trasdockanlinda

vet bara inte vad jag ska skriva.. hade skrivit en text men insåg hur löjligt det lät =/ så nej ni det är inge bra med mig... varför skulle jag ens försöka låtsas att det va bra? idioten jag.. men önskar ja kunde skriva att allt har vänt nu, men så är det inte... den dagliga kampen fortsätter ett tag till =/ Otroligt att ni orkar hålla er kvar även fast inläggen lyser med sin frånvaro...

Vet igentligen inte vad jag ska skriva denna kväll heller... men kände verkligen för att bara skriva... Ibland verkar det säkert som om jag inte är tacksam över den hjälp jag dock fått det sista året men det är jag, jag är tacksam för hur det än är så lever jag iaf, jag får vara mamma till mina barn. Men resan har varit så lång och det har varit så sjukt jobbigt och många gånger har jag bara velat ge upp, lägga mig ner o aldrig resa mig igen. Men jag har fortsatt en stund till, några andetag till.... och här sitter jag. För ett år sedan va jag säker på att jag skulle dö, benen bar mig knappt jag vägde som minst 44kg till mina 170cm.. Man har lite svårt att förstå idag hur illa det faktiskt va då. Tiden går fort och man accepterar och lär sig att leva dag för dag hela tiden. Är detta ett sk normalt liv, nej absolut inte! Kan jag acceptera att det är så här jag ska ha det, kanske, gör det mig lycklig, nej absolut inte. Maten är en kamp och jag blir ofta väldigt "sjuk" av det jag äter, jag försöker att inte visa men jag vill ofta bara dö efteråt, jag får ont, hjärtat rusar och jag mår så illa, men ofta håller jag kvar maten och jag har märkt att jag har så mkt svårare för att kräkas och det kan vara så jobbigt oxå eftersom när du blir jätte illamående och du verkligen känner att du inte klarar av att hålla kvar det så skulle du vilja kräkas, men det har nu mer blivit smärtsamt, något som va bland det enklaste jag kunde göra är nu sjukligt svårt. Antar att allt är på gott och ont.... Vet att jag måste tvinga mig att äta om jag vill överleva så är det bara, en kropp överlever inte utan näring, tyvärr kan jag känna ibland. Men en dag i taget, stanna upp och andas sen fortsätta igen.... you go girl lixom ;) gahh om det va så lätt.. Och det hjälper ju inte till att knapp jäveln bråkar så in i helvete =( Idag har jag nog tappat den 6gg =S och det ska inte finnas ngt att tappa!! fattar inget... Mår illa som bara den och vet inte vad jag ska göra, tycker jag luktar värre än vanligt från knapp fan oxå, jag vill ha bort den o nu är det väl dags att dom drar skiten, annars gör jag det snart själv! Ne nu ska jag lämna datan och kolla på House =) Har lite kort på mobilen som jag ska lägga in här om det vill funka, men återigen säger jag som jag alltid sagt, bilder är bra på att dölja hur en människa mår inombords, tänk på det nästa gång ni säger till en "sjuk" ååå vad pigg o fräsch du ser ut du måste ju må så bra nu, det är ofta inte det man vill höra när hela ens kropp är som en sönder trasad trasdocka =(

