trasdockanlinda

Men inte ett ord jag skrivit...
Klockan är nu 00.38 och klockan ringer 04.45....
Tankarna är så sjukt många att det bara blir en enda sörja av alltihop...
Undrar om det spelar någon roll vad ja skulle skriva just nu för jag tror inte ni skulle förstå, förstår ju knappt själv...
Suttit i köket ett tag o lyssnat på 30 Seconds To Mars dom är ruggigt bra o han är ju heller inte dåligt snygg allas våran Jered Leto =)
Ne klockan bara går o jag får ju inte mer gjort här för det...
Natt natt där ute

Jag är så fast i mitt tänkande att det är sjuk svårt att bryta mönstret, jag har inte haft ett liv på så många år och nu har jag bestämt mig att det får vara nog, jag har förlorat 6år men tänker ta mej fan inte förlora 6år till, nej nu får det vara bra på riktigt.
Det jobbiga är när jag inte kan lösa allt själv utan behöver hjälpen från sjukvården... då går det ju inte så fort tyvärr.
Men i morgon träffar jag en sköterska och senare i veckan en annan... och även kirurg i mars så detta ska ju lösa sig.
För vet ni på något underligt vis ska jag få tillbaka mig, få tillbaka lusten av att leva... det händer inte idag och inte i morgon.... men så småningom....

Jag vet inte men min gbp op har ju kontrollerat mitt liv nu i 6år, hur ska jag ta tillbaka kontrollen? Jag vågar aldrig planera ngt då jag inte alls vet hur jag mår nästa dag inte ens om 10minuter, det kan gå fort i vändningarna, så från att till må rätt okej till att vara liggande, och vet ni jag hatar det verkligen... Jag vill gå ut på promenader, det är ju något jag en gång i tiden älskade men idag känns det så omöjligt, jag kan va inne hur länge som helst. Jag låser inne mig i lägenheten för jag vet inte när smärtorna och ångesten kommer. Tänk om smärtorna kommer då jag är långt hemifrån, tänk om smärtorna kommer som dom brukar hur tar jag mig då hem? Då gör det så ont så jag behöver ligga i foster ställning. Sen har jag låst in mig i mig själv, jag vill inte träffa en massa folk, jag vill inte visa mig.. Pga mediciner så ser jag bokstavligen ut som en heffa klump o det är heller inte skoj, vissa dagar ser jag gravid ut pga svullen mage, den blir enorm o det är inget skämt. Men jag måste börja röra på mig, promenader är ju dock väldigt skonsamt för en trasig kropp som min. Sen behöver jag på ngt sätt börja träna, jag har nog inte en enda muskel, kroppen säckas ihop och jag orkar inget. Vet inte hur mina värden ser ut idag, vi ska ta prover på tisdag för att se om jag behöver järn infusion och jag kan tippa på att jag behöver det, för kosten är ju inte på topp =( Jag har dock lite lättare att äta nu efter sista operationen, men är jag pytte lite stressad o äter är det sten kört. Och jag har fått så svårt för att kräkas, så kanske är det som det igentligen ska vara för en gbp opad? Jag har fått en sköterske kontakt som ska hjälpa mig med maten o medicinerna, och jag hoppas han på ngt sätt kan hjälpa mig... Jag är trött hela tiden och jag försöker leva som en "normal" men det tar som fan på energin att spela friskare än man faktiskt är. Jag sliter ut mig om dagarna men jag gör det ju för att jag vill att mina barn ska ha ett fint hem, jag vill att dom ska kunna ta hem kompisar och inte skämmas för hur det ser ut.. Och sen är det vissa som undrar varför jag bloggar så sällan, dels för att när jag hålli igång från 06.00 till 20.00 så orkar jag inte ett skit inte ens skriva. Sen är det inte roligt många trodde jag skulle bli tipp topp efter sista open och det vart jag inte och jag tycker det e skit att skriva negativt hela tiden, att livet är skit och att tårarna är många... Men jag vet att jag skulle behöva skriva oxå för min skull för att få ur mig all frustration och besvikelse... Gahh.. ja jag återkommer,,,

jag hade skrivit ett låååångt inlägg sen knasa datan o det va borta =( orka... Men det är bara att börja om då =/ jädra skit

