trasdockanlinda

Förlåt för att jag varit tyst och att de sista inlägget vart så kort.
Men jag harmått så fruktansvärt dåligt ska ni veta och om det va illa innan så är det inget mot vad det har varit nu =(
Ångesten har varit på en sjuklig nivå och paniken över hur kroppen har betett sig har ju inte hjälpt.
Eftersom ja inte riktigt har koll på vad ja skrivit innan kan det ju nu bli aningen upprepning så ni vet =P
jag kom ju hem efter den sista operationen och fredagen där då jag skrevs ut så skulle kirurgen känna på magen, och jag trodde då oxå känna inte trycka sönder magen!
ngt måste ha hänt, jag fick så jävla ont efter det... och senare när jag va hemma kom kräkningarna =(
ni ska veta hur jag mådde då hur ledsen o uppgiven jag kände mig..
En dag gick och en till och jag i min lilla fantasi värld tänkte att det kanske ska vara så här tills allt läkt osv, men det gav sig inte och att ens få behålla vatten va en omöjlighet.
En vecka hemma gick, oron hos mig och mina nära gick nästan att känna på, jag bröt ihop x antal gg per dag och det enda jag kunde tänka va att detta händer inte, och inte mig inte nu då allt skulle bli bättre och jag kanske enbart skulle ha dom "vanliga" komplikationerna med dumping och sånt.
Samtidigt kom tankarna om att detta kanske va mitt öde? Att ha det såhär efter att ha haft sjuklig övervikt sen barn och fram tills jag va 28 och gjorde denna gbp och gick ner nästan allt på 10mån.
kanske det finns en mening med mitt mående och de komplikationer jag fått? Kanske jag ska fortsätta berätta min historia för mäniskor så dom inte gör denna op så lättvindigt? Och att jag ska kunna finnas här som stöd för dom som gjort den och inte mår bra, tankarna är så många ska ni veta...
Men hur som helst så trodde jag ju på en liten förbättring med min kropp.
Ifredags kom iaf min psykolog, och då rasa ALLT!
Tårarna av förtvivlan kom och hon såg ju på mig innan jag berättat ngt att jag mådde riktigt dåligt.
Jag hade ju gått ner mer i vikt o tappat allt liv i ansiktet.
Hon bestämde att det var dags att ringa KSS, vilket hon gjorde o dom ville ha in mig.
Jag åkte..... motvilligt ändå pga att deras bemötande aldrig någonsin gått smärtfritt utan alltid har det varit ngt och just nu i detta skick orkar jag inte med sånt.
Men väl där träffade jag en at läkare som va mkt mkt trevligare än kirurgerna någonsin varit, jag fick dropp o det togs prover samt att han beställde en skikt röntgen utan kontrast denna gång då ja inte kunde dricka vatten.
Ringde mamma som fick ta ut ledigt från jobbet så hon kunde komma till sjukhuset för att vara med mig då allt va jobbigt och ångesten hög och en massa tårar, hon fick försöka lugna och föra min talan.
Sen va det väntan väntan och åter väntan...
Röntgen svaret kom och det va ngn svullnad på tarmen som gjorde att det inte passerade utan stannade upp o jag så småningom kräktes i stället.
Fick fortsatt dropp och värktab plus att dom ville ha mig där över natten.
Sen hände det inte mkt mer på fredagen.
På lördagen väntade jag på ronden som skulle komma efter lunch ngn gång.
Vid 13 kom dom in... Min man och syster va med där inne då, tacka gudarna för det.
Nu helt plötsligt så va röntgen bilderna fina enligt han och då hade det alltså inte gått ett dygn sedan en annan sa att det va svullet o dant.
Och att man fick ge det tid efter en sån operation?!
Han hade inget svar på kräkningarna och inte heller ngt att komma med ang smärtorna, men att ja kunde ju stanna ngr nätter för att få dropp.
Då fråga jag honom vad händer efter dom dagarna då mer än att jag ska åka hem, han sa att inget händer.
nej sa jag då är vi tillbaka på ruta ett ju och det ända som hänt är dropp o smärtlindring (plus att man blivit kränkt av personalen) och det fortsätter med kräkningar ju... ja sa han bara.
Min syster sa till han att titta på mig för jag ser ju inte bra ut dels ser jag sjuk ut i ansiktet och dels är jag sjukligt smal nu, men han tittade lite nonchalant o sa att det e ju inge fel...
Ååå det va så mkt som hann hända dom 10min med kirurgen som jag inte ens orkar skriva nu, men jag åkte hem, jag kunde inte stanna där mer.
Så lördag eftermiddag åkte jag hem med smärlindring i stället.
Nu vet jag inte vad som kommer att hända, eller inte.
Det jag och min familj insett är ju att hjälpen inte finns på KSS, inte för mig iaf och igentligen inte för ngn som fått sjukliga komplikationer av gbp.... ne nu ska jag fundera ut hur man kanske skulle kunna ta sig till ersta, som jag fått tips om ska vara riktigt duktiga innom detta område.
hur som helst är jag hemma nu, jag ligger mest, försöker få i mig ngt litet att äta då o då... isglass o fryst proviva.
Vatten funkar inte alls längre och jag kräks fortfarande minst 2gg om dagen.
Jag har såna smärtor och är så öm på vissa ställen i buken att det finns inga rätta ord för att beskriva dom, jag kan knappt sitta för det gör så ont så de enda som gäller är att ligga och gå omkring i lgh i små doser för jag klarar inte att va uppe för mkt då det gör så ont.
Fick ju som sagt ny värk medicin den funkar rätt bra, synd att jag måste svälja med ngt flytande vilket försvårar det hela, sen fick jag en medicin mot illamående o som tur var va den i supp form o den hjälper faktiskt plus att den skulle hjälpa tarmarna att komma igång o jobba då dom inte får göra det så bra som det är nu.

just de jag glömde, jag frågade gång på gång om jag inte kunde få dropp hemma på natten dels vätska men näringen behövs ju oxå för att orka, och jag vet att hemsjukvården kan komma o fixa det, men det va blankt NEJ det fanns inte ens som alternativ....

Nu har ni fått en liten uppdat om den sista tiden, men de e så mkt jag inte orkat skriva, men hoppas väl bli piggare någon gång då ska jag skriva ner allt.
Har även kopia på röntgen svaret som jag ska skriva här, kanske ngn kan berätta för mig vad det betyder för ja fatta inget =P

Nu är det sängen för mig igen.

Tusen tack för era värmande kommentarer jag kan ärligt säga att dom behövs i detta läget.
kramar från en mkt ledsen och förtvivlad Linda