Men det stannar på det... Jag loggar in sen stirrar jag in i det tomma intet och har inte en aning om vad jag ska skriva. Det tar lixom stop, fingrarna slutar knappa och inget blir skrivet. Kan sitta ett bra tag o inget blir printat iaf och det slutar med att jag loggar ut från bloggen och ingen uppdatering har gjorts. Förut skrev man för glatta livet nu står allt stilla, tankarna vill inte hamna i skrift och jag vet varken ut eller in =( Dagarna går och jag mår väl igentligen betydligt sämre än jag visar utåt, jag stänger in mig i mig själv. "knappen" bråkar som vanligt och nu får jag "tappa" den på vätska flera gg per dag. Ringde kirurg idag för det gör ont, innan jag tömmer den så spänner det, värker och jag mår så illa... Sköterskan förstod att jag kände så och att jag vart illamående, för det ska inte vara ngt där och när jag kopplar på slangen så ska det ju vara en envägs port, alltså jag ska kunna trycka in saker men när slangen kopplas på ska det inte rinna ut ngt. Hon skulle lägga in meddelande till kirurgen iaf, men under tiden va det okej att jag tappade. Har en preliminär tid dit nu i mars, får ju hoppas att det mötet kan ge mig lite svar, finns ju ingen behandlingsplan alls... Så som alltid skrevs jag ut utan någon direkt uppföljning. Men jag kämpar på med maten men just nu är det lite svårare då jag mår så illa hela tiden. Men jag håller en rätt okej vikt, pendlar mellan 65-70 ungefär, men det innebär iof inte att allt är bra. Kosten är åt skogen och äter inte rätt för fem öre o de vet jag, men äter de jag inte blir dålig av. Kaffe har jag dragit ner på rejält, men får inte i mig så jätte mkt annan vätska tyvärr. Håller även på att sänka annan medicin som gör att jag svullnar så man får väl se hur allt är då det är helt borta. Ska börja få b12 igen nu har det varit ett sjukt långt uppehåll på den oxå. Sen ska det tas prover för att se hur värdena ser ut, jag är väldigt trött och orkeslös igen så ngt är det ju. Har valt att inte hålla till på fb, orkar inte, så jag är nog mest på instagram under samma namn trasdockanlinda Annars så skriver jag här då fingrarna vill printa ngt....

Jag är så fast i mitt tänkande att det är sjuk svårt att bryta mönstret, jag har inte haft ett liv på så många år och nu har jag bestämt mig att det får vara nog, jag har förlorat 6år men tänker ta mej fan inte förlora 6år till, nej nu får det vara bra på riktigt.
Det jobbiga är när jag inte kan lösa allt själv utan behöver hjälpen från sjukvården... då går det ju inte så fort tyvärr.
Men i morgon träffar jag en sköterska och senare i veckan en annan... och även kirurg i mars så detta ska ju lösa sig.
För vet ni på något underligt vis ska jag få tillbaka mig, få tillbaka lusten av att leva... det händer inte idag och inte i morgon.... men så småningom....

Jag vet inte men min gbp op har ju kontrollerat mitt liv nu i 6år, hur ska jag ta tillbaka kontrollen? Jag vågar aldrig planera ngt då jag inte alls vet hur jag mår nästa dag inte ens om 10minuter, det kan gå fort i vändningarna, så från att till må rätt okej till att vara liggande, och vet ni jag hatar det verkligen... Jag vill gå ut på promenader, det är ju något jag en gång i tiden älskade men idag känns det så omöjligt, jag kan va inne hur länge som helst. Jag låser inne mig i lägenheten för jag vet inte när smärtorna och ångesten kommer. Tänk om smärtorna kommer då jag är långt hemifrån, tänk om smärtorna kommer som dom brukar hur tar jag mig då hem? Då gör det så ont så jag behöver ligga i foster ställning. Sen har jag låst in mig i mig själv, jag vill inte träffa en massa folk, jag vill inte visa mig.. Pga mediciner så ser jag bokstavligen ut som en heffa klump o det är heller inte skoj, vissa dagar ser jag gravid ut pga svullen mage, den blir enorm o det är inget skämt. Men jag måste börja röra på mig, promenader är ju dock väldigt skonsamt för en trasig kropp som min. Sen behöver jag på ngt sätt börja träna, jag har nog inte en enda muskel, kroppen säckas ihop och jag orkar inget. Vet inte hur mina värden ser ut idag, vi ska ta prover på tisdag för att se om jag behöver järn infusion och jag kan tippa på att jag behöver det, för kosten är ju inte på topp =( Jag har dock lite lättare att äta nu efter sista operationen, men är jag pytte lite stressad o äter är det sten kört. Och jag har fått så svårt för att kräkas, så kanske är det som det igentligen ska vara för en gbp opad? Jag har fått en sköterske kontakt som ska hjälpa mig med maten o medicinerna, och jag hoppas han på ngt sätt kan hjälpa mig... Jag är trött hela tiden och jag försöker leva som en "normal" men det tar som fan på energin att spela friskare än man faktiskt är. Jag sliter ut mig om dagarna men jag gör det ju för att jag vill att mina barn ska ha ett fint hem, jag vill att dom ska kunna ta hem kompisar och inte skämmas för hur det ser ut.. Och sen är det vissa som undrar varför jag bloggar så sällan, dels för att när jag hålli igång från 06.00 till 20.00 så orkar jag inte ett skit inte ens skriva. Sen är det inte roligt många trodde jag skulle bli tipp topp efter sista open och det vart jag inte och jag tycker det e skit att skriva negativt hela tiden, att livet är skit och att tårarna är många... Men jag vet att jag skulle behöva skriva oxå för min skull för att få ur mig all frustration och besvikelse... Gahh.. ja jag återkommer,,,

