgen så fick jag ju snabbvärkande morfin att ta i samband med mat, vilket jag gjorde ca 30min innan jag åt ngt och det funkade skit bra =) kräktes lite mindre och jag fick knappt ont alls när jag åt, gör glad va jag verkligen =) ni kan ju tänka er känslan av att kunna äta så många gg om dagen =)) Men snart skulle den lyckan tas ifrån mig, för varför ska man få ha ngt som fungerar. I fredags ringde jag för nytt recept, eftersom när jag ätit o maten kommer till tarmarna så tror jag att jag ska tuppa av, det gör så ont, och om jag förstått rätt så är det för att dom är så ovana att jobba, dom såg ju även på röntgen att tarmarna varit "stilla" väldigt länge, detta i sin tur kan ta ett bra tag innan det försvinner så jag får ha tålamod sa dom. Men iaf ringer för recept och sen va det bara o vänta o när det hade kommit in va det oxycontin! Fick då panik o ringer upp till avdelningen och ska få prata med en kirurg, till telefonen kommer "min" kirurg som enligt schema va ledig, jag säger då att jag fått fel, och han säger nej vi har bestämt att vi ska ha den, jag förklarar igen varför det inte går och han menar att jag kan inte ha mer kort tids medicin o jag svarade att jag brydde mig inte om den va kort eller lång bara det funkar och jag kan fortsätta kämpa med maten... han skriver då ut en annan långtidsvärkande... Jag tycker det är helt okej, kräks lite mer men inte som på oxycontin, jag får ont men inte som om jag hade varit utan... Men jag fattar inte varför dom inte kan låta mig ha ngt som funkar helt o fullt ut, det är ju bara tills jag vant min kropp att äta, om jag nu kommer kunna äta "normalt" så långt har jag inte ens vågat tänka eller hoppas på.. Kan ju säga att 8dagar av 10 mår jag inte okej, jag är så långt nere man nog kan komma, jag kämpar o kämpar sen faller jag och får börja om och jag hatar det jag hatar alla bakslag o alla kräkningar o smärtor o tårar. Det är tufft att barnen ofta påtalar att dom vill att jag ska vara frisk, jag vill ju o jag önskar så det fick bli verklighet, men året har nyss börjat, kanske men bara kanske så är detta året mitt?

6år sedan livet togs ifrån mig, 6år har nu gått av dagliga smärtor och kräkningar. 6år av en sakta pågående svält som inte varit själv vald. 6år av kränkningar och total ignorans från läkare. 6år av ångest, tårar och viljan att avsluta sitt liv. Först efter jag kämpat mig ut i media och tillslut endast vägde 44kg till mina 170cm så skrev dom in mig med närings dropp.. Jag har bestämt mig att jag ska hämnas dom satans idioterna, jag ska få en frisk kropp och under tiden ska jag anmäla dom jävlarna... Men jag har förlorat 6år av mitt liv, av mina barns liv. Mina barn, mina nära har stått bredvid och sett mig tyna bort, sett kramperna och tårarna.. Men jag fick rätt till slut det fanns massor av fel i min kropp orsakade av sjukvårdens ignorans, så fuck them... nu är det min tid att få leva... Bakslag kommer att komma, smärtorna kvarstår men efter sista operationen har jag börjat kunna äta men det är lång väg kvar.. ångest har man ju ändå men kanske den inte behöver vara lika överjävlig.. Jag har inget att fira, andra firar årsdagen av deras op men jag vill bara gråta för fy fan vad mkt elände det gett mig o alla i min närhet... Snälla gör så att detta blir mitt år, att det blir fler steg framåt än bakåt.. Jag ska fortsätta kämpa men jag är trött och kroppen har fått tagit så sjukt mkt stryk av allt som hänt. Men nu är det myrsteg som gäller för då blir inte så stora kliv tillbaka. Jag vill tacka ALLA trogna läsare, för eran hjälp för erat stöd... Jag kommer ALDRIG glömma er och jag kommer försöka kämpa mer med bloggen... Förhoppningsvis lite mer gladare inlägg i mellan åt ;) Ha en helt underbar fredag där ute... Massa kramar från trasdockan, 6år som gbp opererad

Tror jag befinner mig i en dimma, orken är som bortblåst, inget är roligt längre..
Jag vet att jag aldrig skriver längre och jag har igentligen ingen ursäkt mer än att jag inte vet vad jag ska skriva =(
Jag ska göra en sammanfattning av mina år som gått, snart är det 6års dagen av min operation och det är 6år jag har förlorat och aldrig får igen.
Vet inte vad som hände med allers men det ska tydligen publiceras snart, men vi får se mkt har ju hänt sedan den intervjun gjordes oxå.
Ja ni livet blev inte som man tänkt sig iaf...
Tack för erat stöd <3

Har ju börjat med instagram... jaja jag är sen men jag tycker det e så roligt =) har ju alltid älskat foton <3 så har ni instagram kan ni lägga till mig och mitt användarnamn är ju givetvis trasdockanlinda ;)

bloggen är ju min dagbok men jag känner att kategorierna och inläggen följer inte varann så jag ska ta och göra iordning sen ska jag se om jag kan få hjälp att ändra utseendet men ändå få med min räknare, tycker det är lite spännande att se hur många som kommer in och läser min blogg trotts att jag inte är någon, bara en fis i rymden, eller som min yngsta alltid säger om man kallar henne ngt... jag är bara människa ;)
Jag måste komma igång med bloggandet igen, för min egen skull för att få ur mig tankar, känslor, händelser och saker om denna kropp.
Jag måste ge mig den tiden att sitta en stund, kan ju sitta då barnen lagt sig eller som jag gjorde idag innan dom går upp, fast på vardagarna finns de inte en chans jag hinner innan dom går upp så mkt jag vill förbereda då.
Men en stund på kvällarna borde jag ju hinna....

Nu sitter jag vid datorn för första gången på länge.
Läste lite i bloggen för att veta vad jag ska skriva nu för att ni ska hänga med, jag ser då att jag har miljoner stavfel och ord som saknas eller är halva, jag har då skrivit från mobilen och mina "tjockis" fingrar gör att det blir fel bokstav och så, det är iaf min ursäkt men hoppas ni kunnat läsa ändå?
Vet att jag ofta har stavfel och halva ord, även om jag sitter vid datorn men det kallas oxå lite lathet ;) för jag orkar aldrig läsa igenom och rätta efter ett inlägg utan det får bära eller brista.
Men då vet ni ser de riktigt illa ut ja då har jag skickat från mobilen =P