Vad ska man skriva?
Dagarna flyter förbi och varje dag då jag vaknar önskar jag att allt ska vara normalt och att dessa år faktiskt varit en mardröm men sån tur har jag aldrig.
Jag har försökt vara "normal" den sista tiden men det tar sån kraft från en så ni kan inte ana...
Blodtrycksfallen är enorma och kroppen känns så sjuk.
Har inte fått b12 på jätte länge nu för vct har inte fått raka direktiv från kirurgen och då vill dom avvakta =( Jag behöver det ju!
Alla vet ju att vi behöver det som tillskott o jag har alltid behövt massa extra b12 o nu får jag inget.
Hade behövt järn oxå men samma där vct har inte fått klar tecken från kirurg..
Fick ju veta att "min" kirurg är tjänst ledig till sommaren eller om det va efter sommaren så nu vet jag inte vem av dom som har ansvaret?
Skulle få en tid till den andra opererande kirurgen, den skulle skickas ut för 2v sen men ingen tid har kommit så det blir att ringa i morgon igen.
Vill bli av med knappen oxå den är bara till besvär på riktigt.
Jag använder den inte och vet inte när jag använde den sist.
Jag kräks ju inte lika mycket längre men jag kräks dock fortfarande =(
Jag försöker mig på mat en gång om dagen iaf, igår klarade jag av att äta en korv med bröd =)
Men jag lever väl mest på knäckebröd o kaffe, har svårt med vätska förut funkade ju dricka men nu är det svårt att få i sig oxå.
Dessvärre äter jag fruktansvärt dåligt, jag vet inte hur jag ska få ordning på det heller, vill inte ha ont så jag drar mig för att äta.
Allt är snurrigt.
Har nu fått en sköterska som ska hjälpa mig få ordning på mediciner o mat, kan ju bara hoppas att han har bra tips o råd, men det märker vi, han kommer i morgon. Jag har en medicin som får mig svullen och vätska samlas i kroppen ser ut som en blobb mest hela tiden, och idag lyfte jag upp "hänget" som blivit av viktnedgången och så vill jag se ut, inte så här! Kanske om jag gör hudplastik så blir det bättre, ska be att få en bedömnings tid till det pga av att hänget gör att jag får ont och har en knasig hållning när jag går. Vill börja träna men vill göra det hemma till att börja med, sen skulle jag verkligen vilja ha en promenad kompis, så mkt lättare att ta sig ut om man har någon med sig. Men hur lätt är det att hitta någon sådan person som har möjlighet att hänga på varje dag? Vill lära känna nya människor men det är heller inte lätt, gahh... Har tagit bort kommentar funktionen oxå, orkar inte med allt negativt som skrivs till mig..

Jag har ju alltid varit som störst på magen så nu hänger det ju till förbannelse där, jag har inte modet att lägga ut bilder på hur jag ser ut idag, men kanske det kommer =P Jag har problem med huden på magen, inte att det blir sår eller så men jag får ont, ligger jag på sidan är det ju som en skid backe med huden och det känns som om allt inuti åker med, tarmarna framförallt. Det gör så ont, höfterna värker, och min hållning när jag går är inte bra så ryggen blir lidande och eftersom jag har problem innan med den så blir det ju inte bättre. Så jag har kommit till den punkten att jag måste se om jag kan få ta bort det. Kanske jag kan slippa lite av värken då? Så jag måste se om jag kan få komma på bedömning och skulle det vara så att jag blir godkänd så är det bara att sluta röka =) Mina kirurger jag haft på KSS har sagt att det inte ska vara ngr problem att få igenom det bara jag slutar röka. Så det ska jag nu kämpa för... Återkommer om detta...

HAde bestämt mig för att ta minst en halv timme om dagen och ägna mig åt bloggandet för igentligen behöver jag det, jag behöver skriva av mig om allt som rör sig i mitt huvud och hur kroppen funkar... Jag har ju lixom alltid använt bloggandet som en ventil trumma, oavsett vad folk sagt så har jag alltid skrivit det som fallit mig in. Men jag hinner inte, känns som om det är tusen saker som ska göras var dag och tiden tar lixom slut. Och när kvällen kommer och alla har gått och lagt sig ja då är jag själv så slut att jag bara sitter i soffan som ett kolli. Men jag har sagt det förr jag ska verkligen försöka börja igen, jag vet att jag behöver det. Så hur går det med allt och hur har jag det? Åt helvete mest hela tiden, det har varit tufft och är fruktansvärt tufft med maten och jag kämpar men det är hela tiden ett steg fram och tusen tillbaka, så vissa dagar vill jag bara skita i allt och ge upp men då slår det mig att jag har haft det sämre än nu. Jag pendlar som attans i vikt och det går fort som bara den att gå ner i vikt =/ så jag kan väga 70kg för att snart vara nere på 63kg men det är ju betydligt bättre än 45kg När jag började med mat igen så kom det ju fruktansvärda smärtor, fast mer i tarmarna, jag fick smärtlindring som funkade jätte bra och jag började äta pytte lite men jätte ofta, sen fick kirurgen för sig att ta bort den o ge mig en annan vilket gick åt skogen, kämpade med den i ett par veckor. Men kunde knappt äta och jag kräktes mest hela tiden. Min ena sköterska började ringa kirurg i hopp om att få tag på ngn och ifrågasätta deras beslut för varför ta bort ngt som fungerade? Men ingen hörde av sig, i fredags hjälpte min psykolog mig o ringde kirurg, och då fick jag en tele tid samma dag. En annan kirurg, en kvinnlig, ringde upp o vi pratade och hon förstod vad jag sa (sen visste hon ju va psykologen sagt då hon ringde) så jag fick tillbaka den smärtlindringen som fungerade.. Så nu har kampen med maten startat igen, det jag har absolut lättast för att få i mig är knäckebröd o kaffe ;) super kost, eller hur va de nu? Men de är ju bara att kämpa på och en vacker dag kanske det funkar.. Önskar jag slapp de onda oxå för de e tufft, vissa dagar e fruktansvärda. Och smärtlindringen tar jag enbart vid de stora måltiderna men där i mellan är de så jobbigt =( Men skam den som ger sig eller vad säger ni? Livet är en daglig kamp men jag hoppas de ger utdelning snart...