jag hade skrivit ett låååångt inlägg sen knasa datan o det va borta =( orka... Men det är bara att börja om då =/ jädra skit

Vad ska man skriva?
Dagarna flyter förbi och varje dag då jag vaknar önskar jag att allt ska vara normalt och att dessa år faktiskt varit en mardröm men sån tur har jag aldrig.
Jag har försökt vara "normal" den sista tiden men det tar sån kraft från en så ni kan inte ana...
Blodtrycksfallen är enorma och kroppen känns så sjuk.
Har inte fått b12 på jätte länge nu för vct har inte fått raka direktiv från kirurgen och då vill dom avvakta =( Jag behöver det ju!
Alla vet ju att vi behöver det som tillskott o jag har alltid behövt massa extra b12 o nu får jag inget.
Hade behövt järn oxå men samma där vct har inte fått klar tecken från kirurg..
Fick ju veta att "min" kirurg är tjänst ledig till sommaren eller om det va efter sommaren så nu vet jag inte vem av dom som har ansvaret?
Skulle få en tid till den andra opererande kirurgen, den skulle skickas ut för 2v sen men ingen tid har kommit så det blir att ringa i morgon igen.
Vill bli av med knappen oxå den är bara till besvär på riktigt.
Jag använder den inte och vet inte när jag använde den sist.
Jag kräks ju inte lika mycket längre men jag kräks dock fortfarande =(
Jag försöker mig på mat en gång om dagen iaf, igår klarade jag av att äta en korv med bröd =)
Men jag lever väl mest på knäckebröd o kaffe, har svårt med vätska förut funkade ju dricka men nu är det svårt att få i sig oxå.
Dessvärre äter jag fruktansvärt dåligt, jag vet inte hur jag ska få ordning på det heller, vill inte ha ont så jag drar mig för att äta.
Allt är snurrigt.
Har nu fått en sköterska som ska hjälpa mig få ordning på mediciner o mat, kan ju bara hoppas att han har bra tips o råd, men det märker vi, han kommer i morgon. Jag har en medicin som får mig svullen och vätska samlas i kroppen ser ut som en blobb mest hela tiden, och idag lyfte jag upp "hänget" som blivit av viktnedgången och så vill jag se ut, inte så här! Kanske om jag gör hudplastik så blir det bättre, ska be att få en bedömnings tid till det pga av att hänget gör att jag får ont och har en knasig hållning när jag går. Vill börja träna men vill göra det hemma till att börja med, sen skulle jag verkligen vilja ha en promenad kompis, så mkt lättare att ta sig ut om man har någon med sig. Men hur lätt är det att hitta någon sådan person som har möjlighet att hänga på varje dag? Vill lära känna nya människor men det är heller inte lätt, gahh... Har tagit bort kommentar funktionen oxå, orkar inte med allt negativt som skrivs till mig..

Jag har ju alltid varit som störst på magen så nu hänger det ju till förbannelse där, jag har inte modet att lägga ut bilder på hur jag ser ut idag, men kanske det kommer =P Jag har problem med huden på magen, inte att det blir sår eller så men jag får ont, ligger jag på sidan är det ju som en skid backe med huden och det känns som om allt inuti åker med, tarmarna framförallt. Det gör så ont, höfterna värker, och min hållning när jag går är inte bra så ryggen blir lidande och eftersom jag har problem innan med den så blir det ju inte bättre. Så jag har kommit till den punkten att jag måste se om jag kan få ta bort det. Kanske jag kan slippa lite av värken då? Så jag måste se om jag kan få komma på bedömning och skulle det vara så att jag blir godkänd så är det bara att sluta röka =) Mina kirurger jag haft på KSS har sagt att det inte ska vara ngr problem att få igenom det bara jag slutar röka. Så det ska jag nu kämpa för... Återkommer om detta...

HAde bestämt mig för att ta minst en halv timme om dagen och ägna mig åt bloggandet för igentligen behöver jag det, jag behöver skriva av mig om allt som rör sig i mitt huvud och hur kroppen funkar... Jag har ju lixom alltid använt bloggandet som en ventil trumma, oavsett vad folk sagt så har jag alltid skrivit det som fallit mig in. Men jag hinner inte, känns som om det är tusen saker som ska göras var dag och tiden tar lixom slut. Och när kvällen kommer och alla har gått och lagt sig ja då är jag själv så slut att jag bara sitter i soffan som ett kolli. Men jag har sagt det förr jag ska verkligen försöka börja igen, jag vet att jag behöver det. Så hur går det med allt och hur har jag det? Åt helvete mest hela tiden, det har varit tufft och är fruktansvärt tufft med maten och jag kämpar men det är hela tiden ett steg fram och tusen tillbaka, så vissa dagar vill jag bara skita i allt och ge upp men då slår det mig att jag har haft det sämre än nu. Jag pendlar som attans i vikt och det går fort som bara den att gå ner i vikt =/ så jag kan väga 70kg för att snart vara nere på 63kg men det är ju betydligt bättre än 45kg När jag började med mat igen så kom det ju fruktansvärda smärtor, fast mer i tarmarna, jag fick smärtlindring som funkade jätte bra och jag började äta pytte lite men jätte ofta, sen fick kirurgen för sig att ta bort den o ge mig en annan vilket gick åt skogen, kämpade med den i ett par veckor. Men kunde knappt äta och jag kräktes mest hela tiden. Min ena sköterska började ringa kirurg i hopp om att få tag på ngn och ifrågasätta deras beslut för varför ta bort ngt som fungerade? Men ingen hörde av sig, i fredags hjälpte min psykolog mig o ringde kirurg, och då fick jag en tele tid samma dag. En annan kirurg, en kvinnlig, ringde upp o vi pratade och hon förstod vad jag sa (sen visste hon ju va psykologen sagt då hon ringde) så jag fick tillbaka den smärtlindringen som fungerade.. Så nu har kampen med maten startat igen, det jag har absolut lättast för att få i mig är knäckebröd o kaffe ;) super kost, eller hur va de nu? Men de är ju bara att kämpa på och en vacker dag kanske det funkar.. Önskar jag slapp de onda oxå för de e tufft, vissa dagar e fruktansvärda. Och smärtlindringen tar jag enbart vid de stora måltiderna men där i mellan är de så jobbigt =( Men skam den som ger sig eller vad säger ni? Livet är en daglig kamp men jag hoppas de ger utdelning snart...

Just nu sitter jag och filosoferar på toalett golvet ;) Chinchillan är ute och springer här inne så jag tänkte att jag kan hålla han sällskap och samtidigt skriva ner lite tankar, slå så många flugor i en smäll som möjligt ;) Jag kan ju börja att berätta om smärtlindringen, jag hade och har.. Som ni vet klarar jag ju inte av varken oxycontin eller oxynorm, eller klarar gör jag väl men dom ger mig mer illamående o kräkningar vilket vi alla vet är något jag inte behöver mer av. När jag tillslut pratade med den ena kirurgen så fick jag ju snabbvärkande morfin att ta i samband med mat, vilket jag gjorde ca 30min innan jag åt ngt och det funkade skit bra =) kräktes lite mindre och jag fick knappt ont alls när jag åt, gör glad va jag verkligen =) ni kan ju tänka er känslan av att kunna äta så många gg om dagen =)) Men snart skulle den lyckan tas ifrån mig, för varför ska man få ha ngt som fungerar. I fredags ringde jag för nytt recept, eftersom när jag ätit o maten kommer till tarmarna så tror jag att jag ska tuppa av, det gör så ont, och om jag förstått rätt så är det för att dom är så ovana att jobba, dom såg ju även på röntgen att tarmarna varit "stilla" väldigt länge, detta i sin tur kan ta ett bra tag innan det försvinner så jag får ha tålamod sa dom. Men iaf ringer för recept och sen va det bara o vänta o när det hade kommit in va det oxycontin! Fick då panik o ringer upp till avdelningen och ska få prata med en kirurg, till telefonen kommer "min" kirurg som enligt schema va ledig, jag säger då att jag fått fel, och han säger nej vi har bestämt att vi ska ha den, jag förklarar igen varför det inte går och han menar att jag kan inte ha mer kort tids medicin o jag svarade att jag brydde mig inte om den va kort eller lång bara det funkar och jag kan fortsätta kämpa med maten... han skriver då ut en annan långtidsvärkande... Jag tycker det är helt okej, kräks lite mer men inte som på oxycontin, jag får ont men inte som om jag hade varit utan... Men jag fattar inte varför dom inte kan låta mig ha ngt som funkar helt o fullt ut, det är ju bara tills jag vant min kropp att äta, om jag nu kommer kunna äta "normalt" så långt har jag inte ens vågat tänka eller hoppas på.. Kan ju säga att 8dagar av 10 mår jag inte okej, jag är så långt nere man nog kan komma, jag kämpar o kämpar sen faller jag och får börja om och jag hatar det jag hatar alla bakslag o alla kräkningar o smärtor o tårar. Det är tufft att barnen ofta påtalar att dom vill att jag ska vara frisk, jag vill ju o jag önskar så det fick bli verklighet, men året har nyss börjat, kanske men bara kanske så är detta året mitt?

6år sedan livet togs ifrån mig, 6år har nu gått av dagliga smärtor och kräkningar. 6år av en sakta pågående svält som inte varit själv vald. 6år av kränkningar och total ignorans från läkare. 6år av ångest, tårar och viljan att avsluta sitt liv. Först efter jag kämpat mig ut i media och tillslut endast vägde 44kg till mina 170cm så skrev dom in mig med närings dropp.. Jag har bestämt mig att jag ska hämnas dom satans idioterna, jag ska få en frisk kropp och under tiden ska jag anmäla dom jävlarna... Men jag har förlorat 6år av mitt liv, av mina barns liv. Mina barn, mina nära har stått bredvid och sett mig tyna bort, sett kramperna och tårarna.. Men jag fick rätt till slut det fanns massor av fel i min kropp orsakade av sjukvårdens ignorans, så fuck them... nu är det min tid att få leva... Bakslag kommer att komma, smärtorna kvarstår men efter sista operationen har jag börjat kunna äta men det är lång väg kvar.. ångest har man ju ändå men kanske den inte behöver vara lika överjävlig.. Jag har inget att fira, andra firar årsdagen av deras op men jag vill bara gråta för fy fan vad mkt elände det gett mig o alla i min närhet... Snälla gör så att detta blir mitt år, att det blir fler steg framåt än bakåt.. Jag ska fortsätta kämpa men jag är trött och kroppen har fått tagit så sjukt mkt stryk av allt som hänt. Men nu är det myrsteg som gäller för då blir inte så stora kliv tillbaka. Jag vill tacka ALLA trogna läsare, för eran hjälp för erat stöd... Jag kommer ALDRIG glömma er och jag kommer försöka kämpa mer med bloggen... Förhoppningsvis lite mer gladare inlägg i mellan åt ;) Ha en helt underbar fredag där ute... Massa kramar från trasdockan, 6år som gbp opererad

Tror jag befinner mig i en dimma, orken är som bortblåst, inget är roligt längre..
Jag vet att jag aldrig skriver längre och jag har igentligen ingen ursäkt mer än att jag inte vet vad jag ska skriva =(
Jag ska göra en sammanfattning av mina år som gått, snart är det 6års dagen av min operation och det är 6år jag har förlorat och aldrig får igen.
Vet inte vad som hände med allers men det ska tydligen publiceras snart, men vi får se mkt har ju hänt sedan den intervjun gjordes oxå.
Ja ni livet blev inte som man tänkt sig iaf...
Tack för erat stöd <3